I en klosterträdgård

Hela arbetsplatsen hade idag en personaldag på Vårsta diakonigård. I programmet ingick en guidad visning av Vårsta trädgård, som anlades under den gångna våren och sommaren. En kunnig och engagerad trädgårdsmästare visade runt och berättade om anläggningen som redan innehåller en respektingivande mängd växter, blommor, grönsaker, träd och buskar.

Vi besökte växthuset och de olika hörnen av trädgården med namn och teman från några medeltida munkar och nunnor. Och hamnade till sist i stilla rummet runt den porlande källan och det smidda korset. Solen värmde våra ansikten där vi satt och såg ned över anläggningen och över havet där bortom.
Javisst, E4:an bullrade och levde om, men på något sätt hörde det med till bilden av en rehabiliteringsträdgård med klostertema i en modern tid. Det gäller att hitta balansen mellan arbete och fritid, stress och vila, aktivitet och stillhet, buller och tystnad, fokuset i mångfalden.
Vi stämde upp och överröstade långtradarna:

Härlig är jorden, härlig är Guds himmel.
Skön är själarnas pilgrimsgång.
Genom de fagra riken på jorden
gå vi till paradis med sång.

Plocka bär

Efter jobbet i eftermiddag far jag och hunden ut till stugan. Jag kastar några pinnar som han glatt hämtar men sen går jag in och sträcker ut mig på sängen. Känner mig trött men har ingen chans att slumra, för genast kommer en glad hund med en trasa och släpper den i mitt ansikte.

Okey, då går vi och letar bär. Jag tar korgar och bärplockare och tar på stövlarna. Då blir han helt lycklig. Vi följs åt över bäcken och över ett par hyggen och upp på ett berg.
Där finns bären. Alltså, där Finns Bären. Både hallon och blåbär i mängd.

Det finns inget så rofyllt som bärplockning. Ja det skulle vara bärrensning då. Hunden gillar att plocka han med. När jag har hittat en tuva kommer han genast dit och nyper de största bären. Men rätt snart ledsnar han och strosar omkring tills han till slut sätter sig och bara väntar.

Efter en trekvart känner jag hans lilla huvud krypa fram under min arm, och hans ögon säger: Får vi gå hem nu, husse? Och då säger husse: Ja nu tror jag vi går hem.
Jag tar mina korgar och bärplockare och vi går sakta nerför och över hyggena vilket inte är så lätt för vare sig husse eller hund.

Tillbaka vid stugan kokar jag mig en kopp kaffe och tar fram bullarna jag fick igår av grannen i stan. Funderar på om jag ska sätta på Jussi Björling-skivan som igår, men det är så skönt med skogens tystnad så jag avstår. Sitter vid trädgårdsmöbeln på altanen och plockar i dagens skörd. Rensar hallonen först, sen blåbären och sist de två sopparna som växte på vår tomt. Och känner stundens kvalitet.
Rensningen rensar också insidan.
Bort med skräp och boss.
Det goda sparar vi.

Sen är jag inte trött mera.

Rubus arcticus

Vi har varit ett dygn ute i Luleå skärgård och plockat åkerbär.
Bären växte i drivor! Vi fick ihop en hel liter på en liten plätt.
Hälften går nu till sylt och hälften till likör.

Åkerbäret fascinerar mig. Skulle vilja skriva en dikt om det.
Bäret är ett mysterium. För vem är åkerbär tänkt egentligen?
Det växer i skymundan på ängsmarker. Syns knappt. Jag måste böja mig ner och söka i gräset för att upptäcka det. Och då, när jag väl ser det, är det en himmelsk syn i färger alltifrån orange till mörkrött närmast svart.
Och den har en doft som är den sötaste naturen har.
För att inte tala om smaken...! En pikant sötma som övergår till och med smultronets.

Tänk att Norra Sverige ger denna exklusiva sommargåva till sina frusna barn!
Inte undra på att åkerbäret är Norrbottens landskapsblomma.

Midsommarafton

En sån där höjdarafton som bara inte går att beskriva.
Inte bara för att vi åkte upp till Högsjö och deltog i midsommarfirandet vid hembygdsgården. Eller för att vi därefter drack eftermiddagskaffe med barn och barnbarn vid stugan i Ytterskog. Inte bara för att vi i kväll grillade och njöt av god mat hemma i stan med barn och syskonbarn.
Utan mest för att det är just midsommarafton.

Den dag då solen når sin höjdpunkt på himlen.
Då vi nordbor firar grönskan , fruktsamheten, själva livet.
Då rönnarna och granskotten står så ljusgröna mot den skuggiga bakgrunden.
Då bofinkarna har hunnit till finalen i sin sångtävling.
Då människan kryper ut ur idet, i och för sig frysande, men ändå.
Då hon ser, vet, känner, firar och sörjer att detta är ljuset,
att detta är maximum.
Ljusare än så här blir det inte.

Inte undra på att vi nordbor dansar och sjunger och hoppar grodor
i behärskad förtvivlan över den oerhört korta sommaren
som bara är så vacker, så löftesrik, så väderberoende och kort.

Inte undra på att vi super och slåss och älskar och gråter
och söker oss till varandra som kalla rävungar i blåbärsriset.
Det går ju så fort över.
Snart börjar det regna och snöa och bli vinter igen!

Midsommaraftonen uppfyller alla önskningar
och förlorar samtidigt sin jungfrulighet.
Okey - så det här var klimax.
Vad kommer härnäst?

I år var midsommaraftonen bra.
Inget regn trots prognoserna och ingen värme trots önskningarna.
En hotad sol mest hela dagen
förstärkt av en snål vind
som gjorde att man fikade med både tröja och jacka på trots solskenet.

Men bortsett från naturen, den nyckfulla, så har vi haft barn och barnbarn hos oss,
och då kan det kvitta hur moder jord inbjuder eller inte inbjuder till fest.
Vi har njutit av tvååriga Elsas lek med dockor och med Mozart hela långa dan.
Hon har släppt sina rädslor och tagit för sig hos farfars.
Och Erik och Kate har delat dagen med oss.
Han har visat henne alla viktiga ställen.
Hällan, graven och sina släktingar.
Det - det är värt att notera, allt det kosmiska till trots.

Tack kära barn!
Tack kära barnbarn!
Tack kära syskonbarn!

Och tack, du enda
som ger mig kraft att möta insikten
att det nu vänder
igen.

Farväl till jakten

Jag har gjort något historiskt idag.
Nämligen sålt min älgstudsare.
Är således vapenlös ikväll för första gången på 28 år.

Köpte geväret, en Husqvarna kaliber 30-06, av Kalle Edling i Fredrika efter min lyckade start som älgjägare 1981. Det hela började så här.
Som nykommen kyrkoherde i Fredrika insåg jag att det inte gick att prata med folk om något annat än älgjakten på höstarna. Det var liksom ingen idé att starta någon församlingsverksamhet förrän jakten var över, dvs runt allhelgona.

Våra första umgängesvänner i byn blev Leif och Margot.
Leif var polis på orten och tyckte tidigt att jag borde ta älgskyttemärket.
Jaja, varför inte, tänkte vapenvägraren Jan. Det är ju skillnad på folk och fä.

Det var då ganska lätt att få vapenlicens. Man behövde fyra godkända serier på stående älg på älgskyttebanan. Och godkänt på ett teoriprov.
Sagt och gjort. Leif tog med mig till skutbanan och gav mig en bok.
Efter en månad var båda proven klara.

Och när jakten började den hösten, fick jag följa kyrkvaktmästaren Curt-Iwan till skogs med hans jaktlag och en lånad bössa. Den dagen slutade med att jag fick fälla en fjoling som kom instormande på passet med en hund efter sig.
Min allra första dag i älgskogen!

Detta gav mig blodad hand kan man säga.
Så under vintern som följde förhandlade jag mig till en plats i skogvaktaren Arms jaktlag.
Och när nästa jaktsäsong inföll, 1982, hade jag både jaktlag och eget vapen.

Leif kände till gubben Kalle Edling på ålderdomshemmet. Han hade deponerat sitt jaktvapen på polisstationen, och det var till salu. Jag sökte upp Kalle och frågade om jag fick köpa geväret.
- Är det ett bra vapen, frågade jag.
Gubben såg på mig med plirande ögon.
- Ja, inte är det nåt fel på bössan. Då beror det mer på vad som finns bakom kolven...
Jag fick köpa hans studsare och utrustade den med ett kikarsikte som min stolte far gav mig.

Och när jakten började -82 var jag med.
På andra jaktdagen fällde jag en kalv, och på fjärde jaktdagen kom stortjuren.
Då hade jag Pappa med mig i skogen. Han fotade och jag sköt.
Det började med att nån sköt i såtens bortre ända, och sa på radion att han hade påskjutit en tjur. Men den stack till skogs. Sen hördes skott hos min passgranne, och kort därefter hördes brak av kvistar på andra sidan vägen, där jag satt med jaktradion i örat.
Jag upp med geväret och lämnade radion till Pappa.
En stor älgtjur såg mig när han skulle passera vägen, vek av och sprang längs med vägen, och sen korsade han vägen c:a trettio meter från mig. Jag gick ned på knästående, tog sikte och Pang!
Älgen knäade i skottet, det såg jag. I övrigt såg jag bara ragg i kikaren. Tjuren stack till skogs och var borta. Men när senare jaktlaget sökte igenom området hittade hundföraren älgen död inte långt från mitt pass och med endast en kula i kroppen.
Det visade sig att det var en 21-taggare.

Alla var lika förvånade som jag.
Pappa var stormförtjust och for hem och larmade hustru och barn:
- Kom, Jan har skjutit en stortjur..!

Efter denna nybörjartur, har det blivit en mer måttlig jaktlycka. Det blev inte mer jagat i Fredrika, för 1983 hade vi redan börjat på missionärskursen i Uppsala och kom inte åter till Sverige förrän 1987 och då till Umeå.
I Umeå kom jag med i ett personaljaktlag inom Umeå kyrkliga samfällighet som jagade med Träskliden-Grisbacka jaktvårdsområde halvvägs upp mot Botsmark. Det var ett härligt gäng. Jag jagade med dem i flera år, också under Luleå-tiden.

När jag sedan flyttade ner till Högsjö, kom jag rätt snart med i Nordansjö-Dals jaktlag med Christian Hardeljung som jaktledare. Dvs en urjägarnas urjägare och jaktskrönornas mästare. Med hans gäng fick jag flera roliga stunder,
men också underbara stilla morgnar ensam på mitt pass med utsikt över Högsjö kyrka.

Sista älgen jag fällde var en kalv. Då kände jag att det inte var lika roligt som förut. Jag tyckte synd om kalvstackarn. Och jag hade mer och mer känt nervositet över de obligatoriska jaktproven. Varje augusti blev förstörd av oron inför skjutprovet. Och sen blev det ett stress i att jag inte kunde vara med och jaga som jag borde under helgerna.
Så sporten miste sin tjusning.

Jag slutade som älgjägare för två och ett halvt år sedan, och det enda jag har saknat sedan dess är kamratskapen i jaktlaget och förstås älgköttet i frysen.
Mer och mer har beslutet mognad fram att helt sluta och alltså sälja mitt vapen.

Och idag kom han, min köpare, med ny vapenlicens klar och utskriven.
En sista gång fick jag klappa om min kära gamla 30-06:a,
och sedan räckte jag över den till den stolte nye ägaren och kollegan L.

Skönt.
För det är ett enormt ansvar med ett dödligt vapen.
Nu slipper jag det.
Var sak har sin tid.

Jag har blåst eld upphör.
Jag har gjort patron ur.
Och tagit farväl av älgjakten.

Fjällfolk och läkaretik

En tevekväll med stor spännvidd.
Först två attentat, ett i Bagdad och ett på Nordirland.
Men det är man så van vid att det inte riktigt berör.

Men sedan visades den underbara filmen Hjordeliv, om tre samekvinnors liv och tankar.
Helt lysande filmkonst, och mycket nära men varsamma porträtt av de tre,
vars liv som renskötare hotas från alla håll.

En kärleksförklaring till fjällens människor,
en naturfilm med oändlig skönhet
och ett tankeväckande inlägg i debatten om Storsverige och Sapmi.

Sverige har inte ännu ratificerat FN:s konvention om urfolkens rätt.

Filmen för mig tillbaka till min barndoms Tärnaby och besöken inne i Joesjö och familjen Omma. De bodde i en riktig kåta och skiljde sina renar i Atoklintens skugga.
Men oj vad vi hade respekt för lappongas lasson. Dom kunde ju fånga oss!

Därifrån till programmet Agenda som diskuterade medicinsk etik i terminalvården.
Detta med anledning av att en läkare häktats i veckan i Stockholm misstänkt för att i höstas ha gett aktiv dödshjälp till ett spädbarn.

Var går gränsen för människans ansvar inför de tekniska hjälpmedel hon förfogar över?
När blir det dags att stänga av respiratorn, sätta ut livsuppehållande åtgärder,
ge så starka doser smärtlindring att de bokstavligen tar livet av patienten?

Naturnära liv gentemot svåra högteknologiska dilemman.
Vacker höst med glödande ripbärsmattor vs sterila sjukhusmiljöer.
Lugna trygga samekvinnor vs debattstressade läkare och generaldirektörer.

Skaplig spännvidd i TV-utbudet.
Två gripande miljöer, så helt olika men så inflätade i varandra.
Fjället och staden, rennäringen och sjukvården.

Människan i sin storhet och utsatthet.
Med sin frågan till Makten:
I vems intresse fattas besluten?