Varför, Israel?

Jag är inte emot staten Israel. Men jag sörjer och upprörs när jag ser och läser rapporter om
hur de som under förintelsen var förtryckta själva utövar förtryck,
hur de som varit så plågade plågar,
hur de som förnedrats av en rasistisk apartheid nu själva är med och skapar ghetton, "palestans".

Jag är stolt över att tillhöra en kyrka som vill och vågar vara vän med båda sidor. Svenska kyrkan är med i det ekumeniska nätverket Eappi, på svenska Seappi som erbjuder sina medlemmar att under tre månader åka till Israel och Palestina för att vara observatörer och se vad som faktiskt händer där nere. En av dessa Följeslagare skrev nyligen i ett rundbrev att han hos en familj som bodde "trångt" mellan aggresiva judar och extrema palestinier hade sett en skylt med texten: We refuse to be enemies!

Heja!

Organhandel?!!

Tänk att en svensk tidningsartikel kan leda till en diplomatisk kris med Israel!
Det är ungefär som Muhammedkariktayrerna. Repressiva stater kan omöjligt förstå vår syn på press- och yttrandefrihet. Säger du för mycket ska du tystas ner.
Det leder direkt till aningen: Vad är det som ska tystas ner? Vad är det som inte får sägas? Vad är det som inte tål dagens ljus?
Klokt hade det varit om Israels ambassadör hade sagt att hans land ser allvarligt på anklagelserna och kommer att noga undersöka sanningshalten. Och klokt hade det varit om Sveriges ambassadör i Tel Aviv hade tigit i stället för att oförbehållsamt ställa upp på de israeliska frånskyllningarna.
Varför blir reaktionerna så hätska, så fort någon säger något om Israel? Om det är sant att det sker en organstöld och -handel med t.ex. njurar tagna från dödade palestinier, så är det inte antisemtism att påtala det. Antisemitism är något helt annat. Det är att se ner på judar för att de är judar. Att påtala brott är en mänsklig rättighet och skyldighet.
Så varför denna reaktion? Om det är helt och hållet lögn att det sker en organiserad handel med dödade palestiniers organ, så finns det ju ingen aledning till oro i Tel Aviv. Då skall sanningen segra. Men om det kanske förekommer och även har förgreningar ända borta i USA, då måste sanningen tystas ner fort.
Tyvärr får jag känslan av ingen rök utan eld. Men inte för att det handlar om Israel. Organhandel är lika makaber och avskyvärd var den än dyker upp.
Israels utrikesminister och ambassadör i Stockholm reagerar ettrigt och kränkt i stället för att sätta sig över en tidningsartikel i det fjärran landet Sverige.
Vad var det man sa förr?
Kastar man ett vedträ in i en hundflock, så skriker den som det tar på.

Sången till livet

Jag hör Sången till livet på programmet Sommar i P1.
Det är Jan Guillous Sommar och det sista för sommaren.
Ett fantastiskt Sommar-program förresten.

Sången till livet ur Puccinis Tosca berör mig alltid.
Pappa sjöng den ibland till eget pianoackompanjemang.
Han älskade stycket, som handlar om en dödsdömds kärlek till livet.

För mig uttrycker Sången till livet vårt livs unicitet
och den oåterkalleliga kränkning av denna mänskliga värdighet
som en dödsdom och en avrättning innebär.

Jag tillber Dig

Mina två senaste bloggar:

Livets början och livets slut.
Frågorna kring vad livet är värt
i båda ändarna.

Min känsla i båda ändar:
Jag vill böja knä och tillbedja mysteriet
i början och i slutet.

Livet
som kommer någonstans ifrån,
tar sin boning i några celler
och hänger kvar till slutet
kanske sjuttio år senare.

Jag knäböjer inför Dig,
omätlige,
outgrundliga,
ofattbare,
ogripbara.

Jag tillber Dig,
som ger liv
och tar liv
och som döljer anledningen
för oss dödliga.

Jag tillber Dig,
som vågar stiga ner från din ouppnåelighet,
göra dig mätbar i tid och rum,
förståelig om än märklig,
gripbar för mänsklig hud och erfarenhet.

Nyckel till vagga och grav
begynnelse och slut.

Jag tillber dig,
Livgiverska,
Moder varur allting kommer,
och till vars famn allting återvänder.

Fader, alltings början och slut,
skapare av himmel och jord,
av födelse och död.
Och som förstår varför.

Jag tillber dig sköra barn,
som lyckades bli född
och tog din boning ibland oss.

Levde och dog,
visande värdet,
människans höghet,
helighet
såsom Du är helig.

Jag tillber

Fel kön?

Igår hörde jag att Socialstyrelsen har fastslagit, att det är helt okey att en kvinna gör abort enbart av den anledningen att barnet hon väntar har fel kön.
Man tror inte sina öron ibland.

Jag har förståelse för att kvinnor ibland måste välja att göra abort, men att göra det för att fostret inte har önskat kön, det skorrar i min känsla av vad som är rätt och fel.
Det ofödda livet har inga rättigheter, utan har blivit en vara att köpa eller rata.

- Fel på leveransen: Varan reklameras.
- Vi deletar och börjar om.
- Det är jag som bestämmer. Det är min kropp...

Och ändå är det barn vi talar om. Små bäbisar i vardande.
Som varje mamma och pappa gör allt för att skydda när dom väl är födda.
Barn som äger vårt hjärta för tid och evighet.

Ett foster har ett eget liv i mammas mage, är endast en gäst i sin mors kropp.
Ett foster har alltid också en pappa, men varför är han rättighet till sitt barn helt avförd?
Det är inte sant att fostret bara är en del av kvinnans kropp.

Jag upprörs över vårt folk uppfattning av livets värde.
På grund av alla 30000 aborterna varje år, föds det för lite barn i vårt land.
Samtidigt skäller man på att invandrarna blir fler och fler.

Har vi rätt att utan anledning avbryta ett liv i vardande?
Är det rätt att vi inte har rätt att födas?
Jag tror vi trampar på helig mark här och borde tänka oss för.

Före.

Påven och sexualetiken

Påven har rest till Afrika och sagt sitt Nej! till en kontinent sjuk av HIV/AIDS.

Och hans män i Brasilien har bannlyst en mor vars nioåriga dotter blev gravid med tvillingar efter att ha våldtagits av sin styvfar. Modern såg till att rädda dotterns liv genom en abort och begick därmed en svår synd.
Styvfadern däremot fick snabbt Guds och kyrkans förlåtelse.

Jag undrar:
Hur kan människans reproduktion vara så helig att den alltid är viktigare än andra hänsyn?
Ser inte påven att den benhårda regeletiken kolliderar andra regler, typ kärleksbudet?
Vad är det som säger att de två embryon som flickan bar skulle vara mer värda än flickan själv?

Och varför måste alltid sex vara oskyddat?
Jo för att Gud ska få bestämma om det ska bli ett barn.
Det är inte människans sak menar man.
Men människan bestämmer ju i normala fall om hon ska ha sex:
-Vi gör det.
Genom det beslutet får miljoner levande sädesceller chansen att vinna loppet. Skulle paret däremot vänta till i morgon, så skulle alla de miljoner cellerna ha dött och ersatts av andra. Därmed kan man hävda att människan genom sina normala val i livet interfererar med Guds planer och bestämmer när det ska bli barn och inte.

De två katolska exemplen på olycksaliga etiska ställningstaganden visar på att kärleksbudet måste få vara korrektivet till alla andra etiska normer. En norm är inte god endast av den anledningen att den vill värna livet. Bara om dess konsekvenser i det enskilda fallet blir goda kan den anses god.
Påvens Nej till kondomer skyddar inte livet utan ödelägger livet för miljontals människor som av fruktan för Guds straff och kyrkans exkommunikation nu känner sig tvungna att ha oskyddat sex.

Vid ett av mina första besök i Sydafrika för några år sedan besökte jag Cape Orange-stiftets domkyrkra S:t Paul's church i Kimberley. På en pelare i kyrkan hade man "spikat upp några teser", dvs tejpat upp en affisch med den lutherska kyrkans HIV/AIDS-policy. Ju mer jag läste, dess mer fylldes jag av vördnad och beundran inför denna lilla kyrka.

Affischen varnade för HIV/AIDS-epidemin med ett ABCD:
A means Abstinence. Avhåll dig från sex om du inte är säker.
B: Be faithful to your partner in marriage.
C: Use a condom for safer sex.
D: Remember that AIDS can lead to Death as there is no cure.

Här bryter kyrkan medvetet mot flera tabun i den afrikanska kulturen. Hon gör det därför att Kristi kärlek tvingar henne. Hon ger rättframma råd utan att hymla och gör det av omsorg om sina små.

Längst ned på affischen stod ett gott Gudsord ur Romarbrevet: "Nothing can separate us from God's love." Som en själavårdande hälsning mitt i AIDS-ångesten.

När såg jag senast en utmanande affisch i domkyrkan här hemma?
Nej, vi ska ju vara så politiskt korrekta, så vi tiger där vi kanske borde tala.
Hade Sydafrikas lutherska kyrka velat smöra makthavarna, hade den sagt att epidemin nog inte alls var så farlig, och att en man alltid har rätt till sex med sin fru, och förresten med alla sina fruar, dvs med vem han vill.

Men här tar man ställning för det utsatta livet genom ett svårt etiskt och kulturbrytande ställningstagande.
Heder åt en sådan kyrka!

Fjällfolk och läkaretik

En tevekväll med stor spännvidd.
Först två attentat, ett i Bagdad och ett på Nordirland.
Men det är man så van vid att det inte riktigt berör.

Men sedan visades den underbara filmen Hjordeliv, om tre samekvinnors liv och tankar.
Helt lysande filmkonst, och mycket nära men varsamma porträtt av de tre,
vars liv som renskötare hotas från alla håll.

En kärleksförklaring till fjällens människor,
en naturfilm med oändlig skönhet
och ett tankeväckande inlägg i debatten om Storsverige och Sapmi.

Sverige har inte ännu ratificerat FN:s konvention om urfolkens rätt.

Filmen för mig tillbaka till min barndoms Tärnaby och besöken inne i Joesjö och familjen Omma. De bodde i en riktig kåta och skiljde sina renar i Atoklintens skugga.
Men oj vad vi hade respekt för lappongas lasson. Dom kunde ju fånga oss!

Därifrån till programmet Agenda som diskuterade medicinsk etik i terminalvården.
Detta med anledning av att en läkare häktats i veckan i Stockholm misstänkt för att i höstas ha gett aktiv dödshjälp till ett spädbarn.

Var går gränsen för människans ansvar inför de tekniska hjälpmedel hon förfogar över?
När blir det dags att stänga av respiratorn, sätta ut livsuppehållande åtgärder,
ge så starka doser smärtlindring att de bokstavligen tar livet av patienten?

Naturnära liv gentemot svåra högteknologiska dilemman.
Vacker höst med glödande ripbärsmattor vs sterila sjukhusmiljöer.
Lugna trygga samekvinnor vs debattstressade läkare och generaldirektörer.

Skaplig spännvidd i TV-utbudet.
Två gripande miljöer, så helt olika men så inflätade i varandra.
Fjället och staden, rennäringen och sjukvården.

Människan i sin storhet och utsatthet.
Med sin frågan till Makten:
I vems intresse fattas besluten?