Vänsterhänthet och sånt

En gång var det fel att vara vänsterhänt. Högernormativiteten gällde.
Halta och lytta var en skam, utvecklingsstörda skulle gömmas undan i vrårna.
Det var också fel att prata tornedalsfinska i skolan. Svenskan var det enda rätta språket. Sen lärde vi oss att somliga föds vänsterhänta och utvecklas bäst om de får fortsätta vara det. Och att tornedalingarna måste få tala sitt miänkielä för att de är födda med det. Att olika funktionshinder finns, att de som bär på handikapp inte får skuldbeläggas eller diskrimineras. Fördenskull sprids inte vänsterhäntheten som en löpeld, och tornedalsfinskan är inget handikapp, och inte heller något hot mot svenska språket.

Idag vet vi att några faktiskt föds homosexuella. Och måste få vara det. Homosexualitet är ingenting man väljer. Den bara finns där liksom vänsterhäntheten. Om vi öppnar äktenskapet för dem, så betyder inte det att heteronormativiteten sätts ur spel. Samhällslivet är ändå uppbyggt på heterosexualitetens grund, liksom hushållsverktyg normalt görs för högerhänta.

Vad ska vi lära våra barn i skolan? Ja varför inte att den allra största delen av mänskosläktet har en heterosexuell läggning, medan en liten del är homosexuella. Båda läggningarna finns och alla människor har samma värde. Och att det är viktigt att ungdomarna försiktigt och ansvarsfullt söker sin egen sexuella identitet.

En och annan bloggkommentar jag har fått har en underton av skräck, av en panik som om Harmageddon står för dörren i och med kyrkomötets beslut i äktenskapsfrågan. Som om alla kulturbärande normer med ens sätts ur spel. Som om hbt vore en farlig pandemi.

Äktenskapet är inget nytestamentligt sakrament. Jesusordet "Därför skall en man lämna sin fader och moder och hålla sig till sin hustru..." är inget äktenskapets instiftelseord. Jag ser inget problem med att även andra bibelord kan användas i vigselakten för att stryka under kärlekens och trohetens betydelse i vårt samliv.

Det kyrkan nu gör uppfattar jag som att den öppnar en viktig dörr för en länge föraktad grupp. Kyrkan visar att hon står för långsiktiga trofasta relationer mer än för tillfälliga kontakter. Hon bejakar mångfalden i Guds skapelse och säger att även de homosexuella har rätt att med Margareta Melin bedja:

Jag är fin för du har skapat mig.
Jag är dyrbar för du älskar mig.
Skön är jag i dina ögon,
en ädelsten i din hand.

Läs gärna K G Hammars krönika i DN häromdagen.

Jonas Gardell i domkyrkan

Inspiration 2009 är temat för domkyrkans höstsatsning, och ikväll fick man minsann inspiration. Jonas Gardell talade i en fullsatt domkyrka om sin syn på Jesus. Det var en påtagligt ung åhörarskara som nog sällan eller aldrig har hört att den Gud vi tror på i kyrkan är en Gud som är med oss i vårt mörker, inte för att vi har förtjänat det, utan för att vi behöver det.
Jag vet att Jonas Gardells namn är som Jesu namn, det väcker anstöt, beundran och avsky. Jag vet också att många kristna förfasar sig över att han kallar sig kristen. Men nu vet jag också att han djupt känner den kärlek som Gud visar i Jesu ord och gärningar. Det var inget raljant, fjantigt eller ironiskt i hans budskap. Han var helseriös och predikade av full övertygelse om den Jesus som visat att Gud inte lämnar någon. Och som det goda frikyrkobarn han är, inbjöd han på slutet åhörarna att själva fundera över vad i våra liv som höll oss fast i Egyptens slaveri och uppmanade oss att tro på vår vunna frihet.
Det var starkt alltsammans. Och absolut inget stötande eller kätterskt.
Tack Gode Gud och välsigna alla de unga som för första gången fick höra om din kärlek.

Mors dag - Livgivarens dag

Det är Mors dag idag och tillika Pingstdagen, den helige Andes dag.
I domkyrkan läste vi i trosbekännelsen om Guds Ande: "Herren och livgivaren som utgår av Fadern och Sonen".
Ursäkta en heretisk tanke, men jag har intuitivt svårt med den helige Ande som mankön.
I männens kyrka har naturligtvis Gud gjorts till man och betecknats med manliga epitet och manliga pronomen: Han, Herren, livgivaren, kungen, härskaren osv.
I våra kyrkliga handböcker har man numera försökt förmildra det manliga språket. Därför föreskriver kyrkohandboken att prästen skall säga: I Faderns, och Sonens och den heliga Andens namn.

Idag på Mors dag tänkte jag under trosbekännelsen: Livgivaren, det måste ju vara Gud som mor. Det är ju en mor som har gett oss livet, fött oss till människor.
Och jag tänkte på min mor Eva och hennes mor Ellen och hennes mor Olivia, och vidare bakåt: Lovisa, Anna-Lisa, Magdalena och där långt nere i rötterna Lisa, min mormors mormors mormors mor som föddes 1736.
Livgivaren som fött och som föder.
För mig får den heliga Anden gärna vara Guds livgivande, nyfödande moderlighet.

Pingstdagen - Mors dag.

The Link - om evolutionen

Idag har en världssensation briserat i forskarvärlden. En fossil lemur på gränsen till apa presenteras som något av den felande länken mellan djuren och människan.Ida kallas det 47 miljoner år gamla djuret och är tydligen det allra bäst bevarade fossilet någonsin.
Sånt här tycker jag är fascinerande.
Vilken höjdare under Darwinåret, kommer nästan som på beställning.
Fossilet ifråga lär ha hängt på väggen hos någon samlare tills några forskare fick ögonen på henne.

Se fyndet på http://www.revealingthelink.com/who-is-ida/idas-anatomy

När jag tittar närmare på kvällstidningens bloggar kring artikeln, blir jag beklämd. Där har det unika fyndet genast resulterat i en hätsk strid mellan troende och ateister, mellan Gud och Darwin, mellan tvärsäkra korkskallar, som inget ser utom sina egna åsikter. Själva fyndet fascinerar dem inte, att man funnit en nästan helt bevarad levande varelse som levde för 47 miljoner år sedan. Man kan till och med se vad den åt innan den dog och att den hade brutit ett ben och att det rör sig om en hona. Jag menar tänk vad de lärde kan se i ett stenfossil!

Mest upprörs jag över alla dumma kristna inlägg kring fyndet. De går ut på att förneka och låtsasförklara med argument som endast är löjliga och därmed förlöjligar den vördnad för livet som är all tros grund. Både de troende och deras motståndare ateisterna blir tydligen oerhört provocerade av fyndet av Ida. Båda måste ju ha rätt. Och den andre ha fel.
Ingendera parten visar någon som helst vördnad för livet. De ser bara sina egna åsikter.

Själv känner jag en glädje över fyndet, även om det innebär en spik till i kistan för evolutionsförnekarna, den kristna högern. För min Gud är fyndet av denna lilla lemurapa inte något nytt. Att arterna utvecklas vet naturligtvis den som har hittat på det. Och nog kan vi se tecken på evolutionen om vi bara vill. Se bara på våra sönderavlade hundraser eller mjölkkor. Eller att vi svenskar blir både längre och äldre, det är ju mutationer. Dra ut dessa förändringar i 47 miljoner år bakåt, och jag kan förstå att vi mycket väl kan ha nåt gemensamt med The Link, Ida.

Om tron är så klen att den inte tål vetenskapliga upptäckter, då är den inte mycket att hålla i när stormen går.

Jag tror på en Gud som fanns före all tid, som finns evig i alla nu, och som kommer att finnas efteråt också. Tidsåldrarnas Gud, evig men också här hos mig just nu.
Ofta förklädd till slump, men samtidigt verksam och planmässig.
Överraskningarnas Gud.
Som uppenbarligen kan väcka t.o.m. döda fossiler till liv och därmed ställa frågor till oss förstockade.

Jesuspärlan?

En kvinna som jag känner är med i en Frälsarkrans-grupp i sin församling.
Då jag frågade henne hur det var och vad det gav, svarade hon:
- Jo det är bra, men jag saknar en Jesuspärla i Frälsarkransen.
- Men det finns ju en gudspärla, anmärkte jag. Eller hur? Jesus är ju en del av Gudomen.

Denna lilla ordväxling fick mig att börja reflektera kring vår syn på Gud och Treenigheten.
Förstå mig nu rätt.
Jesus är min vän den bäste. Det har han alltid varit.

Men det finns en förkunnelse hos främst evangelikala som faktiskt ersätter Gud med Jesus.
EFS har lite av det och defininivt den mer självsäkra kristna högern.
Det är som om Gud inte längre behövs.

Förkunnelsen mynnar ut i Jesus. Jesus han är svaret, fast man glömt bort frågan.
Bönerna riktas enbart till Jesus. Inte ens till Jesus Kristus.
Och sånt får håret att resa sig på mig.

Jag menar att risken finns att all troserfarenhet blir begränsad,
om vi låter all vår gudserfarenhet handla om vår relation till Jesus.
Gud är så mycket mer. Livet rymmer så mycket mer.

Och ändå vet jag mycket väl Paulus ord om att Gud har sammanfattat allting i Jesus Kristus.
Eller Jesu egna ord: Jag och fadern är ett. Osv.
På ett sätt är synsättet helt förståeligt. Varför finns det ingen Jesuspärla i Frälsarkransen?

Men hur kär för mig min Jesus än är, så representerar han bara en del av Guds väsen.
Det finns sidor hos Gud som inkarnationen inte kan förklara. Guds obegriplighet och nyckfullhet, teodicéproblemet, Gud som både manligt och kvinnligt, t.ex.

En alltför stor betoning av Jesusgestalten tror jag kan leda till en osund relation till Gud.
Guds höghet och outgrundlighet blir trivialiserad och ersatt med en låtsaskompis som alltid till slut motsvarar våra önskningar och synsätt. Det går alltid ihop på något sätt.

Eller när vår förkunnelse och tillbedjan inskränks till att handla om vad Jesus gjort och vad Jesus vill och vad Jesus kan. Då reser jag numera borst. För det är så oerhört lätt att predikan blir en projektion av våra manliga idéer. Historien visar det alltför väl.

Gud är större, säger muslimerna.
Gud är större, säger lundabiskopen. Och det är sant.
Om vi gör Gud alltför antropomorf, förlorar Gud sin helighet, sin transcendens.

Gud är inte en man, vilket är faran med en oreflekterad Jesustro.
Gud är mer än man och kvinna, även om Jesus från Nasaret var en man.
När vi tillber Gud måste vi därför rikta oss till den över våra genusdebatter upphöjde Guden.

Gud är inte en kvinna, men de bibliska språkens ord för Ande är femininum.
Den nicaenska trosbekännelsen bekänner tron på Anden som en som föder liv:
... och på den heliga Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen...

Gud som den outgrundlige Skaparen, den Inkarnerade och den Livgivande guden.
Gud som Fader, Barn och Moder.
Här nånstans landar min tro.

Och det gör inte Jesus mindre.
Jesuspärlan
i mitt inre.

Om Jesus

Läser Jonas Gardells bok Om Jesus.
Har hunnit till hälften.
Kan inte läsa långa stycken.
Så intressant är den.
Kräver eftertanke.

Idag har jag med honom brottats med Jesu gudsbild, eller Jesus gudsbild som han skriver.
Den gammaltestamentliga guden som i sin nyckfullhet utväljer den ene och förkastar den andre, favoriserar och förskjuter, älskar och ratar.
Gentemot den allomfattande, älskande och allt förlåtande föräldern, även om inte Gardell använder den termen.

Här har vi ett problem, men inte för att det är Jonas Gardell som påtalar det.
Gardell har dock ett sätt att avtäcka frågeställningarna som inte är vanligt.
Han har ingen kyrklig ställning att försvara, ingen akademisk heller.
Han kan skriva som han tänker.
Jag önskar fler av oss vore så modiga.

De flesta kyrkliga auktoriteter som publicerar sig verkar ha som mål att bli biskopar.
Därför undviker de de riktigt brännande konfrontationerna i teologin.
Utom Lars Collmar.
Collmar har aldrig satsat på att bli biskop. Han skriver också det han faktiskt tänker.
Han påminner i sin ärlighet om Jonas Gardell.

Låt mig nämna ett exempel i boken Om Gud som fascinerar mig. Läs sid 146-150:
Det finns en olöslig konflikt i synen på Gud som en gallrande ,bortrensande Gud, som utväljer vem han vill och förkastar vem han vill,
och tanken att Gud är barmhärtig och nådig och älskar alla.
En variant av teodicé, eller hur.
Gud valde bort Kain, Ismael, Esau, Saul, inte av någon egentlig anledning.
Anledningen verkar i stället närmast nyckfull.
Och kvar står Kain, vars offer inte duger, Ismael oäktingen, Esau den blåste brodern och Saul som Gud bara inte tycktes gilla.

Det är inget nytt att bibelläsare ställer frågor inför dessa orättvisor.
Men Gardell tycks vilja dra linjen ända fram till Jesu kors.
Även Jesus ser ut att vara en av dessa Guds försmådda och föraktade:
- Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig??!!
Efter ett liv i Guds närhet och kraft blir Jesus av Gud lämnad, övergiven
med alla sina minnen av andliga segrar och sina sent uppkomna teodicéfrågor .

På sid 150 kommer han till vägs ände.
I och med Jesu död dör den exkluderande guden.
Här måste något lämnas i vår syn på Gud. Annars kommer vi inte vidare.
Annars finns det inte någon skillnad mellan Gud och Hitler.
I Jesu död dör också den nyckfulle kanaaneiske guden en gång för alla.
Och uppstår gör den Gud som är inkluderande, förlåtande, den föräldralike.

Gardells udd är att det inte går att förena dessa båda gudar.
Samma budskap som i hans första teologiska bok Om Gud.
Bibeln serverar oss inte endast en gudsbild, utan flera. Och det finns en utveckling i synen på vem Gud är inom hela GT.
Denna komplexa syn förtätas nu och kommer till en kris i Jesu dödsstund.

Något måste lämnas för att bilden skall hålla ihop.
Långfredagen med dess hämnande nyckfulle Gud måste lämnas.
För att påskdagens Gud skall uppstå.
Den som allt förlåter och innesluter.

Typ nyckfullheten vs föräldrahjärtat.
Intressant.