Upp i gryningen. Kokar en termos kaffe och gör smörgåsar som om jag ska ut i älgjakten.
Kör och hämtar mina reskamrater och sätter kurs mot norr.
Tjugofem mil rakt upp i Ångermanlands inland, så högt man kan komma.
Vi ser en älg och fem jaktlag efter vägen.
Samt en tjäder och en järpe.
Sen kommer vi fram till Tåsjö.
Liksom en massa andra, som idag vallfärdar till sin kyrka för att med sin biskop fira
en sån märklig sak som att sju församlingar har slagit sig samman till ett pastorat,
dvs att de får en gemensam kyrkoherde och en gemensam ekonomi.
Men som dom firar!
En stor pastoratskör sjunger så att kyrktaket lyfter sig.
Det är Tacksägelsedagen idag, mycket passande.
Tåsjö gränsar till den lilla församling som vi gästade ifjol.
Då skrev jag en av mina allra första bloggar: Stor liten församling,
och det var 16 november och den skulle passa idag också.
Jag känner likadant idag.
Stolthet och vördnad över bygder som klöser sig fast och vägrar ge upp.
Bygder som samlar sångare Gud vet varifrån, så att biskopen säger att han får ståpäls.
Då hette kyrkan Bodum, idag Tåsjö.
I Tåsjö finns en numera mycket känd och modern orgel, samt ett ovanligt klockspel.
Och denna dag en massa människor från sju församligar runt om i skogarna.
Därframme vid mikrofonen, en stillsam, ödmjuk kyrkoherde,
vars välkomstord riktigt värmer,
och sen den lokala prästen som leder så fint och strålar av stolthet.
Och många många andra som tillsammans gör gudstjänsten så fin och levande.
Och en nattvardsgång som aldrig vill ta slut.
Och till sist en lovpsalm med kräm i orgeln och morr i basen. Mmm.
Kyrkkaffe i ett församlingshem så fullsatt, att jag och min vän från Sydafrika får ståplats.
Helt underbart.
Hur ofta händer det?
Och smörgåstårtan begynte taga slut...
Men som genom ett vinunder i Kana kommer det mer,
och vi låter oss smaka.
En hälsning av biskopen och en hälsning från kristna syskon långt borta i Afrika.
Vi sjunger Vandra med oss för vägen är lång
och får höra att vi hör ihop och har en väg att gå tillsammans.
Det är bara såå bra.
Leve Strömsunds pastorat!
Leve obygden!
Visar inlägg med etikett församling. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett församling. Visa alla inlägg
11 oktober 2009
20 september 2009
Kyrkovalet 3
Det är den 20:e september. Lika med kyrkovalet.
Redan före högmässan började människor köa utanför församlingsgården.
Och efter högmässan blev kön riktigt lång.
Det tog en trekvart att komma till urnan faktiskt.
Tur att domkyrkoförsamlingen bjöd till valkaka efter valet. Dvs kaffe och kaka och en möjlighet att ge en kollekt.
Som medlem i församlingens internationella grupp ägnade jag valdagen åt att skramla med en insamlingsbössa utanför vallokalerna. Det var roligt. Jag fick heja på väldigt många församlingsbor och välkomna dem att ge en kollekt vid utgången.
Min känsla är att jag aldrig förut har sett ett så stort intresse för kyrkovalet. Aldrig har folk köat femtio meter ut på gatan. Ett oerhört uppmuntrande faktum. Det betyder att väldigt många har kommit och därmed visat att Svenska kyrkans val är en viktig sak i deras liv.
Samtidigt ett memento till valnämnden om fyra år: Tänk på att ha fler vallokaler än två i en församling av Härnösands domkyrkoförsamlings storlek.
Ja jag vet att vi hade vädret med oss. Det var en strålande septemberdag, varm, ljus och hoppfull. Och ja, jag vet att vi hade medvind på grund av de extrema högerkrafternas uppmarsch inför valet. Men jag vet också att om det visar sig bli ett högt valdeltagande, så kan det betyda att folkyrkan ännu lever, att människor i gemen ännu känner ansvar för sin kyrka, värderar den och vill påverka den.
Här i Härnösands domkyrkoförsamling har valet dessutom föregåtts av en sällan skådad kampanj, inte av nomineringsgrupperna konstigt nog, utan av församlingens anställda, som bjudit på en mycket intressant månad av inspirerande program i syfte att lyfta fram vad som görs, hela tiden med valet i sikte. Det skulle inte vara förvånande om denna satsning, Inspiration 2009, visade sig bära frukt i form av ett stort intresse för valet.
Jag stod och skramlade utanför såväl församlingsgården som Ängekyrkan.
En sak slog mig. Ingen av församlingens verksamhetsansvariga visade sig. Inte en enda utom de två som legat bakom hela upptaktsmånaden Inspiration 2009. Jo internationella gruppen var som sagt där och bjöd på valkaka efter valet. Men varför utkommenderas inte de anställda en sån här dag till att visa sig och sina verksamheter?
Och var var stiftets folk? Inte heller de syntes till förutom min chef.
Är det så att många av kyrkans anställda drar en gräns för sitt engagemang vid arbetsdagens slut? I så fall har vi ett allvarligt systemfel, om vi jämför med våra systerkyrkor i syd.
Och det gör jag. Var har vi vårt hjärta, kära kyrkotillhöriga?
Vad gav då denna dag förutom en fylld sparbössa till Hela världen, Svenska kyrkans internationella arbete? Jo många tankar kring engagemang och demokrati. Jag åhörde en animerad diskussion om demokrati contra partipolitik i kyrkan och kan bara konstatera att visst, det är bra så länge som de politiska partierna känner motivation att delta. Men det är också viktigt att kyrkfolket inte måste välja mellan partipolitiska nomineringsgrupper bara, utan också har möjlighet välja opolitiska alternativ. POSK är ett sånt alternativ, men jag menar att det finns plats för fler opolitiska grupperingar inför nästa val.
Nu har alla vallokaler stäng och rösträkning påbörjats.
Temperaturen stiger i valkakan,
förlåt, valvakan...
Redan före högmässan började människor köa utanför församlingsgården.
Och efter högmässan blev kön riktigt lång.
Det tog en trekvart att komma till urnan faktiskt.
Tur att domkyrkoförsamlingen bjöd till valkaka efter valet. Dvs kaffe och kaka och en möjlighet att ge en kollekt.
Som medlem i församlingens internationella grupp ägnade jag valdagen åt att skramla med en insamlingsbössa utanför vallokalerna. Det var roligt. Jag fick heja på väldigt många församlingsbor och välkomna dem att ge en kollekt vid utgången.
Min känsla är att jag aldrig förut har sett ett så stort intresse för kyrkovalet. Aldrig har folk köat femtio meter ut på gatan. Ett oerhört uppmuntrande faktum. Det betyder att väldigt många har kommit och därmed visat att Svenska kyrkans val är en viktig sak i deras liv.
Samtidigt ett memento till valnämnden om fyra år: Tänk på att ha fler vallokaler än två i en församling av Härnösands domkyrkoförsamlings storlek.
Ja jag vet att vi hade vädret med oss. Det var en strålande septemberdag, varm, ljus och hoppfull. Och ja, jag vet att vi hade medvind på grund av de extrema högerkrafternas uppmarsch inför valet. Men jag vet också att om det visar sig bli ett högt valdeltagande, så kan det betyda att folkyrkan ännu lever, att människor i gemen ännu känner ansvar för sin kyrka, värderar den och vill påverka den.
Här i Härnösands domkyrkoförsamling har valet dessutom föregåtts av en sällan skådad kampanj, inte av nomineringsgrupperna konstigt nog, utan av församlingens anställda, som bjudit på en mycket intressant månad av inspirerande program i syfte att lyfta fram vad som görs, hela tiden med valet i sikte. Det skulle inte vara förvånande om denna satsning, Inspiration 2009, visade sig bära frukt i form av ett stort intresse för valet.
Jag stod och skramlade utanför såväl församlingsgården som Ängekyrkan.
En sak slog mig. Ingen av församlingens verksamhetsansvariga visade sig. Inte en enda utom de två som legat bakom hela upptaktsmånaden Inspiration 2009. Jo internationella gruppen var som sagt där och bjöd på valkaka efter valet. Men varför utkommenderas inte de anställda en sån här dag till att visa sig och sina verksamheter?
Och var var stiftets folk? Inte heller de syntes till förutom min chef.
Är det så att många av kyrkans anställda drar en gräns för sitt engagemang vid arbetsdagens slut? I så fall har vi ett allvarligt systemfel, om vi jämför med våra systerkyrkor i syd.
Och det gör jag. Var har vi vårt hjärta, kära kyrkotillhöriga?
Vad gav då denna dag förutom en fylld sparbössa till Hela världen, Svenska kyrkans internationella arbete? Jo många tankar kring engagemang och demokrati. Jag åhörde en animerad diskussion om demokrati contra partipolitik i kyrkan och kan bara konstatera att visst, det är bra så länge som de politiska partierna känner motivation att delta. Men det är också viktigt att kyrkfolket inte måste välja mellan partipolitiska nomineringsgrupper bara, utan också har möjlighet välja opolitiska alternativ. POSK är ett sånt alternativ, men jag menar att det finns plats för fler opolitiska grupperingar inför nästa val.
Nu har alla vallokaler stäng och rösträkning påbörjats.
Temperaturen stiger i valkakan,
förlåt, valvakan...
12 september 2009
Psalmen i mitt hjärta
Idag har det varit Korsmässomarknad i Härnösand.
D.v.s. allehanda försäljning av grönsaker, hemslöjd och hembakat/ hemtillverkat.
Folk strömmade till och handlade så att det stod härliga till.
Kl 15, när marknaden stängde, ringde domkyrkoklockorna in för en psalm-allsång.
Under temat Psalmen i mitt hjärta sjöngs psalmer i en hel timme.
Prästen, som var jag, hade vidtalat en sex sju stycken att välja en psalm.
Församlingsbor kom fram och presenterade sitt val av favoritpsalm.
Det gjorde dom med den äran. Ingen visste ju hur det skulle fungera.
Jag ville inte att timmen skulle uppfattas som lättsinnig. Och det blev den inte heller.
Redan efter första presentationen förtätades stämningen.
De som kom fram och berättade varför de valt en psalm var så seriösa.
Enkelt och frimodigt talade de om sitt psalmval och dess betydelse i deras liv.
En mindes sin psalm som en nyårspsalm som sjungits i flera år i hennes familj.
En mindes sin barndoms aftonböner och Bred dina vida vingar.
En kände starkt hur herdepsalmen Psalt 23 fanns i hans psalmval.
En valde en nattvardspsalm, en annan en doppsalm eller en välsignelse.
Jag valde en lovpsalm som kunde sjungas i kanon.
Och under tiden sänkte sig en stark Ande över oss.
När jag sjöng Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken,
och domkyrkoorganisten Fredrik Sixten kompade min gitarr på pianot,
öppnades en dörr, och många berördes.
Nej, det här är inget skryt, jag bara upplevde det så.
Flera psalmer som församlingsbor presenterade var verkligen Psalmen i mitt hjärta,
och just därför talade den till åhörarnas hjärtan.
Vi var dryga åttiotalet som deltog i eftermiddagens psalm-allsång.
och det hela berörde och välsignade.
Kanske det fanns ett behov av detta.
Det är min upplevelse.
Jag må ha fel.
Men jag kan inte annat än säga
Tack Gode Gud för vår psalmskatt!
D.v.s. allehanda försäljning av grönsaker, hemslöjd och hembakat/ hemtillverkat.
Folk strömmade till och handlade så att det stod härliga till.
Kl 15, när marknaden stängde, ringde domkyrkoklockorna in för en psalm-allsång.
Under temat Psalmen i mitt hjärta sjöngs psalmer i en hel timme.
Prästen, som var jag, hade vidtalat en sex sju stycken att välja en psalm.
Församlingsbor kom fram och presenterade sitt val av favoritpsalm.
Det gjorde dom med den äran. Ingen visste ju hur det skulle fungera.
Jag ville inte att timmen skulle uppfattas som lättsinnig. Och det blev den inte heller.
Redan efter första presentationen förtätades stämningen.
De som kom fram och berättade varför de valt en psalm var så seriösa.
Enkelt och frimodigt talade de om sitt psalmval och dess betydelse i deras liv.
En mindes sin psalm som en nyårspsalm som sjungits i flera år i hennes familj.
En mindes sin barndoms aftonböner och Bred dina vida vingar.
En kände starkt hur herdepsalmen Psalt 23 fanns i hans psalmval.
En valde en nattvardspsalm, en annan en doppsalm eller en välsignelse.
Jag valde en lovpsalm som kunde sjungas i kanon.
Och under tiden sänkte sig en stark Ande över oss.
När jag sjöng Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken,
och domkyrkoorganisten Fredrik Sixten kompade min gitarr på pianot,
öppnades en dörr, och många berördes.
Nej, det här är inget skryt, jag bara upplevde det så.
Flera psalmer som församlingsbor presenterade var verkligen Psalmen i mitt hjärta,
och just därför talade den till åhörarnas hjärtan.
Vi var dryga åttiotalet som deltog i eftermiddagens psalm-allsång.
och det hela berörde och välsignade.
Kanske det fanns ett behov av detta.
Det är min upplevelse.
Jag må ha fel.
Men jag kan inte annat än säga
Tack Gode Gud för vår psalmskatt!
08 september 2009
Jesus idag
Igår kväll var det en intressant kväll i församlingsgården. Som en uppföljning av Jonas Gardells framträdande i domkyrkan i fredags anordnade domkyrkoförsamlingen en diskussionskväll under temat Jesus idag.
Biskop Tony inledde med ett rejält föredrag om tre författares Jesusbilder, nämligen Jonas Gardell, Anders Sjöberg samt påven. Det framkom att de inte var så olika som man skulle kunna tro.
Därefter fick en panel på fyra personer, en biskop, en präst, en diakon och en lekman och tillika frikyrkotillhörig hålla var sin inledning om vem Jesus är i deras liv. Det var jättebra.
Under kaffedrickning fördes så samtal runt borden och sedan höll kvällens moderator direktor Ninni från Vårsta ihop frågor och svar och synpunkter mellan auditoriet och panelen.
Roligt var att notera att de flesta som yttrade sig hade blivit gripna av Gardells budskap. Att sedan några inte kunde acceptera detsamma, och än mindre dess budbärare, kändes sorgligt men helt väntat. Tänk att de i alla fall kände sig fria att lufta sina åsikter. Det var bra.
God stämning och mycket folk , mellan 80 och 90 pers.
Fin kväll.
Biskop Tony inledde med ett rejält föredrag om tre författares Jesusbilder, nämligen Jonas Gardell, Anders Sjöberg samt påven. Det framkom att de inte var så olika som man skulle kunna tro.
Därefter fick en panel på fyra personer, en biskop, en präst, en diakon och en lekman och tillika frikyrkotillhörig hålla var sin inledning om vem Jesus är i deras liv. Det var jättebra.
Under kaffedrickning fördes så samtal runt borden och sedan höll kvällens moderator direktor Ninni från Vårsta ihop frågor och svar och synpunkter mellan auditoriet och panelen.
Roligt var att notera att de flesta som yttrade sig hade blivit gripna av Gardells budskap. Att sedan några inte kunde acceptera detsamma, och än mindre dess budbärare, kändes sorgligt men helt väntat. Tänk att de i alla fall kände sig fria att lufta sina åsikter. Det var bra.
God stämning och mycket folk , mellan 80 och 90 pers.
Fin kväll.
06 september 2009
Att bestiga ett domkyrkotorn
Det börjar med att gruppen samlas utanför en sidodörr till domkyrkan. Lite småfnittriga och nervösa inför vad som komma skall. Så öppnas en tung dörr och jag kikar uppåt ett schakt på en tio meter sådär. Bredvid schaktet börjar en stentrappa som går trångt skruvande rakt upp i himlen typ.
Där uppe vidtar ett virrvarr av bjälkar som går kors och tvärs över tornets insida, troligen för att hålla ihop detsamma. Vi går några trappor till brant uppåt. Ett golv breder ut sig och utlovar en liten andhämtning och kort debriefing. Hur känns det? Är du med? Varför ser du så rädd ut? Vi är ju inte ens uppe än. Osv.
Nu smalnar tornet och trappan övergår till stegar som går brant uppåt åt olika håll. Vi passerar de tre domkyrkoklockorna. De hänger där stora och tysta i skumrasket och hotar hela tiden med en sammanringning. Vi passerar urtavlorna, och sen gäller det toppbestigningen. Den lilla gruppen repar allt mod den har och håller hårt i trappstegen som leder upp till luckan.
Där uppe ljusnar det, man kikar upp ur kyrkans inälvor och inser att - hjälp vad högt uppe man är! Och vad litet utrymmet är. Vi klamrar oss fast vid några pelare och ser att staketet runt utkiket är mycket lågt, så lågt att det inte skulle skydda alls om nån ramlade mot det.
Ångesten stiger mot 100, och här pratar vi ren och skär dödsångest, medan vi försöker titta på den vackra staden under oss. Det är inte helt enkelt. Och långt där nere vinkar våra kompisar åt oss. Överlevarna som redan tagit sig ner.
Jodå, staden är vacker när man ser den lite grann så här från ovan. Jag klamrar mig ett varv runt där uppe i pelarrundeln tills knogarna vitnar och försöker dessutom fumla med kameran med den fria handen och ta några kort. Sedan börjar nedstigningen utför alla 155 trappstegen medan knäna gnyr och benen skallrar och rädslan skrattar åt en i varenda cell.
Vi ramlar ut på gruset på marken och konstaterar att det gick, att vi klarade det. Vi dog inte. Vi överlevde tackgodegud.
Frågan infinner sig förstås: Varför utsätter man sig för sånt här?
Och det bisarra svaret är: För att det är kul.
Och spännande.
Och oerhört intressant.
Och farligt.
Och oerhört kul.
Där uppe vidtar ett virrvarr av bjälkar som går kors och tvärs över tornets insida, troligen för att hålla ihop detsamma. Vi går några trappor till brant uppåt. Ett golv breder ut sig och utlovar en liten andhämtning och kort debriefing. Hur känns det? Är du med? Varför ser du så rädd ut? Vi är ju inte ens uppe än. Osv.
Nu smalnar tornet och trappan övergår till stegar som går brant uppåt åt olika håll. Vi passerar de tre domkyrkoklockorna. De hänger där stora och tysta i skumrasket och hotar hela tiden med en sammanringning. Vi passerar urtavlorna, och sen gäller det toppbestigningen. Den lilla gruppen repar allt mod den har och håller hårt i trappstegen som leder upp till luckan.
Där uppe ljusnar det, man kikar upp ur kyrkans inälvor och inser att - hjälp vad högt uppe man är! Och vad litet utrymmet är. Vi klamrar oss fast vid några pelare och ser att staketet runt utkiket är mycket lågt, så lågt att det inte skulle skydda alls om nån ramlade mot det.
Ångesten stiger mot 100, och här pratar vi ren och skär dödsångest, medan vi försöker titta på den vackra staden under oss. Det är inte helt enkelt. Och långt där nere vinkar våra kompisar åt oss. Överlevarna som redan tagit sig ner.
Jodå, staden är vacker när man ser den lite grann så här från ovan. Jag klamrar mig ett varv runt där uppe i pelarrundeln tills knogarna vitnar och försöker dessutom fumla med kameran med den fria handen och ta några kort. Sedan börjar nedstigningen utför alla 155 trappstegen medan knäna gnyr och benen skallrar och rädslan skrattar åt en i varenda cell.
Vi ramlar ut på gruset på marken och konstaterar att det gick, att vi klarade det. Vi dog inte. Vi överlevde tackgodegud.
Frågan infinner sig förstås: Varför utsätter man sig för sånt här?
Och det bisarra svaret är: För att det är kul.
Och spännande.
Och oerhört intressant.
Och farligt.
Och oerhört kul.
04 september 2009
Jonas Gardell i domkyrkan
Inspiration 2009 är temat för domkyrkans höstsatsning, och ikväll fick man minsann inspiration. Jonas Gardell talade i en fullsatt domkyrka om sin syn på Jesus. Det var en påtagligt ung åhörarskara som nog sällan eller aldrig har hört att den Gud vi tror på i kyrkan är en Gud som är med oss i vårt mörker, inte för att vi har förtjänat det, utan för att vi behöver det.
Jag vet att Jonas Gardells namn är som Jesu namn, det väcker anstöt, beundran och avsky. Jag vet också att många kristna förfasar sig över att han kallar sig kristen. Men nu vet jag också att han djupt känner den kärlek som Gud visar i Jesu ord och gärningar. Det var inget raljant, fjantigt eller ironiskt i hans budskap. Han var helseriös och predikade av full övertygelse om den Jesus som visat att Gud inte lämnar någon. Och som det goda frikyrkobarn han är, inbjöd han på slutet åhörarna att själva fundera över vad i våra liv som höll oss fast i Egyptens slaveri och uppmanade oss att tro på vår vunna frihet.
Det var starkt alltsammans. Och absolut inget stötande eller kätterskt.
Tack Gode Gud och välsigna alla de unga som för första gången fick höra om din kärlek.
Jag vet att Jonas Gardells namn är som Jesu namn, det väcker anstöt, beundran och avsky. Jag vet också att många kristna förfasar sig över att han kallar sig kristen. Men nu vet jag också att han djupt känner den kärlek som Gud visar i Jesu ord och gärningar. Det var inget raljant, fjantigt eller ironiskt i hans budskap. Han var helseriös och predikade av full övertygelse om den Jesus som visat att Gud inte lämnar någon. Och som det goda frikyrkobarn han är, inbjöd han på slutet åhörarna att själva fundera över vad i våra liv som höll oss fast i Egyptens slaveri och uppmanade oss att tro på vår vunna frihet.
Det var starkt alltsammans. Och absolut inget stötande eller kätterskt.
Tack Gode Gud och välsigna alla de unga som för första gången fick höra om din kärlek.
03 september 2009
Kyrkovalet 2
Jag har ikväll varit på en utfrågning av domkyrkoförsamlingens nomineringsgrupper till kyrkofullmäktigevalet. Det blev en av de bättre kvällarna i sin sort som jag varit med om.
Bra upplägg med en av stadens mer namnkunniga offentliga personer som moderator. Han , Anders, gillade inte riktigt sin titel utan ville lika gärna kallas faderator...
Det kom mer folk än väntat, så vaktmästaren Peter fick sätta fram fler stolar till arrangörernas fröjd. Valnämndens ordförande Lena hälsade välkommen, liksom församlingens informatör Maria, som har jobbat ordentligt för att få fram rollups och broschyrer för kvällen.
Sen tog utfrågningen vid.
I domkyrkoförsamlingen ställde fyra nomineringsgrupper upp ikväll: Socialdemokraterna, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, Moderaterna och Centern. Vänsterpartiet ställer visst också upp i valet, men de hade visst inte anledning komma ikväll.
Panelen med de olika företrädarna gjorde vad det kunde för att förklara sig och svara på frågor. Vissa frågor hade övergripande karaktär, som könsneutrala äktenskap eller om det skall vara politiska eller opolitiska val i Svenska kyrkan. Men många frågor från auditoriet kretsade kring församlingens verksamhet och dess kostnader. Domkyrkans restaurering, Café Trädgårns framtid, Murbergskyrkans avlysande som kyrkorum, den på is lagda begravningsbyrån, kyrkoavgiftens storlek m.m.
Alla var ense i mycket, men visst förstod man efter kvällen, att socialdemokraterna står på en sida och de andra tre på den andra sidan i en del frågor, t.ex. ifråga om domkyrkoprojektet eller begravningsbyrån. Men det vore ju konstigt om det inte funnes åsiktsskillnader i så stora lokala församlingsfrågor. Och visst förstod man vem som ansåg sig som lillebror i gänget och vem som såg sig som kandidat till ordförandeposten. Rätt kul egentligen.
Den här kvällen var en del av domkyrkoförsamlingens höstsatsning Inspiration 2009. Under september månad lyfter man på ett samlat sätt fram kyrkans ärende speglat i lite ovanliga och nya former: Prya i domkyrkokören, bestiga domkyrkotornet, en kulturkväll i morgon då Jonas Gardell kommer och talar om Jesus med en uppföljande samtalskväll på måndag. Med mera. Kolla hemsidan http://www.harnosandsdomkyrka.se/
Det är roligt att få vara så nära härden i denna satsning. Min vän har jobbat oerhört mycket med detta utvecklingsarbete. Det verkar hända mycket när Åsa och informations-Maria möts och spånar idéer.
Vad skall dom hitta på härnäst?
Om vi har tur kanske denna kväll och hela Inspiration 2009-satsningen kan leda till att människor får upp ögonen för vad kyrkan är och vill, och därmed till ett bra valdeltagande den 20 september. Vi får se.
Heja domkyrko!
Bra upplägg med en av stadens mer namnkunniga offentliga personer som moderator. Han , Anders, gillade inte riktigt sin titel utan ville lika gärna kallas faderator...
Det kom mer folk än väntat, så vaktmästaren Peter fick sätta fram fler stolar till arrangörernas fröjd. Valnämndens ordförande Lena hälsade välkommen, liksom församlingens informatör Maria, som har jobbat ordentligt för att få fram rollups och broschyrer för kvällen.
Sen tog utfrågningen vid.
I domkyrkoförsamlingen ställde fyra nomineringsgrupper upp ikväll: Socialdemokraterna, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, Moderaterna och Centern. Vänsterpartiet ställer visst också upp i valet, men de hade visst inte anledning komma ikväll.
Panelen med de olika företrädarna gjorde vad det kunde för att förklara sig och svara på frågor. Vissa frågor hade övergripande karaktär, som könsneutrala äktenskap eller om det skall vara politiska eller opolitiska val i Svenska kyrkan. Men många frågor från auditoriet kretsade kring församlingens verksamhet och dess kostnader. Domkyrkans restaurering, Café Trädgårns framtid, Murbergskyrkans avlysande som kyrkorum, den på is lagda begravningsbyrån, kyrkoavgiftens storlek m.m.
Alla var ense i mycket, men visst förstod man efter kvällen, att socialdemokraterna står på en sida och de andra tre på den andra sidan i en del frågor, t.ex. ifråga om domkyrkoprojektet eller begravningsbyrån. Men det vore ju konstigt om det inte funnes åsiktsskillnader i så stora lokala församlingsfrågor. Och visst förstod man vem som ansåg sig som lillebror i gänget och vem som såg sig som kandidat till ordförandeposten. Rätt kul egentligen.
Den här kvällen var en del av domkyrkoförsamlingens höstsatsning Inspiration 2009. Under september månad lyfter man på ett samlat sätt fram kyrkans ärende speglat i lite ovanliga och nya former: Prya i domkyrkokören, bestiga domkyrkotornet, en kulturkväll i morgon då Jonas Gardell kommer och talar om Jesus med en uppföljande samtalskväll på måndag. Med mera. Kolla hemsidan http://www.harnosandsdomkyrka.se/
Det är roligt att få vara så nära härden i denna satsning. Min vän har jobbat oerhört mycket med detta utvecklingsarbete. Det verkar hända mycket när Åsa och informations-Maria möts och spånar idéer.
Vad skall dom hitta på härnäst?
Om vi har tur kanske denna kväll och hela Inspiration 2009-satsningen kan leda till att människor får upp ögonen för vad kyrkan är och vill, och därmed till ett bra valdeltagande den 20 september. Vi får se.
Heja domkyrko!
28 juni 2009
Sommarsöndag i domkyrkan
En söndag i församlingen.
En vanlig sommarsöndag med idel kortärmat i domkyrkan.
Åsa och jag hade bestämt oss för att fixa ett enkelt kyrkkaffe,
så jag förberedde det medan hon förberedde gudstjänsten.
Kokade fem termosar plus två termosar tevatten,
tinade gifflar, tog fram socker och mjölk saft och stoppade alltsammans i kassar.
Färdig fem i elva lagom till meddelandena före gudstjänsten
Och sen började den!
Högmässan, den gamla men ständigt nya,
den helt förutsägbara men helt drabbande.
Herre förbarma dig, mollstämd och gammeldags,
i tonerna a-b-a-g-a-d-f-g-a.
Sjungen av generationer svenskar.
Jag kan fortfarande höra min far på orgelläktaren.
Evangelieprocessionen, så värdig, så innehållsrik.
Och Jesus som mitt i församlingen berättar sin liknelse.
Det förlorade fåret, den förlorade sonen.
Domprosten sa att katolikerna kallar liknelsen för Den barmhärtige fadern...
De kära kyrkbesökarna
som kommit hit för att bära sin stad i bön och lovsång.
Döpta, vigda och döda bland oss.
En stunds eftertanke medan ljus tänds för dem.
Nattvardskön, ringlande fram till den Uppståndne.
Tänk att Gud finns här för mig också idag!
Sen direkt ut på kyrkbacken för att duka fram kaffet.
Hinner precis få upp allt ur kassarna när gudstjänsten är slut.
Mingel och hej och välkommen och får det vara en kopp kaffe?
Och idel glada miner och samspråk i smågrupper i solen på kyrkbacken.
Ja, jag vet, det går att uppleva dagens gudstjänst helt tvärtom.
Men jag är tacksam för det som jag fick uppleva och för de människor som jag fick möta.
Tack för min församling!
En vanlig sommarsöndag med idel kortärmat i domkyrkan.
Åsa och jag hade bestämt oss för att fixa ett enkelt kyrkkaffe,
så jag förberedde det medan hon förberedde gudstjänsten.
Kokade fem termosar plus två termosar tevatten,
tinade gifflar, tog fram socker och mjölk saft och stoppade alltsammans i kassar.
Färdig fem i elva lagom till meddelandena före gudstjänsten
Och sen började den!
Högmässan, den gamla men ständigt nya,
den helt förutsägbara men helt drabbande.
Herre förbarma dig, mollstämd och gammeldags,
i tonerna a-b-a-g-a-d-f-g-a.
Sjungen av generationer svenskar.
Jag kan fortfarande höra min far på orgelläktaren.
Evangelieprocessionen, så värdig, så innehållsrik.
Och Jesus som mitt i församlingen berättar sin liknelse.
Det förlorade fåret, den förlorade sonen.
Domprosten sa att katolikerna kallar liknelsen för Den barmhärtige fadern...
De kära kyrkbesökarna
som kommit hit för att bära sin stad i bön och lovsång.
Döpta, vigda och döda bland oss.
En stunds eftertanke medan ljus tänds för dem.
Nattvardskön, ringlande fram till den Uppståndne.
Tänk att Gud finns här för mig också idag!
Sen direkt ut på kyrkbacken för att duka fram kaffet.
Hinner precis få upp allt ur kassarna när gudstjänsten är slut.
Mingel och hej och välkommen och får det vara en kopp kaffe?
Och idel glada miner och samspråk i smågrupper i solen på kyrkbacken.
Ja, jag vet, det går att uppleva dagens gudstjänst helt tvärtom.
Men jag är tacksam för det som jag fick uppleva och för de människor som jag fick möta.
Tack för min församling!
11 maj 2009
Kyrkans roll i samhället
Nu har jag återkommit efter en heldag i Uppsala kring kyrkans roll i samhället.
Många goda exempel på kyrklig närvaro i samhället visades, flera exempel på samverkan mellan församlingar och samhälleliga institutioner.
Det blev något av en aha-upplevelse för mig, att det är något mycket omvälvande som har hänt i och med år 2000, då vi upphörde vara statskyrka. Alltsedan kommunallagarna 1862 har kyrkan varit förbjuden använda sina skattemedel till sådan verksamhet som borgeliga kommunen har haft ansvar för, t.ex. driva skolor och ålderdomshem. Och ändå var det ju kyrkan som startade vård, skola och omsorg i Sverige. Diakoni fick inte bedrivas med kyrkoskattemedel, för det var samhällets uppgift att ta hand om de små och svaga och ställa upp för utsatta. Därför blev diakonins enda väg in i kyrkan via egna diakoniinstitutioner, finansierade på frivillig väg. Inte förrän år 2000 öppnades åter möjligheterna för kyrkan att bedriva socialekonomiska projekt, att vara en aktör på det sättet i samhället. Och därmed kunde diakonin helt och fullt bli en del av församlingens grundläggande uppgift.
Just nu trevar många församlingar efter vägar att gå i detta nya landskap.
Sex församlingar var idag inbjudna att under varsin halvtimme presentera sina samhällstillvända projekt, däribland Härnösands domkyrkoförsamling, som blivit ombedd berätta om Café Trädgår'n. Vi var sex härnösandare som gav järnet den halvtimmen: föreståndaren Åsa, cafévärden Bosse, kyrkorådsordföranden Jan-Erik, kommunrepresentanten Lisbet, informatören Maria och så volontären Jan, dvs myself! Vi gjorde bra ifrån oss i en brett upplagd presentation, och fick också mycket uppskattning för den.
Man tror gärna att det man själv är involverad i är något självklart, något för alla uppenbart. Därför är det bra med en ögonöppnare som denna dag, för då ser man att det som händer i samverkan mellan kyrka och kommun i lilla Härnösand står sig väl i jämförelse med resten av landets utbud på området.
Hoppas verksamheten får finnas kvar.
Den är jätteviktig.
Många goda exempel på kyrklig närvaro i samhället visades, flera exempel på samverkan mellan församlingar och samhälleliga institutioner.
Det blev något av en aha-upplevelse för mig, att det är något mycket omvälvande som har hänt i och med år 2000, då vi upphörde vara statskyrka. Alltsedan kommunallagarna 1862 har kyrkan varit förbjuden använda sina skattemedel till sådan verksamhet som borgeliga kommunen har haft ansvar för, t.ex. driva skolor och ålderdomshem. Och ändå var det ju kyrkan som startade vård, skola och omsorg i Sverige. Diakoni fick inte bedrivas med kyrkoskattemedel, för det var samhällets uppgift att ta hand om de små och svaga och ställa upp för utsatta. Därför blev diakonins enda väg in i kyrkan via egna diakoniinstitutioner, finansierade på frivillig väg. Inte förrän år 2000 öppnades åter möjligheterna för kyrkan att bedriva socialekonomiska projekt, att vara en aktör på det sättet i samhället. Och därmed kunde diakonin helt och fullt bli en del av församlingens grundläggande uppgift.
Just nu trevar många församlingar efter vägar att gå i detta nya landskap.
Sex församlingar var idag inbjudna att under varsin halvtimme presentera sina samhällstillvända projekt, däribland Härnösands domkyrkoförsamling, som blivit ombedd berätta om Café Trädgår'n. Vi var sex härnösandare som gav järnet den halvtimmen: föreståndaren Åsa, cafévärden Bosse, kyrkorådsordföranden Jan-Erik, kommunrepresentanten Lisbet, informatören Maria och så volontären Jan, dvs myself! Vi gjorde bra ifrån oss i en brett upplagd presentation, och fick också mycket uppskattning för den.
Man tror gärna att det man själv är involverad i är något självklart, något för alla uppenbart. Därför är det bra med en ögonöppnare som denna dag, för då ser man att det som händer i samverkan mellan kyrka och kommun i lilla Härnösand står sig väl i jämförelse med resten av landets utbud på området.
Hoppas verksamheten får finnas kvar.
Den är jätteviktig.
10 april 2009
Långfredag
Dagen började grådisig och droppande,
men när Jesus var korsfäst och allt lidande till slut tog en ände,
då kom solen.
På morgonen var vi till gudstjänsten i Ängekyrkan.
Där fick jag bidra med att sjunga Improperierna, en underbart vacker sång som egentligen skall framföras i fyrstämmig dubbelkör. I den förebrår Gud människan för Jesu död.
Under eftermiddagen gick vi en solig långfredagsvandring runt stadsviken med kristna från olika samfund. Ett stort kors i täten, psalmsång och läsningar och böner på olika lidandesstationer under vägen. Mycket tänkvärt och välplanerat av kyrkorna i stan.
Det är alltid skönt när klockan har passerat tre på Långfredag.
Då är allt över för min Herre
och jag kan begrava honom i mitt hjärta.
Ruh't wohl,
ruh't wohl,
Ihr heilige Gebeine.
men när Jesus var korsfäst och allt lidande till slut tog en ände,
då kom solen.
På morgonen var vi till gudstjänsten i Ängekyrkan.
Där fick jag bidra med att sjunga Improperierna, en underbart vacker sång som egentligen skall framföras i fyrstämmig dubbelkör. I den förebrår Gud människan för Jesu död.
Under eftermiddagen gick vi en solig långfredagsvandring runt stadsviken med kristna från olika samfund. Ett stort kors i täten, psalmsång och läsningar och böner på olika lidandesstationer under vägen. Mycket tänkvärt och välplanerat av kyrkorna i stan.
Det är alltid skönt när klockan har passerat tre på Långfredag.
Då är allt över för min Herre
och jag kan begrava honom i mitt hjärta.
Ruh't wohl,
ruh't wohl,
Ihr heilige Gebeine.
29 mars 2009
Församlingshögtid
Biskopsvisitationer är fantastiska.
Jag får vara med om såå mycket.
Var ska jag göra av med allt!
Glädjen i att medarbetare får höra att det dom gör är viktigt och bra.
En kantor, en församlingsassistent, en frivillig medarbetare.
Alla växer vi av uppmuntran.
Diakoner som verkar långt från glamouren och gör som Jesus,
ser sina församlingsbor, tröstar dem, sporrar dem, följer dem.
Och präster som verkar tro på det dom gör och predikar.
Men inte minst, glädjen i mötet mellan biskopen och församlingen.
Hur EFSare, kyrkoråd och kyrkonämnd, kyrkvärdar och kyrkoherden
får känna att biskopen bryr sig, lyssnar, ger råd.
Och musiker!
Hur olika och ändå lika hängivna i ert kall.
Glädjen i era ögon när högmässan idag lyfter från golvet.
Det heliga mötet mellan himmel och jord,
mellan Gud och mig i nattvarden.
Vid vissa kommunioner kan jag nästan ta på heligheten.
Höra tystnaden andas.
Låta allt onödigt vika för den älskandes blick.
Sluta ögonen och bara se!
Försoningen
Famnen
Föräldern
De glada ansiktena vid visitationstalet.
Jag står och håller biskopsstaven under biskopens tal,
och ser hur ryggar rätas, huvud höjs, blickar blir stadiga.
Och mitt i allt detta stora och heliga,
Härliga människor och varma handslag
i kyrkgången och i församlingshemmet.
Så många att jag som vanligt blir sen ut till bilen när vi ska åka hem.
Men jag hinner återlämna nyckelharpan och tacka för lånet.
Och få orgelnoter och en CD som en av musikerna spelat in och ville ge.
Sen - Tack för i veckan! Tack kära ni!
Tack Eva!
Vi ses..!
Jag får vara med om såå mycket.
Var ska jag göra av med allt!
Glädjen i att medarbetare får höra att det dom gör är viktigt och bra.
En kantor, en församlingsassistent, en frivillig medarbetare.
Alla växer vi av uppmuntran.
Diakoner som verkar långt från glamouren och gör som Jesus,
ser sina församlingsbor, tröstar dem, sporrar dem, följer dem.
Och präster som verkar tro på det dom gör och predikar.
Men inte minst, glädjen i mötet mellan biskopen och församlingen.
Hur EFSare, kyrkoråd och kyrkonämnd, kyrkvärdar och kyrkoherden
får känna att biskopen bryr sig, lyssnar, ger råd.
Och musiker!
Hur olika och ändå lika hängivna i ert kall.
Glädjen i era ögon när högmässan idag lyfter från golvet.
Det heliga mötet mellan himmel och jord,
mellan Gud och mig i nattvarden.
Vid vissa kommunioner kan jag nästan ta på heligheten.
Höra tystnaden andas.
Låta allt onödigt vika för den älskandes blick.
Sluta ögonen och bara se!
Försoningen
Famnen
Föräldern
De glada ansiktena vid visitationstalet.
Jag står och håller biskopsstaven under biskopens tal,
och ser hur ryggar rätas, huvud höjs, blickar blir stadiga.
Och mitt i allt detta stora och heliga,
Härliga människor och varma handslag
i kyrkgången och i församlingshemmet.
Så många att jag som vanligt blir sen ut till bilen när vi ska åka hem.
Men jag hinner återlämna nyckelharpan och tacka för lånet.
Och få orgelnoter och en CD som en av musikerna spelat in och ville ge.
Sen - Tack för i veckan! Tack kära ni!
Tack Eva!
Vi ses..!
26 mars 2009
Ingenting omöjligt
Under intressanta visitationsdagar får jag nu följa biskopen runt i Arnäs, Gideå och Trehörningsjö församlingar. Tänk att det finns så brinnande, kompetenta och kloka medarbetare långt in i skogen, dit kameror och reportrar aldrig når!
Är det så att idealiteten ökar ju högre upp man kommer?
Jag har sett vackra byar och fina kyrkor,
älskade och vårdade av sin bygd,
med klockor som fortfarande kallar till Gud.
Under veckan har orden från ängeln Gabriel till jungfrun Maria följt mig:
För Gud är ingenting omöjligt.
För Gud är ingenting omöjligt.
Budskapet har synts i medarbetarnas berättelser och glada vittnesbörd om vad som sker i församlingarna. Det har känts i sångerna och och i biskopens ögon när han samtalade med ungdomarna i kväll:
-Kanske du ska tänka på om du ska bli präst eller diakon eller nåt annat inom kyrkan?
För Gud är ingenting omöjligt.
Orden har burit de förtroendevalda i deras strävan att möjliggöra det bästa tänkbara församlingsarbetet för kommande tider.
Och har synts i kyrkoherdens lugna, fasta och trosvissa blick.
För Gud är ingenting omöjligt.
Ja det verkar nästan så,
Nolaskogs.
Är det så att idealiteten ökar ju högre upp man kommer?
Jag har sett vackra byar och fina kyrkor,
älskade och vårdade av sin bygd,
med klockor som fortfarande kallar till Gud.
Under veckan har orden från ängeln Gabriel till jungfrun Maria följt mig:
För Gud är ingenting omöjligt.
För Gud är ingenting omöjligt.
Budskapet har synts i medarbetarnas berättelser och glada vittnesbörd om vad som sker i församlingarna. Det har känts i sångerna och och i biskopens ögon när han samtalade med ungdomarna i kväll:
-Kanske du ska tänka på om du ska bli präst eller diakon eller nåt annat inom kyrkan?
För Gud är ingenting omöjligt.
Orden har burit de förtroendevalda i deras strävan att möjliggöra det bästa tänkbara församlingsarbetet för kommande tider.
Och har synts i kyrkoherdens lugna, fasta och trosvissa blick.
För Gud är ingenting omöjligt.
Ja det verkar nästan så,
Nolaskogs.
21 mars 2009
Matchen
Första perioden var vår.
Vi körde massor av grejer från Britts källare till församlingsgården.
Satte upp bord och tejpade banderoller med Hela världen
och förberedde allt för dagens loppis.
Folk var vidtalade att skänka vinster och baka bröd till försäljningen.
Andra perioden blev motig.
Loppisen kom inte med i predikoturerna och inte heller i församlingens annons inför helgen.
Internationella gruppen som hade jobbat så inför den här dagen.
Och så skiter sig annonseringen helt och hållet, så när som på en pytteliten förstoringsglasannons i dagens tidning på väl undanskymd plats.
Vi kom igen i mitten av perioden och insåg att några ändå borde ha sett den
och några såg säkert veckonytt förra söndagen samt affischerna.
Fast vi får säkert bära tillbaka alla grejer till källaren efteråt. Och stoppa allt bröd i frysarna...
Tredje perioden.
En taggad internationell grupp möttes på morgonen. Inga sura miner.
Jag körde och hämtade Ulla med typ fjorton kassar med nybakat kaffebröd.
Tog kort på gänget före nedsläpp.
Sen kom det folk.
Det kom folk!
Och tittade och köpte vaser, ljusstakar, lampor, lotter, fula tavlor och fina tavlor och satte sig och skrattade kring kaffeborden och köpte Livsloppet-startkort och pratade och trivdes.
Och Tor pratade om rent vatten och vikten av ett sånt här frivilligarbete i församlingen och hur duktig gruppen varit osv.
Jag tänkte Yes! Mål!
Efter tre timmar kunde vi konstatera att vi fått in 10.600 kr till Svenska kyrkans internationella arbete.
Och allt bröd var som bortblåst, och bara ett par omöjliga grejer kvar.
Vi satte oss ner i omklädningsrummet och pustade ut med laget.
En sista kopp kaffe med gruppen och lite eftersnack.
Glada ögon, stolta miner.
Vi vann matchen trots allt.
Vi körde massor av grejer från Britts källare till församlingsgården.
Satte upp bord och tejpade banderoller med Hela världen
och förberedde allt för dagens loppis.
Folk var vidtalade att skänka vinster och baka bröd till försäljningen.
Andra perioden blev motig.
Loppisen kom inte med i predikoturerna och inte heller i församlingens annons inför helgen.
Internationella gruppen som hade jobbat så inför den här dagen.
Och så skiter sig annonseringen helt och hållet, så när som på en pytteliten förstoringsglasannons i dagens tidning på väl undanskymd plats.
Vi kom igen i mitten av perioden och insåg att några ändå borde ha sett den
och några såg säkert veckonytt förra söndagen samt affischerna.
Fast vi får säkert bära tillbaka alla grejer till källaren efteråt. Och stoppa allt bröd i frysarna...
Tredje perioden.
En taggad internationell grupp möttes på morgonen. Inga sura miner.
Jag körde och hämtade Ulla med typ fjorton kassar med nybakat kaffebröd.
Tog kort på gänget före nedsläpp.
Sen kom det folk.
Det kom folk!
Och tittade och köpte vaser, ljusstakar, lampor, lotter, fula tavlor och fina tavlor och satte sig och skrattade kring kaffeborden och köpte Livsloppet-startkort och pratade och trivdes.
Och Tor pratade om rent vatten och vikten av ett sånt här frivilligarbete i församlingen och hur duktig gruppen varit osv.
Jag tänkte Yes! Mål!
Efter tre timmar kunde vi konstatera att vi fått in 10.600 kr till Svenska kyrkans internationella arbete.
Och allt bröd var som bortblåst, och bara ett par omöjliga grejer kvar.
Vi satte oss ner i omklädningsrummet och pustade ut med laget.
En sista kopp kaffe med gruppen och lite eftersnack.
Glada ögon, stolta miner.
Vi vann matchen trots allt.
23 januari 2009
Ingegerd
En liten särling i vår församling.
På många sätt udda.
Gick alltid i kyrkan
och satt alltid på samma plats långt framme till vänster.
Jag minns henne ända ifrån min gymnasietid på sextiotalet.
Då tyckte jag hon var lite pinsam.
Men senare har jag förstått att hon varit långt mer trofast i sin kallelse
än jag och många andra mer framgångsrika.
Ingegerd var en Hanna i templet,
alltid där, varenda söndag tjänande Gud med sina böner.
Hade dålig hörsel och sjöng alltid långsammare än oss andra.
Men kände alla som gick i kyrkan och ställde alltid upp.
När kyrkans barntimmar började i vårt land,
var det i Härnösand med Ingegerd som frivillig medarbetare.
I min ungdom såg jag nog ned på sådana som Ingegerd.
Hon var ju inte direkt hipp.
Klädde sig väldigt gammeldags.
Såg annorlunda ut då liksom nu.
Förlåt.
Idag var vi på Ingegerds begravning.
Hon blev drygt sjuttio år.
Domkyrkan var full av folk som likt mig ville säga tack.
Ingegerd var en påminnelse om
att det som i världen är ringa, det utvalde Gud.
Hon var en förebild som får tidningarnas kändisar att blekna och försvinna.
Hon var en Jesu vän i själ och hjärta
utan att ens veta det, än mindra skryta över det.
På många sätt udda.
Gick alltid i kyrkan
och satt alltid på samma plats långt framme till vänster.
Jag minns henne ända ifrån min gymnasietid på sextiotalet.
Då tyckte jag hon var lite pinsam.
Men senare har jag förstått att hon varit långt mer trofast i sin kallelse
än jag och många andra mer framgångsrika.
Ingegerd var en Hanna i templet,
alltid där, varenda söndag tjänande Gud med sina böner.
Såg som sin uppgift att samla ihop psalmböckerna och agendorna efter gudstjänsten
och att följa diakonen på andakterna på äldreboendena.
Där läste hon alltid herdepsalmen utantill.
Där läste hon alltid herdepsalmen utantill.
Hade dålig hörsel och sjöng alltid långsammare än oss andra.
Men kände alla som gick i kyrkan och ställde alltid upp.
När kyrkans barntimmar började i vårt land,
var det i Härnösand med Ingegerd som frivillig medarbetare.
I min ungdom såg jag nog ned på sådana som Ingegerd.
Hon var ju inte direkt hipp.
Klädde sig väldigt gammeldags.
Såg annorlunda ut då liksom nu.
Förlåt.
Idag var vi på Ingegerds begravning.
Hon blev drygt sjuttio år.
Domkyrkan var full av folk som likt mig ville säga tack.
Ingegerd var en påminnelse om
att det som i världen är ringa, det utvalde Gud.
Hon var en förebild som får tidningarnas kändisar att blekna och försvinna.
Hon var en Jesu vän i själ och hjärta
utan att ens veta det, än mindra skryta över det.
Och hon valde sommarpsalmer till sin begravning,
En vänlig grönskas rika dräkt,
i januari.
Härligt. Hoppfullt. Himmelskt.
Tack Ingegerd.
16 november 2008
Stor liten församling
Åka med biskopen
tjugo mil en förvintersöndag
Finna en präst med glädje i blicken
en liten församling
en missionsstation i skogen
långt borta från alla fotoblixtar
Fira mässa och tillbe Gud
med granar och domherrar
i snövitt landskap
Känna vördnad
för dem som redan 1799 byggde templet
för dem som än idag klamrar sig fast vid bygden
för dem som fortfarande firar mässa här
Sjunga
Tidevarv komma, tidevarv försvinna
Släkten följa släktens gång
Aldrig förstummas tonen från himlen
i själens glada pilgrimssång
Åka hem
ödmjukt tacksam
tjugo mil en förvintersöndag
Finna en präst med glädje i blicken
en liten församling
en missionsstation i skogen
långt borta från alla fotoblixtar
Fira mässa och tillbe Gud
med granar och domherrar
i snövitt landskap
Känna vördnad
för dem som redan 1799 byggde templet
för dem som än idag klamrar sig fast vid bygden
för dem som fortfarande firar mässa här
Sjunga
Tidevarv komma, tidevarv försvinna
Släkten följa släktens gång
Aldrig förstummas tonen från himlen
i själens glada pilgrimssång
Åka hem
ödmjukt tacksam
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)