Rusch på jobbet

Vilken härlig känsla.
Skriva ut ett helt protokoll, och det före kaffet..!
Och sen sakta men säkert jobba sig ned till skrivbordsskivan.
Leta viktiga papper.
Hitta papper långt ner i högarna.
Titta på papper.
Sätta papper i pärmar.
Kopiera papper.
Slänga papper.
Skriva mail till höger och vänster
och ringa Sydafrika.
Hela tiden med den pockande fröjden:
Nu är det sista dagarna före semestern!
Yes!

Sommarjobb

Jag går till jobbet sista veckan före semestern. Känner att det var smart att tjuvstarta med en vecka hos Kajsa för att komma ner i varv lite. Sen fortsätta arbeta nu en vecka, och så gå på min sommarsemester utan att ramla huvudstupa in i den.

På stiftskansliet möter en halverad skara medarbetare och idel glada miner över det fina vädret. Och på skrivbordet ler veckans uppgifter emot mig: Var lugn. Vi kommer inte att bli griniga.

Jag slår på datorn och loggar in på eposten. Mailen ska nog inte heller bli något problem i veckan tänker jag. Sen blir skärmen alldeles svart av olästa epostmeddelanden! Fakturor som närmar sig tidsgränsen! Och flera mail som kräver omedelbara åtgärder. Och jag som tänkte ägna dagen åt att under djupmeditation skriva ett protokoll. Jag inser att protokollet får vänta. Labda kesho, kanske i morgon tänker tanzanianen i mig. Så jag stressar inte upp mig utan sätter igång att beta av mina mail.
Än har jag inte semester.

Sommarsöndag i domkyrkan

En söndag i församlingen.
En vanlig sommarsöndag med idel kortärmat i domkyrkan.

Åsa och jag hade bestämt oss för att fixa ett enkelt kyrkkaffe,
så jag förberedde det medan hon förberedde gudstjänsten.

Kokade fem termosar plus två termosar tevatten,
tinade gifflar, tog fram socker och mjölk saft och stoppade alltsammans i kassar.

Färdig fem i elva lagom till meddelandena före gudstjänsten
Och sen började den!

Högmässan, den gamla men ständigt nya,
den helt förutsägbara men helt drabbande.

Herre förbarma dig, mollstämd och gammeldags,
i tonerna a-b-a-g-a-d-f-g-a.

Sjungen av generationer svenskar.
Jag kan fortfarande höra min far på orgelläktaren.

Evangelieprocessionen, så värdig, så innehållsrik.
Och Jesus som mitt i församlingen berättar sin liknelse.

Det förlorade fåret, den förlorade sonen.
Domprosten sa att katolikerna kallar liknelsen för Den barmhärtige fadern...

De kära kyrkbesökarna
som kommit hit för att bära sin stad i bön och lovsång.

Döpta, vigda och döda bland oss.
En stunds eftertanke medan ljus tänds för dem.

Nattvardskön, ringlande fram till den Uppståndne.
Tänk att Gud finns här för mig också idag!

Sen direkt ut på kyrkbacken för att duka fram kaffet.
Hinner precis få upp allt ur kassarna när gudstjänsten är slut.

Mingel och hej och välkommen och får det vara en kopp kaffe?
Och idel glada miner och samspråk i smågrupper i solen på kyrkbacken.

Ja, jag vet, det går att uppleva dagens gudstjänst helt tvärtom.
Men jag är tacksam för det som jag fick uppleva och för de människor som jag fick möta.

Tack för min församling!

I stugan

Efter en kall och grå inledning på sommaren har nu värmen kommit med besked. Vi har åkt ut till stugan idag för att njuta av att vi är hemma igen. Vår badvik var ljummen tuppluren var skön. Så vad kan vara bättre?
Nu har vi en veckas jobb kvar, sen börjar vår semester på riktigt.
Jag har börjat varva ner känner jag.

Hemma igen - utan Michael Jackson

Idag har jag kört genom vårt vackra land, från Kungsbacka till Härnösand.
Hämtat upp hustrun vid hennes kursgård och gjort en mellanlandning i Stockholm.
Nu är vi hemma tack och lov, och får om Gud vill en ledig och solig lördag tillsammans i stugan.

Idag har världen nåtts av budet om Michael Jacksons död. Det känns märkligt men inte konstigt eller hur jag ska uttrycka det. Sorgligt men inte oväntat.
Min känsla är: Wolfgang Amadeus Mozart.
Megastjärnan, underbarnet, gudagåvan som förtärs av sin konstnärliga lidelse,
och till slut på det ena sättet eller det andra bränner ut sig. Bränner ner sig.
Eller blir så stor att egot spricker och oundvikligt blir omöjligt för omgivningen.

Och jag tänker Elvis Presley, vars stjärna också dalade mot en oundviklig kollaps.
Tragiskt.
Det är få stjärnor som klarar sin "pensionering".
Nu vet vi inte vad som ändade den gode Michaels liv. Men han var definitivt en av mina stora favoriter när det gäller pop.
Särskilt Bad. Den är helt fantastisk.
Tack Michael.
Nu får du lära änglarna göra moon walk.

Bra viloställe

Nu har jag varit hos Kajsa och Niclas i snart tre nätter. Det har varit väldigt vilsamt. Jag har varit hustomte medan de har varit på jobbet. Fixat lite med bevattningen, diskat och sopat lite här och där och bakat tårta och lagat mat. Det har varit så skönt att bara dröna omkring här och slippa ränna omkring för att titta på sevärdheter.

Det var nära att jag också fick köra åkgräsklippare. Men den rackarn strejkade så fort jag satte mig på den. Och jag som alltid har önskat mig en sån.
Måste alltså snart hit igen.

Men i morgon bär det norrut igen. Jag ämnar inte ta E20 igen utan tänker ta den östra vägen över Borås och Jönköping för att sedan ta E4 norrut. I Linköping tänker jag gå in och titta på domkyrkan som jag aldrig sett. Sen upp till Ekerö för att hämta ut min Utbildade Grupp Ledare som muckar kl 14.

Det ser jag fram emot.
Klart slut från norra Halland.

Humanisternas midsommarmanifest

Trots att jag är kristen tycker jag att Humanisterna har en poäng.
I sitt Midsommarmanifest pläderar de för ett sekulärt samhälle, ett samhälle byggt på allmänmänskliga värderingar och inte på religiösa utgångspunkter. Att staten skall garantera alla medborgare lika rättigheter och skyldigheter oavsett deras religion.

I Sverige har vi under femhundra år haft en statsreligion, den evangelisk-lutherska tron. Kungen och alla hans undersåtar skulle tillhöra den läran. I och med år 2000 har landet tagit ett viktigt principiellt steg bort från denna tvångskultur. Kyrkan är nu frikopplad från statsapparaten - ja ganska fri i alla fall. Och staten kan för första gång förhålla sig friare visavi kyrkan. Idag är vårt samhälle mångkulturellt. Olika livsåskådningar och levnadssätt lever sida vid sida. För att garantera allas lika värde och allas trygghet vore det kanske klokt om vårt land slog in på sekularismens spår. Dvs låta kyrkor och moskéer och synagogor finnas fritt utan att favorisera någon, och se till att det officiella livet i stat och kommun höll en neutral hållning.

Jag vill inte ersätta den lutherska tvångskulturen med en evangelikal högerkristen livshållning eller med en muslimsk shariakultur. Ett östafrikanskt ordspråk säger: Man skall inte störta en sultan för att ersätta honom med en annan. Samhället måste idag organiseras så att rätt blir rätt för alla människor. Därför har Humanisterna en poäng när de vakar över hederskulturen, könsstympningarna, de reliösa friskolorna och, ja även över skolavslutningarna.

Däremot skall föräldrar garanteras att få ge sina barn den livssyn och den tro som de själva har. Jag vill ha ett samhälle som bejakar religiöst liv inom familjen, i föreningar och kyrkor och i det offentliga rummet. Frihet till religion är lika viktig som frihet från religion. Kyrkor, moskéer och synagogor måste garanteras religionsfrihet med möjlighet att verka i landet och garanteras frihet att leva ut sina värderingar, så länge de inte krockar med de allmänmänskliga grundvärden som nationen är uppbyggd på.

Men statsapparaten bör enligt min mening vara sekulär. Historien visar med förfärlig tydlighet, att sammanblandning av religion och makt alltid har varit förödande. Jesus byggde sitt rike nedifrån. Kungar och diktatorer har byggt det uppifrån och tvingat sina undersåtar att gå hit eller dit. Kyrkan måste för framtiden visa att den vill vara Jesu kyrka och inte kungens eller maktens. Därför måste vi som kyrka säga nej till religiöst tvång och hävda människans höga kallelse och frihet att själv välja sin livsväg. Men också för att säkerställa sin egen framtid. Om vi som kristna vill behålla friheten att utöva vår religion, måste vi ge även andra samma frihet.
Leva och leva låta.

Äntligen hos Kajsa

Nu är jag framme vid denna resas mål,
hos Kajsa och Niclas i Torpa utanför Kungsbacka på västkusten.
Här är så bedövande vackert,
och för all del bedövande varmt, precis som ifjol då dom gifte sig.

Grillkväll och tidigt i säng, för dom jobbar i morgon.
Jag har lagt ut några bilder på den andra bloggen http://www.janasa1.blogspot.com/

Godnatt.

Turné bland vänner

Gårdagen började med att jag navigerade ut till Ekerö i Mälaren, där en nervös hustru steg av vid sin kursgård.
Sen anträdde jag min turné i Södra Sverige. Körde till Örebro för att äntligen göra ett besök hos Björn, min barndomskamrat från Tärnaby. Jag blev där i ett par timmar medan han bjöd på lunch och vi pratade minnen och han plockade fram gamla kort. Björns bror Anders med sambo var också där. Honom har jag inte sett på femtio år. Kerstin jobbade men kom hem för lunch. Jätteroligt.

Sen körde jag vidare ner till Mariestad och svägerskan Lena. Så nu vet jag vart hon har flyttat. Hon tog mig med till en frikyrklig sommargård där dottern J jobbar och där det fanns mycket goda våfflor, kaffe samt solsken. Vacker plats.

Sista anhalten blev Alingsås, där Håkan bor, min vän från studieåren. Vi fick en fin kväll med många tillbakablickar och funderingar kring livet.

Men goda vänner är det som en dator som är avstängd i viloläge eller vänteläge. Men ett knapptryck är man tillbaka där man var och kan fortsätta sessionen. Inga långa omstarter utan pang på där vi var sist. Härligt.

Kul och välsignad

Idag ledde jag alltså högmässan i domkyrkan.
Det var kul.
Får man säga så?
Borde det inte heta välsignat? Det var en välsignad gudstjänst.
Det var roligt att vara församlingspräst igen.
Om gudstjänsten sedan gav någon något så var den kanske välsignad.

Johannes döparen visade sig för oss och pekade på Jesus.
Och Jesus visade sig för oss och pekade på vikten av att söka Gud som söker oss.

Sedan körde Åsa och jag till Stockholm.
Åsa ska på en veckas UGL-kurs, och jag på en veckas semester.
Kör i morgon åt sydväst till dotter K på västkusten.
Det blir också kul.
Och välsignat får vi hoppas.

Dagen efter och före

Midsommardagen är lite dagen efter.
Alla är trötta, inget händer utom några fåbesökta gudstjänster och dans i Gussjö Noret.
Sonen med familj har dragit vidare.

Jag fick en oförglömlig morgon med barnbarnet innan dom åkte.
Hon sköt dockvagnen runt runt i lägenheten, och farfar skulle gå efter!
Säkert femtio varv runt köket, hallen, vardagsrummet, matrummet, köket...

Sedan en fin midsommargudstjänst i domkyrkan där vi fick sjunga in sommaren
Jag hade t.o.m. gråkostymen med glad slips idag.
Efteråt förstår jag inte varför. Kanske för att det var flaggdag..?

Det är bra för att inte säga klockrent att midsommardagen numera helt har skapelsetema. Johannes döparen får vänta till i morgon. Då är det hans dag.
Jag ska i morgon för första gången leda högmässa i Härnösands domkyrka.

Det känns hedersamt men ännu mer utmanande:
Hur predikar man så att P och P:s mamma får möta Gud?
Eller så att det inte bara blir lagiskt?

Som tur är beror det inte på prästen om kyrkbesökaren möter Gud eller inte.
Men det ringer en varningsklocka när folk säger: Vi kommer i morgon och lyssnar på dig.
Jag får säga som Samuel: Tala Herre. Din tjänare hör.

Fast jag skulle vilja parafrasera och säga:
Tala Herre så att din tjänare hör,
och så att församlingen hör att det är Du som talar.

Midsommarafton

En sån där höjdarafton som bara inte går att beskriva.
Inte bara för att vi åkte upp till Högsjö och deltog i midsommarfirandet vid hembygdsgården. Eller för att vi därefter drack eftermiddagskaffe med barn och barnbarn vid stugan i Ytterskog. Inte bara för att vi i kväll grillade och njöt av god mat hemma i stan med barn och syskonbarn.
Utan mest för att det är just midsommarafton.

Den dag då solen når sin höjdpunkt på himlen.
Då vi nordbor firar grönskan , fruktsamheten, själva livet.
Då rönnarna och granskotten står så ljusgröna mot den skuggiga bakgrunden.
Då bofinkarna har hunnit till finalen i sin sångtävling.
Då människan kryper ut ur idet, i och för sig frysande, men ändå.
Då hon ser, vet, känner, firar och sörjer att detta är ljuset,
att detta är maximum.
Ljusare än så här blir det inte.

Inte undra på att vi nordbor dansar och sjunger och hoppar grodor
i behärskad förtvivlan över den oerhört korta sommaren
som bara är så vacker, så löftesrik, så väderberoende och kort.

Inte undra på att vi super och slåss och älskar och gråter
och söker oss till varandra som kalla rävungar i blåbärsriset.
Det går ju så fort över.
Snart börjar det regna och snöa och bli vinter igen!

Midsommaraftonen uppfyller alla önskningar
och förlorar samtidigt sin jungfrulighet.
Okey - så det här var klimax.
Vad kommer härnäst?

I år var midsommaraftonen bra.
Inget regn trots prognoserna och ingen värme trots önskningarna.
En hotad sol mest hela dagen
förstärkt av en snål vind
som gjorde att man fikade med både tröja och jacka på trots solskenet.

Men bortsett från naturen, den nyckfulla, så har vi haft barn och barnbarn hos oss,
och då kan det kvitta hur moder jord inbjuder eller inte inbjuder till fest.
Vi har njutit av tvååriga Elsas lek med dockor och med Mozart hela långa dan.
Hon har släppt sina rädslor och tagit för sig hos farfars.
Och Erik och Kate har delat dagen med oss.
Han har visat henne alla viktiga ställen.
Hällan, graven och sina släktingar.
Det - det är värt att notera, allt det kosmiska till trots.

Tack kära barn!
Tack kära barnbarn!
Tack kära syskonbarn!

Och tack, du enda
som ger mig kraft att möta insikten
att det nu vänder
igen.

Morgonmässa kring dopet

I morse ledde jag morgonmässan i domkyrkan.
Det handlade om vårt dop.

I dopet ger Gud sig själv åt oss,
sluter ett evigt förbund med oss

liksom Jesus har gett sig själv åt oss,
delat mänsklighetens villkor,

levat, kämpat, dött
Och uppstått.

Vad ger vi av oss själva till Gud?
Vi får allt av Gud, men vad ger vi tillbaka?

En gammal psalm sjunger:
Dopets gåva förpliktar: Livet helt åt Gud.

Om det är något vi idag behöver bekänna,
så kanske det är vår ovilja att ge oss åt Gud.

Gud vill ha vårt odelade ja.
Därför möter han oss med förlåtelse och välkomnar oss till sitt bord.

Midsommarstress

Sista dagarna före midsommar.
Varför ska allting hinnas med just till midsommar?
Hysterin står i paritet med julförberedelserna.

Kl 7: Wiklunds El kommer till stugan och kopplar ihop elen i toan, drar ett par nya ledningar, och glöm inte toastolen, och att huvudkabeln måste förkortas!
Kl 8: Comfort-Johannes kommer och installerar separett-toan, borrar hål i väggen för utgående odörer och borrar hål i golvet för urinslangen.
Medan hustrun tar hand om det försöker jag beta av min att göra-lista på jobbet, skriva en skrivelse, ringa Chris, attestera fakturor, göra en ekonomisk sammanställning, förbereda morgondagens morgonmässa och... och.......
Det jag inte hinner med är mer än det jag hinner... Hinner inte ens börja på dagens mail.
Är det bara för att det lackar mot midsommar?
Är det därför som den här stressen kommer över mig?

Privat känner jag också en midsommarstress.
Tvätt-tiden tar hela eftermiddagen ifrån mig.
Måste ringa Benka om hjälp med altanbygget, måste storhandla, måste städa och förbereda helgens släktbesök.
Måste ut med återvinningssopor för att ge plats för flera, etc.
Samtidigt ljuder Griegs Holbergssvit i mitt huvud, och jag motstår en impuls att sätta mig vid pianot. Här finns inte tid för känslor..!.

Hallå?
Varför inte?
I vems intresse driver dig denna hets?
Det är nu det är midsommar, inte sen.
Det är idag koltrasten sjunger vid stugan, inte om två veckor.
Parus ater, som Mattias besjöng i sin kantat i förrgår. Har du glömt koltrasten redan?

Håller jag på så här så missar jag ju hela midsommarföreställningen..!
Och är det något jag inte vill så är det det.
För det är nu som sommaren är bäst.
Det är nu som ridån går upp för En midsommarnattsdröm.
Det är nu Hugo Alfvén spelar upp sin Midsommarvaka.
Det är nu som solen predikar evighet och vi ännu har semestern framför oss.
Det är nu livet möter naket som ett nyfött barn och hungrigt som ett förälskat par.
Midsommar är Nordens nyår, då allt står i blom och allt är som mest.

Jag vill inte missa detta skådespel,
denna liturgi.
Är det till den mässan jag stressar?

Om wårtiden

Sonen har debuterat som kompositör.
Sonen har debuterat som riktig kompositör.
Sonen har debuterat på riktigt som en riktig kompositör.

Jag smakar på folmuleringen av första raden.
Hur ska jag skriva det så att det stora får vara stort utan pösig stolthet?
Stolt är jag så in i norden, men ändå mer fylld av - kanske det bör kallas kollegial respekt.

Igår sjöng Mattias' kör Collegium Cantorum vid en konsert i Uppsala domkyrka
ett verk av J.S. Bach,
ett verk av Arvo Pärt
och ett verk av Mattias.

Om wårtiden,
en kantat i sex satser till texter av Carl von Linné.
Den skrevs till Linnéjubileet ifjol men uppfördes inte förrän nu.

Den målade i spännande och varma kontraster vårtidens förhoppningar, människans förväntningar, den lilla blomman Linnea borealis och den mäktiga Kung Karls spira.
Och det i ett tonspråk som var förståeligt men samtidigt eget. Men framförallt kändes kantaten rätt och fylld av självförtroende, liksom kören som framförde den.

Som far blir jag förstås stolt upp över öronen, och förundrad över hur pojken har kunnat tänka ut något så stort och klä det i så vacker dräkt. Och jag blir glad in i själen för framgången, som man blir när ens barn har nått ett eget uppsatt mål, vad det vara må.
Som när L gav ut sin första bok, eller när K tog körkort och blev klar sjuksköterska.
Eller som när ungarna en gång lärde sig gå, räkna till tio, säga rr,
cykla, få lekkamrater, tuta flöjt, spela gitarr och sjunga.
När de gjorde bra från sig i skolan och kom in på sina utbildningar.
När de kom i hamn i sig själva, i sina relationer, i sina intressen.
Om man nu någonsin gör det.
Livet har sina uppförsbackar och sina nedförs-.
Som förälder hänger man med barna dit det bär.
Men igår var det upp, och det med besked.
Helt objektivt... Jag blev imponerad.

Och högt uppe i valven svävade de gamle som burit fram oss, närt och burit oss, gett oss rötter och vingar och en massa goda anlag att förvalta, varav det här var ett.
Thank you for the music!

Lördagsdop

Idag har jag fått vara "en riktig präst".
Döpte lilla Svea Maj från Härnösand till Kristus.
Ett helt bedårande litet flickebarn som såg ut att förstå allt jag sa.

Bland det finaste med att vara präst är just dessa förtätade stunder av ömhet och helighet,
blicken av en människa som anar något av Mysteriet bakom orden.
Och sången, dikten, bönen, tanken som passar precis och höjer stunden ännu mer.

Skogsplantering.

Man är tydligen aldrig för gammal för att göra nya erfarenheter.
Denna dag har handlat om trädplantering, ni vet sånt som dom gör i öknar, och som vi skänker pengar till i tron att vips, så står skogen där. Efter en dag i skogen med etthundranittiotvå granplant och ett spett, så anar jag att det tar tid innan skogen står där.

Vi har alltså återplanterat gran på den remsa av skogen som vår granne lät oss använda som väg ifjol när vår nya stuga skulle byggas. Det börjar med att vi labyrintar oss fram i Midlanda-deltat till en plantskola med känslan av att vi nog skulle behöva haft en stor släpvagn med oss. Och inne på kontoret får vi bikta sanningen att vi inte vet ett dugg om trädplantering. Men vänliga människor förklarar allt för oss inklusive varför vi invaderas av snytbaggar på försommaren. Det beror på att de gillar nya kalhyggen. Vi omges av två... Baggarna fullkomligt äälskar granplant... Alltså bäst ta snytbaggebehandlad plant.

- Okey, tror ni smågranarna ryms i vår bagagelucka, kvider jag ängsligt.
- Jaa då, och så ringer hon och beställer fram tre lådor behandlad gran.
På två röda minuter kommer två glada finskor eller samekvinnor på packmoped och levererar skogen. Som inte tar mer plats än tre skokartonger. Tre kartonger fyllda med ett hektar skog.
Märkligt. Varje gran är en decimeter hög max.
De önskar oss lycka till och sedan åker vi upp till stugan och planterar skogen i prydliga rader med två meters lucka åt alla håll.
Inga problem alls, om man har ett spett och en böjlig hustru.
Sedan gäller det vattna för det har jag sett att dom gör i öknarnas VI-skogar och Lutherhjälpsplanteringar. Varje liten planta får en ordentlig rotblöta och den blir så glad och lovar växa och bli riktigt stor.

Detta har alltså varit vårt dagsverke idag, och nu hoppas vi på regn under helgen. För i morgon åker vi söderut till barna. Och när vi kommer upp igen ska det bli så spännande se hur hög vår lilla skog har blivit.
- Öh, förlåt? Javisst ja. Det tar visst några årtionden, ja.

Och när jag ställer undan spettet i bodan inser jag att både spettet och skogen kommer att överleva mig. Först när barnbarnen sitter på åldersomshemmet har skogen vuxit färdigt.

Det är inte mycket man gör en dag i livet som får finnas kvar så länge.

Studentexamen

Idag är det studentexamen här i Härnösand.
Världens drag utanför vårt hus som är närmsta granne med gymnasiet.
Går knappt komma förbi med hunden ens.

Öppna fönster i Ångströmskolan och vita mössor som skrålar i kapp.
Föräldrar som hastar uppför Brunnshusgatan för att komma i tid.
Småsyskon i form av en pinsam yngling bärande på studentskylten.

Hela gatan belamrad av traktorer och lastbilar med björkar och ballonger.
Sprejade lakan på lastbildssidan, typ:
20 Fullt ös
22 Medvetslös
00 Arbetslös

-För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten....
Tjejröster som betvingar sitt öde.
Och på gräset nedanför, familjerna, deras livförsäkring.

En kokande gryta,
härlig stämning.
Idel stressade föräldrar och skrålande studenter.

Sjungom studentens lyckliga dar...
Skönt att det inte är vi.
På min tid hade vi riktiga förhoppningar, behövde ej låtsas.

Nu vet jag inte men är rätt klentrogen.
De här vitsipporna slår ut i en frostig ekonomi.
Och dock - Sjungom!

Upploppet börjar

1½ ledig dag nu
med ögonen brännande av nöjd trötthet.
Vänder blad och börjar nedräkningen mot semestern.

Ute i stugan sjunger bofinkarna med stunns i drillen.
När jag har sovit av mig ska jag ta in dem.
Men tänk om dom har slutat sjunga då...

Just nu känner jag mig mest "tunnelhörande".
Tar bara in det nödvändiga.
Måste snart få en längre vila.

Eftertanke

Efter en fin präst- och diakonvigningshelg är jag trött.
Somnade pang när vi kom ut till stugan i eftermiddag.

Samtidigt har det visst varit ett EU-val.
Men mest i bakgrunden i min värld.

Folkpiraterna vann höll jag på att säga.
Marit Pålsson ska ner till Bryssel och röja nu.

Jaja.
Det där händer i kulisserna.

Besöket från Church of England blev välsignat.
Tre hängivna, humoristiska herrar kom som en skänk från ovan och blev våra vänner.

I och med det besöket har vi nu ett nytt vänstift att bygga kyrkorelationer med,
det första icke-lutherska, vilket är spännande och säkert välgörande.

Måntro om det är nån annan än jag som älskar sådana här stiftshögtider.
Dum fråga, domkyrkan var faktiskt full med folk igår.

Men det här med att bygga relationer utåt och försöka hitta samverkanspunkter,
hur viktigt är det utanför vårt stiftskansli, egentligen?

Min chef brukar säga att stiftet ibland måste gå före och vara vägröjande.
Är det det vi har varit nu i helgen?

Att det nu var en anglikansk biskop med på sex medarbetares vigning till tjänst,
betyder det något i deras liv, för oss, för Church of England?

Jag hoppas det,
annars skulle jag inte jobba för det.

Den som lever far.se
som Ronny Eriksson säger.

En helig stund i domkyrkan

Den här dagen var som i min blogg från 11 januari: En hejdundrande stiftshögtid.
Sex nya medarbetare har vi fått i stiftet. Biskop Tony har haft sin sista präst- och diakonvigning, och det i sällskap med det jag kallade två och en halv biskop. Biskop Karl-Johan, Bishop John från Lincoln och biskopen electa Tuulikki stod vid hans sida. Plus en hel del präster, diakoner och vanligt kyrkfolk.

Det jag bär med mig från vigningsmässan är en känsla under trosbekännelsen. Vid vigningshögtider läser vi alltid den nicaenska trosbekännelsen, den som börjar med: Jag tror på en enda Gud, fader allsmäktig. I alla klassiska tonsättningar av mässan är det alltid nicaenum som förekommer. Jämfört med den apostoliska trosbekännelsen är den rikare och säger mer om Guds väsen, så som vi kristna förstår det. Detta Credo kom till på 300-talet. Kyrkomötet i Nicaea hölls år 325, men om jag minns rätt antogs denna text först som normerande för kyrkan år 381 vid kyrkomötet i Kalcedon.

Idag stod där sex vigningskandidater inför sin biskop och uppmanades av honom att med församlingen bekänna sin tro. Högt och tydligt svarade de fyra prästkandidaterna och de två diakonkandidaterna med att läsa första raden av Nicaenum: Jag tror på en enda Gud. Sedan föll församlingen in och läste med i fortsättningen: Allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är... osv.

Då kändes det, och det snörde ihop halsen på mig. Känslan av en djup brunn av tid, där vi idag öser ur samma vatten som våra fäder gjorde på 300-talet.

Kasam, känslan av sammanhang.

Känslan av nåd över tidsåldrarna, generation efter generation.
Visst har mycket förändras, men den treenige Guden förkunnas och bekänns ännu av sin kyrka, och biskopens predikan över det ämnet gav syn för sägen.

Och i denna nedärvda känsla av vördnad för det heliga och oformulerbara fick vi idag läsa med i våra fäders (och kanske även mödrars) formuleringar av Mysteriet:
Credo in unum Deum...

Alltså Wow.

Dan före dan

Nu är vi igång.
Idag har jag repeterat med sex nervösa präst- och diakonkandidater hur de ska gå och stå i domkyrkan i morgon, svarat på deras frågor och försökt lugna dem med tydliga instruktioner.

Lunchar med dem och gästerna från Lincoln på Café Trädgår'n.
Strosar på stan bland nationaldagsfirande svenskar och gäsande engelsmän.
Sen två timmar information och samtal med S-E och gästerna om allt från landhöjningen till frivilligarbetet i kyrkan. Och främst hur mycket vi verkar känna igen i varandras situation.

Riggar om till vigningsmiddagen som denna gång hålls på Vårsta diakonigård, eftersom biskopsgården är stängd för ombyggnad.
Trevlig kväll med sjuttio pers. Jag sitter med en tysk familj och ägnar följaktligen kvällen åt tungvrickning mellan engelska tyska och svenska.

Till sist - en stilla stund i Vårstas bönsal, Härnösands allra finaste kapell eller bönerum.

"Nu sjunker bullret och stressen släpper, din änglavakt våra bördor bär.
O Gud välsigna med nattens vila det folk vars mening du ensam är."

Tack.

Lincoln-gäster

Efter några tunga dagar på jobbet börjar jag nu flyta upp igen lagom till en av Härnösands stifts största årliga högtider, präst- och diakonvigningen i juni.
Helgen har inletts med att biskopen idag har haft en eftermiddag i stillhet med de sex kandidaterna. Själv har jag gjort klart för helgen, tvättat bilen (ett tecken på storhelg!) och sovit middag två gånger för att vara fräsch till ikväll.

Precis nu har jag kommit från Midlanda där jag hämtat tre gäster från England. Biskop John Saxbee från Lincolnstiftet har anlänt med två medarbetare som hedersgäster till vår vigningshelg. Vårt stift håller på att bygga en vänstiftskontakt med Lincolnstiftet. Biskop Tony har varit dit två gånger, och äntligen kunde deras biskop komma loss för ett besök hos oss.
Det var roligt skjutsa dem längs E4 denna stilla försommarkväll. Allt var så gudomligt vackert att de bara häpnade. De noterade de stora skogarna, alla trähus, och kvällsljuset fast klockan var över tio. Till och med två älgar stod och betade på var sitt ställe alldeles vid viltstängslet.
- Fantastic, absolutely magnificent! hördes omkring mig.

Vi körde en sväng runt stan och sen ut till Vårsta för a cup of tea before bedtime.
De var så nöjda, och då är jag det med.

Nu kan festen börja.

Obamas tal i Kairo

Idag har USA:s president Barack Obama hållit tal till världens muslimer.
Han räcker ut handen till fred, förståelse och samarbete. Och fast kristen, visar han respekt för islam och citerar t.o.m. Koranen, i och för sig väldigt taktiskt.

Efter att ha scannat igenom hans tal känner jag att han mycket klart anslår en ny ton gentemot den muslimska världen. Med många exempel visar han på den muslimska kulturens stora betydelse i världshistorien.Han markerar en ny politisk kurs när det gäller Israel och dess olagliga bosättningar. Och han erkänner muslimska amerikaners betydelse för Amerikas uppbyggnad och försvar.

USA är inte i krig med islam, säger han.
Det borde vara en självklarhet, men behöver kanske sägas. Särskilt efter 11:e september 2001. De händelserna har skapat fruktan och misströstan som endast har gynnat dem som inte ens erkänner mänskliga rättigheter.

Såg på nyheterna nu 19.30, där den mycket duktiga reportern Pernilla Edholm, (f.ö. mitt kära dopbarn från Fredrika) visasde ett reportage om hur Obamas tal har tagits emot i Mellanöstern.
För första gången så långt jag minns uttrycker intervjuade muslimer hopp och en strimma tilltro till Obamas och därmed USAs syften. Man är annars van att se förtvivlade araber skrika ut sitt hat mot den nation som ligger bakom all världens ondska.

Och som kristen hör jag för första gången på länge USA:s president uttala sig utan att jag vill gömma mig. Den här mannen gör mig faktiskt stolt över att vara kristen.
Till skillnad från påven och Obamas många företrädare.

Heja Barack Hussein!

Nyfött barn

Jag hade en så härlig dröm natten till idag.
Vi har nyss fått ett barn, men det visar sig vara livlöst. Jag vet inte om det är en pojke eller flicka, men barnet är litet och ligger helt stilla insvept i en liten vit filt.
Vi håller det i famnen och sedan undersöks det av läkare, men läkarna lägger till slut bäbisen åt sidan och vänder sig i stället mot varandra och pratar med varann om vad som gått fel. Nån pratar också med mig och försöker förklara.
Men jag kan inte släppa bäbisen med blicken där den ligger övergiven. Grips av en impuls och slutar lyssna på experterna. Tänker: Men Herre Gud, vi har ju ett barn här som håller på att dö!
Tränger mig fram till barnet bakom läkarnas vitrockar, lyfter upp det och sluter det i min famn och ropar till ungen nånting i stil med: Men du kan ju inte bara ligga här och dö!!
Då händer ett under. Barnet slår upp sina ögon och börjar jollra med mig i en underbar direktkontakt. Det har stora mörka ögon och mörkt hår under filten. Och det är som om hon/han har mycket att berätta för mig med sitt joller.
Barnet lever!
Helt fantastiskt.

Den här drömmen har gett mig kraft att orka med en annars rätt tung dag.

Intensivvecka

Just nu trappar vi upp emot en stiftshögtid.
Stiftet skall få fyra nya präster och två nya diakoner till helgen.
Och jag har ansvaret och förmånen att planera för det hela.

Idag räknade jag ut att det handlar om sextio personer som under två timmars tid skall veta precis vad de skall göra. Det är en sak. En annan och viktigare sak är att sex av dem är en grupp förväntansfulla kvinnor som har satsat år av sina liv för att nå detta mål. Och de bör ges de allra bästa förutsättningar för att få uppleva en stor, för att inte säga helig stund.
Därför är det ett extremt meningsfullt knog som jag är upptagen med just nu. Koncentrationskrävande och grannlaga, men roligt.

Snart är alla detaljer på plats. I morgon träffar jag kyrkvaktmästaren för att gå igenom var de sextio ska sitta, vem som ska ha mikrofon och var och när, hur många kalkar och patener som behövs och var flygeln ska stå, var kandidaterna ska stå osv.

Och så ska jag göra klart det A5-blad som ska bladas in i agendan, där processionsordningen står på ena sidan och på baksidan vilka som medverkar. Den sidan inleds med:
"I gudstjänsten medverkar förutom du själv med din bön och sång:" Och så kommer namnen på alla dem som har en särskild uppgift. Jag är rätt nöjd med den formuleringen.

Att planera och genomföra en präst- och diakonvigningshelg är samtidigt ett lagarbete. Vi är många som hjälps åt både på stiftet och i domkyrkoförsamlingen.
Det kommer att bli jättefint.
Och så får vi ju gäster från Lincoln-stiftet i England, vars biskop skall besöka Härnösands stift för allra första gång. Och då ska ju ett program funka även för dem.

Så att - det är mycket nu.
Men enormt roligt.

Personalfest

Vi har haft en trevlig kväll med personalen på mitt jobb.
Jag har sjungit och skrikit så att rösten är paj.
Men kul var det.
Imiterade t.o.m. M.A. Numinen i Ont det gör ont:
Röstdödare är vad den är.
Men kul var det.

Jag ledde en tävling som alla deltog i med liv och lust. Fick skrika för att göra mig hörd.
En arbetskamrat blev dessutom avtackad eftersom pensioneringen förestår.
Varma tal hölls av arbetsgivare och arbetskamrater .

Vi sjöng mycket, sommarsånger, Den blomstertid på Ångermanländska och finska. Och Sven-Ingvars-låtar. Vi hade ju bevars både Tony värmlänning och Tuulikki från finland med oss. Det gäller ju att hålla sig väl med alla i det här läget...

Nu är jag trött och nöjd.

Har firat in första juni med ett underbart gäng arbetskamrater.

Tack för att alla finns.