Kul och välsignad

Idag ledde jag alltså högmässan i domkyrkan.
Det var kul.
Får man säga så?
Borde det inte heta välsignat? Det var en välsignad gudstjänst.
Det var roligt att vara församlingspräst igen.
Om gudstjänsten sedan gav någon något så var den kanske välsignad.

Johannes döparen visade sig för oss och pekade på Jesus.
Och Jesus visade sig för oss och pekade på vikten av att söka Gud som söker oss.

Sedan körde Åsa och jag till Stockholm.
Åsa ska på en veckas UGL-kurs, och jag på en veckas semester.
Kör i morgon åt sydväst till dotter K på västkusten.
Det blir också kul.
Och välsignat får vi hoppas.

Lördagsdop

Idag har jag fått vara "en riktig präst".
Döpte lilla Svea Maj från Härnösand till Kristus.
Ett helt bedårande litet flickebarn som såg ut att förstå allt jag sa.

Bland det finaste med att vara präst är just dessa förtätade stunder av ömhet och helighet,
blicken av en människa som anar något av Mysteriet bakom orden.
Och sången, dikten, bönen, tanken som passar precis och höjer stunden ännu mer.

Långfredag

Dagen började grådisig och droppande,
men när Jesus var korsfäst och allt lidande till slut tog en ände,
då kom solen.

På morgonen var vi till gudstjänsten i Ängekyrkan.
Där fick jag bidra med att sjunga Improperierna, en underbart vacker sång som egentligen skall framföras i fyrstämmig dubbelkör. I den förebrår Gud människan för Jesu död.

Under eftermiddagen gick vi en solig långfredagsvandring runt stadsviken med kristna från olika samfund. Ett stort kors i täten, psalmsång och läsningar och böner på olika lidandesstationer under vägen. Mycket tänkvärt och välplanerat av kyrkorna i stan.

Det är alltid skönt när klockan har passerat tre på Långfredag.
Då är allt över för min Herre
och jag kan begrava honom i mitt hjärta.

Ruh't wohl,
ruh't wohl,
Ihr heilige Gebeine.

Kyndelsmäss

Varit i domkyrkan idag med Symeon och Hanna,
två bedjande gamlingar som ville få se Messias.
Och rätt många till som med oss trotsade snökaoset.

Efter förlåtelsen fick vi gå fram och ta emot ett tänt ljus,
kristusljuset.
Kristus, ljuset.

Som Symeon,
hålla ett litet barn.
Världens ljus.

Predikan var inspererad:
Ge tillbaka det vi har fått.
Josef och Maria som kommer med Jesusbarnet
och ger honom till Gud.
I dopet ger föräldrarna gåvan de fått tillbaka till Gud.
Och vi får i våra liv ge vidare det ljus vi själva har fått ta emot.

Kyrkans förbön, bedd med lugn förtröstan av domkyrkans egen Hanna.

-Kom, nu är allt tillrett.
Vi får ännu en gång gå fram för att ta emot Messiasbarnet
i våra kroppar, i våra liv.
Ta emot för att ge vidare.

En festlig högmässa
som sätter punkt för julserien.
Till och med en julpsalm sjöng vi.

Med Joh 8:12 i händerna vänder vi nu blad.

Söndag, sol och Mendelsohn

Vacker vintersöndag med minus fjorton på morgonen.
Skjutsade H till buss mot studiestaden
och gick sen i kyrkan.
Kom sent och hamnade på samma bänk som ett par konfirmander.
De satt och småpratade mest hela tiden.
Men jag kunde inte bli irriterad, för dom pratade om kyrkogångsboken
och hur de skulle förstå det ena och det andra. Rörande egentligen.
Men till slut blev det lite störande, och då var det en som böjde sig bak och sa till dem.
Jag tror inte att det gjorde dem illa.

Alltnog, det var tydligen Mendelsohns dag idag.
Kören sjöng bara sånger av Mendelsohn,
postludiet, ja till och med en psalm var av Mendelsohn.

Mäktige Mendelsohn,
dynamikens mästare,
orädd för att ta ut svängarna.
Kör trots det aldrig ut i kurvorna,
och får texten att tala bättre än från predikstolen.
Stor musik av stor man
framburen av våra duktiga domkyrkomusiker.

Efter gudstjänsten lite småmingel längst bak.
Sen ut i vintersolen med siktet mot kyrkkaffet,
för en gångs skull hemma, bara vi.

Solen måste ha varit borta länge.
Nu avslöjar den söderfönstren obarmhärtigt.
Och dammet.

Det har visst blivit februari.

Solen verkar lysa starkare nu.
Snart dags att vakna upp ur vinter-idet.
Men inte riktigt ännu, väl?

Det blir en tupplur efter kaffet.

Ingegerd

En liten särling i vår församling.
På många sätt udda.
Gick alltid i kyrkan
och satt alltid på samma plats långt framme till vänster.

Jag minns henne ända ifrån min gymnasietid på sextiotalet.
Då tyckte jag hon var lite pinsam.
Men senare har jag förstått att hon varit långt mer trofast i sin kallelse
än jag och många andra mer framgångsrika.

Ingegerd var en Hanna i templet,
alltid där, varenda söndag tjänande Gud med sina böner.

Såg som sin uppgift att samla ihop psalmböckerna och agendorna efter gudstjänsten

och att följa diakonen på andakterna på äldreboendena.
Där läste hon alltid herdepsalmen utantill.

Hade dålig hörsel och sjöng alltid långsammare än oss andra.
Men kände alla som gick i kyrkan och ställde alltid upp.
När kyrkans barntimmar började i vårt land,
var det i Härnösand med Ingegerd som frivillig medarbetare.

I min ungdom såg jag nog ned på sådana som Ingegerd.
Hon var ju inte direkt hipp.
Klädde sig väldigt gammeldags.
Såg annorlunda ut då liksom nu.

Förlåt.

Idag var vi på Ingegerds begravning.
Hon blev drygt sjuttio år.
Domkyrkan var full av folk som likt mig ville säga tack.

Ingegerd var en påminnelse om
att det som i världen är ringa, det utvalde Gud.
Hon var en förebild som får tidningarnas kändisar att blekna och försvinna.
Hon var en Jesu vän i själ och hjärta
utan att ens veta det, än mindra skryta över det.

Och hon valde sommarpsalmer till sin begravning,
En vänlig grönskas rika dräkt,
i januari.

Härligt. Hoppfullt. Himmelskt.

Tack Ingegerd.