Vänsterhänthet och sånt

En gång var det fel att vara vänsterhänt. Högernormativiteten gällde.
Halta och lytta var en skam, utvecklingsstörda skulle gömmas undan i vrårna.
Det var också fel att prata tornedalsfinska i skolan. Svenskan var det enda rätta språket. Sen lärde vi oss att somliga föds vänsterhänta och utvecklas bäst om de får fortsätta vara det. Och att tornedalingarna måste få tala sitt miänkielä för att de är födda med det. Att olika funktionshinder finns, att de som bär på handikapp inte får skuldbeläggas eller diskrimineras. Fördenskull sprids inte vänsterhäntheten som en löpeld, och tornedalsfinskan är inget handikapp, och inte heller något hot mot svenska språket.

Idag vet vi att några faktiskt föds homosexuella. Och måste få vara det. Homosexualitet är ingenting man väljer. Den bara finns där liksom vänsterhäntheten. Om vi öppnar äktenskapet för dem, så betyder inte det att heteronormativiteten sätts ur spel. Samhällslivet är ändå uppbyggt på heterosexualitetens grund, liksom hushållsverktyg normalt görs för högerhänta.

Vad ska vi lära våra barn i skolan? Ja varför inte att den allra största delen av mänskosläktet har en heterosexuell läggning, medan en liten del är homosexuella. Båda läggningarna finns och alla människor har samma värde. Och att det är viktigt att ungdomarna försiktigt och ansvarsfullt söker sin egen sexuella identitet.

En och annan bloggkommentar jag har fått har en underton av skräck, av en panik som om Harmageddon står för dörren i och med kyrkomötets beslut i äktenskapsfrågan. Som om alla kulturbärande normer med ens sätts ur spel. Som om hbt vore en farlig pandemi.

Äktenskapet är inget nytestamentligt sakrament. Jesusordet "Därför skall en man lämna sin fader och moder och hålla sig till sin hustru..." är inget äktenskapets instiftelseord. Jag ser inget problem med att även andra bibelord kan användas i vigselakten för att stryka under kärlekens och trohetens betydelse i vårt samliv.

Det kyrkan nu gör uppfattar jag som att den öppnar en viktig dörr för en länge föraktad grupp. Kyrkan visar att hon står för långsiktiga trofasta relationer mer än för tillfälliga kontakter. Hon bejakar mångfalden i Guds skapelse och säger att även de homosexuella har rätt att med Margareta Melin bedja:

Jag är fin för du har skapat mig.
Jag är dyrbar för du älskar mig.
Skön är jag i dina ögon,
en ädelsten i din hand.

Läs gärna K G Hammars krönika i DN häromdagen.

Apropå Tobbes blogg

Jag har skrivit en kommentar till min kollega och vän Torbjörn Lindahls blogg ikväll.

Nej, det är inte en lätt fråga kyrkomötet står inför nästa vecka. Att säga något annat vore att sakna empati och kärlek till kyrkan. Ska Svenska kyrkan acceptera den könsneutrala äktenskapssyn som riksdagen har tagit? Ska Svenska kyrkan säga ja till könsneutrala vigslar?

För många kristna svindlar tanken lika skräckslaget som i Amerika för hundrafemtio år sedan, när man var i färd med att fatta det kontroversiella och obibliska beslutet att slaveri var fel: Det står ju så klart i Bibeln att slaveri är rätt: Jesus godkänner det, Paulus likaså. Hela samhället som Gud har skapat bygger på över- och underordning! Att säga något annat är att tala mot skapelseordningen.

Och ändå -
Hur mycket Bibelns bokstav än godkänner slaveriet, så säger Bibeln utifrån kärleksbudet och den gyllene regeln ett rungande Nej till slaveriet.

Jag vet inte följderna av det beslut som nu troligen kommer att fattas nästa vecka.
Jag kan känna en ekumenisk ängslan. Kommer vi att dömas som oportunister och ogudaktiga?
Kommer Kristi kyrka att kunna härbärgera oss och fortsätta be för oss?
Kommer våra systrar och bröder i andra kyrkor att förstå, att Kristi kärlek tvingar oss?
Att någon måste gå före och hävda det som vi upplever som rätt.
Liksom dom som bekämpade slaveriet inte hade något val.

Kyrie eleison.

Äktenskapet

Jag lutar åt att Svenska kyrkan gör rätt i att bejaka könsneutrala äktenskap. Det sittande kyrkomötet ska nu bestämma oss i den frågan. Helt säker är jag inte. Det är nog ingen som hyser den minsta respekt för Bibeln som norm.
Frågan är svår. Skapelsetron säger mig att man + kvinna= barn. Samma skapelsetro bejakar även den mångfald som ryms i skapelsen, att några är vänsterhänta och några är homosexuella.
Alla domsord i Bibeln över sodomi och sex överhuvudtaget får mig snarast att ana att här har man trängt undan kärleksbudet. För äktenskapet har inte bara med vår reproduktion att göra, utan också med kärlek, gemenskap, sex.

Jag har en känsla av bävan inför detta beslut. Kyrkomötet kommer troligen att ha en maratondebatt med en mängd positioneringar, men kommer sedan att säga ja. Och då hoppas jag att det inte beror på att ja är det enda politiskt korrekta beslutet. Jag hoppas i så fall att det beror på ett profetiskt mod att stå upp för kärleksbudet som den övergripande normen, och för en grupp i vårt land som alltid varit ringaktad och misstrodd, ja föraktad av storhopen.
Jag hoppas i så fall att man säger ja till missionens ofrånkomliga inkulturationsutmaning. Jag menar att då det kristna budskapet möter en kultur, så måste det förkunnas så att det stämmer med kulturens grundvärderingar. Tjugohundratalets människor i den här avlägsna stammen som kallas svenskar måste kunna känna igen budskapet som ett gott budskap, inte ett förtryckande, orättfärdigt, ja oetiskt. Dvs samma mod som fick 1800-talets regimer att fördöma slaveriet och upphäva det, trots att Bibeln bejakade det utan minsta förbehåll.

Samtidigt - vart leder ett ja?
Till att alla gammelkyrkliga och högkyrkliga och väckelsefromma lämnar kyrkan?
Till att nästa fråga för kyrkomötet blir att bejaka månggifte?
Till att Svenska kyrkan blir isolerad i den ekumeniska gemenskapen?
Eller till att historien visar att vi gick före i en kamp som var oundviklig för rättfärdigheten?
Eller...
Vad tror du?