Vänsterhänthet och sånt

En gång var det fel att vara vänsterhänt. Högernormativiteten gällde.
Halta och lytta var en skam, utvecklingsstörda skulle gömmas undan i vrårna.
Det var också fel att prata tornedalsfinska i skolan. Svenskan var det enda rätta språket. Sen lärde vi oss att somliga föds vänsterhänta och utvecklas bäst om de får fortsätta vara det. Och att tornedalingarna måste få tala sitt miänkielä för att de är födda med det. Att olika funktionshinder finns, att de som bär på handikapp inte får skuldbeläggas eller diskrimineras. Fördenskull sprids inte vänsterhäntheten som en löpeld, och tornedalsfinskan är inget handikapp, och inte heller något hot mot svenska språket.

Idag vet vi att några faktiskt föds homosexuella. Och måste få vara det. Homosexualitet är ingenting man väljer. Den bara finns där liksom vänsterhäntheten. Om vi öppnar äktenskapet för dem, så betyder inte det att heteronormativiteten sätts ur spel. Samhällslivet är ändå uppbyggt på heterosexualitetens grund, liksom hushållsverktyg normalt görs för högerhänta.

Vad ska vi lära våra barn i skolan? Ja varför inte att den allra största delen av mänskosläktet har en heterosexuell läggning, medan en liten del är homosexuella. Båda läggningarna finns och alla människor har samma värde. Och att det är viktigt att ungdomarna försiktigt och ansvarsfullt söker sin egen sexuella identitet.

En och annan bloggkommentar jag har fått har en underton av skräck, av en panik som om Harmageddon står för dörren i och med kyrkomötets beslut i äktenskapsfrågan. Som om alla kulturbärande normer med ens sätts ur spel. Som om hbt vore en farlig pandemi.

Äktenskapet är inget nytestamentligt sakrament. Jesusordet "Därför skall en man lämna sin fader och moder och hålla sig till sin hustru..." är inget äktenskapets instiftelseord. Jag ser inget problem med att även andra bibelord kan användas i vigselakten för att stryka under kärlekens och trohetens betydelse i vårt samliv.

Det kyrkan nu gör uppfattar jag som att den öppnar en viktig dörr för en länge föraktad grupp. Kyrkan visar att hon står för långsiktiga trofasta relationer mer än för tillfälliga kontakter. Hon bejakar mångfalden i Guds skapelse och säger att även de homosexuella har rätt att med Margareta Melin bedja:

Jag är fin för du har skapat mig.
Jag är dyrbar för du älskar mig.
Skön är jag i dina ögon,
en ädelsten i din hand.

Läs gärna K G Hammars krönika i DN häromdagen.

Heja jämtar!

Förr i tiden skydde människor minsann ingen möda.
Tanken kommer över mig under dagens rundresa med biskopen i södra Jämtland.
Långt innan väg fanns drog man virke upp till fjälls och byggde Arådalens fjällstation på Oviksfjällens sydsida. Och detta för att möjliggöra turism i fjällen.
Ingen infrastruktur, varken väg, eller elektricitet, ingen komfort, bara en vedkamin, ingen radio, ingen parabol, ingen internetuppkoppling. Bara frisk luft och oändligt vacker natur.

Där uppe har människor med uthållig vilja också lyckats bygga ett fjällkapell på senare år, ja det är trettio år sedan nu. Där firade vi idag en pilgrimsmässa i solljus och tystnad. Sedan knattrade snöskotrarna ned oss till bilparkeringen och bekvämligheterna igen.

På nedvägen från fjällen norrut mot Storsjöbygden fick vi i bussen höra om fäbodlivet förr. Ovanför Persåsen finns över trettio fäbodar dit bönderna från andra sidan Storsjön fraktade sina kor på försommaren för fjällbete fram till hösten. Där fick "butäusa" , alltså fäbodjäntorna ansvara för sommarens ost- och smörproduktion av den mjölk som korna och getterna gav. Vilket oerhört tungt och ansvarsfullt arbete för den tidens tonåringar!

Och så kommer vi till Ovikens gamla kyrka, byggd för kanske mer än femhundra år sedan, smyckad med altarmålningar, altarskåp, statyer och väggmålningar. Undrar vilka arbetstider och vilken arbetsmiljö de hade som frös där medan bygget pågick? Det står på en tavla att kyrkan byggdes "under biskopens hvarsamma inseende". Jag undrar det jag.
Kanske dom tyckte det var riktigt roligt att bygga kyrkor, när jag tänker efter. För de nöjde sig inte med en kyrka utan har uppfört en formlig katedral ett par hundra meter därifrån också.

Och fortfarande arbetar församlingarna runt Storsjön målmedvetet, inte kanske med att bygga fler gudshus, men på att skapa mötesplatser, kontaktytor och pilgrimsvägar för det inre tempelbygget i varje människa.

Säga vad man vill om jämtarna, men inte skyr dom då arbete.
Heja!

Om Jesus

Läser Jonas Gardells bok Om Jesus.
Har hunnit till hälften.
Kan inte läsa långa stycken.
Så intressant är den.
Kräver eftertanke.

Idag har jag med honom brottats med Jesu gudsbild, eller Jesus gudsbild som han skriver.
Den gammaltestamentliga guden som i sin nyckfullhet utväljer den ene och förkastar den andre, favoriserar och förskjuter, älskar och ratar.
Gentemot den allomfattande, älskande och allt förlåtande föräldern, även om inte Gardell använder den termen.

Här har vi ett problem, men inte för att det är Jonas Gardell som påtalar det.
Gardell har dock ett sätt att avtäcka frågeställningarna som inte är vanligt.
Han har ingen kyrklig ställning att försvara, ingen akademisk heller.
Han kan skriva som han tänker.
Jag önskar fler av oss vore så modiga.

De flesta kyrkliga auktoriteter som publicerar sig verkar ha som mål att bli biskopar.
Därför undviker de de riktigt brännande konfrontationerna i teologin.
Utom Lars Collmar.
Collmar har aldrig satsat på att bli biskop. Han skriver också det han faktiskt tänker.
Han påminner i sin ärlighet om Jonas Gardell.

Låt mig nämna ett exempel i boken Om Gud som fascinerar mig. Läs sid 146-150:
Det finns en olöslig konflikt i synen på Gud som en gallrande ,bortrensande Gud, som utväljer vem han vill och förkastar vem han vill,
och tanken att Gud är barmhärtig och nådig och älskar alla.
En variant av teodicé, eller hur.
Gud valde bort Kain, Ismael, Esau, Saul, inte av någon egentlig anledning.
Anledningen verkar i stället närmast nyckfull.
Och kvar står Kain, vars offer inte duger, Ismael oäktingen, Esau den blåste brodern och Saul som Gud bara inte tycktes gilla.

Det är inget nytt att bibelläsare ställer frågor inför dessa orättvisor.
Men Gardell tycks vilja dra linjen ända fram till Jesu kors.
Även Jesus ser ut att vara en av dessa Guds försmådda och föraktade:
- Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig??!!
Efter ett liv i Guds närhet och kraft blir Jesus av Gud lämnad, övergiven
med alla sina minnen av andliga segrar och sina sent uppkomna teodicéfrågor .

På sid 150 kommer han till vägs ände.
I och med Jesu död dör den exkluderande guden.
Här måste något lämnas i vår syn på Gud. Annars kommer vi inte vidare.
Annars finns det inte någon skillnad mellan Gud och Hitler.
I Jesu död dör också den nyckfulle kanaaneiske guden en gång för alla.
Och uppstår gör den Gud som är inkluderande, förlåtande, den föräldralike.

Gardells udd är att det inte går att förena dessa båda gudar.
Samma budskap som i hans första teologiska bok Om Gud.
Bibeln serverar oss inte endast en gudsbild, utan flera. Och det finns en utveckling i synen på vem Gud är inom hela GT.
Denna komplexa syn förtätas nu och kommer till en kris i Jesu dödsstund.

Något måste lämnas för att bilden skall hålla ihop.
Långfredagen med dess hämnande nyckfulle Gud måste lämnas.
För att påskdagens Gud skall uppstå.
Den som allt förlåter och innesluter.

Typ nyckfullheten vs föräldrahjärtat.
Intressant.