Fundera inte

Vissa veckor löns det inte fundera.
Vissa veckor finns ingen lucka för reflektion eller initiativ.
Vissa veckor sker allt efter en noga uttänkt plan.
Morgon, middag, kväll,
det är bara att beta av en dag i sänder.

Måndag kväll uppstart av volontärarbetet på Café Trädgårn.
Tisdag kväll uppstart av församlingens internationella grupp.
Onsdag kväll uppstart av frimurarlogen.
Torsdag kväll tvättstugan och partiutfrågning inför kyrkovalet.
Fredag kväll Jonas Gardell i domkyrkan.
Lördag dop i Högsjö och eftermiddagskaffe hos en kompis.

Lördag kväll Har Vi Ingenting Planerat!
Då ska jag fundera, då ska jag reflektera och då ska jag ta initiativ..?

Nej troligen bara ta en öl och äta gott med min vän ute i stugan.

Inför terminsspurten

En ny arbetsvecka har börjat. Nu skriver vi maj månad, och den har två långhelger, valborg och Kristi him. Månaden kommer alltså att gå fort. Det gäller alltså att sätta fart. Som bekant blir det ju ingen sommar, ifall inte nån sätter fart.

För min del kommer maj månad att handla om att planera vigningshelgen 6-7 juni, då vi ska få fyra nya präster och två nya diakoner i stiftet. Arbetet med präst- och diakonvigningen blir ett roligt jobb. Allt från att göra förslag till psalmer, texter och vem som ska göra vad under vigningsmässan till att gå igenom alltsammans med dem det gäller, inte minst med kandidaterna själva. Det känns stort att få vara med och lägga upp en helg som troligen kommer att bli ett av livets allra största upplevelser för dessa sex.

I samband med vigningen kommer vi att få besök från vårt tilltänkta vänstift i Church of England, nämligen Lincoln-stiftet. Därifrån kommer biskop John Saxbee med två medarbetare för ett första besök i Härnösands stift. Så här gäller det också att lägga upp ett intressant program för våra engelska gäster.

Ytterligare en stor sak under maj blir att få börja bekanta mig med vår nästa biskop. Biskopen electa Tuulikki från Uppsala kommer upp ett par gånger, och då ska vi lägga ett program för henne med. Hon kommer också att delta i vigningshelgen i juni.

Det blir egentligen ett alldeles för stort tidsspann mellan biskopsvalet och tills hon vigs i november, över ett halvt år. Biskop Tony har redan nu flyttat ut ur biskopsgården för att möjliggöra en ombyggnation där. Men han är vår biskop ända till den 8 november.
Biskop Tonys tåg har kommit till en växel, där ett nytt spår grenar ut sig och går parallellt. Fram till november skall vi nu köra på dubbla spår. Och då först tar Tonys spår slut och Tuulikkis fortsätter.
Eller för att prata stafettlopp: Biskop Tony har med sin stafettpinne i handen kommit in i stadions växlingszoon, där en ny löpare ska börja få upp fart för att ta över pinnen och överta loppet. Det är bara det att denna växlingszoon är ett halvår långt, från nu i maj och till november
Det här känns redan, och säkert allra mest för de två stafettlöparna.

Det är tur att stiftspersonalen är ett så erfaret och professionellt gäng.
Men hur har vi det med kondisen?

T.ex en dag i biskopsgården

Bland det myckna som gör det roligt att arbeta i kyrkan vill jag idag nämna arbetets mångfald, dess ständiga variationer på samma tema.
Dagen kan t.ex. börja med en stund vid mailens inbox före en planerad halvtimmes telefonplanering av en Hela världen-dag i Vemdalen 1:a mars.

Sedan går du kanske till biskopsgården för att var med om en dags samråd mellan biskopen och en grupp medarbetare, denna gång inom EFS-skaran i vårt stift.
Du får för dig att det vore roligt om flaggan blev hissad på taket och skyndar upp på den stora kallvinden och försöker komma upp genom takluckan. Men du får snart ge dig på grund av all snö. EFS:arna kommer tyvärr inte att bli hyllade med Svenska kyrkans gulröda flagga idag. Synd.

Så kommer gästerna. Du hejar och välkomnar och försöker komma ihåg namn och ansikten, och du gör troligen bort dig, för du har träffat flera förut utan att minnas dem nu.
Tur att EFS:are är så trofast välvilliga och positiva.
Det är roligt att mötas och du känner att stämningen kommer att bli god idag .

Du delar ut psalmböcker och leder så en inledande andakt kring kyndelsmässotemat.
Sedan får du lyssna till ett intressant teologiskt föredrag om Luthers relevans idag,
och du deltar i ett angeläget samråd om framtiden för kyrkan och stiftelsen.
Månget skratt och mycket allvar, som alltid när du är bland EFS:are.

En dag försvinner fort när man har roligt, och snart är träffen över.
Du stannar kvar med L när alla har gått och plockar psalmböcker och disk och släcker ljus.
Tar fram den stora jakobsstegen och stiger upp till himlen där du byter ljus i fyra takkronor inför en middag om några veckor.
Trevligt prat om alldagliga ting och om biskopsvalet och om hur dagen blev.

Sen åter ner till kansliet och förberedelser för morgondagens biskopsvisitation.

Du känner att oj vad roligt det är med denna variation i arbetet, för det kan som idag handla om en dag i biskopsgården eller om en kursdag i en församlingsgård, en tjänsteresa, ett sammanträde, en fin stilla gudstjänst eller en vanlig stressig administrationsdag på jobbet.

Jag får säga som Lars-Åke Lundberg:
"Jag vill sjunga och ropa,
tacka Gud för alltihopa."

Kamp mot elementen

Jag har idag kört tur och retur Östersund,
i ymnigt snöfall och minus femton grader.

Det gäller att vara störtkoncentrerad på att följa linjen,
som Ingemar Stenmark mellan stolparna,
och inte tänka på vad man ska säga till de femtio som väntar där framme
utan bara se till att du kommer fram till Marielundskyrkan i tid,
safe and sound.

Lasta ur ditt pick och pack, en sju åtta kollin som den värste försäljare,
och stoppa sladden i motorvärmaruttaget.

Och efter dagen, fram emot klockan fyra,
bär du ut alla dina saker igen, lådor, rollups, gitarr och rygga
efter att ha tackat alla som ställt upp och gjort dagen så lyckad.

Konstaterar att ingen ström funnits i stolpen och att bilen är genomkall.
Sätter dig vid ratten med känslan av: Och vad blev det här?
Och hur ska det gå att köra hem de tjugotvå milen i snöfall och oföre?

Försöker ta Gud i hågen
och tänker på, att någon har nog säkert fått ett och annat att tänka på.
Många tackade faktiskt varmt för en givande dag om vårt missionsuppdrag.
Fast det är väl sånt man säger,
och bilen är så jättekall och obarmhärtig.
Eftertankens kranka blekhet...

Det må vara att vi hade kunnat göra ännu mer,
men det här blev också bra.
Och jag svänger ut i stora rondellen över mot skogen.

Tänk om jag kör fast i snön eller ännu värre..?

Vi fick sjunga våra sånger och dela en massa viktig information.
Vi fick prata och diskutera vad som kan göras i våra församlingar.
Och vi fick fira en fin sändningsmässa till sist.

Jag får upp farten över kölen förbi avtagsvägen mot Lit.
Det är ännu halvljust och sikten är god.
Snart börjar det luta utför mot Stugun och Hammarstrand.
Där mörknar det och farten blir lägre.

Åter tid för självprövning,
ensam efter all glädjegemenskap.
Lyssnar på ett intressant radioprogram om forskaren Charles Darwin.
Tänk om Gud inte finns...,
Tänk om världen bara är en evig kosmisk roulette...?
Tänk om det jag predikat idag inte är sant, utan bara är mina önskningar?

Efter Bispgården börjar det kännas hemåt.

Jo, må så vara att vi idag inte vet säkert hur allting hänger ihop.
Men om vi nu tror att Jesus Kristus har levat, dött och uppstått ur graven,
så måste vi handla därefter och dela de goda nyheterna!

Svänger höger in på Graninge-vägen, spänd på hur väglaget nu ska bli.
Oändliga oplogade raksträckor.
Lyssnar på sportradion och en ishockeymatch.

Jesus, du visste ingenting om ishockey,
inget om offside, slashing och sudden death.
Du såg nog aldrig is eller snö överhuvudtaget.
Hur kan du veta vad vi nordbor har för livsfrågor?
Vi som inte kallade helvetet för det brinnande Gehenna.
För oss var det absolut värsta gudinnan Hel.
Hel, den vita, helvita, helvetet,
alltså dödskylan.

Tänk om jag kör fast och fryser ihjäl.
Fryser i hel..!

Det är spårigt och snöfallet tilltar.
Minskar hastigheten ännu mer.
Kommer till det farligaste stället,
innan Viksjö där allt lutar utåt i kurvan.

Gud, om du finns,
så hjälp oss
om du kan.

Allt är mitt
och allt skall tagas från mig.

Svänger vänster in på Härnösandsvägen.

Modet återkommer.
Jag kör inte fast.
Inga älgar över Gussjöskogen.
Nu är jag snart hemma.
Och kanske det är sant att Jesus lever.

Kanske någon verkligen blev uppmuntrad idag i sin tro
och sin vilja att ge dig sitt liv och sin tid, Herre.
Då har dagen gjort sin verkan.
Då har min svåra snöresa inte varit förgäves.

Jag tror, Herre.
Hjälp min otro.

Nu är jag hemma.

Idealitet

Idag har Härnösands stift hållit en hearing kring frivillighet i kyrkan. Det var på initiativ av några församlingsmedarbetare från olika håll i stiftet som går en utbildning i Att leda ideella medarbetare. Med på mötet var även några som tidigare gått en liknande kurs, Bertil J från Volontärbyrån i Svenska kyrkan samt några av oss stiftshandläggare med stiftsdirektorn vid rodret.
Det känns som om det är helt rätt i tiden att börja prata om detta. Vår kyrka står inför stora strukturella förändringar och indragningar. Under en hel generation har vi anställt bort frivilligheten genom att inrätta tjänster för att få saker gjorda.
I framtiden måste de anställda bli coacher, möjliggörare, inspiratörer som håller församlingslivet igång genom att leda och organisera det ideella arbetet.
Spännande.

Och så har jag deltagit i ett sammanträde för att fundera över hur det internationella engagemanget i stiftet skall utvecklas och ledas i framtiden. Också det handlar om idealitet.
En pirrande tanke smög sig på oss,
att det kanske finns mycket enklare vägar att gå än de krångliga.

Att vi kanske kommer att få hälla nytt vin i nya läglar.

Ledarskap

Efter en underbar dag tillsammans med kyrkfolk
engagerade i Svenska kyrkans internationella arbete
känner jag en tacksamhetens lust att skriva några rader om engagemang.
Det har varit enormt berikande att se hur hundra frivilliga har låtit sig peppas, uppmuntras, motiveras och utrustas som hemmamissionärer för kyrkans världsvida uppdrag.

Engagemang föder engagemang.

Engagemang smittar.
Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen.
Där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

Det märks på en medarbetare om hon brinner för saken.
Det märks på prästen om han tror på sitt budskap.
Det känns om skatten ligger någon annanstans än i Jesus.

Vi kan inte anställa fram brinnande hjärtan.
De måste röras och tändas. Ett efter ett.

Som i Gullänget idag.
Ansikten som förbyttes från skepsis till Yes.
Själar som sken upp åt att vi ännu får tro att Kristus är uppstånden.
Vanliga kyrkbesökare som fick ett nytt hopp
och en känsla av sammanhang.

Och ledarens roll?

Vara möjliggörare i sin församling.
Inte vara solist i hockeymatchen utan en lagspelare
som gläds när någon annan får göra mål
och låta hela laget kamma hem vinsten.

Vi anställda måste se till att de andra får plats på plan,
inte kräva allt ljus på oss själva.

Efter Hela världen-dagen i Örnsköldsvik
kom jag lycklig hem och lagade mat till hustrun
som så småningom kom hem från sinnesrogudstjänsten i domkyrkan.
Efter middagen och efterpratet hamnade vi framför teven
och såg filmen Såsom i himlen.

Där,
där har jag mitt ledarideal.!

Körledaren!
Möjliggöraren.

Den vars ledarskap syftar till att ge gruppen största möjliga självförtroende
och locka var och en att ge sig hän för det gemensamma målet.
Körledaren måste vara professionell i att få människor att öppna sig och ge det bästa de kan.
Körledaren ska se individens plats i helheten såväl som helhetens överordnade betydelse.
Endast med en hängiven, ärlig och människonära ledare kan en grupp växa.

Sådana anställda behöver vi i Svenska kyrkan.

Trevlig helg!

Jag har jobbat klart inför helgen.
Den ser ut att bli en betydligt lugnare helg än förra.
I morgon fredag är jag helledig och kan göra vad jag vill.

Vad nu det innebär.

Vad vill jag bortsett från min yrkesroll?
När man har jobbat järnet så länge,
så tror man lätt, att denna roll är den jag har och är.

Jo visst, jag är stiftsadjunkt med ansvar för min biskop
och för stiftets internationella kontakter.
Men är det allt?
Nej, innanför och bakom och under min stiftsroll
känner jag av en man, sextio år fyllda,
som är mer än summan av sina arbetsprestationer.

Om jag skulle lyssna till honom,
skulle morgondagens lediga dag komma att handla om
att skriva, föra släktregistret, andas frisk luft, spela Mozart på pianot.

Men mest troligt kommer dagen att handla om något helt annat.
Ett är säkert, jag är trött och behöver koppla av.