Nu är jag hemma igen efter en rundtur i världen.
Efter Kimberley åkte vi via Kapstaden till London och därifrån direkt till Rom,
en riktig rundtur egentligen. På vägen dit fick jag magbesvär och missade helt mitt livs första dag i Rom. Låg i typ isoleringscell hos nunnorna i Birgittahuset.
Men sedan tog sig hälsan igen.
Romresan handlade om en studieresa för stiftets kontraktsprostar tillsammans med sin biskop och ett par till från stiftskansliet.
Intressanta dagar förvisso.
Fast -
Borta bra men hemma bäst.
Idag kom jag hem till min vän och till vår lilla hund. Jag hade faktiskt längtat efter honom också. Han fullständigt kramade ihjäl mig av fröjd.
Tack gode Gud för den stora kristna familjegemenskapen världen över,
och att jag har fått känna den nära under dessa veckor.
27 februari 2009
21 februari 2009
Vänstift nära
Ja, som redan framgått befinner jag mig nu i Kimberley, som är stiftsstad i Härnösands stifts vänstift Cape Orange Diocese i Sydafrika. I morgon kommer COD att få en ny biskop, då kontraktsprosten Bill Bowles vigs till tjänst efter biskop Mervyn Assur. Under ett par dagar har jag och biskop Tony suttit i överläggningar med såväl den avgående och den tillträdande biskopen.
Det är viktigt med sådana här relationer. Vi behöver ibland få se att kyrkan är världsvid. I förrgår besökte vi en kvinnogrupp i en av stadens lutherska kyrkor och fick säga några ord och framföra hälsningar hemifrån. Att se den glädje som denna lilla gest skapade gjorde oss ödmjuka.
Vi påminde varandra om att vi som kristna är en familj trots avstånd och kulturella skillnader. Och vi lyckönskade dem i deras viktiga diakonala uppgifter och sa att vi ber för dem varje onsdag morgon i Härnösands domkyrka. Detta gjorde kvinnorna så glada, att de ställde sig upp och sjöng och klappade takten på sina biblar.
Den lutherska kyrkan är inte som hos oss en rikstäckande folkkyrka, utan en minoritetskyrka som behöver sina vänner. Men jag erfar starkt sådana här gånger, att det lika mycket är vi som behöver dem. Vi kan lätt bli hemmablinda och tro att vi är bäst på plan. Men även Svenska kyrkan löper risk att isoleras som sekulariserad kyrka i marginalen. Vi behöver bäras av våra vänkyrkor som sjunger och ber och läser Bibeln och är glada i Gud. Stridigheter finns här liksom hemma, men man vet på vem man tror och bärs av det.
Kanske vi behöver återupptäcka Mission to the North-iden, som födde denna vänkyrkokontakt med Sydafrika. Under nittiotalet sändes COD-prästen Chris Hendricks med sin familj som missionärer till Svenska kyrkan. Han placerades i Örnsköldsvik och blev där en medarbetare med afrikansk blick för sina församlingsbor. Därefter har han tjänstgjort även i Östersund och deltagit i flera stiftssamlingar. Hans förmåga att inspirera och uppmuntra har verkligen blivit oss till välsignelse. Vi har fått känna att den afrikanska kyrkan står oss nära.
Må det få en fortsättning.
Det är viktigt med sådana här relationer. Vi behöver ibland få se att kyrkan är världsvid. I förrgår besökte vi en kvinnogrupp i en av stadens lutherska kyrkor och fick säga några ord och framföra hälsningar hemifrån. Att se den glädje som denna lilla gest skapade gjorde oss ödmjuka.
Vi påminde varandra om att vi som kristna är en familj trots avstånd och kulturella skillnader. Och vi lyckönskade dem i deras viktiga diakonala uppgifter och sa att vi ber för dem varje onsdag morgon i Härnösands domkyrka. Detta gjorde kvinnorna så glada, att de ställde sig upp och sjöng och klappade takten på sina biblar.
Den lutherska kyrkan är inte som hos oss en rikstäckande folkkyrka, utan en minoritetskyrka som behöver sina vänner. Men jag erfar starkt sådana här gånger, att det lika mycket är vi som behöver dem. Vi kan lätt bli hemmablinda och tro att vi är bäst på plan. Men även Svenska kyrkan löper risk att isoleras som sekulariserad kyrka i marginalen. Vi behöver bäras av våra vänkyrkor som sjunger och ber och läser Bibeln och är glada i Gud. Stridigheter finns här liksom hemma, men man vet på vem man tror och bärs av det.
Kanske vi behöver återupptäcka Mission to the North-iden, som födde denna vänkyrkokontakt med Sydafrika. Under nittiotalet sändes COD-prästen Chris Hendricks med sin familj som missionärer till Svenska kyrkan. Han placerades i Örnsköldsvik och blev där en medarbetare med afrikansk blick för sina församlingsbor. Därefter har han tjänstgjort även i Östersund och deltagit i flera stiftssamlingar. Hans förmåga att inspirera och uppmuntra har verkligen blivit oss till välsignelse. Vi har fått känna att den afrikanska kyrkan står oss nära.
Må det få en fortsättning.
20 februari 2009
The smile of Africa
Africa!
Mother of mankind,
mother of me
Rainwet green trees
and dusty land
Slippery roads
and burning sun
Poverty and joy
Aids and praise
Man and animal
Ivory and ebony
Violence and care
Beauty and beast
Cellphone and hatch
Playing kids and long, long days
How can I ever paint your smile?
Mother of mankind,
mother of me
Rainwet green trees
and dusty land
Slippery roads
and burning sun
Poverty and joy
Aids and praise
Man and animal
Ivory and ebony
Violence and care
Beauty and beast
Cellphone and hatch
Playing kids and long, long days
How can I ever paint your smile?
Kimberley, South Africa
Gardinen vajar i det öppna fönstret.
Det är varmt, säkert över tjugofem.
Jag ligger på hotellsängen och försöker ta in att jag är i Afrika.
Gardinen säger det,
syrsorna där ute gnisslar det.
Den hoande duvan och de tjattrande sparvarna hälsar det.
Palmerna, eucalyptusblommorna och citronträdet på bakgården nickar det.
Den röda varma jorden med alla småmyror,
och åskvädret som tornar upp sig,
den långsamma städerskan visar det,
liksom den leende hjälpsamme hotellägaren.
Pulsen går ner.
Axlarna sjunker.
Afrika möter.
Det är varmt, säkert över tjugofem.
Jag ligger på hotellsängen och försöker ta in att jag är i Afrika.
Gardinen säger det,
syrsorna där ute gnisslar det.
Den hoande duvan och de tjattrande sparvarna hälsar det.
Palmerna, eucalyptusblommorna och citronträdet på bakgården nickar det.
Den röda varma jorden med alla småmyror,
och åskvädret som tornar upp sig,
den långsamma städerskan visar det,
liksom den leende hjälpsamme hotellägaren.
Pulsen går ner.
Axlarna sjunker.
Afrika möter.
17 februari 2009
Safari njema
Dan före dan.
I morgon ska jag åka till Afrika, närmare bestämt till Sydafrika.
Och därifrån till Rom och sedan hem igen om en och en halv vecka.
Vad är det som är viktigt dagen före en sådan resa?
Att packa kläder och alla papper och resehandlingar.
Och att tänka på alla viktiga relationer.
Ringer barnen, köper godis till Chris och tulpaner till Åsa.
Och packar för tio dagar medan resfebern stiger.
Tänk om jag inte kommer tillbaka...?
Men jag har gjort resan förr och det är inget särskilt med den här.
Allt verkar lugnt, vädret, biljetterna, hotellbokningarna,
och gåvorna jag har med mig.
Arbetskamraterna visade omsorg idag och önskade mig lycksam resa.
Ja, jag vet att jag är priviligierad som får resa på detta sätt i tjänsten.
Många har erbjudit sig att följa med i bagaget.
Måhända jag har blivit otacksam, som inte känner enligt förväntningarna.
Men jag upplever ingen lyx i denna resa, bara frånvaro från hemmet.
Plus förstås lite förväntan på de möten vi kommer att göra med vårt vänstift.
Typisk tjänsteresa således.
Tre dygn i luften. Jag har laddat upp med böcker.
Fyra dygn i Kimberley, där vårt vänstift får en ny biskop och vänder blad.
Och tre dygn i Rom med vårt stifts kontraktsprostar.
Allt blir säkert upplevelserikt och bra
bara jag och alla kära här hemma får vara friska.
Men man vet ju aldrig.
Färdemannens psalm kommer i mitt minne.
Pappa sjöng den ofta inför någons resa.
Komponerad av Ilmari Hanikainen.
Som mot fjärran flyttfåglars färd,
leder vårt liv mot hemmets härd.
Så hägna o Herre vad kärast jag har.
Allt har jag lagt i din skyddande hand.
Som mot fjärran flyttfåglars tåg
leder vår färd mot himlens land.
Så giv oss o Herre en hängiven håg
Tills vi nått målet på klarhetens strand.
Barnen önskade mig Safari njema.
Kändes gott: God resa.
Tack.
I morgon ska jag åka till Afrika, närmare bestämt till Sydafrika.
Och därifrån till Rom och sedan hem igen om en och en halv vecka.
Vad är det som är viktigt dagen före en sådan resa?
Att packa kläder och alla papper och resehandlingar.
Och att tänka på alla viktiga relationer.
Ringer barnen, köper godis till Chris och tulpaner till Åsa.
Och packar för tio dagar medan resfebern stiger.
Tänk om jag inte kommer tillbaka...?
Men jag har gjort resan förr och det är inget särskilt med den här.
Allt verkar lugnt, vädret, biljetterna, hotellbokningarna,
och gåvorna jag har med mig.
Arbetskamraterna visade omsorg idag och önskade mig lycksam resa.
Ja, jag vet att jag är priviligierad som får resa på detta sätt i tjänsten.
Många har erbjudit sig att följa med i bagaget.
Måhända jag har blivit otacksam, som inte känner enligt förväntningarna.
Men jag upplever ingen lyx i denna resa, bara frånvaro från hemmet.
Plus förstås lite förväntan på de möten vi kommer att göra med vårt vänstift.
Typisk tjänsteresa således.
Tre dygn i luften. Jag har laddat upp med böcker.
Fyra dygn i Kimberley, där vårt vänstift får en ny biskop och vänder blad.
Och tre dygn i Rom med vårt stifts kontraktsprostar.
Allt blir säkert upplevelserikt och bra
bara jag och alla kära här hemma får vara friska.
Men man vet ju aldrig.
Färdemannens psalm kommer i mitt minne.
Pappa sjöng den ofta inför någons resa.
Komponerad av Ilmari Hanikainen.
Som mot fjärran flyttfåglars färd,
leder vårt liv mot hemmets härd.
Så hägna o Herre vad kärast jag har.
Allt har jag lagt i din skyddande hand.
Som mot fjärran flyttfåglars tåg
leder vår färd mot himlens land.
Så giv oss o Herre en hängiven håg
Tills vi nått målet på klarhetens strand.
Barnen önskade mig Safari njema.
Kändes gott: God resa.
Tack.
16 februari 2009
Kufunga safari
Kufunga safari sa vi i Tanzania.
Ordagrant Att stänga en resa, dvs rusta och packa för en resa.
Denna dag har gått åt till att göra klart för uppbrottet i övermorgon.
Sasa nafunga safari kwenda Afrika. Nu förbereder jag en resa för att åka till Afrika.
Vårt stift har ett vänstift inom Sydafrikas lutherska kyrka, Cape Orange-stiftet med säte i Kimberley. Dit ska jag och biskop Tony åka på onsdag för att under fyra dagar delta i biskopsskiftet i vårt vänstift. Biskop Mervyn Assur går i pension och ersätts av kontraktsprosten William Bowles. Han är oss välbekant och har besökt Härnösand ett par gånger redan.
På lördag den 21/2 hålls en avskedsfest för Bishop Mervyn. Vi har med oss en avskedspresent till den konstintresserade biskopen i form av en ikon som har målats här i Härnösand av ikonmålaren Gudrun Tholin. Och på söndag 22/2 vigs Bill Bowles i S:t Paul's church i Kimberley. Han får av vårt stift en specialgjord biskopsring i guld med tre ingraverade symboler: ett kors omgivet av en lutherros, som är ELCSA:s symbol, och Härnösands stifts vapen, dvs en triangel med strålar och sjustjärnorna runt om. Även ringen är tillverkad i Härnösand av juveleraren Mikael Kalling.
Redan på söndag afton lämnar vi Kimberley för att åka till Rom, dit biskop Tony samlar sina kontraktsprostar för några kyrkohistoriska studiedagar och överläggningar i prostmötet.
Vi kommer hem fredag 27/2. Blir alltså borta i en och en halv vecka.
En diger tjänsteresa således. Det känns lite gruvsamt.
Jag ämnar i alla fall inte ta med min dator.
Därmed kommer det troligen att bli typ sportlov i bloggandet.
Men jag återkommer, Mungu akipenda.
Ordagrant Att stänga en resa, dvs rusta och packa för en resa.
Denna dag har gått åt till att göra klart för uppbrottet i övermorgon.
Sasa nafunga safari kwenda Afrika. Nu förbereder jag en resa för att åka till Afrika.
Vårt stift har ett vänstift inom Sydafrikas lutherska kyrka, Cape Orange-stiftet med säte i Kimberley. Dit ska jag och biskop Tony åka på onsdag för att under fyra dagar delta i biskopsskiftet i vårt vänstift. Biskop Mervyn Assur går i pension och ersätts av kontraktsprosten William Bowles. Han är oss välbekant och har besökt Härnösand ett par gånger redan.
På lördag den 21/2 hålls en avskedsfest för Bishop Mervyn. Vi har med oss en avskedspresent till den konstintresserade biskopen i form av en ikon som har målats här i Härnösand av ikonmålaren Gudrun Tholin. Och på söndag 22/2 vigs Bill Bowles i S:t Paul's church i Kimberley. Han får av vårt stift en specialgjord biskopsring i guld med tre ingraverade symboler: ett kors omgivet av en lutherros, som är ELCSA:s symbol, och Härnösands stifts vapen, dvs en triangel med strålar och sjustjärnorna runt om. Även ringen är tillverkad i Härnösand av juveleraren Mikael Kalling.
Redan på söndag afton lämnar vi Kimberley för att åka till Rom, dit biskop Tony samlar sina kontraktsprostar för några kyrkohistoriska studiedagar och överläggningar i prostmötet.
Vi kommer hem fredag 27/2. Blir alltså borta i en och en halv vecka.
En diger tjänsteresa således. Det känns lite gruvsamt.
Jag ämnar i alla fall inte ta med min dator.
Därmed kommer det troligen att bli typ sportlov i bloggandet.
Men jag återkommer, Mungu akipenda.
15 februari 2009
Härlig söndag.
Dagen började mulen men tog sig.
Jag var först med biskopen på visitationshögmässa i Timrå,
en både högtidlig och varm gudstjänst som avslutade vår vecka där.
Kören sjöng bl.a. Oändligt han ger. Den har följt mig resten av dagen.
Tack Timrå!
Hemma igen tog hustrun och jag skidorna och åkte ut till vår stuga.
En härlig avkoppling.
Jag hänvisar till vår andra blogg där det finns bilder från paradiset.
janasa1.blogspot.com
Jag var först med biskopen på visitationshögmässa i Timrå,
en både högtidlig och varm gudstjänst som avslutade vår vecka där.
Kören sjöng bl.a. Oändligt han ger. Den har följt mig resten av dagen.
Tack Timrå!
Hemma igen tog hustrun och jag skidorna och åkte ut till vår stuga.
En härlig avkoppling.
Jag hänvisar till vår andra blogg där det finns bilder från paradiset.
janasa1.blogspot.com
14 februari 2009
En kväll med herr Mozart
Ikväll har vår lille herr Mozart haft bjudning för sin dagispersonal.
De underbara fem vänner som hjälper oss med hundpassningen kom hit på middag.
Och oj vilken trevlig kväll vi fick.
Mozart blev märkbart till sig av att alla hans kära vänner dök upp.
Fjäskade runt dem hela kvällen. För de hade med sig godis till kvällens värd.
Och runt middagsbordet blev vi mycket snart som småbarnsföräldrar,
livligt diskuterande grannhundar och bajspåsar mellan tuggorna.
-Mozart verkar inte bry sig om dom stora hundarna. Han är nog lite rädd för dom.
-Men har ni sett den där ettriga hunden med den unga matten? Han är inte att lita på.
Jag brukar säga till henne att ha den i koppel. Det är väl ändå självklart att ha hunden kopplad, eller!
-Nina och Mimmi är ändå hans favoriter. Han bara älskar dom.
-Vilka är det? Bor dom här?
-Ja det är ju Kents hundar här bredvid. Små svarta pudelaktiga.
-Jaha dom ja. Ja dom är söta.
-I min trappuppgång finns det två taxar. Från början var han fjär mot dom, men nu har han vant sig.
Och så vidare, och så vidare.
Helt underbart patetiskt egentligen.
Fyra timmar bara flög iväg.
De underbara fem vänner som hjälper oss med hundpassningen kom hit på middag.
Och oj vilken trevlig kväll vi fick.
Mozart blev märkbart till sig av att alla hans kära vänner dök upp.
Fjäskade runt dem hela kvällen. För de hade med sig godis till kvällens värd.
Och runt middagsbordet blev vi mycket snart som småbarnsföräldrar,
livligt diskuterande grannhundar och bajspåsar mellan tuggorna.
-Mozart verkar inte bry sig om dom stora hundarna. Han är nog lite rädd för dom.
-Men har ni sett den där ettriga hunden med den unga matten? Han är inte att lita på.
Jag brukar säga till henne att ha den i koppel. Det är väl ändå självklart att ha hunden kopplad, eller!
-Nina och Mimmi är ändå hans favoriter. Han bara älskar dom.
-Vilka är det? Bor dom här?
-Ja det är ju Kents hundar här bredvid. Små svarta pudelaktiga.
-Jaha dom ja. Ja dom är söta.
-I min trappuppgång finns det två taxar. Från början var han fjär mot dom, men nu har han vant sig.
Och så vidare, och så vidare.
Helt underbart patetiskt egentligen.
Fyra timmar bara flög iväg.
Samkönade äktenskap
Ja -
Efter en sån rubrik, vad skriver man då?
Jo, att ibland har kyrkan ställts inför val.
Svåra val, som hon inte kommit undan.
Val som ställt henne inför Bibelns auktoritetsanspråk
och inför en ny oanad verklighet.
Nu kommer vi i vår troligen att få en ny lag igenom,
som jämställer samkönade äktenskap med tvåkönade.
Hur förhåller vi oss till denna verklighet?
De som i vår kyrka värnar om den "klassiska kristna tron", dvs är emot denna utveckling, förklarar det med att kyrkan har ockuperats av politiker som bara vill hänga med sin tid.
Jag är inte så säker på det.
Vår kyrkas unika budskap måste översättas till ett språk som alla förstår. Detta har i alla tider varit missionärens dilemma och utmaning. Det har liksom inte räckt med att översätta Rosenius' dagbetraktelser till swahili. Evangeliet måste tolkas till ett begripligt språk för åhörarna.
Idag vänder sig Kristi kyrka i Sverige till ett folk som etiskt sett a priori utgår från att alla människor är lika mycket värda. Om då kyrkan kommer och säger att alla människor inte alls är lika mycket värda, då når hon inte fram med sitt glada budskap, att alla människor är skapade av samme Gud och lika mycket värda.
Rent kommunikationsmässigt måste vi säga, att det glada budskapet bör presenteras på ett sätt som får åhörarna att förstå, att det handlar om ett glatt budskap och inte en tvångströja.
Om vi idag predikar att den som av sin skapare är skapad som homosexuell är felskapad och måste förlåtas och rehabiliteras, då får vi problem som kyrka. För då agerar vi på ett sätt som stöter sig med vår kulturs djupa känsla av vad som är moraliskt rätt och gott.
Min hållning är den, att vi som en kristen kyrka inte har något val. Vi bestämde oss för etthundrafemtio år sedan att slaveriet var fel, fastän Jesus och alla apostlarna godkände det. Bibelns samlade budskap reste sig emot Bibelns ordagranna budskap och sade att slaveri är att kränka människans värdighet som Guds avbild.
Så är det med homosexualiteten. De homosexuella har fötts med sin läggning. Den är ingen tvivelaktig läggning, någon snuskig lusta. De bara är sådana, att de attraheras av samma kön.
De människor som dras till samma kön har inte valt det, även om teven låter påskina att det nog är en rätt häftig trend..!
Jag tror och menar, att Kristi kyrka idag måste bryta med Bibelns fördömmande av homosexualiteten. För det fördömmandet bryter mot Bibelns samlade budskap.
De homosexuella behöver kyrkans stöd, för de är en utsatt och föraktad grupp.
Vi bör på Bibelns grund säga ja till Guds mångfald, och hävda att den som inte har fått samma läggning som jag själv ändå är okey i våra ögon, eftersom de redan är accepterade i Guds ögon.
Rätta mig om jag har fel.
Efter en sån rubrik, vad skriver man då?
Jo, att ibland har kyrkan ställts inför val.
Svåra val, som hon inte kommit undan.
Val som ställt henne inför Bibelns auktoritetsanspråk
och inför en ny oanad verklighet.
Nu kommer vi i vår troligen att få en ny lag igenom,
som jämställer samkönade äktenskap med tvåkönade.
Hur förhåller vi oss till denna verklighet?
De som i vår kyrka värnar om den "klassiska kristna tron", dvs är emot denna utveckling, förklarar det med att kyrkan har ockuperats av politiker som bara vill hänga med sin tid.
Jag är inte så säker på det.
Vår kyrkas unika budskap måste översättas till ett språk som alla förstår. Detta har i alla tider varit missionärens dilemma och utmaning. Det har liksom inte räckt med att översätta Rosenius' dagbetraktelser till swahili. Evangeliet måste tolkas till ett begripligt språk för åhörarna.
Idag vänder sig Kristi kyrka i Sverige till ett folk som etiskt sett a priori utgår från att alla människor är lika mycket värda. Om då kyrkan kommer och säger att alla människor inte alls är lika mycket värda, då når hon inte fram med sitt glada budskap, att alla människor är skapade av samme Gud och lika mycket värda.
Rent kommunikationsmässigt måste vi säga, att det glada budskapet bör presenteras på ett sätt som får åhörarna att förstå, att det handlar om ett glatt budskap och inte en tvångströja.
Om vi idag predikar att den som av sin skapare är skapad som homosexuell är felskapad och måste förlåtas och rehabiliteras, då får vi problem som kyrka. För då agerar vi på ett sätt som stöter sig med vår kulturs djupa känsla av vad som är moraliskt rätt och gott.
Min hållning är den, att vi som en kristen kyrka inte har något val. Vi bestämde oss för etthundrafemtio år sedan att slaveriet var fel, fastän Jesus och alla apostlarna godkände det. Bibelns samlade budskap reste sig emot Bibelns ordagranna budskap och sade att slaveri är att kränka människans värdighet som Guds avbild.
Så är det med homosexualiteten. De homosexuella har fötts med sin läggning. Den är ingen tvivelaktig läggning, någon snuskig lusta. De bara är sådana, att de attraheras av samma kön.
De människor som dras till samma kön har inte valt det, även om teven låter påskina att det nog är en rätt häftig trend..!
Jag tror och menar, att Kristi kyrka idag måste bryta med Bibelns fördömmande av homosexualiteten. För det fördömmandet bryter mot Bibelns samlade budskap.
De homosexuella behöver kyrkans stöd, för de är en utsatt och föraktad grupp.
Vi bör på Bibelns grund säga ja till Guds mångfald, och hävda att den som inte har fått samma läggning som jag själv ändå är okey i våra ögon, eftersom de redan är accepterade i Guds ögon.
Rätta mig om jag har fel.
12 februari 2009
Lagledarskap
Det är skillnad på ledarskap och ledarskap.
Idag har jag sett prov på ett både lyhört och modigt ledarskap.
Och ikväll har jag på teve sett hur ledarskap kan missbrukas.
Timrå - Knutby 7-0.
Säga vad man säga vill om Svenska kyrkan, men hon är demokratisk och transparent. Allt vad vi gör blir granskat och nagelfaret. Och det mesta vi gör är oglamoröst vardagsknog. Men för en klok ledare finns det ändå möjlighet att få stort inflytande och stor betydelse.
Ledarskap tar man sig inte, det måste man förtjäna.
Chefskap kommer uppifrån, ledarskap bygger på förtroende från dem du ska leda.
I Timrå spelar man lagsporter, fotboll och ishockey.
Vi var på en hockeymatch ikväll i E:ON Arena.
Där såg jag Timrå göra ett snyggt mål,
och det lyckades för att dom hela tiden samarbetade och spelade pucken till varandra.
Det är så man gör mål i Timrå hockey
och i Timrå församling.
Välsignat.
Idag har jag sett prov på ett både lyhört och modigt ledarskap.
Och ikväll har jag på teve sett hur ledarskap kan missbrukas.
Timrå - Knutby 7-0.
Säga vad man säga vill om Svenska kyrkan, men hon är demokratisk och transparent. Allt vad vi gör blir granskat och nagelfaret. Och det mesta vi gör är oglamoröst vardagsknog. Men för en klok ledare finns det ändå möjlighet att få stort inflytande och stor betydelse.
Ledarskap tar man sig inte, det måste man förtjäna.
Chefskap kommer uppifrån, ledarskap bygger på förtroende från dem du ska leda.
I Timrå spelar man lagsporter, fotboll och ishockey.
Vi var på en hockeymatch ikväll i E:ON Arena.
Där såg jag Timrå göra ett snyggt mål,
och det lyckades för att dom hela tiden samarbetade och spelade pucken till varandra.
Det är så man gör mål i Timrå hockey
och i Timrå församling.
Välsignat.
11 februari 2009
Midlanda
Biskop Tony har inlett sin visitation i Timrå församling. Jag och min arbetskamrat Lena med den underbara titeln Biskopens administrativa stöd har hållit i förberedelserna för veckan och följer nu med som öga och öra för det som sker, och för att hjälpa biskopen med bearbetningen och sorteringen av alla intryck. Lena är dessutom notarie och skriver protokollet.
Vi fick oss en rafflande inledning på dagen, när vi ute på plattan fick se hans högvördighet komma farande iförd brandhjälm i en "utryckande" brandbil på Midlanda flygplats.
Kul för mig som är så flygintresserad att få kika in bakom kulisserna lite.
En sak är säker.
En flygplats är en i minsta detalj planerad, styrd, och säkerhetsmedveten plats.
Nu spörs det hur det blir med Midlanda efter riksdagens beslut att flygplatsen inte längre skall vara statlig. Kommer regionen och främst kommunerna att orka med den bördan?
Att vi behöver flygplatsen tvivlar jag inte på efter visiten idag.
Utan Midlanda tynar nog Härnösand-Timrå-Sundsvall-regionen ihop vad gäller näringsliv och utbildningsväsende.
Då får dom väl så gräs där och kalla lägdan Nödlanda.
Vi fick oss en rafflande inledning på dagen, när vi ute på plattan fick se hans högvördighet komma farande iförd brandhjälm i en "utryckande" brandbil på Midlanda flygplats.
Kul för mig som är så flygintresserad att få kika in bakom kulisserna lite.
En sak är säker.
En flygplats är en i minsta detalj planerad, styrd, och säkerhetsmedveten plats.
Nu spörs det hur det blir med Midlanda efter riksdagens beslut att flygplatsen inte längre skall vara statlig. Kommer regionen och främst kommunerna att orka med den bördan?
Att vi behöver flygplatsen tvivlar jag inte på efter visiten idag.
Utan Midlanda tynar nog Härnösand-Timrå-Sundsvall-regionen ihop vad gäller näringsliv och utbildningsväsende.
Då får dom väl så gräs där och kalla lägdan Nödlanda.
10 februari 2009
T.ex en dag i biskopsgården
Bland det myckna som gör det roligt att arbeta i kyrkan vill jag idag nämna arbetets mångfald, dess ständiga variationer på samma tema.
Dagen kan t.ex. börja med en stund vid mailens inbox före en planerad halvtimmes telefonplanering av en Hela världen-dag i Vemdalen 1:a mars.
Sedan går du kanske till biskopsgården för att var med om en dags samråd mellan biskopen och en grupp medarbetare, denna gång inom EFS-skaran i vårt stift.
Du får för dig att det vore roligt om flaggan blev hissad på taket och skyndar upp på den stora kallvinden och försöker komma upp genom takluckan. Men du får snart ge dig på grund av all snö. EFS:arna kommer tyvärr inte att bli hyllade med Svenska kyrkans gulröda flagga idag. Synd.
Så kommer gästerna. Du hejar och välkomnar och försöker komma ihåg namn och ansikten, och du gör troligen bort dig, för du har träffat flera förut utan att minnas dem nu.
Tur att EFS:are är så trofast välvilliga och positiva.
Det är roligt att mötas och du känner att stämningen kommer att bli god idag .
Du delar ut psalmböcker och leder så en inledande andakt kring kyndelsmässotemat.
Sedan får du lyssna till ett intressant teologiskt föredrag om Luthers relevans idag,
och du deltar i ett angeläget samråd om framtiden för kyrkan och stiftelsen.
Månget skratt och mycket allvar, som alltid när du är bland EFS:are.
En dag försvinner fort när man har roligt, och snart är träffen över.
Du stannar kvar med L när alla har gått och plockar psalmböcker och disk och släcker ljus.
Tar fram den stora jakobsstegen och stiger upp till himlen där du byter ljus i fyra takkronor inför en middag om några veckor.
Trevligt prat om alldagliga ting och om biskopsvalet och om hur dagen blev.
Sen åter ner till kansliet och förberedelser för morgondagens biskopsvisitation.
Du känner att oj vad roligt det är med denna variation i arbetet, för det kan som idag handla om en dag i biskopsgården eller om en kursdag i en församlingsgård, en tjänsteresa, ett sammanträde, en fin stilla gudstjänst eller en vanlig stressig administrationsdag på jobbet.
Jag får säga som Lars-Åke Lundberg:
"Jag vill sjunga och ropa,
tacka Gud för alltihopa."
Dagen kan t.ex. börja med en stund vid mailens inbox före en planerad halvtimmes telefonplanering av en Hela världen-dag i Vemdalen 1:a mars.
Sedan går du kanske till biskopsgården för att var med om en dags samråd mellan biskopen och en grupp medarbetare, denna gång inom EFS-skaran i vårt stift.
Du får för dig att det vore roligt om flaggan blev hissad på taket och skyndar upp på den stora kallvinden och försöker komma upp genom takluckan. Men du får snart ge dig på grund av all snö. EFS:arna kommer tyvärr inte att bli hyllade med Svenska kyrkans gulröda flagga idag. Synd.
Så kommer gästerna. Du hejar och välkomnar och försöker komma ihåg namn och ansikten, och du gör troligen bort dig, för du har träffat flera förut utan att minnas dem nu.
Tur att EFS:are är så trofast välvilliga och positiva.
Det är roligt att mötas och du känner att stämningen kommer att bli god idag .
Du delar ut psalmböcker och leder så en inledande andakt kring kyndelsmässotemat.
Sedan får du lyssna till ett intressant teologiskt föredrag om Luthers relevans idag,
och du deltar i ett angeläget samråd om framtiden för kyrkan och stiftelsen.
Månget skratt och mycket allvar, som alltid när du är bland EFS:are.
En dag försvinner fort när man har roligt, och snart är träffen över.
Du stannar kvar med L när alla har gått och plockar psalmböcker och disk och släcker ljus.
Tar fram den stora jakobsstegen och stiger upp till himlen där du byter ljus i fyra takkronor inför en middag om några veckor.
Trevligt prat om alldagliga ting och om biskopsvalet och om hur dagen blev.
Sen åter ner till kansliet och förberedelser för morgondagens biskopsvisitation.
Du känner att oj vad roligt det är med denna variation i arbetet, för det kan som idag handla om en dag i biskopsgården eller om en kursdag i en församlingsgård, en tjänsteresa, ett sammanträde, en fin stilla gudstjänst eller en vanlig stressig administrationsdag på jobbet.
Jag får säga som Lars-Åke Lundberg:
"Jag vill sjunga och ropa,
tacka Gud för alltihopa."
09 februari 2009
Blogg-smog
Egenligen är jag nog för gammal för det här.
Jag menar att blogga.
Jo, skriva går bra, det vet jag hur man gör sedan skrivmaskinskursen under studieåren.
Men hur utveckla bloggandet?
Förhoppningsfull klickar jag in mig bakom kulisserna bakom det hela
och erbjuds där glatt att ändra min Navbar, lägga in en Gadget,
eller varför inte en Widget..!
Vad ett Nav är vet jag, likaså vad en bar är.
Men en Navbar..?
Och Gad var en av Jakobs söner ..Dan, Naftali, Gad..,
och en get är en get.
Men summan förstår jag inte. Är liksom på hal is.
Kan inte språket.
Och jag måste bestämma om jag ska tillåta Feeds.
Ja men det är väl självklart!
Om det är nåt man måste ta ansvar för,
så är det väl om man skall tillåta Feeds!
Låter i mina öron som elaka frön som man blir tjock av.
Ska man verkligen tillåta sånt!
Det var det där med kommunikation. (Se inlägget Internutbildning i januari)
Eller så är jag för gammal för det här
Fast lite kul är det också.
Tur att det finns duktiga yngre hjärnor att konsultera på jobbet.
Jag menar att blogga.
Jo, skriva går bra, det vet jag hur man gör sedan skrivmaskinskursen under studieåren.
Men hur utveckla bloggandet?
Förhoppningsfull klickar jag in mig bakom kulisserna bakom det hela
och erbjuds där glatt att ändra min Navbar, lägga in en Gadget,
eller varför inte en Widget..!
Vad ett Nav är vet jag, likaså vad en bar är.
Men en Navbar..?
Och Gad var en av Jakobs söner ..Dan, Naftali, Gad..,
och en get är en get.
Men summan förstår jag inte. Är liksom på hal is.
Kan inte språket.
Och jag måste bestämma om jag ska tillåta Feeds.
Ja men det är väl självklart!
Om det är nåt man måste ta ansvar för,
så är det väl om man skall tillåta Feeds!
Låter i mina öron som elaka frön som man blir tjock av.
Ska man verkligen tillåta sånt!
Det var det där med kommunikation. (Se inlägget Internutbildning i januari)
Eller så är jag för gammal för det här
Fast lite kul är det också.
Tur att det finns duktiga yngre hjärnor att konsultera på jobbet.
08 februari 2009
Kyndelsmäss
Varit i domkyrkan idag med Symeon och Hanna,
två bedjande gamlingar som ville få se Messias.
Och rätt många till som med oss trotsade snökaoset.
Efter förlåtelsen fick vi gå fram och ta emot ett tänt ljus,
kristusljuset.
Kristus, ljuset.
Som Symeon,
hålla ett litet barn.
Världens ljus.
Predikan var inspererad:
Ge tillbaka det vi har fått.
Josef och Maria som kommer med Jesusbarnet
och ger honom till Gud.
I dopet ger föräldrarna gåvan de fått tillbaka till Gud.
Och vi får i våra liv ge vidare det ljus vi själva har fått ta emot.
Kyrkans förbön, bedd med lugn förtröstan av domkyrkans egen Hanna.
-Kom, nu är allt tillrett.
Vi får ännu en gång gå fram för att ta emot Messiasbarnet
i våra kroppar, i våra liv.
Ta emot för att ge vidare.
En festlig högmässa
som sätter punkt för julserien.
Till och med en julpsalm sjöng vi.
Med Joh 8:12 i händerna vänder vi nu blad.
två bedjande gamlingar som ville få se Messias.
Och rätt många till som med oss trotsade snökaoset.
Efter förlåtelsen fick vi gå fram och ta emot ett tänt ljus,
kristusljuset.
Kristus, ljuset.
Som Symeon,
hålla ett litet barn.
Världens ljus.
Predikan var inspererad:
Ge tillbaka det vi har fått.
Josef och Maria som kommer med Jesusbarnet
och ger honom till Gud.
I dopet ger föräldrarna gåvan de fått tillbaka till Gud.
Och vi får i våra liv ge vidare det ljus vi själva har fått ta emot.
Kyrkans förbön, bedd med lugn förtröstan av domkyrkans egen Hanna.
-Kom, nu är allt tillrett.
Vi får ännu en gång gå fram för att ta emot Messiasbarnet
i våra kroppar, i våra liv.
Ta emot för att ge vidare.
En festlig högmässa
som sätter punkt för julserien.
Till och med en julpsalm sjöng vi.
Med Joh 8:12 i händerna vänder vi nu blad.
07 februari 2009
Kamp mot elementen
Jag har idag kört tur och retur Östersund,
i ymnigt snöfall och minus femton grader.
Det gäller att vara störtkoncentrerad på att följa linjen,
som Ingemar Stenmark mellan stolparna,
och inte tänka på vad man ska säga till de femtio som väntar där framme
utan bara se till att du kommer fram till Marielundskyrkan i tid,
safe and sound.
Lasta ur ditt pick och pack, en sju åtta kollin som den värste försäljare,
och stoppa sladden i motorvärmaruttaget.
Och efter dagen, fram emot klockan fyra,
bär du ut alla dina saker igen, lådor, rollups, gitarr och rygga
efter att ha tackat alla som ställt upp och gjort dagen så lyckad.
Konstaterar att ingen ström funnits i stolpen och att bilen är genomkall.
Sätter dig vid ratten med känslan av: Och vad blev det här?
Och hur ska det gå att köra hem de tjugotvå milen i snöfall och oföre?
Försöker ta Gud i hågen
och tänker på, att någon har nog säkert fått ett och annat att tänka på.
Många tackade faktiskt varmt för en givande dag om vårt missionsuppdrag.
Fast det är väl sånt man säger,
och bilen är så jättekall och obarmhärtig.
Eftertankens kranka blekhet...
Det må vara att vi hade kunnat göra ännu mer,
men det här blev också bra.
Och jag svänger ut i stora rondellen över mot skogen.
Tänk om jag kör fast i snön eller ännu värre..?
Vi fick sjunga våra sånger och dela en massa viktig information.
Vi fick prata och diskutera vad som kan göras i våra församlingar.
Och vi fick fira en fin sändningsmässa till sist.
Jag får upp farten över kölen förbi avtagsvägen mot Lit.
Det är ännu halvljust och sikten är god.
Snart börjar det luta utför mot Stugun och Hammarstrand.
Där mörknar det och farten blir lägre.
Åter tid för självprövning,
ensam efter all glädjegemenskap.
Lyssnar på ett intressant radioprogram om forskaren Charles Darwin.
Tänk om Gud inte finns...,
Tänk om världen bara är en evig kosmisk roulette...?
Tänk om det jag predikat idag inte är sant, utan bara är mina önskningar?
Efter Bispgården börjar det kännas hemåt.
Jo, må så vara att vi idag inte vet säkert hur allting hänger ihop.
Men om vi nu tror att Jesus Kristus har levat, dött och uppstått ur graven,
så måste vi handla därefter och dela de goda nyheterna!
Svänger höger in på Graninge-vägen, spänd på hur väglaget nu ska bli.
Oändliga oplogade raksträckor.
Lyssnar på sportradion och en ishockeymatch.
Jesus, du visste ingenting om ishockey,
inget om offside, slashing och sudden death.
Du såg nog aldrig is eller snö överhuvudtaget.
Hur kan du veta vad vi nordbor har för livsfrågor?
Vi som inte kallade helvetet för det brinnande Gehenna.
För oss var det absolut värsta gudinnan Hel.
Hel, den vita, helvita, helvetet,
alltså dödskylan.
Tänk om jag kör fast och fryser ihjäl.
Fryser i hel..!
Det är spårigt och snöfallet tilltar.
Minskar hastigheten ännu mer.
Kommer till det farligaste stället,
innan Viksjö där allt lutar utåt i kurvan.
Gud, om du finns,
så hjälp oss
om du kan.
Allt är mitt
och allt skall tagas från mig.
Svänger vänster in på Härnösandsvägen.
Modet återkommer.
Jag kör inte fast.
Inga älgar över Gussjöskogen.
Nu är jag snart hemma.
Och kanske det är sant att Jesus lever.
Kanske någon verkligen blev uppmuntrad idag i sin tro
och sin vilja att ge dig sitt liv och sin tid, Herre.
Då har dagen gjort sin verkan.
Då har min svåra snöresa inte varit förgäves.
Jag tror, Herre.
Hjälp min otro.
Nu är jag hemma.
i ymnigt snöfall och minus femton grader.
Det gäller att vara störtkoncentrerad på att följa linjen,
som Ingemar Stenmark mellan stolparna,
och inte tänka på vad man ska säga till de femtio som väntar där framme
utan bara se till att du kommer fram till Marielundskyrkan i tid,
safe and sound.
Lasta ur ditt pick och pack, en sju åtta kollin som den värste försäljare,
och stoppa sladden i motorvärmaruttaget.
Och efter dagen, fram emot klockan fyra,
bär du ut alla dina saker igen, lådor, rollups, gitarr och rygga
efter att ha tackat alla som ställt upp och gjort dagen så lyckad.
Konstaterar att ingen ström funnits i stolpen och att bilen är genomkall.
Sätter dig vid ratten med känslan av: Och vad blev det här?
Och hur ska det gå att köra hem de tjugotvå milen i snöfall och oföre?
Försöker ta Gud i hågen
och tänker på, att någon har nog säkert fått ett och annat att tänka på.
Många tackade faktiskt varmt för en givande dag om vårt missionsuppdrag.
Fast det är väl sånt man säger,
och bilen är så jättekall och obarmhärtig.
Eftertankens kranka blekhet...
Det må vara att vi hade kunnat göra ännu mer,
men det här blev också bra.
Och jag svänger ut i stora rondellen över mot skogen.
Tänk om jag kör fast i snön eller ännu värre..?
Vi fick sjunga våra sånger och dela en massa viktig information.
Vi fick prata och diskutera vad som kan göras i våra församlingar.
Och vi fick fira en fin sändningsmässa till sist.
Jag får upp farten över kölen förbi avtagsvägen mot Lit.
Det är ännu halvljust och sikten är god.
Snart börjar det luta utför mot Stugun och Hammarstrand.
Där mörknar det och farten blir lägre.
Åter tid för självprövning,
ensam efter all glädjegemenskap.
Lyssnar på ett intressant radioprogram om forskaren Charles Darwin.
Tänk om Gud inte finns...,
Tänk om världen bara är en evig kosmisk roulette...?
Tänk om det jag predikat idag inte är sant, utan bara är mina önskningar?
Efter Bispgården börjar det kännas hemåt.
Jo, må så vara att vi idag inte vet säkert hur allting hänger ihop.
Men om vi nu tror att Jesus Kristus har levat, dött och uppstått ur graven,
så måste vi handla därefter och dela de goda nyheterna!
Svänger höger in på Graninge-vägen, spänd på hur väglaget nu ska bli.
Oändliga oplogade raksträckor.
Lyssnar på sportradion och en ishockeymatch.
Jesus, du visste ingenting om ishockey,
inget om offside, slashing och sudden death.
Du såg nog aldrig is eller snö överhuvudtaget.
Hur kan du veta vad vi nordbor har för livsfrågor?
Vi som inte kallade helvetet för det brinnande Gehenna.
För oss var det absolut värsta gudinnan Hel.
Hel, den vita, helvita, helvetet,
alltså dödskylan.
Tänk om jag kör fast och fryser ihjäl.
Fryser i hel..!
Det är spårigt och snöfallet tilltar.
Minskar hastigheten ännu mer.
Kommer till det farligaste stället,
innan Viksjö där allt lutar utåt i kurvan.
Gud, om du finns,
så hjälp oss
om du kan.
Allt är mitt
och allt skall tagas från mig.
Svänger vänster in på Härnösandsvägen.
Modet återkommer.
Jag kör inte fast.
Inga älgar över Gussjöskogen.
Nu är jag snart hemma.
Och kanske det är sant att Jesus lever.
Kanske någon verkligen blev uppmuntrad idag i sin tro
och sin vilja att ge dig sitt liv och sin tid, Herre.
Då har dagen gjort sin verkan.
Då har min svåra snöresa inte varit förgäves.
Jag tror, Herre.
Hjälp min otro.
Nu är jag hemma.
06 februari 2009
Tid för förfäder
Vaknade med en ovanlig känsla:
Jag är ledig idag och gör precis vad jag vill.
Det finns ingenting som måste göras precis idag.
Med denna insikt steg jag andaktsfullt upp för att få se
vad denna dag månde innehålla.
Kokade kaffe och läste tidningen, och det var minus elva grader ute.
Inte blev det så mycket av pianospel
men desto mer av di gamle.
Slog nämligen på datorn och klickade fram en ny sida.
Sedan förflöt flera timmar i döda förfäders sällskap
medan de berättade om sina liv.
Mina handskrivna ansedlar som nu blev till datafiler.
Kändes kärt som alltid.
Jag vet ju vilka de var, hur de såg ut och minns deras doft.
Den går inte att beskriva, men kanske i någon mån deras liv.
Mamma och pappa, mormor och morfar, farmor och farfar.
En välfylld sida om var och en, ibland mer.
Ett stycke ångermanländsk historia i kortkort.
Morfar Wille som längtade till sin tolvårsdag, då han skulle få gå med i IOGT.
Mormor Ellen, som bar och drog vatten trehundra meter, tills hon och Wille fick uppleva
att få källvattnet indraget - i en vattenledning av urholkade trästammar.
Min farfar Thure, entreprenören som kämpade med Gud under sin ungdom.
Och farmor Hanna från nummer arton på Norrbyskär
som spelade romantiska stycken på piano med sin make på fiol.
Om inte jag skriver ner det här,
vem ska då i morgon veta vilka de var,
vad de sjöng och grät åt, vad de kämpade med, vad de gjorde och betydde?
Snart är jag ju den äldste i släkten.
Har bara tre före i kön.
Det är hög tid att skriva ner det jag har och vet.
Och så - glädjen ikväll med dottern i telefon:
-Vad bra, Pappa, att du skriver om det där. Jättebra.
Yes! Jag gör rätt som skriver, även om annat får vänta ibland.
Jag är ledig idag och gör precis vad jag vill.
Det finns ingenting som måste göras precis idag.
Med denna insikt steg jag andaktsfullt upp för att få se
vad denna dag månde innehålla.
Kokade kaffe och läste tidningen, och det var minus elva grader ute.
Inte blev det så mycket av pianospel
men desto mer av di gamle.
Slog nämligen på datorn och klickade fram en ny sida.
Sedan förflöt flera timmar i döda förfäders sällskap
medan de berättade om sina liv.
Mina handskrivna ansedlar som nu blev till datafiler.
Kändes kärt som alltid.
Jag vet ju vilka de var, hur de såg ut och minns deras doft.
Den går inte att beskriva, men kanske i någon mån deras liv.
Mamma och pappa, mormor och morfar, farmor och farfar.
En välfylld sida om var och en, ibland mer.
Ett stycke ångermanländsk historia i kortkort.
Morfar Wille som längtade till sin tolvårsdag, då han skulle få gå med i IOGT.
Mormor Ellen, som bar och drog vatten trehundra meter, tills hon och Wille fick uppleva
att få källvattnet indraget - i en vattenledning av urholkade trästammar.
Min farfar Thure, entreprenören som kämpade med Gud under sin ungdom.
Och farmor Hanna från nummer arton på Norrbyskär
som spelade romantiska stycken på piano med sin make på fiol.
Om inte jag skriver ner det här,
vem ska då i morgon veta vilka de var,
vad de sjöng och grät åt, vad de kämpade med, vad de gjorde och betydde?
Snart är jag ju den äldste i släkten.
Har bara tre före i kön.
Det är hög tid att skriva ner det jag har och vet.
Och så - glädjen ikväll med dottern i telefon:
-Vad bra, Pappa, att du skriver om det där. Jättebra.
Yes! Jag gör rätt som skriver, även om annat får vänta ibland.
05 februari 2009
Blott en dag
Idag har jag jobbat klart inför lördagens Hela världen-dag i Östersund.
Och skrivit ett paper om hur stiftet ska främja det internationella engagemanget.
Men i morgon ska jag vara ledig.
Får se hur det går.
Är inne i en uppladdning inför tre större begivenheter nu under februari:
En biskopsvisitation i Timrå, en biskopsvigning i Sydafrika och ett prostmöte i Rom.
Kan kännas stressande och nervöst.
Men - Blott en dag, ett ögonblick i sänder.
Jag tror jag ska spela lite piano i morgon.
Och skrivit ett paper om hur stiftet ska främja det internationella engagemanget.
Men i morgon ska jag vara ledig.
Får se hur det går.
Är inne i en uppladdning inför tre större begivenheter nu under februari:
En biskopsvisitation i Timrå, en biskopsvigning i Sydafrika och ett prostmöte i Rom.
Kan kännas stressande och nervöst.
Men - Blott en dag, ett ögonblick i sänder.
Jag tror jag ska spela lite piano i morgon.
04 februari 2009
Sen kväll i Härnösand
Vad kan jag skriva utan att bryta mina löften?
Jag är så glad över denna kväll.
Tacksam över den kamratkrets av män jag får tillhöra.
Bröder som träffas då och då
och gör viktiga saker tillsammans.
Får lärdomar för livet,
mycket att tänka på,
undervisning om livets svåra konst,
på Bibelns grund.
Starka tankeväckande upplevelser
blandat med gemytlig samvaro.
Högtidligt först, enkel måltid sen.
Tid att reflektera, tid att umgås.
Bli given uppgifter att utföra
i ritualen och i huset.
I mitt fall ofta att hålla tal
och att utföra musik.
Mina båda favvisar.
Ett givande komplement till församlingen,
en förening av män i kristen anda,
ingalunda lika central och viktig som församlingens gudstjänst,
men ändå väldigt givande.
Jodå, ni har gissat rätt.
Frimurarorden.
Jag önskar jag kunde berätta mer.
Jag är så glad över denna kväll.
Tacksam över den kamratkrets av män jag får tillhöra.
Bröder som träffas då och då
och gör viktiga saker tillsammans.
Får lärdomar för livet,
mycket att tänka på,
undervisning om livets svåra konst,
på Bibelns grund.
Starka tankeväckande upplevelser
blandat med gemytlig samvaro.
Högtidligt först, enkel måltid sen.
Tid att reflektera, tid att umgås.
Bli given uppgifter att utföra
i ritualen och i huset.
I mitt fall ofta att hålla tal
och att utföra musik.
Mina båda favvisar.
Ett givande komplement till församlingen,
en förening av män i kristen anda,
ingalunda lika central och viktig som församlingens gudstjänst,
men ändå väldigt givande.
Jodå, ni har gissat rätt.
Frimurarorden.
Jag önskar jag kunde berätta mer.
03 februari 2009
En annan verklighet
Stiger upp före sju,
tar två klädkassar och går ner till tvättstugan.
Laddar maskinerna och går sen upp och gör frukost.
Känner att beslutet mognar:
Idag är jag hemma från jobbet. Orkar inga människor.
Har komptid att ta ut.
Sätter mig vid köksbordet och läser TÅ grundligt till en kopp kaffe.
Synd att tidningen är så tunn just idag.
Röjer på diskbänken, laddar diskmaskinen.
Tvätten är färdig. Jag går ner och hänger den.
Sen upp och bädda rent i sängarna,
Plocka, dvs bära saker till deras rätta plats,
känna att det blir bättre och bättre.
Sitta vid datorn och skriva en viktig sida till bostadsrättsföreningen.
Det går en hel timme.
Ner till tvätten före tolv.
Vika kläder, sopa, skura.
Lunch på rester.
Sen ryggläge och glidflykt in i sömnens värld.
Helt underbart. Precis vad jag behöver idag.
Vaknar utan dåligt samvete
och börjar fundera på vad hustrun skall få till middag.
Lyssnar på den senaste Grieg-skivan.
Dammsuger lägenheten.
Förvånas över att hunden alls har någon päls kvar.
Bär väska upp på vinden och en annan ner till förrådet.
En sån här dag är värd mycket,
en dag med bara mig själv,
då stressen sjunker undan
och jag känner av andra verkligheter än andra dagar.
Tack.
Sen tar jag fram entrecoten ur frysen.
Här ska det minsann inte bli blodpudding idag!
Solen skiner.
Och vintern är vit.
tar två klädkassar och går ner till tvättstugan.
Laddar maskinerna och går sen upp och gör frukost.
Känner att beslutet mognar:
Idag är jag hemma från jobbet. Orkar inga människor.
Har komptid att ta ut.
Sätter mig vid köksbordet och läser TÅ grundligt till en kopp kaffe.
Synd att tidningen är så tunn just idag.
Röjer på diskbänken, laddar diskmaskinen.
Tvätten är färdig. Jag går ner och hänger den.
Sen upp och bädda rent i sängarna,
Plocka, dvs bära saker till deras rätta plats,
känna att det blir bättre och bättre.
Sitta vid datorn och skriva en viktig sida till bostadsrättsföreningen.
Det går en hel timme.
Ner till tvätten före tolv.
Vika kläder, sopa, skura.
Lunch på rester.
Sen ryggläge och glidflykt in i sömnens värld.
Helt underbart. Precis vad jag behöver idag.
Vaknar utan dåligt samvete
och börjar fundera på vad hustrun skall få till middag.
Lyssnar på den senaste Grieg-skivan.
Dammsuger lägenheten.
Förvånas över att hunden alls har någon päls kvar.
Bär väska upp på vinden och en annan ner till förrådet.
En sån här dag är värd mycket,
en dag med bara mig själv,
då stressen sjunker undan
och jag känner av andra verkligheter än andra dagar.
Tack.
Sen tar jag fram entrecoten ur frysen.
Här ska det minsann inte bli blodpudding idag!
Solen skiner.
Och vintern är vit.
02 februari 2009
Idealitet
Idag har Härnösands stift hållit en hearing kring frivillighet i kyrkan. Det var på initiativ av några församlingsmedarbetare från olika håll i stiftet som går en utbildning i Att leda ideella medarbetare. Med på mötet var även några som tidigare gått en liknande kurs, Bertil J från Volontärbyrån i Svenska kyrkan samt några av oss stiftshandläggare med stiftsdirektorn vid rodret.
Det känns som om det är helt rätt i tiden att börja prata om detta. Vår kyrka står inför stora strukturella förändringar och indragningar. Under en hel generation har vi anställt bort frivilligheten genom att inrätta tjänster för att få saker gjorda.
I framtiden måste de anställda bli coacher, möjliggörare, inspiratörer som håller församlingslivet igång genom att leda och organisera det ideella arbetet.
Spännande.
Och så har jag deltagit i ett sammanträde för att fundera över hur det internationella engagemanget i stiftet skall utvecklas och ledas i framtiden. Också det handlar om idealitet.
En pirrande tanke smög sig på oss,
att det kanske finns mycket enklare vägar att gå än de krångliga.
Det känns som om det är helt rätt i tiden att börja prata om detta. Vår kyrka står inför stora strukturella förändringar och indragningar. Under en hel generation har vi anställt bort frivilligheten genom att inrätta tjänster för att få saker gjorda.
I framtiden måste de anställda bli coacher, möjliggörare, inspiratörer som håller församlingslivet igång genom att leda och organisera det ideella arbetet.
Spännande.
Och så har jag deltagit i ett sammanträde för att fundera över hur det internationella engagemanget i stiftet skall utvecklas och ledas i framtiden. Också det handlar om idealitet.
En pirrande tanke smög sig på oss,
att det kanske finns mycket enklare vägar att gå än de krångliga.
Att vi kanske kommer att få hälla nytt vin i nya läglar.
01 februari 2009
Söndag, sol och Mendelsohn
Vacker vintersöndag med minus fjorton på morgonen.
Skjutsade H till buss mot studiestaden
och gick sen i kyrkan.
Kom sent och hamnade på samma bänk som ett par konfirmander.
De satt och småpratade mest hela tiden.
Men jag kunde inte bli irriterad, för dom pratade om kyrkogångsboken
och hur de skulle förstå det ena och det andra. Rörande egentligen.
Men till slut blev det lite störande, och då var det en som böjde sig bak och sa till dem.
Jag tror inte att det gjorde dem illa.
Alltnog, det var tydligen Mendelsohns dag idag.
Kören sjöng bara sånger av Mendelsohn,
postludiet, ja till och med en psalm var av Mendelsohn.
Mäktige Mendelsohn,
dynamikens mästare,
orädd för att ta ut svängarna.
Kör trots det aldrig ut i kurvorna,
och får texten att tala bättre än från predikstolen.
Stor musik av stor man
framburen av våra duktiga domkyrkomusiker.
Efter gudstjänsten lite småmingel längst bak.
Sen ut i vintersolen med siktet mot kyrkkaffet,
för en gångs skull hemma, bara vi.
Solen måste ha varit borta länge.
Nu avslöjar den söderfönstren obarmhärtigt.
Och dammet.
Solen verkar lysa starkare nu.
Snart dags att vakna upp ur vinter-idet.
Men inte riktigt ännu, väl?
Det blir en tupplur efter kaffet.
Skjutsade H till buss mot studiestaden
och gick sen i kyrkan.
Kom sent och hamnade på samma bänk som ett par konfirmander.
De satt och småpratade mest hela tiden.
Men jag kunde inte bli irriterad, för dom pratade om kyrkogångsboken
och hur de skulle förstå det ena och det andra. Rörande egentligen.
Men till slut blev det lite störande, och då var det en som böjde sig bak och sa till dem.
Jag tror inte att det gjorde dem illa.
Alltnog, det var tydligen Mendelsohns dag idag.
Kören sjöng bara sånger av Mendelsohn,
postludiet, ja till och med en psalm var av Mendelsohn.
Mäktige Mendelsohn,
dynamikens mästare,
orädd för att ta ut svängarna.
Kör trots det aldrig ut i kurvorna,
och får texten att tala bättre än från predikstolen.
Stor musik av stor man
framburen av våra duktiga domkyrkomusiker.
Efter gudstjänsten lite småmingel längst bak.
Sen ut i vintersolen med siktet mot kyrkkaffet,
för en gångs skull hemma, bara vi.
Solen måste ha varit borta länge.
Nu avslöjar den söderfönstren obarmhärtigt.
Och dammet.
Det har visst blivit februari.
Solen verkar lysa starkare nu.
Snart dags att vakna upp ur vinter-idet.
Men inte riktigt ännu, väl?
Det blir en tupplur efter kaffet.