Månlandningen 40 år

Jag har alltid fascinerats av rymden. Präster gör kanske det, söker Svaret därovan.
När jag bodde i Boden spenderade jag många mörka vinterkvällar på rygg i en solstol och med en kikare för ögonen. Njöt av att lära mig hitta på himlavalvet, stjärnbilderna, de största stjärnorna och planeterna. Eller Andromedanebulosan, och t.o.m. den lilla astrakanröda stjärnan vid Cepheus fot.

Igår var det fyrtio år sedan människan satte sitt fotavtryck på månen. Därför var det skönt att regnet fick oss att stanna i stan där vi har en TV. Så jag fick min fascination tillfredsställd och det med råge. Det var ju en hel temakväll kring jubileet.

Gör såsom Abraham gjorde, blicka mot himmelen opp.
Medan du stjärnorna räknar, växer din tro, ditt hopp.
Så sjunger vi i den gamla sången Löftena kunna ej svika.

Men för mig växer inte min bibeltro av himlaskådandet, utan mitt vetande.
Däremot kan jag säga att min vördnad växer. Inför det till synes oändliga.
Någonstans där ute måste Svaret finnas, jag kan inte tro annat.
Men ju mer vi vet, desto större blir frågorna. Så svaret gömmer sig.

För mig växer det sunda tvivlet av det jag förstår.
Att världen är så stor så stor, och Lasse, Lasse så liten.
Jag får mer och mer problem med de enkla svaren.

Kanske årmiljarderna som gått sedan dag 1 rymmer Svaret,
men för mig döljer det sig.
Jag vill så gärna få in Gud i ekvationen,
men tänk om den går att lösa utan antagandet om en gud.

Fast egentligen försöker jag inte pressa in Gud i naturen, utan det är tvärtom.
I naturen har jag alltid sett den mäktige, påhittige, estetiske skaparen.
Och i den kristna inkarnationens teologi har jag alltid kännt Gud mänskligt nära.
Fast inte alla dagar förstås.
Men jag bärs av det och närs av det - och hoppas att det jag tror är sant.

Snart är vi i augusti. Då kan jag börja leta efter stjärnorna igen efter sommarens ljusa nätter.
Då ställer jag mig och tittar rakt upp, för där finns då Andromeda med sin nebulosa, vår grann-galax i rymden. Det dröjer en stund tills ögat har vant sig och hittat den lilla suddiga fläcken som är en hel stjärnvirvel. Helt nära oss. Bara två miljoner ljusår borta...
Och jag blickar mot himmelen opp och säger:
-Hej Andromeda. Vi har samma Gud, du och jag.

The Link - om evolutionen

Idag har en världssensation briserat i forskarvärlden. En fossil lemur på gränsen till apa presenteras som något av den felande länken mellan djuren och människan.Ida kallas det 47 miljoner år gamla djuret och är tydligen det allra bäst bevarade fossilet någonsin.
Sånt här tycker jag är fascinerande.
Vilken höjdare under Darwinåret, kommer nästan som på beställning.
Fossilet ifråga lär ha hängt på väggen hos någon samlare tills några forskare fick ögonen på henne.

Se fyndet på http://www.revealingthelink.com/who-is-ida/idas-anatomy

När jag tittar närmare på kvällstidningens bloggar kring artikeln, blir jag beklämd. Där har det unika fyndet genast resulterat i en hätsk strid mellan troende och ateister, mellan Gud och Darwin, mellan tvärsäkra korkskallar, som inget ser utom sina egna åsikter. Själva fyndet fascinerar dem inte, att man funnit en nästan helt bevarad levande varelse som levde för 47 miljoner år sedan. Man kan till och med se vad den åt innan den dog och att den hade brutit ett ben och att det rör sig om en hona. Jag menar tänk vad de lärde kan se i ett stenfossil!

Mest upprörs jag över alla dumma kristna inlägg kring fyndet. De går ut på att förneka och låtsasförklara med argument som endast är löjliga och därmed förlöjligar den vördnad för livet som är all tros grund. Både de troende och deras motståndare ateisterna blir tydligen oerhört provocerade av fyndet av Ida. Båda måste ju ha rätt. Och den andre ha fel.
Ingendera parten visar någon som helst vördnad för livet. De ser bara sina egna åsikter.

Själv känner jag en glädje över fyndet, även om det innebär en spik till i kistan för evolutionsförnekarna, den kristna högern. För min Gud är fyndet av denna lilla lemurapa inte något nytt. Att arterna utvecklas vet naturligtvis den som har hittat på det. Och nog kan vi se tecken på evolutionen om vi bara vill. Se bara på våra sönderavlade hundraser eller mjölkkor. Eller att vi svenskar blir både längre och äldre, det är ju mutationer. Dra ut dessa förändringar i 47 miljoner år bakåt, och jag kan förstå att vi mycket väl kan ha nåt gemensamt med The Link, Ida.

Om tron är så klen att den inte tål vetenskapliga upptäckter, då är den inte mycket att hålla i när stormen går.

Jag tror på en Gud som fanns före all tid, som finns evig i alla nu, och som kommer att finnas efteråt också. Tidsåldrarnas Gud, evig men också här hos mig just nu.
Ofta förklädd till slump, men samtidigt verksam och planmässig.
Överraskningarnas Gud.
Som uppenbarligen kan väcka t.o.m. döda fossiler till liv och därmed ställa frågor till oss förstockade.