En riktigt skön dag

Idag är vi hellediga båda två tillsammans för första gången på tre veckor. Och gissa om vi tar vara på det. Går inte ens i kyrkan. Sover ut och åker sedan ut till vårt paradis i Ytterskog.

Där håller det på att bli höst nu. Löven gulnar så sakteliga och faller. Krassen är krasslig i sin kruka på altanen. Rosenbuskarna som vi planterade i augusti blommade redan efter ett par veckor. Men nu släpper de sina blomblad. Gräset är sensommarfjunigt och långt och uppblandat med löv.

Åsa går på jakt efter lingon och kantareller medan jag tar spaden och börjar gräva ner två elkablar, en från stolpen till stugan och en annan från stugan till lillstugan. De skall ned en och en halv decimeter vilket tar sina timmar men går riktigt bra.

Lagom till eftermiddagskaffet tittar två vänner in. De har aldrig sett vår nya stuga, så det blir stora visningen det. Skoj. När de gått fortsätter jag med mina sabla kablar, medan hustrun tuffar runt med gräsklipparen.

Det blir fisk till middag. Sen siestar vi, dvs Åsa läser och jag somnar och sover i två timmar. Vid det laget måste vi besluta om vi ska stanna kvar och sova över eller sova i stan. Vi väljer det senare och packar ihop dagen, ger oss ut i mörkret, utan ficklampor, men med vägledning av de trädgårdslampor jag satte ut för en månad sedan. Det är riktigt kusligt att gå över bäcken i kolsvarta mörkret. Tur att jag satte ett par lampor på andra sidan bron också.
Vid bilen vänder jag blicken uppåt. Där uppe svävar Svanen och Lyran, och långt borta vid skogskanten i nordost kryper Sjustjärnorna upp för säsongen. Då är också Orion på G, och med honom vintern.
Skönt få krypa in i bilen och åka in till civilisationens ljus och värme.
Tack för en riktig vilodag!

Åter till stenbrottet

Alltså,
här har jag tänkt plantera gårdagens sju Ölandstok,
lite snabbt så där mellan förmiddagskaffet och lunchen.
Gräver och spettar och spettar och gräver
allt medan solen stiger och gassar på min rygg.
Men så stöter jag på en sten.

Efter första hålet uppenbarar sig nämligen världens största sten där andra busken ska planteras. Redan en centimeter under gräset säger det klang i spaden. Och sen är det kört. En halvtimme senare kontstaterar jag att denna sten, den är banne mig jordfast. I alla fall för stor för mig. Jag får ödmjukt be om ursäkt att jag störde och gräva igen om den.

Sen svettas jag med tusen mindre stenar i varje hål innan de sju buskarna är planterade och jag kan andas ut. Förfärligt tungt och inte alls det jag hade tänkt denna sista fredag på semestern.
Jag får hoppas på morgondagen. Då ska inget planteras.

Men fint blir det, den saken är klar.

Mission completed

Ja, nu är sommarens projekt avklarade.
Är det någon som behöver hjälp med att göra en altan eller en trappa till farstubron, så säg bara till. Här har vi erfarenhet.

Igår fick jag hjälp av sonen att skruva ihop en enkel men helt perfekt farstutrappa.
Så nu är det slut på att kränga sig upp två steg en halvmeter i taget när vi ska in.
Slut på att okontrollerat ramla ut på gräsmattan när vi ska ut.
Nu skrider vi värdigt uppför och nedför trappan som änglarna i Jakobs dröm.

Har dessutom varit och köpt ett antal Ölandstok som vi ska kanta altanen med.
Ska snart lägga ut bilder på det hela på den andra bloggen, http://www.janasa1.blogspot.com/
Ärligt talat så har här blivit riktigt fint i sommar.

Och nu går vi emot semesterns sista helg.
Känns faktiskt riktigt okey.

Fast inte har jag hunnit sitta och tänka och skriva dikter i sommar inte.
Det är ju faktiskt därför man bygger altaner eller broar!
För att man som den store tänkare man är lätt ska kunna möta naturen,
sitta där och göra viktiga livsreflektioner - eller..?

Men okey - det får väl bli nästa sommar då.
Hittills har vi bara hunnit fika och äta och umgås med barn och vänner där...

Fast - det kanske i längden betyder mer än aldrig så djupa dikter?

Slutcrescendo

Semestern går mot sitt slut.
Nu har vi fullt hus med barn, barnbarn och syskon som kommer och far. Det är roligt och hör verkligen sommaren till. För närvarande har vi sonen och hans familj här.
Idag har vi plockat blåbär med Elsa 2 år, och hon har bakat blåbärskaka med Åsa.
Elsa har också visat Farfar sin necessär: Faffa, titta Elsas jesuskär!
Och ikväll har vi bjudit mina två systrar på middag med självklar efterrätt.

Jag måste också bekänna att jag har gripits av sommarens andra hybris-anfall,
farligare än svininfluensan.
Jag och Mattias har börjat rita och skotta för en förstutrappa till stugan.
Till och med varit och köpt material, så i morgon eftermiddag ska jag gå upp och gå ner och gå upp igen på en riktig trappa till min egen ägandes stuga.

Semestern bygger upp sitt slutcrescendo som den bästa symfoni.

Rosor och bärbuskar

För att göra något vettigt av känslorna av Snart slut semester,
åker vi på utflykt mot Älandsbro och in mot Ramsås.
Har nämligen hört rykten om en handelsträdgård åt det hållet.

Och vi vill få tag på Ölandstok att sätta bredvid altanen.
Och är det vad vi tror så har dom nog också bärbuskar.
Och hittar vi ingen handelsträdgård så blir det i alla fall en utflykt.

Alltså, Ramsåsvägen är en vacker upplevelse nu på sommaren.
Vi häpnar över den böljande grönskan och den omramande skogen men inte ser vi nån handelsträdgård. Vi vänder snart, men det är så vackert att vi fortsätter en krök till.

När asfalten övergår i en synnerligen gropig grusväg sjunker hoppet.
Bara några krökar till så vänder vi. Vi har nu kört sex km från E-fyran.
Just då reser sig ett växthus på höger sida och en skylt: Önskebrunnen.

Mycket anspråkslöst till det yttre, men ett ställe med mycket intressanta växter.
Där finns perenna blommor och bärbuskar och fruktträd m.m.
Vi går en hel timme och tittar och pratar med den sympatiske försäljaren.

Och åker därifrån med bilen full av rosor och vinbärsbuskar.
Nu är dessa planterade, rosorna vid stugväggen
och vinbären nedanför granen där vi redan har ett par buskar.

Och nu får vi börja vänta på nästa sommar.
Ett tecken på tro.
En akt av framtidshopp.

Tio dagar kvar

Tvätta semestertvätten.
Sen järnet ut till stugan.
Sitta i solen på altanen och lösa korsord.
Och ikväll glida ner i ljum sjö för en simtur.

Det gäller att ta vara på tillfällena.
För nu är det bara tio dagar kvar av semestern.

Bygga trappa

Jag vet att det kan låta som skryt, men - jag har byggt en trappa idag.
Tänkte i morse att - jag tror jag tar och bygger en trappa till altanen idag.
Jag menar så att middagsgästerna kommer sig upp på altanen ikväll.

För visst ska vi äta ute ikväll,
när Helena kommer med Pontus familj från Norrbotten?
Då får dom se och prova vår nya uteplats menar jag.

Far du och handla mat,
så bygger jag en trappa under tiden.
Du får nog skynda dig för dom har redan åkt från Luleå.

Sagt och gjort.
Flänger iväg till Norrlands trä i Älandsbro.
Alltså, här pratar vi om underbara killar med brädor i blicken.

Kommer hem med sju vangstycken och tegelstenar samt skruv.
Långplankor har jag redan.
Sen, vips lustigt...

Nehej, här måste vi gräva ner tegelstenen som trappan skall vila på på marken.
Och här måste vi gräva lite till, och nu blev det för djupt.
Då får vi hälla på lite sand och så ska det bli vågrätt och lodrätt både här och där.

Jag gräver och mäter och timmarna går.
Och hustrun kommer hem från stan med tretton kassar för middagen
och klarar fint att jag inte har hunnit längre.

Hon bakar två tårtor medan jag kryper i underjorden och gör fast mina vangstycken.
Hon far iväg igen, denna gång på ett sammanträde i stan,
och nu är det inte mer än två timmar till middagen.

Ännu ingen trappa.
Svetten lackar där jag kryper in och ut under altanen med munnen full av skruv.
Fäster mina sju färdigsågade trappstycken. (Det är dom som kallas vangstycken, det vet ju alla..!)

Sen på med de ratade trall-plankorna.
Den ena är ful, den andra har bit-riv-eller klösmärken, den tredje har en lång flisa lös,
och den fjärde har jag redan flera borrhål i.

Skit samma.
På med skräpet.
Ingen kommer att se det ändå.

Skruvar fast gångbrädorna på de två trappstegen
och det blir så rakt och fint
lagom till att hustrun återvänder.

Och nu är det bråttom.
Undan med verktygen
och in i duschen.

På med potatisen.
På med grillen.
På med trädgårdsborden på altanen!

-Nej men hej. Vad kul att ni kunde komma.
Köttet är strax färdigt.
Ja jag har snott ihop en trappa idag... Men hur gick er resa.....?

Ja visst är altanen stor och fin?
Ja jag är rätt nöjd med den. Men var det mycket trafik...?
Ja det är första gången jag bygger altan och en trappa.

Men sätt er till bords nu vetja...

Altanen del 6

"Och på den sjätte dagen fullbordade han sitt verk.."

Den är klar.
Sommarens skräckmardröm är över.
Jag kan konstatera att kroppen höll men under stora protester.
Och att: Jag klarade det!
Vi klarade det tillsammans som bron över bäcken för några år sedan.

Idag har jag dragit i ca 500 trallskruvar och därmed fullbordat altandäcket.
Trappa återstår, men vad gör det.
Nu är verket fullbordat och jag kan andas ut.
Kom och se.
Det blev dessutom välgjort och gediget. Mycket tack vare hustruns kloka synpunkter och uppmuntran. Och hon var en hejare på att mullvada bland stenarna i underjorden.

I morgon är det söndag.
Gissa om jag ska ta en sabbatsdag.
Gå i högmässan och tacka Gud för att jag klarade provet.
Och sen inte göra annat än sitta på mitt verk och lyssna på Sommar.
Så det så.

Jobb och bad

Vi tassar ner till sjön i baddräkter och med handdukar över axeln.
Det är varmt och vi har jobbat hela dagen.
Vår lille hund anar fröjden och skyndar på oss.

Nere vid sjön är vattnet spegelblankt i aftonsolen.
Vattnet känns först väldigt kallt,
men det är nog min hud som är varm.

Jag dyker i och tar min vanliga simtur ut och tillbaka.
Börjar träna vår fegis, Mozart som inte vågar bada än.
Ger honom pinnar att ta en bit ut i vattnet.

Efter en stund känns vattnet varmt och dagen räddad.
Det får inte bli för mycket arbetsläger för min själsfrid.
Idag räddade mig skruvdragaren då batteriet tog slut.

Efter badet satte vi upp gardinstänger och gardiner i stugan.
Tänk vad det ger hemkänsla.

Fin dag och cirka en meter färdigskruvad altan.

Altanen del 5

Trots alla framgångar när det gäller att som ett par bygga en altan,
kan jag inte låta bli att undslippa mig en synpunkt.
Det har sina sidor att min arbetskamrat har en viss begränsning i sitt ordförråd.

- Kan vi ta den där brädan och lägga den där?
- Menar du plankan eller...?

Eller:
- Tror du att brädan ryms nere i hålet nu?
- Du menar cementplattan eller hur? Ja, jag tror cementplattan får plats nu.

Eller:
-Ska vi ta den långa brädan eller..:?
- Den kallas planka, men jag tror vi tar den kortare.

Eller:
-Nu har vi burit över nästan alla brädor över bäcken.
- Man brukar säga virke när det handlar om olika slags brädor.

-Borde vi inte höja den här brädan lite?
- Du menar den här syllen eller bärlinan? Jo jag tror det.

Det finna olika ord för olika brädor:
Bräda, planka, regel, syll, bärlina eller virke.

Men även om hustrun inte verkar kunna vokabulären,
så kan hon minsann alla uträkningar och många tekniska lösningar på vårt projekt.

Vid dagens slut har vi tillsammans lyckats montera de två bärlinorna, de åtta reglarna
och provisoriskt lägga på allt trallvirke
så att det ser ut som en riktig altan.

Det fantastiska är att gångbrädorna verkar hålla våg,
dvs vara vågräta åt alla håll.
Vårt altandäck är helt plant och ser ut som om det vore byggt av en förståsigpåare..

Otroligt.
Vi lyfter upp trädgårdsmöbeln på vår nya altan och tar en kaffe.
Och tror inte våra ögon.

Vi!!
har en altan
nästan färdig!!!

Ont i kroppen eller Altanen del 5

Tolv timmar bland mina sex gropar.
Det blir två timmar per grop.
Allt under stekande sol.

Idag handlar det om att få ner plintarna på rätt djup
stående på en trädgårdsplatta.
Plintarna är 50 cm höga och plattorna 5.

Med förenade krafter, massor av vätskepauser,
ett svalkande bad i sjön när solen är som värst
har vi faktiskt lyckats få ner alla sex plintarna på exakt rätt djup.

För ev. amatörer kan jag utifrån min stora erfarenhet berätta,
att detta inte är lätt.
För det handlar om att få de balkar som läggs på plintarna i våg och på rätta avstånd.

Efter mycken möda och stort besvär ligger bjällaget där precis där det ska,
som en kvadrat på 4,8 m,
och allt i perfekt våg!

Kroppen skriker
och jag vet mig aldrig ha varit så slut efter en arbetsdag.
Men insikten! Kvadraten ligger här bakom i perfekt harmoni!

Det kanske blir en veranda i alla fall?

Altanen del 4

En dag i stenbrottet.
Kring en storsten som vägrar ge med sig.
Längst ner i hålet 60 cm under grästorven sitter den som berget och vill icke upp.
Och rund är eländet också så att det inte går att få grepp om den.
Jag frågar mig flera gånger som Torgny Lindgren:
Säj mej Vårherre, du som vajt. Jer'n jordfast..?

Det tar oss tre timmar att röka ut räven!
Fast inte ens osande eder hjälper.
Men han jer icke jordfast, bara så in i norden tjurig.
Till sist får dock tjurskallen ge sig för den intelligenta och starka övermakten.

Tekniken? Baxa och knixa med kofoten, och så in med en sten där bakom. Till slut har vi säkert trettio stenar under jävulsstenen, och upp kommer den så sakteliga. Och hålet för plinten har vid det laget blivit säkert tre gånger så stort som tänkt var, så vi har en ramp att baxa upp stenen på.

Triumfen: Rulla och tvinga bumlingen den sista decimetern upp på marken ovan hålet.
Med blodsprängda ögon ser jag den ligga där för mina fötter.
Jag vacklar upp och ställer mig med ena foten på den besegrade och gör världens Tarzanvrål och trummar på bröstet: Aaaa-i-aaa-i-a-i-aaaaa!!
Hustrun stirrar förfärad på mig och tittar sig generat omkring...

Efter dusch och lunch kör jag sen och lämnar igen borren och köper resterande virke till altanen.
Så vore det inte för de gapande sex hålen i marken utanför stuggaveln ikväll, så skulle jag tycka att vi hade kommit riktigt långt nu. Men den första syllen är faktiskt fäst vid stuggaveln, med 11 skruvar och helt i våg, uppmätt med det nya långa vattenpasset. Så- nu är altanen på gång. Men ack vad det känns i den arma kroppen som nu har slitit i tre dagar i stenbrottet.

Altanen del 3

Kära bloggvänner, tack för era kloka råd!

Nu har vi kommit igång på allvar.
Idag har vi grävt sex hål i marken för plintarna.
Jo, marken var något medgörligare efter regnet. Men efter några tag med spettet idag, nedlade jag detsamma och körde till stan och hyrde en markborr. Visste knappt att sådana fanns. De fungerar som en motoriserad isborr. Stort as, behöver två pers på var sin sida medan den gräver sig ner i moder jord. En intressant iakttagelse var att när den stötte på en sten, så var det vi som snurrade runt i stället för borren...

Nu är vi nästan nere dit vi ska i alla hål. Det blir lite grävning också i morgon. Sen vidtager operation Mätning. För då ska alla sex plintarna mätas in utifrån den bärlina som ska skruvas fast i stuggaveln: Vinkelrätt och vågrätt åt alla håll.
Det ni.

Jag håller på att tro på mitt projekt.
Mycket tack vare min kära arbetskamrat
och stora påhejare.

Altanen del 2

Det tar mig flera undanflykter innan jag kommer igång:
melodikrysset, två kaffestunder med hustrun, och en tupplur.
Sedan repar jag mod och reser mig upp som en man, kliver i den blå overallen, drar på mig stövlarna, greppar tumstocken och börjar mäta ut platsen för vår nya altan. Hur man nu gör det, när man inte har en modern lasermätare eller en jättevinkelhake? Jo här kommer mig realskolans geometrilektioner till hjälp och undsättning.

Altanen skall bli stor, 4.8 x 4.8 är det tänkt. Och si, då minns jag med ens att diagonalen i en kvadrat är sidan x 1,4. En kunskap som legat förborgad i ett halvsekel och nu ploppar fram som en självklarhet. För säkerhets skull går jag in och kollar med ungdomen som bekräftar att jo, diagonalen i en kvadrat är roten ur 2. Och det vet jag att roten ur 2 är 1,424629 i runda tal så där.
- Varför kan du inte komma ihåg andra viktiga saker också..? hör jag från kärestan när jag skyndar ut igen.
Jag skruvar alltså ihop två plankor till den uppmätta längden 6,72 m och mäter av där diagonalen skär sidolinjen. Och så likadant åt andra hållet.
Sen vidtager mysteriet. Det stämmer inte. Altanen blir smalare längst ut än inne vid väggen. Jag blir stående i stupor så att flickorna innanför sommarstugefönstret undrar hur det står till. Tittar ner, tittar mot väggen, tittar åt vänster och åt höger, men mest rakt ner. För efter noggranna mätningar har jag 4,8 m inne vid väggen men 4,7 m ute vid altanens ytterkant. Jag mäter om säkert fjorton gånger och kommer till samma resultat. Till slut börjar jag undra om det kan ha att göra med jordens rundning, eller rumtidens krökning eller kvantfysikens oförutsägligheter. Min altan blir med ens ett olösligt filosofiskt problem.

Till all lycka kallas patienten in för kaffe med hustru och ungdomar. Jag får tala ut om mina tvivel på Newton och på hela jädra altanidén. Genast tar Pontus upp sin mobil och klickar fram dess kalkylator och säger sen mycket ödmjukt och försiktigt, att Jan, 4,8 x 1,4 blir 678 och inte 672.
Okey, där torskade mitt sifferminne på altanprojektets allra första uträkning. Hur sned och vind ska inte den här altanen bli i slutändan när det börjar så här?
Jag tackar för kaffet och för Newtons återupprättelse och går ut och mäter upp den rätta diagonalen (varför vill jag hela tiden skriva diakonalen?) och sen ligger den där i kvadratisk harmoni, vår nya altan, om än endast som nedslagna hörnstolpar.

Innan mygg och sviare tar kål på mig hinner jag börja gräva tre hål för plintar.
Marken vägrar och är stenhård.
Men det är jag också...

Så nu är
första spadtaget
taget.

Altanen del 1

Den första dagen av årets semester har jag kört till Älandsbro och köpt trä till vår altan.
Jag ska nämligen bygga en sådan. Det har varit min skräck i ett par månader nu.
Köpte även cementfundament till sex plintar och körde det hela till Ytterskog.

Så nu har projektet inletts.
Jag måste säga att det kyrkliga riksmötet Världens fest 2007 var en barnlek jämfört med projektet Altan 09.

Min skräck är total.
Och dock tror jag någonstans att jag kanske kommer att klara av det.
Bara jag förstår snacket: bärlina och tvåtumsex och trallskruv och ankarskruv och...

Vi får se.

I stugan

Efter en kall och grå inledning på sommaren har nu värmen kommit med besked. Vi har åkt ut till stugan idag för att njuta av att vi är hemma igen. Vår badvik var ljummen tuppluren var skön. Så vad kan vara bättre?
Nu har vi en veckas jobb kvar, sen börjar vår semester på riktigt.
Jag har börjat varva ner känner jag.

Skogsplantering.

Man är tydligen aldrig för gammal för att göra nya erfarenheter.
Denna dag har handlat om trädplantering, ni vet sånt som dom gör i öknar, och som vi skänker pengar till i tron att vips, så står skogen där. Efter en dag i skogen med etthundranittiotvå granplant och ett spett, så anar jag att det tar tid innan skogen står där.

Vi har alltså återplanterat gran på den remsa av skogen som vår granne lät oss använda som väg ifjol när vår nya stuga skulle byggas. Det börjar med att vi labyrintar oss fram i Midlanda-deltat till en plantskola med känslan av att vi nog skulle behöva haft en stor släpvagn med oss. Och inne på kontoret får vi bikta sanningen att vi inte vet ett dugg om trädplantering. Men vänliga människor förklarar allt för oss inklusive varför vi invaderas av snytbaggar på försommaren. Det beror på att de gillar nya kalhyggen. Vi omges av två... Baggarna fullkomligt äälskar granplant... Alltså bäst ta snytbaggebehandlad plant.

- Okey, tror ni smågranarna ryms i vår bagagelucka, kvider jag ängsligt.
- Jaa då, och så ringer hon och beställer fram tre lådor behandlad gran.
På två röda minuter kommer två glada finskor eller samekvinnor på packmoped och levererar skogen. Som inte tar mer plats än tre skokartonger. Tre kartonger fyllda med ett hektar skog.
Märkligt. Varje gran är en decimeter hög max.
De önskar oss lycka till och sedan åker vi upp till stugan och planterar skogen i prydliga rader med två meters lucka åt alla håll.
Inga problem alls, om man har ett spett och en böjlig hustru.
Sedan gäller det vattna för det har jag sett att dom gör i öknarnas VI-skogar och Lutherhjälpsplanteringar. Varje liten planta får en ordentlig rotblöta och den blir så glad och lovar växa och bli riktigt stor.

Detta har alltså varit vårt dagsverke idag, och nu hoppas vi på regn under helgen. För i morgon åker vi söderut till barna. Och när vi kommer upp igen ska det bli så spännande se hur hög vår lilla skog har blivit.
- Öh, förlåt? Javisst ja. Det tar visst några årtionden, ja.

Och när jag ställer undan spettet i bodan inser jag att både spettet och skogen kommer att överleva mig. Först när barnbarnen sitter på åldersomshemmet har skogen vuxit färdigt.

Det är inte mycket man gör en dag i livet som får finnas kvar så länge.

Upploppet börjar

1½ ledig dag nu
med ögonen brännande av nöjd trötthet.
Vänder blad och börjar nedräkningen mot semestern.

Ute i stugan sjunger bofinkarna med stunns i drillen.
När jag har sovit av mig ska jag ta in dem.
Men tänk om dom har slutat sjunga då...

Just nu känner jag mig mest "tunnelhörande".
Tar bara in det nödvändiga.
Måste snart få en längre vila.

Trädgår'n, gräsmatta och hundpäls

Jag är volontär på Café Trädgår'n i Härnösand. Har nog sagt det nån gång.
Idag var det min tur att ansvara för caféet tillsammans med Åsa och Marcus.
Förmiddagen och halva eftermiddagen gick åt till det. Det kom c:a 30 gäster, vilket var bra med tanke på att det var marknad och tivoli i stan och dessutom Lions loppmarknad, för att inte tala om att det var försommarens varmaste soldag.

Sen har jag varit i stugan och vattnat gräset. Vår ifjol anlagda gräsmatta förklarade för mig sin skörhet, och viskade knappt hörbart: Jag törstar, och det fick mig att ställa upp. Så här har vattnats från vänster till höger och nedifrån och upp, och från höger till vänster och uppifrån och ned, medan jag har stått och beskådat de solfjäderformade strålarna som sakta svept fram och tillbaka över det törstande gräset.
Otroligt fascinerande syn av någon anledning.
Gräsmattan blev så tacksam och vågade efter några timmar tro på livet efter detta.

Under tiden sprang vår lille Cavalier King Charles vid namn Mozart och hämtade pinnar och bollar igenom vattenstrålen ett antal gånger. Det kändes tydligen lite obehagligt att bli blöt, för efter varje gång skyndade han sig in under stugan och rullade runt i sanden för att torka sig. Så när mattan var färdigvattnad och han såg ut mer som en gråsugga än en knähund, bar jag honom till duschen. Och där fortsatte dagens vattning så att säga. Först gillade han det inte. Men det var som om han förstod att han kommer att klara av det och må bättre efteråt, för han stod så stilla och lät husse schamponera och hålla på, duscha och krama päls och sen göra om det hela igen. Sen gick det åt två handdukar och en hårfön för att få honom torr igen.

Och därefter var han lika tacksam som gräsmattan.

Oj så härlig helg!

Den har varit nästan om en minisemester, Kristi himmelsfärdshelgen.
Visserligen har vi inte gått i kyrkan som vi alltid brukar, men ändå.
Fjärde dagen på raken i stugan, en varm och solig söndag.
Jag invigde sommaren genom att klippa gräset som vi sådde ifjol.

Och så har jag läst ut en härlig bok, Aktse - på nio rökars håll, av Mats Gärling.
Den förde mig tillbaka till ungomens kanot- och vandringsturer i Sarek.
Mycket intressant för en gammal aktsevän. Tack Annika för den!

Men sen fick vi lov att bryta vår försommartrans och återvända till stan.
Vi hade nämligen bjudit middagsgäster ivkäll.
Så bara därför har vi nu en nystädad lägenhet som utgångspunkt för en ny arbetsvecka.
Förutom att vi fick en trevlig start på en ny bekantskap.

I morgon ska jag leda morgonbönen på stiftskansliet.
Jag tror vi måste sjunga 752,
Över berg och dal som en mjuk koral drar sommarn över vårt land.
Den passar bra.