Resetankar

Den fina konferensen avklingade idag och vi kramade Boel farväl till nästa gång.
Sen bar det hemåt.
Susande norrut var jag kvar i det jag sett och hört.

Vi var flera härnösandsstiftare där; det bådar gott.
Dagarna präglades av en prestigelös, pirrig energi.
Man skulle också kunna kalla den glädje och framtidstro.

Regnskurar över Uppland men vad gör det.
Tänk att det finns människor som vill ge av sig själva till kyrkan.
Vi skulle verkligen behöva en sån här konferens uppe hos oss.

Regnskurarna övergår i duggregn.
Är det bara hos oss som kyrkoarbetare månar mer om sin arbetstid än om sin nästa?
Var syns det i våra församlingar att vi präster är villiga offra tid och engagemang för Jesus?

Tyvärr, våra hjärtan håller på att svalna
som Dalälvens svartvatten.
Jesus, rör vid oss präster, rör vid oss och värm våra hjärtan.

Vi passerar Ljusnan som rinner genom Hälsinglands mörka skogar.
Ett ljus har tänts i mörkret.
Människor som vill ge av sin fritid till Kristus.

Ett bra ord som sades av Nora Blaasvaer var:
Gnäll inte över den kyrka som du lever i,
utan lev i den kyrka som du drömmer om.

Sluta gnälla och lev! Bra sagt.
Jag får nog sluta ondgöra mig över likgiltigheten och professionalismen
och över att de anställda inte går i kyrkan utom på betald arbetstid.

Jag måste försöka släppa allt som jag ser som tecken på död och singlande höstlöv,
och börja leva i den vår jag själv tror på och drömmer om.
Hur ska annars de likgiltiga och överprofessionella fatta vad Gud vill ge dem?

Jag behöver själv söka Gud i bön och gudstjänst,
och ge för intet eftersom jag har fått för intet,
gå den extra milen med den medmänniska som Gud sänder i min väg.

Vi passerar Ljungan och Indalsälven.
Guds källa har vatten till fyllest.
Tankarna lugnar ned sig och landar till slut hemma på Brunnshusgatan.

Det är här det ska börja.
Bland flygande lönnlöv och regnrusk,
men med levande Jesus och alla hans volontärer.

Bra viloställe

Nu har jag varit hos Kajsa och Niclas i snart tre nätter. Det har varit väldigt vilsamt. Jag har varit hustomte medan de har varit på jobbet. Fixat lite med bevattningen, diskat och sopat lite här och där och bakat tårta och lagat mat. Det har varit så skönt att bara dröna omkring här och slippa ränna omkring för att titta på sevärdheter.

Det var nära att jag också fick köra åkgräsklippare. Men den rackarn strejkade så fort jag satte mig på den. Och jag som alltid har önskat mig en sån.
Måste alltså snart hit igen.

Men i morgon bär det norrut igen. Jag ämnar inte ta E20 igen utan tänker ta den östra vägen över Borås och Jönköping för att sedan ta E4 norrut. I Linköping tänker jag gå in och titta på domkyrkan som jag aldrig sett. Sen upp till Ekerö för att hämta ut min Utbildade Grupp Ledare som muckar kl 14.

Det ser jag fram emot.
Klart slut från norra Halland.

Äntligen hos Kajsa

Nu är jag framme vid denna resas mål,
hos Kajsa och Niclas i Torpa utanför Kungsbacka på västkusten.
Här är så bedövande vackert,
och för all del bedövande varmt, precis som ifjol då dom gifte sig.

Grillkväll och tidigt i säng, för dom jobbar i morgon.
Jag har lagt ut några bilder på den andra bloggen http://www.janasa1.blogspot.com/

Godnatt.

Tidsresa

Idag har jag åkt buss från musöron till blommande körsbärsträd,
från tussilago till maskros, från vår till försommar.
Är nu i Uppsala hos barnbarnen, därför har jag inte tid att blogga.
Sen pågår ju ishockeyfinalen...
Vi hörs.

Morfar i Uppsala

Denna dag har jag rest från vårvinter till försommar,
från snö till lövsprickning,
från Härnösand till Uppsala.

Pulsade i morse i snömodd till vår stuga för att hämta mobilen som jag glömde där igår.
Och när jag ett antal timmar senare kom till Uppsala,
var där närmare tjugo grader varmt, och ingen enda hade mössa och vantar.

Hemma hos dotter L blev morfar genast överfallen av klättrande barnbarn.
Och lille T håller på att lära sig cykla.
Gissa om det var jag som fick springa bakom cykeln?

Och storasyster E visade stolt upp sin rymdvarelsefamilj i lilafärgat papper.
Hur har jag inte längtat efter såna här stunder!
Tack kära ni.

Fick också träffa vännen I för första gång.
En speciell förmån som gav mersmak.
Välkomna upp till sommaren!

Fylld av upplevelser och tacksamhet vandrade jag så i sakta mak ned till stan.
Det är något visst med Uppsala studentkvarter.
Där föds våren.

Till Jämtland

Det har blivit dags för en biskopsresa igen.
Idag har hans visitation av församlingarna i södra Jämtland börjat.
Vi fick avsluta påsken med en fin ekumenisk gudstjänst i Bergs kyrka, där Svenska kyrkan i Södra Jämtland och Svenska missionskyrkans församling i Svenstavik sin vana trogen firade en Emmausmässa tillsammans, detta år med stiftets biskop närvarande.
De har ett långt hunnet samarbete vilket ger hopp inför framtiden.

I morgon bär det upp i Oviksfjällen..!

Sista dagen vid poolen

Idag blåser det över Gran Canaria.
Det är uppbrott i luften.
Många ska hem idag, och vi åker kl 5 i morgon bitti.
Så det gäller att ta vara på dagen, som Cecilia sa i sin kommentar igår:
Inte sitta här vid datorn utan ut och grilla!

Jo jag ska strax samla mod och gå till poolen.
Nu har jag läst ut Gardell, så det blir mycket sudoku idag.
Hoppas vi slipper vattengympan.
Den är bra men känns också lite larvig.
Jag menar, tänk er fyrtio damer i varierande ålder och så två karlar, varav den ene är jag och den andre är en yngre pojkvän klart itvingad av sin tjej.

Jag glider ner från grillen vigt som ett sjölejon från klippan, helt frivilligt tror jag
och gör pensionärsgympa i vattnet som om jag inte hade min värdighet att tänka på!
Helt glömsk av det faktum att jag är biskopens adjunkt står jag där i vattnet och hoppar och viftar med armarna. Det är otroligt vad en människa kan förfalla under en charterresa.

Rätt snart är jag ensam karl i vattengympan. Den unge pojkvännen skakar på huvudet och börjar crawla runt i stället. Gympan är alldeles för töntig för honom. Men jag fortsätter och inser att utan denna gympa skulle jag inte få någon gympa idag. Detta är vad som bjuds. Och jag kan inte crawla så snyggt som han heller utan drar bara åt vänster hela tiden och med en vildhet som om jag hade ett stim hajar efter mig. Nej jag fortsätter hoppa och vifta och böja och sträcka.

Uppe på torra land står en ung tjej och skriker till varje gång vi ska göra en ny rörelse. Ingen hör vad hon säger men hon visar som tur är. Men varför tänker inte dessa gympaledare på att vi står nere på sjuttio famnars djup och försöker följa hennes rörelser, vilket går lika långsamt som när man drömmer att man springer. Vi har ett fasligt schå att hålla takten.

Takten ja. Det är dunkadunkamusik som gäller, uppfordrande och bra.
Till slut går det riktigt bra att få ihop det hela, och sen tror jag att jag är ung och vacker och viktllös och på ett härligt disco.
Ja käre..!

Nej hoppas vi slipper vattengympan idag.
Vi höres.

Charter!

Jag måste bara få säga det.
Jag älskar charter.
Det passar mig precis att bli slussad från det ena till det andra och hamna dit jag ska utan att egentligen anstränga mig. Ut ur landet, in i ett annat. In i buss nr 17 som står däär borta.
Man forslas i rasande fart i natten till sitt hotell som heter Sunprime Playa Riviera Sea Marina Canary Beach Exclusive Hotel Resort eller nåt sånt, och där står en vänlig människa och tar emot fast klockan slagit tolv.
- Välkomna till Sunprime Riviera. Ni är få se nu, Sjöberg, eller hur? Ja på det här hotellet talar alla svenska utom nattvakten. Här är er nyckel. Frukosten serveras från kl 7.30.
Man får ett hotellrum med balkong och havsutsikt (enligt förhandsvalet).
Installerar sig och inser att wow, det här blir bra.

På morgonen uppstår charterdagens enda kritiska moment. Kampen om solstolarna.
Enligt hustrun är det Absolut Nödvändigt att vi bokar våra solstolar före frukost. Annars kan Våra stolar bli ockuperade av nån ohyfsad typ som bara tänker på sitt eget bästa!
Alltså går man ut med sitt badlakan och lägger det på poolens Allra Bästa stolar.
Och när den striden är vunnen, kan man i frid äta sin frukost.
Man följer helt enkelt pilen Sunprime Breakfast och hittar där världens frukostmeny. Äter för hela dan, fil ägg och bacon och tropiska frukter och jag vet inte vad.

Sen packas ryggan med vatten, böcker, sudoku och keps och solglasögon.
Och så vidtager den stora smörjelsen.
Med solfaktor 200 typ gnor man in sig så att solen inte ska ha en chans.
En intelligent fråga blir ju då, varför man alls ska ut i solen.
Men det gör man.
Kladdig som en fläskkotlett i marinad plaskar man ut till poolen och fläker ut sig på grillen.
Och sen är det bara sååå bra!

Framme

Vi anlände igår natt till Playa del Cura på Gran Canaria.
Första dagen är en rek-dag. Vi kollar runt och ser var matsalen finns, var shoppingcentret ligger, hur poolen funkar.
Vi har hamnat på ett mycket vilsamt ställe, det är klart.
Hotellet Sunprime Riviera Beach ligger alldeles vid havet. Bränningarna gäspar upp på stranden endast ett tiotal meter från hotellet. Här är svensk sommarvärme får man väl säga. Inte mer, men inte heller mindre som ifjol då vi frös en vecka på Cypern.
Det är andra gången vi åker hit till ön. För tio år sedan var vi till Playa del Ingles.

Det här känns helt rätt. Standarden är rätt hög och inga ungar skriker vid poolen. Vi har ju valt ett koncept som heter Vi som reser utan barn. I bussen från flygplatsen blev vi nervöst fnittriga när vi såg att vi var yngsta paret i bussen. Idel vithåriga 75+ för övrigt.
Men här är vi inte alls yngst. Hit verkar alla möjliga sorter sökt sig som uppskattar en intensiv vila.

Nu i eftermiddag sitter jag på balkongen med Jonas Gardells Jesus-bok och ett vackert glas rött, och kan inte fatta att det är sant. Utanför oss rullar havet in och eftermiddagssolen håller just på att inta vår balkong.
Det kommer att bli varmt och gott.

Stilla veckan

Åsa och jag åker nu bort en vecka för att vila och vara tillsammans.
Kanske det inte blir så mycket bloggat i stilla veckan.
Det beror på uppkopplingsmöjligheterna på Gran Canaria.

Kanske det blir en del läst och bedit i alla fall.
Där vet jag att uppkoppling finns tillgänglig.
Lösenord: Jesu Kristi kors

Uppsala ToR

Idag har jag rest tur och retur Uppsala för att träffa fyra prästvigningskandidater inför deras vigning i juni. Anlände i tillräckligt god tid för att hinna få en fika med dotter L före mötet.
Hon var på väg att åka bort ett par dar och låsa in sig med en teologisk tegelsten på engelska som hon ska recensera. Puh, jag såg den. Skulle kunna ta knäcken av den bäste.

Sen gick jag till Pastoralinstitutet och träffade våra fyra blivande präster för en genomgång av vigningshelgen i stort och smått. Så nu vet jag vilka de är, och förhoppningsvis vet de lite mer vad som förestår.
Såna här träffar är bland det roligaste jag vet. Men resan ner och upp känns lång med tåg. Tur att jag kunnat sitta och jobba under färden.

Det har varit än hit och än dit nu ett tag. Roligt förvisso, men det tar på.
Det är som jag sagt förut: Mycket glädje tröttar det också.

Håller på vara dags för nedvarvning och tid med min vän.

Tankar under en bilfärd

-Hej då.
-Hej då. Kör försiktigt!
Vi slår igen bildörrarna och lämnar svärmor och Luleå och kör hemåt.

Svärmor Greta. Alltså!
Åsas mor och en 78-årig krutgumma som har full koll på alla barn och bonusbarnbarn.
Ett otroligt föredöme i sin släkt.

Luleå domkyrka.
Där vigdes jag till präst för över 36 år sedan.
Och där vigdes Åsa till diakon för drygt 23 år sedan.

Luleå, platsen också för min fars lärarexamen 1942,
och platsen där bomben om hans och mammas död slog ner 1994,
liksom platsen för mitt svåra men ofrånkomliga uppbrott ett par år senare.

Vi kör ut till E4an söderut, och solen lyser över ett vitt Norrbotten.
Passerar Piteå och avtaget mot musikhögskolan.
Där kom jag in och påbörjade körledarlinjen 1992.

Ner mot Skellefteå trängs många minnen, för härifrån kommer mina barns mor.
Här gifte sig dotter Lina, och det lyser av vårvinter över älven.
Hoppas gamle morfar Thure mår bra. Vi tankar och kör vidare.

Kommer till Umeå. Här känns allt hemma, här har jag bott.
Här landade Brita och jag hemkomna från Afrika en gång.
Här tog Mattias och Lina både körkortet och studenten.

Vi tar omvägen förbi Holmsund och hälsar på faster Kerstin.
Hon blir så glad och minns t.o.m. mitt namn, och pratar Lansjärv med Åsa.
Men när vi stängt dörren minns hon troligen inte besöket.

Vid Umeå flygplats på väg ut till E4 igen, kommer ett plan in för landning från nordväst.
En Mycket Vacker landning.
Jag måste ut i vägrenen och stanna för att riktigt få beskåda touch down.

In på Statoil i Hörnefors av hunger efter en korv med bröd.
Här i Hörnefors, i rosornas kyrka gifte sig Mattias och Sofia.
Sen vidare förbi Yttersjö och Ängersjö och Håknäs, idel släktvaggor.

Vi passerar avtagsvägen till Bjurholm.
Den är alltid så kär, vägen upp till Rötterna.
Nästa gång måste det bli morbror Allans tur.

In i Västernorrland och kurs mot Örnsköldsvik.
Landskapet blir turbulent och vackert,
landet som Gud skapade när han både log och vredgades.

Själevads kyrka, min Farfars barndomskyrka,
min ungdoms lägerkyrka,
och ett år Sveriges vackraste kyrka t.o.m.

Vi dånar upp mot Skuleskogen, där molnen går lågt.
Och glider ner mot bergen och ådalarna som möter med mera sol.
Ångermanälven, ja jag säger bara det: Ångermanälven!

Den majestätiska Högakustenbron, som vågar språnget över.
Och på andra sidan, idel kära marker!
Högsjö kyrka med mors och fars grav, min barndom, ungdom och mina jaktmarker.

Undrar hur det ser ut vid stugan i Ytterskog ikväll?
Vi tar det en annan gång när vi orkar bättre.
Vinkar i alla fall till paradiset över skogen vid Furusjön.

Och när skymningen börjar gråfärga plogkanterna, blinkar jag höger in mot Härnösand.
Min gamla hemstad tar emot med den vita domkyrkan i mitten.
Min och Åsas kära nav i nuet.

Vi hämtar en lycklig hund hos dagmatten, och stannar en kort stund senare på vår gård.
Stiger ur bilen och sträcker på armar och ben
och känner att luften är frisk och aftonen mild.

Och att nästan hela livet har rymts i denna resa.

Stad i mörker

Nu har hustrun och jag tagit långhelg och kört upp till svärmor i Luleå.
Upp till Umeå var trafiken normal.
Men sen började Matcherna.
Kvartsfinalerna i ishockey-SM.
...Lika med folktomt.

Knappt en enda bil på E4 norr om Umeå.
Skellefteå spelade nere i Jönköping.
Inte en käft var ute i Skellefteå.

Och Luleå spelade nere i Göteborg och förlorade med dunder och brak.
Dvs åkte ut ur slutspelet.
Ingenting funkade för vårt lag ikväll.
(Jag är liksom gift med Luleå hockey. Åsa är faster till keepern Mattias Modig)

Ju längre upp vi kom, desto mörkare blev det.
I Piteå fanns fortfarande hoppet kvar.
Men när vi passerade Norrfjärden släcktes det sista ljuset.
Luleå fick ge sig och Frölunda gick vidare till semifinal.
Det hjälpte inte ens att det stod Jesus är Herre på en skylt bredvid vägen.

Framme i Luleå hängde ett stort sorgflor över Bergnäsbron.
Ett sorgens mörker låg över de snötäckta gatorna.
Ingen mänska var ute.
Alla satt inne och pch deppade och skyllde på domartabben igår.
Det var Därför! det gick som det gick.

Tur att det finns syndabockar utanför laget.

Och för en stund sen ringde en modstulen målvakt till sin farmor för att få lite tröst.
Det tror man inte när man ser dom på isen,
Hjältarna.

Heja Lule!
Kom igen till hösten!
Ni är kvar i elitserien.

Och Mattias, du är ju bara bäst!

Städdag

Efter vinterns höjdpunkt vad gäller resor och upplevelser
är det dags för en städdag.
Med stor motivation griper jag mig verket an.

Först en vecka med biskop Tony till Sydafrika,
En ny biskop vigs i Kimberley, Bill Bowles.
Lägg hans namn på minnet.

Jag tar fram dammsugaren och börjar bekriga dammråttorna.

Därifrån direkt till Rom, där påven missar oss.
Men stiftets prostar möter och vi får några hyperintressanta studiedagar.
Firar mässa i katakomberna och besöker Petri och Pauli gravar.

In under soffan och sängarna och in i hörnen!

Synd bara att jag ligger hela första dagen i magsjuka.
Hamnar typ i Birgittasystrarnas isoleringscell
men hinner vara med om prostresans andra halvlek.

Ner i källaren och tar upp pelargoniorna ur mörkret.

Från Rom hem på fredag kväll till väntande hustru och snö.
Lördag fm åker vi ut och skottar stugtaken.
Vackert och tungt. (Se janasa1.blogspot.com.)

Här måste skuras. Tar fram en skurhink och Ajax.

Sen direkt upp till Vemdalen
och igår söndag en inspirerande Hela världen-dag med Härjedalens församlingar.
Rackarn, vad jag har gjort mycket på sistone!

Gnor och gnuggar för att få bort golvfläckarna i köket.

Därför är jag lite trött idag.
Men glad åt att pelargoniorna nu ser ljuset.
Det är snöyra ute men dock mars månad...

T.o.m. toaletterna blir rengjorda. O vad rent det blir.

Jag är trött och undrar var jag är.
Borde gå och sova middag.
Men det blir nog en semla och kaffe i stället.

Tömmer en hel kudde hundhår i soppåsen och känner mig nöjd.

Lagom till kaffet kommer hustrun hem med hunden.
Han blir lycklig och springer runt.
Spanar sen in semlorna.

Gott.

Kamp mot elementen

Jag har idag kört tur och retur Östersund,
i ymnigt snöfall och minus femton grader.

Det gäller att vara störtkoncentrerad på att följa linjen,
som Ingemar Stenmark mellan stolparna,
och inte tänka på vad man ska säga till de femtio som väntar där framme
utan bara se till att du kommer fram till Marielundskyrkan i tid,
safe and sound.

Lasta ur ditt pick och pack, en sju åtta kollin som den värste försäljare,
och stoppa sladden i motorvärmaruttaget.

Och efter dagen, fram emot klockan fyra,
bär du ut alla dina saker igen, lådor, rollups, gitarr och rygga
efter att ha tackat alla som ställt upp och gjort dagen så lyckad.

Konstaterar att ingen ström funnits i stolpen och att bilen är genomkall.
Sätter dig vid ratten med känslan av: Och vad blev det här?
Och hur ska det gå att köra hem de tjugotvå milen i snöfall och oföre?

Försöker ta Gud i hågen
och tänker på, att någon har nog säkert fått ett och annat att tänka på.
Många tackade faktiskt varmt för en givande dag om vårt missionsuppdrag.
Fast det är väl sånt man säger,
och bilen är så jättekall och obarmhärtig.
Eftertankens kranka blekhet...

Det må vara att vi hade kunnat göra ännu mer,
men det här blev också bra.
Och jag svänger ut i stora rondellen över mot skogen.

Tänk om jag kör fast i snön eller ännu värre..?

Vi fick sjunga våra sånger och dela en massa viktig information.
Vi fick prata och diskutera vad som kan göras i våra församlingar.
Och vi fick fira en fin sändningsmässa till sist.

Jag får upp farten över kölen förbi avtagsvägen mot Lit.
Det är ännu halvljust och sikten är god.
Snart börjar det luta utför mot Stugun och Hammarstrand.
Där mörknar det och farten blir lägre.

Åter tid för självprövning,
ensam efter all glädjegemenskap.
Lyssnar på ett intressant radioprogram om forskaren Charles Darwin.
Tänk om Gud inte finns...,
Tänk om världen bara är en evig kosmisk roulette...?
Tänk om det jag predikat idag inte är sant, utan bara är mina önskningar?

Efter Bispgården börjar det kännas hemåt.

Jo, må så vara att vi idag inte vet säkert hur allting hänger ihop.
Men om vi nu tror att Jesus Kristus har levat, dött och uppstått ur graven,
så måste vi handla därefter och dela de goda nyheterna!

Svänger höger in på Graninge-vägen, spänd på hur väglaget nu ska bli.
Oändliga oplogade raksträckor.
Lyssnar på sportradion och en ishockeymatch.

Jesus, du visste ingenting om ishockey,
inget om offside, slashing och sudden death.
Du såg nog aldrig is eller snö överhuvudtaget.
Hur kan du veta vad vi nordbor har för livsfrågor?
Vi som inte kallade helvetet för det brinnande Gehenna.
För oss var det absolut värsta gudinnan Hel.
Hel, den vita, helvita, helvetet,
alltså dödskylan.

Tänk om jag kör fast och fryser ihjäl.
Fryser i hel..!

Det är spårigt och snöfallet tilltar.
Minskar hastigheten ännu mer.
Kommer till det farligaste stället,
innan Viksjö där allt lutar utåt i kurvan.

Gud, om du finns,
så hjälp oss
om du kan.

Allt är mitt
och allt skall tagas från mig.

Svänger vänster in på Härnösandsvägen.

Modet återkommer.
Jag kör inte fast.
Inga älgar över Gussjöskogen.
Nu är jag snart hemma.
Och kanske det är sant att Jesus lever.

Kanske någon verkligen blev uppmuntrad idag i sin tro
och sin vilja att ge dig sitt liv och sin tid, Herre.
Då har dagen gjort sin verkan.
Då har min svåra snöresa inte varit förgäves.

Jag tror, Herre.
Hjälp min otro.

Nu är jag hemma.

Flow

Flow.
När man i full koncentration släpper självkontrollen och bara följer med.
Det var om det på teve ikväll.
Dans, extas handlade det visst om .
Såg bara slutet.

Jag älskar att köra bil. Gärna långt.
Som idag, från Stockholm till Härnösand.
Komma in i Flow.
Helskärpt på trafiken hela tiden förutom de två pauserna
Inte tänka, inte grubbla eller planera.
Bara köra och njuta av att det flyter.

Arlanda, inga plan idag.
Knivsta-avtaget.
Uppsala. Inget stopp denna gång.

Komma in i stora väglugnet på nya Efyran upp mot Dalälven och Gävle.
Mata på längs vajerräckena förbi Tönnebro och skogarna upp mot Ljusnan.
Söderhamnkurvan och fin väg ända till Enånger.

Ta det lugnare och prata lite förbi Iggesund och Hudik.
Sen mala vidare och räkna av Vattrång, Harmånger, Jättendal och Gnarp.
Passera mörkskogarna vid länsgränsen.

Äntligen Njurunda och Ljungan!
Vakna ur flytet och börja inflygningen mot Sundsvall.
Nästan hemma och ändå inte.
Tar en evighet tills vi rundar åmynningen i Sundsvall och får fart igen.
Birsta håller på att stänga.
Timrå, Indalsälven, Midlanda, Torsboda.
Full koncentration och ändå vila.
Snart framme.

Antjärn, yes!
Åsynen av Vårdkasbacken, vit och vacker med vindsnurra och nytt torn.
Flytet saktar ned.
Meditationen avklingar.

Inte många tankar har tänkts under fem timmar förutom små samtal.
Trött men samtidigt upplivad blinkar jag höger vid fängelset
och slår upp ögonen.

Jag är hemma.

Stor liten församling

Åka med biskopen
tjugo mil en förvintersöndag

Finna en präst med glädje i blicken
en liten församling
en missionsstation i skogen
långt borta från alla fotoblixtar

Fira mässa och tillbe Gud
med granar och domherrar
i snövitt landskap

Känna vördnad
för dem som redan 1799 byggde templet
för dem som än idag klamrar sig fast vid bygden
för dem som fortfarande firar mässa här

Sjunga
Tidevarv komma, tidevarv försvinna
Släkten följa släktens gång
Aldrig förstummas tonen från himlen
i själens glada pilgrimssång

Åka hem
ödmjukt tacksam