Nobels fredspris

Alltså Hallå!
Kom inte den här utnämningen lite för tidigt?
Att president Obama får Nobels fredspris känns lite pinsamt.

Jo visst, han har börjat bra och utlovat en radikal omsvängning i USA:s relationer med omvärlden. Men han har bara suttit ett år än..!
Lova är lätt, hålla är svårare.
Det finns inte människa på jorden som just nu har högre förväntningar på sig än Barack Obama. Varför låter ni inte honom vara, så att han kan omsätta sina löften i verkligheten?! Dagens utnämning lägger bara ytterligare bördor på hans axlar.
Eller är det här just vad han behöver för att fortsätta trots alla hemmafrågor?

Men fredspriset..?
Det land som han fick ärva, utkämpar just nu två krig långt långt borta från sitt lands gränser, alltså angreppskrig. Och han har framför sig att fatta beslut om ytterligare förstärkning av USA:s trupper i Afganistan med 40.000 man. Hade man inte kunnat vänta med utnämningen tills världen fått se vad det blir av detta?
Utnämningen av Barack Obama som mottagare av Alfred Nobels fredspris framstår som märkligt och måhända som tecken på att det fattas kandidater detta år. Varför väntade ni inte ett par år, så att vi fick se hans löften infriade? Då hade vi hälsat dagen besked med acklamation .

Helle Klein som jag länkar till här, säger det så bra.

Frivillighet i kyrkan

Kör söderut med hustrun, förlåt, domkyrkodiakonen.
Vi ska båda till samma konferens i Farsta, Stockholm.
Ett vackert soligt höstsverige som nu lämnat sommaren bakom och väntar vinter.
Precis som Svenska kyrkan.
Efter år av gott om folk och god ekonomi går vi mot kärvare tider.
De anställdas kyrka väntar vinter, och hur blir det då?

Konferensen anordnas av Ideellt forum, ett nätverk inom Svenska kyrkan, http://www.ideelltforum.se/

Vi trixar oss fram till Hökarängen, Farsta och hittar Söderledskyrkan helt nära Tisdagsvägen, där min barndoms farbror Olle och tant Gertrud bodde.
En jättestor kyrkobyggnad, nästan ett fort eller andligt kärnkraftverk.
Här har min biskop har varit kyrkoherde. Hans namn står på väggen i foajén.

Tvåhundrafemtio entusiaster från hela landet samlas för att vi alla delar samma vision.
Vår kyrka måste släppa in volontärerna.

Ikväll får vi höra ett gediget, väl förberett och andeburet föredrag om frivillighet av den norska generalsekreteraren i Kirkens SOS, Nora Blaasvaer. Det var inte igår jag hörde ett så givande föredrag. Hoppas vi får tillfälle ta emot henne i Härnösands stift en dag.
Hennes huvudbudskap är att de frivilliga är inte något extra i församlingen utan kraften, inte ett tillägg till vårt arbete utan essensen.

Jag saknade bara en samlande psalm och bön i början. Var det oviktigt?
Denna konferens har i alla fall börjat mycket bra.
Tack Boel och Fredrik.

Arma Burma!

Programmet sitter i magen på mig. Som det blir när jag ser våld på TV. Såg ett sent TV-program ikväll om munkarnas och studenternas uppror mot regimen i Burma för två år sedan.
Arma folk, så förtryckt, kontrollerat och förnedrat.

Må vi inte glömma dig!

11:e september

Elfte september är en mörk dag. Det hjälps inte.
Människans ondskas dag.
Blinda fanatiker bortom all räddning som tror att det som gör skall leda till något gott.
Och helt oskyldiga resenärer,vars olycksaliga resa gör dem till levande projektiler.
Med ohygglig kraft flyger de två planen in i skyskraporna
och river med sig hela världen, slår upp hål i mänsklighetens hjärta.
Och tilltron till freden rasar till marken med dån och damm.

Jag kan än idag, åtta år senare fyllas av fasa inför dessa bilder.
Känslan av de arma passagerarnas vanmakt vid övergreppens övergrepp.
Och det djävulskt vansinniga i att några gör sig själva och oskyldiga resenärer till dödliga bomber och med berått mod störtar både sig själva och de andra i döden.
Och medkänslan med alla dem som miste livet eller sina kära denna morgon.
Jag mår illa av att tänka på det, av att överhuvudtaget tvingas minnas händelserna under elfte september 2001.

Samtidigt. Bakgrunden.
Den upptrappade förtvivlan i arabvärlden över Israels och USA:s tolkningsföreträde till världshistoriens framtid. Unga män som växer upp utan minsta hopp om ett gott liv. Med hat som vagga, plus en förvrängd och förvanskad gudstro som hyllar martyrium och heligt krig.
Känslan: Det är inte konstigt att vissa blir blinda i sin fanatism. Och till sist gör vad som helst. Precis vad som helst.

Och de tre tusen som dog i attackerna den elfte september, oskyldiga, javisst.
Men hur många tusen har inte fått sätta livet till på grund av USA-regimens självgoda framfart över världen? Hur många oskyldiga har inte fått sätta livet till när USA har "skyddat sina nationella intressen" på främmande mark?
Hur jag än avskyr det som galningarna gjorde denna dag för åtta år sedan, kan jag inte bara tycka synd om USA för det som hände. Det var galet från båda håll så att säga.
Djävulusiskt i kvadrat.

Nu har USA fått en ledning som för första gången på länge visar ett mänskligt ansikte, och signalerar mänskliga värderingar och mänsklig moral.
Gud signe Amerika för det.

Kyrkovalet 2

Jag har ikväll varit på en utfrågning av domkyrkoförsamlingens nomineringsgrupper till kyrkofullmäktigevalet. Det blev en av de bättre kvällarna i sin sort som jag varit med om.
Bra upplägg med en av stadens mer namnkunniga offentliga personer som moderator. Han , Anders, gillade inte riktigt sin titel utan ville lika gärna kallas faderator...

Det kom mer folk än väntat, så vaktmästaren Peter fick sätta fram fler stolar till arrangörernas fröjd. Valnämndens ordförande Lena hälsade välkommen, liksom församlingens informatör Maria, som har jobbat ordentligt för att få fram rollups och broschyrer för kvällen.
Sen tog utfrågningen vid.

I domkyrkoförsamlingen ställde fyra nomineringsgrupper upp ikväll: Socialdemokraterna, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, Moderaterna och Centern. Vänsterpartiet ställer visst också upp i valet, men de hade visst inte anledning komma ikväll.

Panelen med de olika företrädarna gjorde vad det kunde för att förklara sig och svara på frågor. Vissa frågor hade övergripande karaktär, som könsneutrala äktenskap eller om det skall vara politiska eller opolitiska val i Svenska kyrkan. Men många frågor från auditoriet kretsade kring församlingens verksamhet och dess kostnader. Domkyrkans restaurering, Café Trädgårns framtid, Murbergskyrkans avlysande som kyrkorum, den på is lagda begravningsbyrån, kyrkoavgiftens storlek m.m.

Alla var ense i mycket, men visst förstod man efter kvällen, att socialdemokraterna står på en sida och de andra tre på den andra sidan i en del frågor, t.ex. ifråga om domkyrkoprojektet eller begravningsbyrån. Men det vore ju konstigt om det inte funnes åsiktsskillnader i så stora lokala församlingsfrågor. Och visst förstod man vem som ansåg sig som lillebror i gänget och vem som såg sig som kandidat till ordförandeposten. Rätt kul egentligen.

Den här kvällen var en del av domkyrkoförsamlingens höstsatsning Inspiration 2009. Under september månad lyfter man på ett samlat sätt fram kyrkans ärende speglat i lite ovanliga och nya former: Prya i domkyrkokören, bestiga domkyrkotornet, en kulturkväll i morgon då Jonas Gardell kommer och talar om Jesus med en uppföljande samtalskväll på måndag. Med mera. Kolla hemsidan http://www.harnosandsdomkyrka.se/

Det är roligt att få vara så nära härden i denna satsning. Min vän har jobbat oerhört mycket med detta utvecklingsarbete. Det verkar hända mycket när Åsa och informations-Maria möts och spånar idéer.
Vad skall dom hitta på härnäst?

Om vi har tur kanske denna kväll och hela Inspiration 2009-satsningen kan leda till att människor får upp ögonen för vad kyrkan är och vill, och därmed till ett bra valdeltagande den 20 september. Vi får se.

Heja domkyrko!

Varför, Israel?

Jag är inte emot staten Israel. Men jag sörjer och upprörs när jag ser och läser rapporter om
hur de som under förintelsen var förtryckta själva utövar förtryck,
hur de som varit så plågade plågar,
hur de som förnedrats av en rasistisk apartheid nu själva är med och skapar ghetton, "palestans".

Jag är stolt över att tillhöra en kyrka som vill och vågar vara vän med båda sidor. Svenska kyrkan är med i det ekumeniska nätverket Eappi, på svenska Seappi som erbjuder sina medlemmar att under tre månader åka till Israel och Palestina för att vara observatörer och se vad som faktiskt händer där nere. En av dessa Följeslagare skrev nyligen i ett rundbrev att han hos en familj som bodde "trångt" mellan aggresiva judar och extrema palestinier hade sett en skylt med texten: We refuse to be enemies!

Heja!

Obamas tal i Kairo

Idag har USA:s president Barack Obama hållit tal till världens muslimer.
Han räcker ut handen till fred, förståelse och samarbete. Och fast kristen, visar han respekt för islam och citerar t.o.m. Koranen, i och för sig väldigt taktiskt.

Efter att ha scannat igenom hans tal känner jag att han mycket klart anslår en ny ton gentemot den muslimska världen. Med många exempel visar han på den muslimska kulturens stora betydelse i världshistorien.Han markerar en ny politisk kurs när det gäller Israel och dess olagliga bosättningar. Och han erkänner muslimska amerikaners betydelse för Amerikas uppbyggnad och försvar.

USA är inte i krig med islam, säger han.
Det borde vara en självklarhet, men behöver kanske sägas. Särskilt efter 11:e september 2001. De händelserna har skapat fruktan och misströstan som endast har gynnat dem som inte ens erkänner mänskliga rättigheter.

Såg på nyheterna nu 19.30, där den mycket duktiga reportern Pernilla Edholm, (f.ö. mitt kära dopbarn från Fredrika) visasde ett reportage om hur Obamas tal har tagits emot i Mellanöstern.
För första gången så långt jag minns uttrycker intervjuade muslimer hopp och en strimma tilltro till Obamas och därmed USAs syften. Man är annars van att se förtvivlade araber skrika ut sitt hat mot den nation som ligger bakom all världens ondska.

Och som kristen hör jag för första gången på länge USA:s president uttala sig utan att jag vill gömma mig. Den här mannen gör mig faktiskt stolt över att vara kristen.
Till skillnad från påven och Obamas många företrädare.

Heja Barack Hussein!

Åldringsvården

Efter Uppdrag gransknings genomlysning ikväll av hur de gamla mår i nedskärningarnas Sverige, börjar man gruva sig för fattigvården...

Den kloke utredaren i programmet, Torbjörn Larsson, efterlyste ett samhälle, där vi värderar och lyssnar till de gamla, deras visdom och berättelser. Där generationer hålls ihop.

På en demensavdelning som jag besökte en gång ville en gammal man åka hem.
- Men du är ju hemma, Egon. Du bor ju här nu.
Och så diskuterade dom en stund.
Till slut sa gubben utan att veta hur tragikomiskt det lät:
- Ja om det här är hemma, då måtte jag vara jävligt borta..!

Vi lever allt längre och längre, men har inte självklart mer glädje av våra tilläggsår.
Ensamheten, som redan är så skriande bland de gamla, ökar. När inte äldreboendena har personal så det räcker ens till en terapi eller dagcentral, då blir de gamla sittande i ensamhet på sina rum, tuggande på sina lugnande tabletter.

Och de gamlas barn anser liksom sina föräldrar att det är samhällets ansvar att ta hand om de gamla.
- Jag vill då inte ligga mina barn till last..!
Men det är inte kommunens gamla, det är faktiskt släktens, familjens, barnens gamla.
Problemet är förstås att barnen idag bor långt från sina åldrande föräldrar. Och då är de gamla hänvisade till undersköterskorna och vårdbiträdena.

Men ett är säkert. Den personal som jobbar inom äldreomsorgen är att högakta för sin omsorg och uthållighet.
Dom kan Gyllene regeln. Dom vet hur dom själva vill bli behandlade en dag.
Kvinnan i programmet från Hagalid i Timrå var ett fantastiskt exempel på en undersköterska med yrkesstolthet, omsorg, medkänsla, och dessutom stresstålighet.

Dubbla deras lön och dra ner i toppen!

President Barak Obama

Idag har världen fått en ny president. Så känns det.
Jag har suttit klistrad vid teven sedan jag kom hem.

Vilket installationstal!
Det kändes som om han beslöt sig för att göra verklighet av Martin Luther Kings Dream,
och som John F Kennedys retorik.
Det känns som om en ny ledare med resning i tanke och visioner.

Mycket av erkänsla åt landets och sina egna förfäder.
Och en klarögd blick för USA:s utmaningar internt och i världen.
Beslutsam manade han nationen på fötter för att ta itu med jobbet.

Vilken dag för alla slavättlingar,
att höra och se en svart man tala som nationens president!

Ingen triumf i hans tal, men mycket stolthet.
Ingen arrogans mot sina motståndare, men auktoritet,
parad med värdig värme , lugn och omsorg
på hans läppar, i hans ögon och i hans uppträdande.

Han till och med eskorterade sin företrädare George W Bush till helikoptern efteråt.
Om det fortsätter som det idag har börjat,
så finns det ännu hopp för vår värld.

Bara ingen galning...!
Gud bevare.

Good morning Vietnam

Såg filmen ikväll
Good morning Vietnam
En utomordentlig beskrivning av en man i ett moraliskt dilemma
Har sett den förut.
Men inte förrän ikväll såg jag hur nedlåtande den är.
Vietnameserna beskrivs obildade, oskuldsfulla, förlöjligade.

Fast samtidigt inte.
Beror på hur djupt man ser.

Hur ser de på oss?