Jag vill säga tack för i år till alla mina bloggläsare var ni än finns. För några år sedan visste jag knappt vad bloggande var. Men nu har jag själv hållit på i två år, med varierande engagemang och inspiration visserligen, men i grund och botten har det varit roligt och ibland också viktigt.
Bloggen ger mig en arena, en talarstol, en chans att reflektera och kommentera kring mitt eget liv och även kring kyrka och samhälle lite. Någon debattör blir jag aldrig jag vill inte bli det heller. Men jag gillar att skriva och sedan överlämna till den som vill att läsa och följa mig.
Ibland försöker jag seriöst kommentera något aktuellt, ibland ser jag nåt roligt i en situation och vill lyfta fram den. Ibland är jag djup och poetisk, ibland tycker jag bara att något är så otroligt vackert och måste får säga det. Och under allt känner jag ett behov av att hylla livet som jag förunnas leva och älskar så. Hylla den nåd som hela tiden ges mig och bär mig.
Men för det mesta fungerar nog bloggen helt enkelt som något slags dagbok. Men också då när inläggen inte egentligen handlar om något särskilt, så hoppas jag att den underliggande lovsången till livet och livets Gud kan kännas mellan orden.
Tack för detta år!
Undrar vad det nya ska föra med sig...
Nyårsafton är för mig rätt mycket av vemod och saknad,
men sen kommer ju nyårsdagen och nyårskonserten.
Det är ju så roligt att leva!
31 december 2010
28 december 2010
Skottdag
Det var med vånda jag åkte ut till stugan idag. Hade den klarat den stränga kylan fram till jul, och den efterföljande snöstormen? Och klarar jag den ansträngning det medför att skida dit i djupsnön och sedan skotta av taket?
Benka hade plogat en gång före jul så det gick ganska lätt att ta sig in till torpet. Men den sista biten över bäcken och upp för vår gräsmatta fram till stugan var rena konditionstestet.
Jag tror jag avstår från att delge er resultatet...
Stugan låg i alla fall helt intakt med lagom underhållsvärme och fungerande vatten tack och lov. Jag pulsade fram till bodan och hämtade snöskyfflarna plus en stege. Och sedan vidtog två timmars svettigt arbete för att få bort det metertjocka snötäcket.
Men det gick vägen tack vare att snön var så lätt. Vi har inte haft ett enda blidväder sedan snön började falla kring 11 november. Desto viktigare att skotta nu innan vädret slår om.
Bilder från dagens skidutflykt finns här: janasa1.blogspot.com
Benka hade plogat en gång före jul så det gick ganska lätt att ta sig in till torpet. Men den sista biten över bäcken och upp för vår gräsmatta fram till stugan var rena konditionstestet.
Jag tror jag avstår från att delge er resultatet...
Stugan låg i alla fall helt intakt med lagom underhållsvärme och fungerande vatten tack och lov. Jag pulsade fram till bodan och hämtade snöskyfflarna plus en stege. Och sedan vidtog två timmars svettigt arbete för att få bort det metertjocka snötäcket.
Men det gick vägen tack vare att snön var så lätt. Vi har inte haft ett enda blidväder sedan snön började falla kring 11 november. Desto viktigare att skotta nu innan vädret slår om.
Bilder från dagens skidutflykt finns här: janasa1.blogspot.com
26 december 2010
Vilodag
Idag har vi fått skotta oss ut hela dagen.
Men vi har inte varit ute på hela dagen.
Om man säger så.
Otroligt skönt,
både motionen
och vilan.
Men vi har inte varit ute på hela dagen.
Om man säger så.
Otroligt skönt,
både motionen
och vilan.
25 december 2010
Volontärjul
Nu har julen bedarrat och jag kopplar av, nöjd och tacksam men också ordentligt trött efter två dagars Jul i Gemenskap här i Härnösand.
Igår morse när julaftonen grydde stod utetermometern på -28 grader, så vi trodde inte att någon alls skulle orka ut till julfirandet på Café Trädgårn. Men vi bedrog oss. Först och främst kom fyra andra volontärer fyllda av arbetslust och tro på dagen. Och när sedan julbordet var dukat och vi låste upp dörren, så var saken klar. Mellan kl 12 och 16 kom över 60 personer i alla åldrar och åt, umgicks och sjöng julsånger. Ingen fick äta gratis, alla betalade 20 kr för julbordet. Och sedan kom Tomten med julklappar tack vare några generösa företagare och enskilda som skänkt grejer och pengar.
Idag har vi haft öppet i tre timmar från 12 till 15. Hustrun och jag och fyra volontärer till var där och servade med julgröt, gravlax och skinksmörgås, diskade, plockade och pratade med gästerna. Gäster ja. 50 pers kom och gjorde tabberas av det hela. Roligt. Det är tydligt att det finns ett behov av sånt här, en öppen dörr mitt i stan där man kan slinka in och få känna lite värme, jul och gemenskap.
Jag är fascinerad och tagen åt att det finns människor som ringer och ber att få komma och göra en helt obetald arbetsinsats på själva julafton och juldagen. En i gänget ställde upp både igår och idag. Och en far med två vuxna döttrar ställde upp idag ända tills allt var undanplockat och klart.
- Vi tar soppåsarna med oss till soptunnan, sa dom när dom gick. Sedan satte dom sig i bilen för att köra 2½ timmar norrut till fortsatt julfirande, och det var inget märkvärdigt med det. Dom var så glada över dagen så.
Ju mer vi involverar folk i viktiga saker och ger dem ansvar, desto mer öppnar sig frivilligheten. Kan det vara så enkelt? Är det det som är nyckeln?
Igår morse när julaftonen grydde stod utetermometern på -28 grader, så vi trodde inte att någon alls skulle orka ut till julfirandet på Café Trädgårn. Men vi bedrog oss. Först och främst kom fyra andra volontärer fyllda av arbetslust och tro på dagen. Och när sedan julbordet var dukat och vi låste upp dörren, så var saken klar. Mellan kl 12 och 16 kom över 60 personer i alla åldrar och åt, umgicks och sjöng julsånger. Ingen fick äta gratis, alla betalade 20 kr för julbordet. Och sedan kom Tomten med julklappar tack vare några generösa företagare och enskilda som skänkt grejer och pengar.
Idag har vi haft öppet i tre timmar från 12 till 15. Hustrun och jag och fyra volontärer till var där och servade med julgröt, gravlax och skinksmörgås, diskade, plockade och pratade med gästerna. Gäster ja. 50 pers kom och gjorde tabberas av det hela. Roligt. Det är tydligt att det finns ett behov av sånt här, en öppen dörr mitt i stan där man kan slinka in och få känna lite värme, jul och gemenskap.
Jag är fascinerad och tagen åt att det finns människor som ringer och ber att få komma och göra en helt obetald arbetsinsats på själva julafton och juldagen. En i gänget ställde upp både igår och idag. Och en far med två vuxna döttrar ställde upp idag ända tills allt var undanplockat och klart.
- Vi tar soppåsarna med oss till soptunnan, sa dom när dom gick. Sedan satte dom sig i bilen för att köra 2½ timmar norrut till fortsatt julfirande, och det var inget märkvärdigt med det. Dom var så glada över dagen så.
Ju mer vi involverar folk i viktiga saker och ger dem ansvar, desto mer öppnar sig frivilligheten. Kan det vara så enkelt? Är det det som är nyckeln?
24 december 2010
God jul
God Jul kära bloggläsare
var ni än är,
på tågstationerna,
i dikena,
på sjukhusen,
i väntsalarna,
på flygplatserna,
längs vägarna,
i drivorna,
i bilköerna,
i husen,
vid spisarna,
i sängarna,
i källarna,
under broarna,
till fots
på vägarna till Betlehem
för att ta emot Gud som människa
i vinter och kyla.
God Jul.
var ni än är,
på tågstationerna,
i dikena,
på sjukhusen,
i väntsalarna,
på flygplatserna,
längs vägarna,
i drivorna,
i bilköerna,
i husen,
vid spisarna,
i sängarna,
i källarna,
under broarna,
till fots
på vägarna till Betlehem
för att ta emot Gud som människa
i vinter och kyla.
God Jul.
22 december 2010
Midvinterkyla
Idag har en mycket blek sol krupit upp över horisonten för att sedan ångra sig och försvinna. Termometern har varit nere på minus 25 ikväll. När jag går ut till garaget för att stoppa i morotvärmaren, hinner fingarna frysa till is medan jag fipplar med låset.
Undrar hur våra förfäder klarade sig? De hade ingen elström eller fjärrvärme. De eldade med ved mot kylan, och de som inte hade ved frös väl ihjäl. De hade ingen bil med motorvärmare och sitsvärmare. I stället stod hästen i stallet, och den klarade sig om den bara fick hö. Vilka isande vintrar de måtte ha haft. Kalla och mörka, för de hade ju inga lampor heller, kanske bara en eller två fotogenlampor, men de fick nog bara tändas när man skulle se något riktigt viktigt. Hushållssysslorna utfördes nog mest vid brasans sken. Men om det var tjugofyra grader utanför husknuten, hur kallt måste det då inte ha varit inne framåt morgonkulan? Jag är full av beundran inför gångna släktled, deras tålighet, seghet, livsvilja, deras överlevnadskompetens.
Har vi ens så mycket som en procent av den?
Undrar hur våra förfäder klarade sig? De hade ingen elström eller fjärrvärme. De eldade med ved mot kylan, och de som inte hade ved frös väl ihjäl. De hade ingen bil med motorvärmare och sitsvärmare. I stället stod hästen i stallet, och den klarade sig om den bara fick hö. Vilka isande vintrar de måtte ha haft. Kalla och mörka, för de hade ju inga lampor heller, kanske bara en eller två fotogenlampor, men de fick nog bara tändas när man skulle se något riktigt viktigt. Hushållssysslorna utfördes nog mest vid brasans sken. Men om det var tjugofyra grader utanför husknuten, hur kallt måste det då inte ha varit inne framåt morgonkulan? Jag är full av beundran inför gångna släktled, deras tålighet, seghet, livsvilja, deras överlevnadskompetens.
Har vi ens så mycket som en procent av den?
20 december 2010
Små nära ting
Idag vaknade jag med beslutet att ta en semesterdag för julens skull. Det blev ett bra beslut även om den semesterdagen kom att börja först kl 11. Med hustrun vid min sida plöjde jag genom stan på jakt efter något till barnbarnen. Sedan hem till paketinslagning och rimsmedja vid köksbordet, allt medan julbaket pågick vid köksbänken. Det är sällan vi får sådana stunder. Men idag hände det.
Sen har vi fått en mycket god vegetarisk lasagne lagad av vår systerson P, som i morgon tar jullov från oss och åker hem. Vi fick också en liten lilla julafton mellan Rapport och Ung och bortskämd. Den som gillade lilla julafton mest var nog vår lille Mozart, som låg i en halvtimme med totalt fokus på ett särskilt godisdoftande paket under granen. Han fick sitt sist av alla, men oj vilken frenesi han visade i julklappsöppnandet sen! Det var härligt att se.
Nu är kvällteet redan kallt, men det är gott ändå. Natten har börjat och jag har fått leva ännu en dag. Njöt av kvällspromenaden med hunden. Det varken snöade eller blåste. Det var -15 ute och skönt. Jag gick raskt hela rundan och hjärtat mådde bra av det. Det har varit en fin dag mitt i julbrådskan. Kanske jag inte kommer att komma ihåg den om ett år, men det gör inget. Alla dagar behöver inte vara så särskilda för att ha guldkanter. Tack!
Sen har vi fått en mycket god vegetarisk lasagne lagad av vår systerson P, som i morgon tar jullov från oss och åker hem. Vi fick också en liten lilla julafton mellan Rapport och Ung och bortskämd. Den som gillade lilla julafton mest var nog vår lille Mozart, som låg i en halvtimme med totalt fokus på ett särskilt godisdoftande paket under granen. Han fick sitt sist av alla, men oj vilken frenesi han visade i julklappsöppnandet sen! Det var härligt att se.
Nu är kvällteet redan kallt, men det är gott ändå. Natten har börjat och jag har fått leva ännu en dag. Njöt av kvällspromenaden med hunden. Det varken snöade eller blåste. Det var -15 ute och skönt. Jag gick raskt hela rundan och hjärtat mådde bra av det. Det har varit en fin dag mitt i julbrådskan. Kanske jag inte kommer att komma ihåg den om ett år, men det gör inget. Alla dagar behöver inte vara så särskilda för att ha guldkanter. Tack!
19 december 2010
Vinterdop
Har aldrig varit med om maken till snörik förvinter. Och jag klagar inte alls över all snön utan riktigt njuter av alla tillfällen till motion jag får. Eller..?
Nej men faktiskt är det rätt intressant. Radhusområdet försvinner mer och mer under snötäcket. Snart bor vi i igloos här uppe på Hälletorp.
Idag har har jag haft glädjen att döpa ett litet barn till Kristus. Nej inte så, hon heter Lisa, men som präst tycker jag om att säga så. Vi döps inte till ett namn utan till att tillhöra Jesus Kristus och hans kyrka på jorden.
Det var en liten skara som mötte upp i domkyrkan. Familjen kommer från Liberia och tillhör de trogna kyrkobesökarnas skara i vår församling. De har inga släktingar här, men ca femton vänner kom. Under dopkaffet efteråt förstod vi att vi kom från sju olika länder. Två svenskar och resten afrikaner. Det kändes som hemma. Jag fick t.o.m. prata swahili med några av dem.
Framme vid dopfunten hade domkyrkovaktmästaren gjort i ordning så fint inför dopet.
Lilla Lisa har tre bröder som medverkade i dopgudstjänsten. Den yngste hjälpte mig att hälla upp dopvattnet. Han gjorde det med stort allvar. Den äldste läste evangeliet om hur Jesus välsignade barnen, och mellanbrodern tog emot dopljuset. En av församlingens diakoner som har närmare kontakt med familjen bad för den lilla.
Domkyrkoorganisten spelade psalmerna på stora orgeln minsann. Vi började med doppsalmen 381: "Gud har en famn, en stor stor famn och där han sluter in vart barn som döps i Jesu namn. Han säger: Du är min." Det kändes påtagligt att den famnen är så stor att den rymmer inte bara en sort på vår jord utan alla. Med våra sju nationaliteter var vi ju en riktigt tung representation av den världsvida kyrkan.
Och till de småjazziga tonerna av 606 avslutades den lilla och samtidigt mycket stora gudstjänsten: "Mitt barn, du är buren i frälsarens famn. Han andas intill dig så nära. Han håller omkring dig, han känner ditt namn. Han gråter med dig, han ler när du ler. Du är aldrig ensam och oönskad mer, för du hör honom till, Herren Jesus som vill till himmelens glädje dig bära."
Och ute singlade liksom tusen änglar från himlen.
Nej men faktiskt är det rätt intressant. Radhusområdet försvinner mer och mer under snötäcket. Snart bor vi i igloos här uppe på Hälletorp.
Idag har har jag haft glädjen att döpa ett litet barn till Kristus. Nej inte så, hon heter Lisa, men som präst tycker jag om att säga så. Vi döps inte till ett namn utan till att tillhöra Jesus Kristus och hans kyrka på jorden.
Det var en liten skara som mötte upp i domkyrkan. Familjen kommer från Liberia och tillhör de trogna kyrkobesökarnas skara i vår församling. De har inga släktingar här, men ca femton vänner kom. Under dopkaffet efteråt förstod vi att vi kom från sju olika länder. Två svenskar och resten afrikaner. Det kändes som hemma. Jag fick t.o.m. prata swahili med några av dem.
Framme vid dopfunten hade domkyrkovaktmästaren gjort i ordning så fint inför dopet.
Lilla Lisa har tre bröder som medverkade i dopgudstjänsten. Den yngste hjälpte mig att hälla upp dopvattnet. Han gjorde det med stort allvar. Den äldste läste evangeliet om hur Jesus välsignade barnen, och mellanbrodern tog emot dopljuset. En av församlingens diakoner som har närmare kontakt med familjen bad för den lilla.
Domkyrkoorganisten spelade psalmerna på stora orgeln minsann. Vi började med doppsalmen 381: "Gud har en famn, en stor stor famn och där han sluter in vart barn som döps i Jesu namn. Han säger: Du är min." Det kändes påtagligt att den famnen är så stor att den rymmer inte bara en sort på vår jord utan alla. Med våra sju nationaliteter var vi ju en riktigt tung representation av den världsvida kyrkan.
Och till de småjazziga tonerna av 606 avslutades den lilla och samtidigt mycket stora gudstjänsten: "Mitt barn, du är buren i frälsarens famn. Han andas intill dig så nära. Han håller omkring dig, han känner ditt namn. Han gråter med dig, han ler när du ler. Du är aldrig ensam och oönskad mer, för du hör honom till, Herren Jesus som vill till himmelens glädje dig bära."
Och ute singlade liksom tusen änglar från himlen.
18 december 2010
En riktig jultomte på ICA
Igår tänkte vi äta gott på fredagkvällen. Köpte därför en bit entrecote på vårt närbelägna ICA. Jag skar den i bitar och stekte. När vi sedan satt till bords, tittade hustrun underligt på mig. Köttet var skämt, vilket vi alltså upptäckte först när vi satte tänderna i det med ljusen tända och allt.
Blä. Det fick bli köttbullar från frysen i stället. Och till det ett glas rött. Jaja.
Idag tog jag köttbitarna och förpackningen i en plastpåse och gick tillbaka till ICA-Henrik och sa som det var. Genast tog han plastpåsen, bad om ursäkt och sprang iväg bort i kulisserna. (Han springer alltid, ICA-Henrik.)Efter en stund kom han tillbaka och undrade om det var okey med en annan köttbit. Javisst, sa jag. Och när jag tittat på den sa jag Oj, tusen tack!
-Bra. Trevlig kväll,sa tomten och sprang vidare.
Så ikväll har vi ätit gott: Oxfilé minsann.
Tack för julklappen, tomten!
Blä. Det fick bli köttbullar från frysen i stället. Och till det ett glas rött. Jaja.
Idag tog jag köttbitarna och förpackningen i en plastpåse och gick tillbaka till ICA-Henrik och sa som det var. Genast tog han plastpåsen, bad om ursäkt och sprang iväg bort i kulisserna. (Han springer alltid, ICA-Henrik.)Efter en stund kom han tillbaka och undrade om det var okey med en annan köttbit. Javisst, sa jag. Och när jag tittat på den sa jag Oj, tusen tack!
-Bra. Trevlig kväll,sa tomten och sprang vidare.
Så ikväll har vi ätit gott: Oxfilé minsann.
Tack för julklappen, tomten!
17 december 2010
Julgardiner!
Just nu medan jag sätter mig ner för att skriva om kvällens gardinuppsättning, hör jag hur kvällsplanet från Stockholm till Kramfors passerar ovanför oss. Det hörs som ett propellerplan och kommer att ha landat inom fem minuter.
Kvällen har alltså handlat om julgardiner. Vi köpte dem för flera veckor sedan men först ikväll har vi satt upp dem. Gardiner är en lagom svår syssla för mig som inte begriper mig på större ingrepp som att slå ut en vägg och göra en portal, eller att fixa en ny elkabel från dosan där till hörnet där. Gardinuppsättningar har liksom blivit min grej, vilket jag inte direkt är stolt över. Tycker egentligen att det är lite femi, men om man nu inte duger till att ge sig på väggen med en motorsåg så...
Som erfaren gardinupphängare vill jag därför berätta hur man går till väga för att sätta upp helt nya vardagsrumsgardiner. Julgardinerna ifråga är alltså redan inköpta, vackra röda och sidenaktiga från Indiska. Hustrun ger sig i kast med att stryka ut alla veck medan jag ger mig på väggen. En ny stång ska upp där vi än så länge har den förra ägarens panelgardiner hängandes. Alltså börjar jag med att ta ner de gamla gardinerna och rulla ihop dem. Det är den lätta delen av projektet.
Sedan handlar det om tumstocken i en timme framåt. Jag har nämligen bestämt mig för att måtta efter taket, inte efter fönsterlisten. Tycker det är viktigare att den nya gardinstången ska bli parallell med taket än med fönsterfodret som inte kommer att synas därunder. Vardagsrumsfönstret är egentligen två fönster plus en verandadörr och mäter 3,4 m i längd, en rätt avsevärd sträcka som alltså skall bli vågrät och parallell med taket.
Jag bär ner tusen verktyg och sladdar och borrar från vinden och bär fram stolar att stå på. Hittills inga problem. Tar mått och beslutar mig för att gardinfästeshållaren, dvs det där lilla gråa järnblecket med två hål i, ska sitta 13 cm från taket på tre ställen: till vänster, till höger och mitt emellan. Nu är jag faktiskt bra på att mäta och räkna ut hur jag ska göra, så det är ingen konst. Första fästet, det vänstra, kommer snabbt på plats även om det blir lite snett, för skruven vill liksom neråt lite. Men ingen kommer att tänka på det. Så hakar jag i gardinstångshållaren, ett vinkeljärn med två u:n i, som räcker 20 cm ut från väggen över blombrädan. Det kommer att bli så bra. Och en kollmätning ger vid handen att hållaren sitter exakt 12 cm från taket. Hoppsan. Måste bero på buktningar i väggen.
Det andra fästet tre meter åt höger kommer också på plats i ett huj och visar sig hålla det tänkta måttet 13 cm från taket. Hm. Återstår det mittersta fästet. Jag lägger upp stången och mäter och kollar och mäter fjorton gånger igen. Sedan prylar jag hål i tapeten och skruvar dit fästet. Sätter dit gardinhållaren och mäter. Den håller 12 cm från taket. Okey..? Av tre fästen sitter nu två en centimeter högre än den tredje som sitter längst till höger. Jaja, tänker jag, det är nog försumbart.
Hustrun kommer och börjar trä på de nya härliga glansiga gardinerna på stången. Och det blir så fint. Jag står där och beundrar mitt...
- Det är snett, hör jag bakom mig. Högra sidan hänger lite.
Tänk att hur noggrannt jag än har mätt så diffar eländet på en cm i högra fästet, och tror du inte att kvinnan med falkögat ser det! Det handlar här om två problem, ett kvantfysiskt minst, och ett relationellt. Det fysiska: Hur kan det diffa på en hel centimeter när jag mätt så In-i-nordens noga för vart och ett av de tre fästena?? Kvantfysiken lär nu till all lycka att materien inte är riktigt förutsägbar utan liksom bestämmer själv hur den ska möta sina utmaningar. Det köper jag. Men då är det värre med domen från kvinnan: Det är snett... Vad gör man åt det? Jag stryker flagg och håller med, för till och ned jag ser ju hur den nyinköpta långa stången dippar ner åt höger.
- Jag ska fixa det, säger jag och går undan för att göra sju konsekvensanalyser kring olika scenarios och begrunda mina möjligheter. Men rätt snart visar sig mästaren i mig, och jag glider sakta fram så-som i slow-mo-tion. Ta-ger en papp-bit och vi-ker den-samma trenne gånger. Avancerar fram emot det högra gardinfästet och trycker så upp gardinhållaren så att dess korta vinkelben lättar lite från väggen. Där kan jag så stoppa in min hopvikta pappbit och sålunda ge hållaren stöd. Då vinkelbenet kommit ut ett par mm från väggen, ger det så mycket effekt på den längre vågräta delen av hållaren, att den vippar upp just precis lagom för att stången skall vila på sin hållare exakt 13 cm från taket som på de två andra hållarna.
Alltså, visst är man husets hantverkare nr ett!
Och kvällsplanet landar välbehållet i snöyran.
Kvällen har alltså handlat om julgardiner. Vi köpte dem för flera veckor sedan men först ikväll har vi satt upp dem. Gardiner är en lagom svår syssla för mig som inte begriper mig på större ingrepp som att slå ut en vägg och göra en portal, eller att fixa en ny elkabel från dosan där till hörnet där. Gardinuppsättningar har liksom blivit min grej, vilket jag inte direkt är stolt över. Tycker egentligen att det är lite femi, men om man nu inte duger till att ge sig på väggen med en motorsåg så...
Som erfaren gardinupphängare vill jag därför berätta hur man går till väga för att sätta upp helt nya vardagsrumsgardiner. Julgardinerna ifråga är alltså redan inköpta, vackra röda och sidenaktiga från Indiska. Hustrun ger sig i kast med att stryka ut alla veck medan jag ger mig på väggen. En ny stång ska upp där vi än så länge har den förra ägarens panelgardiner hängandes. Alltså börjar jag med att ta ner de gamla gardinerna och rulla ihop dem. Det är den lätta delen av projektet.
Sedan handlar det om tumstocken i en timme framåt. Jag har nämligen bestämt mig för att måtta efter taket, inte efter fönsterlisten. Tycker det är viktigare att den nya gardinstången ska bli parallell med taket än med fönsterfodret som inte kommer att synas därunder. Vardagsrumsfönstret är egentligen två fönster plus en verandadörr och mäter 3,4 m i längd, en rätt avsevärd sträcka som alltså skall bli vågrät och parallell med taket.
Jag bär ner tusen verktyg och sladdar och borrar från vinden och bär fram stolar att stå på. Hittills inga problem. Tar mått och beslutar mig för att gardinfästeshållaren, dvs det där lilla gråa järnblecket med två hål i, ska sitta 13 cm från taket på tre ställen: till vänster, till höger och mitt emellan. Nu är jag faktiskt bra på att mäta och räkna ut hur jag ska göra, så det är ingen konst. Första fästet, det vänstra, kommer snabbt på plats även om det blir lite snett, för skruven vill liksom neråt lite. Men ingen kommer att tänka på det. Så hakar jag i gardinstångshållaren, ett vinkeljärn med två u:n i, som räcker 20 cm ut från väggen över blombrädan. Det kommer att bli så bra. Och en kollmätning ger vid handen att hållaren sitter exakt 12 cm från taket. Hoppsan. Måste bero på buktningar i väggen.
Det andra fästet tre meter åt höger kommer också på plats i ett huj och visar sig hålla det tänkta måttet 13 cm från taket. Hm. Återstår det mittersta fästet. Jag lägger upp stången och mäter och kollar och mäter fjorton gånger igen. Sedan prylar jag hål i tapeten och skruvar dit fästet. Sätter dit gardinhållaren och mäter. Den håller 12 cm från taket. Okey..? Av tre fästen sitter nu två en centimeter högre än den tredje som sitter längst till höger. Jaja, tänker jag, det är nog försumbart.
Hustrun kommer och börjar trä på de nya härliga glansiga gardinerna på stången. Och det blir så fint. Jag står där och beundrar mitt...
- Det är snett, hör jag bakom mig. Högra sidan hänger lite.
Tänk att hur noggrannt jag än har mätt så diffar eländet på en cm i högra fästet, och tror du inte att kvinnan med falkögat ser det! Det handlar här om två problem, ett kvantfysiskt minst, och ett relationellt. Det fysiska: Hur kan det diffa på en hel centimeter när jag mätt så In-i-nordens noga för vart och ett av de tre fästena?? Kvantfysiken lär nu till all lycka att materien inte är riktigt förutsägbar utan liksom bestämmer själv hur den ska möta sina utmaningar. Det köper jag. Men då är det värre med domen från kvinnan: Det är snett... Vad gör man åt det? Jag stryker flagg och håller med, för till och ned jag ser ju hur den nyinköpta långa stången dippar ner åt höger.
- Jag ska fixa det, säger jag och går undan för att göra sju konsekvensanalyser kring olika scenarios och begrunda mina möjligheter. Men rätt snart visar sig mästaren i mig, och jag glider sakta fram så-som i slow-mo-tion. Ta-ger en papp-bit och vi-ker den-samma trenne gånger. Avancerar fram emot det högra gardinfästet och trycker så upp gardinhållaren så att dess korta vinkelben lättar lite från väggen. Där kan jag så stoppa in min hopvikta pappbit och sålunda ge hållaren stöd. Då vinkelbenet kommit ut ett par mm från väggen, ger det så mycket effekt på den längre vågräta delen av hållaren, att den vippar upp just precis lagom för att stången skall vila på sin hållare exakt 13 cm från taket som på de två andra hållarna.
Alltså, visst är man husets hantverkare nr ett!
Och kvällsplanet landar välbehållet i snöyran.
15 december 2010
Rapport från ett julbord
Att begå ett julbord kräver taktik för att inte säga strategi.
Jag provade igår och blev rätt nöjd med resultatet av matchen.
Det var jag vs julbordet, i sextio långa minuter.
Man måste planera matchen noga, inte bara rusa fram och börja ösa för sig. Nej det handlar om att göra en behovsanalys av vad som för dagen känns primärt. Är det månne fisksidan,kallskuret-sidan, småvarmt- eller dessertbordet? För man kan bli mätt på alla fyra frestelserna var för sig, utan problem. Igår, alldenstund det var ett helt år sedan förra julbordet, valde jag att satsa måttligt på alla fyra, men mest på fiskinläggningarna. Det visade sig vara ett klokt val, för det var på fiskavdelningen som läckerheterna hopade sig. Jag är av nostalgiska skäl mycket svag för inlagda strömmingsflundror, och så inlagd sill, och strömmingsrullader, och ägghalvor med något jox på. Idag hade Kristina gjort äggen så jag var tvungen ta av båda sorterna. Men sen hoppade jag över alla sex laxarna i laxaskarna. För lax äter jag rätt ofta ändå, tyckte jag. Klokt av mig.
Kallskuret. Mjaa, inte så viktigt, utom en sylta jag aldrig sett förut. Julskinka förstås, fast den mådde inte så bra för dagen och såg lika ledsen ut som den smakade. Så den lämnade jag, vilket är mycket ovanligt.
Efter en stunds mumsande gick jag vidare till varmrätterna. Men vid det laget började det bli ont om plats i kistan, så det blev bara lite lite Jansson och en stackars ensam bit revbensspjäll. Inget korv, inga köttbullar och sånt. Det får vänta till julen. Men Jansson och spjället satt bra.
Fjärde och sista bordet blev svårt. Efterrätts- och godisbordet. För nu råkar det vara så, att om det finns risalamalta så måste den få plats till varje pris. Det är här den strategiska planeringen ställs på prov. Här fanns risalamalta och saftsås. Läget förvärrades dessutom av att det bredvid riset stod en stor skål fylld med brända mandlar! Dvs två favvisar. Jag löste det så att jag satsade på riset och fyllde byxfickan med mandlarna, in case of hunger typ.
Kaffet avslutade matchen, naturligtvis med en sockerströdd krustad eller vad det heter. Också den ett måste. Men det gick faktiskt vägen på grund av min disciplinerade taktik. Motståndaren blev helt överspelad och lyckades inte få mig på rygg.
Inte så länge jag vara där i alla fall.
Tack för maten.
Jag provade igår och blev rätt nöjd med resultatet av matchen.
Det var jag vs julbordet, i sextio långa minuter.
Man måste planera matchen noga, inte bara rusa fram och börja ösa för sig. Nej det handlar om att göra en behovsanalys av vad som för dagen känns primärt. Är det månne fisksidan,kallskuret-sidan, småvarmt- eller dessertbordet? För man kan bli mätt på alla fyra frestelserna var för sig, utan problem. Igår, alldenstund det var ett helt år sedan förra julbordet, valde jag att satsa måttligt på alla fyra, men mest på fiskinläggningarna. Det visade sig vara ett klokt val, för det var på fiskavdelningen som läckerheterna hopade sig. Jag är av nostalgiska skäl mycket svag för inlagda strömmingsflundror, och så inlagd sill, och strömmingsrullader, och ägghalvor med något jox på. Idag hade Kristina gjort äggen så jag var tvungen ta av båda sorterna. Men sen hoppade jag över alla sex laxarna i laxaskarna. För lax äter jag rätt ofta ändå, tyckte jag. Klokt av mig.
Kallskuret. Mjaa, inte så viktigt, utom en sylta jag aldrig sett förut. Julskinka förstås, fast den mådde inte så bra för dagen och såg lika ledsen ut som den smakade. Så den lämnade jag, vilket är mycket ovanligt.
Efter en stunds mumsande gick jag vidare till varmrätterna. Men vid det laget började det bli ont om plats i kistan, så det blev bara lite lite Jansson och en stackars ensam bit revbensspjäll. Inget korv, inga köttbullar och sånt. Det får vänta till julen. Men Jansson och spjället satt bra.
Fjärde och sista bordet blev svårt. Efterrätts- och godisbordet. För nu råkar det vara så, att om det finns risalamalta så måste den få plats till varje pris. Det är här den strategiska planeringen ställs på prov. Här fanns risalamalta och saftsås. Läget förvärrades dessutom av att det bredvid riset stod en stor skål fylld med brända mandlar! Dvs två favvisar. Jag löste det så att jag satsade på riset och fyllde byxfickan med mandlarna, in case of hunger typ.
Kaffet avslutade matchen, naturligtvis med en sockerströdd krustad eller vad det heter. Också den ett måste. Men det gick faktiskt vägen på grund av min disciplinerade taktik. Motståndaren blev helt överspelad och lyckades inte få mig på rygg.
Inte så länge jag vara där i alla fall.
Tack för maten.
14 december 2010
Efter stockholmsbomben
Jaha, då är alltså bombdådet i Stockholm inte en enskild galnings tilltag bara. Dagens nyhetssändningar tyder på en mycket medveten ung man som låtit sig hjärntvättas till total underkastelse under ett förfärande snävt religiopolitiskt program.Den fråga det ställer är: Hur kan vi förhindra att människor blir så isolerade från resten av våra samhällen att de får en helt annan och förvriden världsbild och syn på sina medmänniskor?
Samtidigt har bomben i Stockholm tydligen klart politiska förtecken, där Sveriges engagemang i NATO-kriget i Afghanistan fördöms: Om vi är med och krigar i andras länder, om vi okritiskt låter USA föra krig var som helst i vår värld, så får vi finna oss i att det kommer att smälla även här hos oss, det är bombarens budskap.
Jag vill själv kunna känna respekt för islam som en systerreligion bland Abrahams barn, liksom jag också känner inför judendomen. Men det blir inte lätt när religionen politiseras och absolutifieras till den grad att inga alternativa tankar eller trosuttryck godkänns än den lilla aggressiva gruppens. Dvs precis samma dårskap som skett i Guds namn på den kristna sidan under århundradenas lopp. Vi har också blod på händerna.
Men det är något med islamisternas propaganda som verkligen ger mig kalla kårar, ett budskap som andas hat och underkastelse hellre än kärlek och försoning. Där man tar till Gud som vapen och dessutom hotar med våld för att nå religiösa och politiska mål, där blir det livsfarligt. Har inte historien lärt oss det flera gånger redan?
Samtidigt har bomben i Stockholm tydligen klart politiska förtecken, där Sveriges engagemang i NATO-kriget i Afghanistan fördöms: Om vi är med och krigar i andras länder, om vi okritiskt låter USA föra krig var som helst i vår värld, så får vi finna oss i att det kommer att smälla även här hos oss, det är bombarens budskap.
Jag vill själv kunna känna respekt för islam som en systerreligion bland Abrahams barn, liksom jag också känner inför judendomen. Men det blir inte lätt när religionen politiseras och absolutifieras till den grad att inga alternativa tankar eller trosuttryck godkänns än den lilla aggressiva gruppens. Dvs precis samma dårskap som skett i Guds namn på den kristna sidan under århundradenas lopp. Vi har också blod på händerna.
Men det är något med islamisternas propaganda som verkligen ger mig kalla kårar, ett budskap som andas hat och underkastelse hellre än kärlek och försoning. Där man tar till Gud som vapen och dessutom hotar med våld för att nå religiösa och politiska mål, där blir det livsfarligt. Har inte historien lärt oss det flera gånger redan?
13 december 2010
Självmordsbombare på tredje advent
Ja vad säger man efter denna dag?
En självmordsbombare har sprängt sig mitt i julhandeln i Stockholm.
Jag har sjungit i domkyrkokören Rejoice in the Lord always och torkat disk i biskopsgården.
Bomben briserade på en sidogata till Drottninggatan och bara bombaren själv omkom.
Det har varit otroligt vackert ute och kallt ute denna tredje advent, -15 ungefär.
Han bodde i Tranås och lämnade ett meddelande efter sig på Facebook.
Annars har det varit julmarknad här i stan, men vi avstod den.
Ett självmord är tragiskt i sig, men spränga sig bland folk är en våldshandling, ett mordförsök.
Vi åt en god lax till middag och har diskuterat Wikileaks och sett på Beck.
Men det hjälper inte.
Han var bara 29 år...
En självmordsbombare har sprängt sig mitt i julhandeln i Stockholm.
Jag har sjungit i domkyrkokören Rejoice in the Lord always och torkat disk i biskopsgården.
Bomben briserade på en sidogata till Drottninggatan och bara bombaren själv omkom.
Det har varit otroligt vackert ute och kallt ute denna tredje advent, -15 ungefär.
Han bodde i Tranås och lämnade ett meddelande efter sig på Facebook.
Annars har det varit julmarknad här i stan, men vi avstod den.
Ett självmord är tragiskt i sig, men spränga sig bland folk är en våldshandling, ett mordförsök.
Vi åt en god lax till middag och har diskuterat Wikileaks och sett på Beck.
Men det hjälper inte.
Han var bara 29 år...
10 december 2010
Nobelbankett
Vet inte om det är på rikt' eller bara på låtsas.
Men helt plötsligt får jag en inbjudan till Nobelmiddag, och jag tror inte det är sant. Visserligen innebär det att jag själv måste köra till affären för att handla ingredienserna, men vad gör det? Hemkommen efter en tuff fredag på jobbet bjuds jag ju plats vid Nobelprisutdelningen. Fast jag får springa lite emellan kök och konserthus för att vi ska ha en chans att hinna ikapp.
Sedan. Vidtager. Nobel. Banketten.
Och alla vackra damer och strikta herrar skrider in i vårt vardagsrum under det att vi andra medborgare står stramt uppradade längs väggarna och ser på.
Dagens kock är vida känd. Peter Geijer är hans namn och han är en fena på läckra rätter. Han har planerat middagen noga och sett till att den blivit lagad med de allra bästa råvaror.
Gästernas kreationer är mycket innovativa. Här mixas tröjor av bomull med byxor av denim eller bomull. Mest framträdande är drottningen i sin munkjacka, modell 04, svart. Till detta bär hon chicka blå jeans. Konungen bär en randig långärmad tröja ovanpå sin gamla blå T-shirt. Och något slags byxor till det.
In kommer så studentparaden med kvällens mat. Till förrätt bjuds en morotssoppa spetsad med färsk ingefära och muskot. Till förrätten serveras parasitfritt bordsvatten.
Huvudrätten är en nötgryta i rödvinssås med skogschampinjoner och basmatiris. Gästerna låter sig väl smaka. Runt borden råder en överraskat högtidlig fredagsstämning, förstärkt av levande ljus och exotiska drycker.
Så bryts taffeln av ett genomträngande skall av hunden under bordet. Kungen och drottningen skrider ut som om inget hänt, och efter dem de övriga gästerna. Hunden släpps ut och släpps in. Och alla pristagare bänkar sig till divertissemanget, dvs handbollsmatchen mellan Sverige och Rumänien (eller vad tusan det är för land. Vem bryr sig?).
Så småningom samlas styrkorna igen för att intaga desserten. Den bäres in på kunniga armar och består av en vaniljpanakotta serverad i små kristall-lika Ikeaglas. Allt smakar utsökt, och Nobelpristagarna med sina värdar ser ut att icke blott uppskatta maten utan även sällskapet. De har dock haft en lång och prövosam dag och torde nu behöva en bensträckare.
Sällskapet skrider högtidligen ut ur Blå salen, eller Gyllene rummet eller Gröna skrubben eller vad den nu heter. Och där tar orken slut. Kungligheterna börjar krokna. Fredagen har varit lång och vinet gott. Och helgen hägrar Alfred Nobels minne till trots. Kungen drar sig undan till sina gemak. Och medan drottningen tillsammans med kocken vilar ut i de inre gemaken, vidtager ett kvalificerat arbete i köksregionerna. Arbetarklassen roddar i köket helt utanför all glans och glamour, medan det bjuds divertissemanger och lustigheter à la CSI Miami och Aktellt i slottets salonger.
Men vad gör väl det?
Vad är väl en bal på slottet...?
Men helt plötsligt får jag en inbjudan till Nobelmiddag, och jag tror inte det är sant. Visserligen innebär det att jag själv måste köra till affären för att handla ingredienserna, men vad gör det? Hemkommen efter en tuff fredag på jobbet bjuds jag ju plats vid Nobelprisutdelningen. Fast jag får springa lite emellan kök och konserthus för att vi ska ha en chans att hinna ikapp.
Sedan. Vidtager. Nobel. Banketten.
Och alla vackra damer och strikta herrar skrider in i vårt vardagsrum under det att vi andra medborgare står stramt uppradade längs väggarna och ser på.
Dagens kock är vida känd. Peter Geijer är hans namn och han är en fena på läckra rätter. Han har planerat middagen noga och sett till att den blivit lagad med de allra bästa råvaror.
Gästernas kreationer är mycket innovativa. Här mixas tröjor av bomull med byxor av denim eller bomull. Mest framträdande är drottningen i sin munkjacka, modell 04, svart. Till detta bär hon chicka blå jeans. Konungen bär en randig långärmad tröja ovanpå sin gamla blå T-shirt. Och något slags byxor till det.
In kommer så studentparaden med kvällens mat. Till förrätt bjuds en morotssoppa spetsad med färsk ingefära och muskot. Till förrätten serveras parasitfritt bordsvatten.
Huvudrätten är en nötgryta i rödvinssås med skogschampinjoner och basmatiris. Gästerna låter sig väl smaka. Runt borden råder en överraskat högtidlig fredagsstämning, förstärkt av levande ljus och exotiska drycker.
Så bryts taffeln av ett genomträngande skall av hunden under bordet. Kungen och drottningen skrider ut som om inget hänt, och efter dem de övriga gästerna. Hunden släpps ut och släpps in. Och alla pristagare bänkar sig till divertissemanget, dvs handbollsmatchen mellan Sverige och Rumänien (eller vad tusan det är för land. Vem bryr sig?).
Så småningom samlas styrkorna igen för att intaga desserten. Den bäres in på kunniga armar och består av en vaniljpanakotta serverad i små kristall-lika Ikeaglas. Allt smakar utsökt, och Nobelpristagarna med sina värdar ser ut att icke blott uppskatta maten utan även sällskapet. De har dock haft en lång och prövosam dag och torde nu behöva en bensträckare.
Sällskapet skrider högtidligen ut ur Blå salen, eller Gyllene rummet eller Gröna skrubben eller vad den nu heter. Och där tar orken slut. Kungligheterna börjar krokna. Fredagen har varit lång och vinet gott. Och helgen hägrar Alfred Nobels minne till trots. Kungen drar sig undan till sina gemak. Och medan drottningen tillsammans med kocken vilar ut i de inre gemaken, vidtager ett kvalificerat arbete i köksregionerna. Arbetarklassen roddar i köket helt utanför all glans och glamour, medan det bjuds divertissemanger och lustigheter à la CSI Miami och Aktellt i slottets salonger.
Men vad gör väl det?
Vad är väl en bal på slottet...?
08 december 2010
Smart telefån
Jag håller med min arbetskamrat: Ge mig en bakelit-telefon!
Vår arbetsplats är nämligen inne i en kritisk fas av omläggningen av vårt kommunikationssystem. Eller på svenska: Vi har fått nya telefoner, smarta telefoner som från och med tredje advent ska ersätta våra fasta lurar. Och det känns mycket konstigt och obegripligt ibland. Kan vi inte få en omorganisation istället..?
För det första så ser den ut precis som en plånbok, så jag får riktigt kolla efter vad det är jag lyfter till örat. Om det skramlar så är det inte telefonen.
För det andra så är den så känslig för beröring. Som naken hud ungefär fast inte lika spännande. Den reagerar på minsta beröring. Bara jag tar upp den ur fickan har jag redan slagit på den, bläddrat i adressboken och ringt upp en intet ont anande medmänniska någonstans i världen. Jag får alltid börja med att skyndsamt trycka på den röda lägga-på-luren-knappen när jag fått upp min smarta telefon.
Och förutom att ringa upp folk i tid och otid, kan den bläddra mellan olika menyer. Jo det heter så när tusen sidor flimrar förbi från vänster till höger eller tvärtom som en karusell, tills jag sätter fingret på nån så att den stannar. Var jag då är? Ingen susning. Ta mej tillbaka nån!
Och så kan jag skriva sms men bara om jag lägger ikull apparaten, för då blir skrivbordet större så att jag kan knappa på bara en tangent i taget. Och för att skriva åäö måste jag hålla ner a:et och dra det tills å:et uppenbarar sig.
Låter det krångligt. Inte alls tycker säker de flesta av mina läsare för de flesta av er är yngre än jag. Men det tycker faktiskt jag. Betänk att min första närkontakt med telefoni var när syrran och jag åkte nedför ledstången från övervåningen i vårt hus i Tärnaby så att vi rev ner telefonen från hyllan nederst i trappan. Det var en bakelittelefon det, svart, stor och med vev. Och numret var 91. Tärnaby 91. Ringde det en gång så var det ett lokalsamtal. Ringde det däremot två gånger efter varandra så var det rikssamtal, och då kom alltid Mamma springande och ropade Riiks! Utom när Ulla och jag kom susande nedför ledstången så att rikssamtalet åkte i golvet. Då ropade hon: Men ungar, vad tar ni er till!!?
Sedan dess har telefonin utvecklats intill oigenkännlighet. Idag skulle jag kunna ha hela telefonen i bröstfickan medan jag susar nedför ledstången.
Men än försöker jag hänga med. Som yngsta dottern sa så tröstande ikväll:
- Men du försöker ju i alla fall hänga med, Pappa. Du är ju ändå lite på banan om man säger så, jag menar facebookar och bloggar och så.
Så sa hon, gullhjärtat mitt.
Det är coaching det.
Vår arbetsplats är nämligen inne i en kritisk fas av omläggningen av vårt kommunikationssystem. Eller på svenska: Vi har fått nya telefoner, smarta telefoner som från och med tredje advent ska ersätta våra fasta lurar. Och det känns mycket konstigt och obegripligt ibland. Kan vi inte få en omorganisation istället..?
För det första så ser den ut precis som en plånbok, så jag får riktigt kolla efter vad det är jag lyfter till örat. Om det skramlar så är det inte telefonen.
För det andra så är den så känslig för beröring. Som naken hud ungefär fast inte lika spännande. Den reagerar på minsta beröring. Bara jag tar upp den ur fickan har jag redan slagit på den, bläddrat i adressboken och ringt upp en intet ont anande medmänniska någonstans i världen. Jag får alltid börja med att skyndsamt trycka på den röda lägga-på-luren-knappen när jag fått upp min smarta telefon.
Och förutom att ringa upp folk i tid och otid, kan den bläddra mellan olika menyer. Jo det heter så när tusen sidor flimrar förbi från vänster till höger eller tvärtom som en karusell, tills jag sätter fingret på nån så att den stannar. Var jag då är? Ingen susning. Ta mej tillbaka nån!
Och så kan jag skriva sms men bara om jag lägger ikull apparaten, för då blir skrivbordet större så att jag kan knappa på bara en tangent i taget. Och för att skriva åäö måste jag hålla ner a:et och dra det tills å:et uppenbarar sig.
Låter det krångligt. Inte alls tycker säker de flesta av mina läsare för de flesta av er är yngre än jag. Men det tycker faktiskt jag. Betänk att min första närkontakt med telefoni var när syrran och jag åkte nedför ledstången från övervåningen i vårt hus i Tärnaby så att vi rev ner telefonen från hyllan nederst i trappan. Det var en bakelittelefon det, svart, stor och med vev. Och numret var 91. Tärnaby 91. Ringde det en gång så var det ett lokalsamtal. Ringde det däremot två gånger efter varandra så var det rikssamtal, och då kom alltid Mamma springande och ropade Riiks! Utom när Ulla och jag kom susande nedför ledstången så att rikssamtalet åkte i golvet. Då ropade hon: Men ungar, vad tar ni er till!!?
Sedan dess har telefonin utvecklats intill oigenkännlighet. Idag skulle jag kunna ha hela telefonen i bröstfickan medan jag susar nedför ledstången.
Men än försöker jag hänga med. Som yngsta dottern sa så tröstande ikväll:
- Men du försöker ju i alla fall hänga med, Pappa. Du är ju ändå lite på banan om man säger så, jag menar facebookar och bloggar och så.
Så sa hon, gullhjärtat mitt.
Det är coaching det.
06 december 2010
En tredelad dag
Först samlades alla stiftskansliets medarbetare till det traditionella adventskaffet i biskopsgården. Biskop Tuulikki höll en mycket tänkvärd morgonbön och sedan bjöd husfrun Lena till kaffebordet. Alltså en välgörande mjukstart på dagen.
Sedan hade vi en utbildningsdag kring det nya telefonisystemet som ska tas ibruk före jul. Det var sisådär. Jag får lätt allergikänningar vid såna här personalutbildningar, för det serveras oftast svar på tusen frågor utom på alla som jag har. Vi har begåvats med en ny smartphone inför övergången till det nya, och dagen handlade om hur vi ska ringa med den i framtiden. Det är nu faktiskt frågor som lätt går att punkta ner på ett papper och varsågod och läs. Men den smarta telefonen är så smart att själva telefonerandet faktiskt är det minsta problemet med den. Och den bruksanvisning som följde med smartfånen var liten och tunn som ett frimärke typ. Nåja, för att nu inte bli alltför gubbgnällig får jag väl erkänna att jag också lärde mig en del under den prövosamma dagen, mycket tack vare arbetskamrater och chefer som står ut med mina frustande frustrationer och tålmodigt hjälper mig att förstå. Men jag kan tycka att det borde ligga i arbetsgivarens intresse att vi så snart som möjligt skall lära oss hantera våra nya arbetsredskap och inte lämna det åt slumpen. Det är inte så många av stiftsmedarbetarna som är under femtio år eller redan har hunnit in i Iphone-världen om man säger så.
Sist och inte minst har jag dock förunnats leda ett samtalscafé i domkyrkoförsamlingen kring julens budskap: Att vara människa - vid Jesu krubba. Det blev en fin kväll kring en uppställd julkrubba och ett ärligt sökande samtal omkring julkrubban i våra liv, vad den predikar och hur den utmanar oss, vad Josef och Maria och herdarna och de vise männen kan ha känt och upplevt under de dramatiska dagarna i Betlehem. Mot slutet av samtalet blev stämningen så förtätad av helighet och Guds närvaro, att samtalet övergick i en stilla tillbedjan inför födelsemysteriet.
Spännvidd i dagen alltså. Och bra balans till slut. Tack.
Sedan hade vi en utbildningsdag kring det nya telefonisystemet som ska tas ibruk före jul. Det var sisådär. Jag får lätt allergikänningar vid såna här personalutbildningar, för det serveras oftast svar på tusen frågor utom på alla som jag har. Vi har begåvats med en ny smartphone inför övergången till det nya, och dagen handlade om hur vi ska ringa med den i framtiden. Det är nu faktiskt frågor som lätt går att punkta ner på ett papper och varsågod och läs. Men den smarta telefonen är så smart att själva telefonerandet faktiskt är det minsta problemet med den. Och den bruksanvisning som följde med smartfånen var liten och tunn som ett frimärke typ. Nåja, för att nu inte bli alltför gubbgnällig får jag väl erkänna att jag också lärde mig en del under den prövosamma dagen, mycket tack vare arbetskamrater och chefer som står ut med mina frustande frustrationer och tålmodigt hjälper mig att förstå. Men jag kan tycka att det borde ligga i arbetsgivarens intresse att vi så snart som möjligt skall lära oss hantera våra nya arbetsredskap och inte lämna det åt slumpen. Det är inte så många av stiftsmedarbetarna som är under femtio år eller redan har hunnit in i Iphone-världen om man säger så.
Sist och inte minst har jag dock förunnats leda ett samtalscafé i domkyrkoförsamlingen kring julens budskap: Att vara människa - vid Jesu krubba. Det blev en fin kväll kring en uppställd julkrubba och ett ärligt sökande samtal omkring julkrubban i våra liv, vad den predikar och hur den utmanar oss, vad Josef och Maria och herdarna och de vise männen kan ha känt och upplevt under de dramatiska dagarna i Betlehem. Mot slutet av samtalet blev stämningen så förtätad av helighet och Guds närvaro, att samtalet övergick i en stilla tillbedjan inför födelsemysteriet.
Spännvidd i dagen alltså. Och bra balans till slut. Tack.
03 december 2010
En dag med barnbarnen
Denna dag har jag fått sitta och hålla min månadsgamla sonson i famnen hemma i hans eget hem i Uppsala. Vi tittade länge på varandra. Och hans ögon sa att det var jobbigt i Göteborg, Farfar. Kan du förstå det..?
Månaden som gått var novembergrå av ovisshet för familjen och oss släktingar. Men nu känns det som en ljusare månad, och lille J är hemma och satsar helfokuserat på överlevnad. Han är mätt i högst en halvtimme, sedan vill han äta igen. Så modern vet att hon lever men har fått en ny lyster i blicken och låter honom äta allt vad han orkar. Snart är han uppe i födelsevikten igen.
Ute i på gården skymningen med storasyster E, treochetthalvtår, och kusinen T som är sex år med rullande rrr.
- Tror du jag kan gunga, Farfar, utmanar den lilla.
- Näe, det tror jag inte. Det är ju för mörkt nu för att gunga.
- Det kan jag visst det. Det är inte alls för mörkt för att gunga. Se bara!
- Ja ser man på. Du kan ju gunga fast det är nästan alldeles mörkt!
- Men titta på mig då, Morfar, bryter sexåringen in. Nu börjar min stora Klant-show alldeles strax. Och ni får titta på. Och så kliver han ner mot slänten och börjar under tokiga tjut rulla runt i snön nerför den lilla backen.
- Ja det var tokigt. Men kanske du och E skulle ta och bygga en snökoja tillsammans?
- Jaa, ropar båda och springer till plåtskåpet vid bron och hämtar ut spadar. Sedan bär dom snö från en hög till en annan i säkert tjugo minuter medan mina fötter sakta domnar och skrumpnar ihop i kylan.
- Man måste bära snö om det ska bli nån snökoja, visst Farfar?
- Ja det måste man. Utan snö blir det ingen snökoja.
- Mm. Det måste vara snö i snökojan... Mycke..
Sedan kommer pappa och hämtar sin dotter som ska in och äta middag. Och sexåringen och jag går tillsammans några kvarter bort till hans hem. På vägen passerar vi en blomsterhandel.
- Morfar, vi kanske skulle ta och köpa en blomma till din lilla dotter? Vad tror du om det?
- Jaa, kära T. Det låter som en bra idé att din mamma och min lilla dotter får en blomma när hon kommer hem.
Dottersonen stegar kavat in i affären och säger Hej vid disken.
- Hej, vad vill du ha, frågar en vänlig expedit.
- Jaa, jag skulle vilja köpa lite, säger han och ser sig omkring.
- Har du tänkt dig nåt särskilt?
- Ja vad var det vi sa, Morfar? Var det en sån här?
Morfar nickar.
- Ja en julstjärna är en väldigt fin blomma att ge till mamma, säger expediten. Och snart går vi därifrån med en Present Till Mamma, och visst får jag ge henne den, visst Morfar?
- Självklart.
Och när mamma kommer hem till lägenheten blir hon sååå glad!
Därefter kör jag och hämtar T:s storasyster på fritids. Där är det fullt krig uppe på en snöhög. Tioåringen E kämpar sig upp till toppen och slänger kompisar åt höger och vänster, killar som tjejer. Snart är hon herreman på täppan och utstöter ett riktigt Tarzanvrål, samtidigt som hon upptäcker mig.
- Jag ser dig, säger hon kort. Sedan fortsätter kampen, för kompisarna ger sig inte så lätt. Jag ler åt att se henne i stridens hetta. Den nya skolan verkar ha gjort henne gott.
Snart kommer hon snubblande ner ur snöhögen och säger Hej Morfar. Var är Åsa? Och sen kör vi hem till väntande middag. Jag lämnar henne vid porten och far och hämtar Åsa och vi handlar lite till barnen och far sedan upp till deras nya hem och får se deras rum och fikar och hör oss för om deras skola och så, och fikar och äter pepparkakor.
- Men ni hade ju med er presenter..?
- Javisst ja.
- Och jag har också fått en present säger mor L och tittar på blomman.
- Ja för den har jaag köpt, avslutar stolt hennes son.
Sen dyker han och systern ner i presentkassen.
Underbara ungar.
Månaden som gått var novembergrå av ovisshet för familjen och oss släktingar. Men nu känns det som en ljusare månad, och lille J är hemma och satsar helfokuserat på överlevnad. Han är mätt i högst en halvtimme, sedan vill han äta igen. Så modern vet att hon lever men har fått en ny lyster i blicken och låter honom äta allt vad han orkar. Snart är han uppe i födelsevikten igen.
Ute i på gården skymningen med storasyster E, treochetthalvtår, och kusinen T som är sex år med rullande rrr.
- Tror du jag kan gunga, Farfar, utmanar den lilla.
- Näe, det tror jag inte. Det är ju för mörkt nu för att gunga.
- Det kan jag visst det. Det är inte alls för mörkt för att gunga. Se bara!
- Ja ser man på. Du kan ju gunga fast det är nästan alldeles mörkt!
- Men titta på mig då, Morfar, bryter sexåringen in. Nu börjar min stora Klant-show alldeles strax. Och ni får titta på. Och så kliver han ner mot slänten och börjar under tokiga tjut rulla runt i snön nerför den lilla backen.
- Ja det var tokigt. Men kanske du och E skulle ta och bygga en snökoja tillsammans?
- Jaa, ropar båda och springer till plåtskåpet vid bron och hämtar ut spadar. Sedan bär dom snö från en hög till en annan i säkert tjugo minuter medan mina fötter sakta domnar och skrumpnar ihop i kylan.
- Man måste bära snö om det ska bli nån snökoja, visst Farfar?
- Ja det måste man. Utan snö blir det ingen snökoja.
- Mm. Det måste vara snö i snökojan... Mycke..
Sedan kommer pappa och hämtar sin dotter som ska in och äta middag. Och sexåringen och jag går tillsammans några kvarter bort till hans hem. På vägen passerar vi en blomsterhandel.
- Morfar, vi kanske skulle ta och köpa en blomma till din lilla dotter? Vad tror du om det?
- Jaa, kära T. Det låter som en bra idé att din mamma och min lilla dotter får en blomma när hon kommer hem.
Dottersonen stegar kavat in i affären och säger Hej vid disken.
- Hej, vad vill du ha, frågar en vänlig expedit.
- Jaa, jag skulle vilja köpa lite, säger han och ser sig omkring.
- Har du tänkt dig nåt särskilt?
- Ja vad var det vi sa, Morfar? Var det en sån här?
Morfar nickar.
- Ja en julstjärna är en väldigt fin blomma att ge till mamma, säger expediten. Och snart går vi därifrån med en Present Till Mamma, och visst får jag ge henne den, visst Morfar?
- Självklart.
Och när mamma kommer hem till lägenheten blir hon sååå glad!
Därefter kör jag och hämtar T:s storasyster på fritids. Där är det fullt krig uppe på en snöhög. Tioåringen E kämpar sig upp till toppen och slänger kompisar åt höger och vänster, killar som tjejer. Snart är hon herreman på täppan och utstöter ett riktigt Tarzanvrål, samtidigt som hon upptäcker mig.
- Jag ser dig, säger hon kort. Sedan fortsätter kampen, för kompisarna ger sig inte så lätt. Jag ler åt att se henne i stridens hetta. Den nya skolan verkar ha gjort henne gott.
Snart kommer hon snubblande ner ur snöhögen och säger Hej Morfar. Var är Åsa? Och sen kör vi hem till väntande middag. Jag lämnar henne vid porten och far och hämtar Åsa och vi handlar lite till barnen och far sedan upp till deras nya hem och får se deras rum och fikar och hör oss för om deras skola och så, och fikar och äter pepparkakor.
- Men ni hade ju med er presenter..?
- Javisst ja.
- Och jag har också fått en present säger mor L och tittar på blomman.
- Ja för den har jaag köpt, avslutar stolt hennes son.
Sen dyker han och systern ner i presentkassen.
Underbara ungar.
01 december 2010
Stiftsfullmäktige
En dag med stiftets förtroendevalda.
Jag praktiserar mina talanger som nasare i korta varor.
Står med mina arbetskamrater i församlingsgårdens stora sal där vi visar upp våra arbetsområden vid olika stånd. Jag kommer dit med ett par välfyllda väskor och packar upp internationellt arbete inklusive julkampanjen, vidare ekumenik och integration, och vänstiftskontakter med planlagd stiftsresa till Sydafrika. Det tar hela scenen i anspråk, tre bord och två vikskärmar.
Stiftsfullmäktigeledamöter släntrar förbi och fångas in och förevisas kampanjmaterial eller en karta över Lincoln i England, eller en skrift om kyrkornas policy i migrationsfrågor. Andra stannar och pratar gamla minnen från Chris Hendricks' tid som missionär i stiftet, eller frågar om hur stiftet arbetar med internationella grupper i församlingarna.
Dvs jättekul alltihop.
Säga vad man vill om våra s.k.kyrkopolitiker, men jag gillar dom!
Jag praktiserar mina talanger som nasare i korta varor.
Står med mina arbetskamrater i församlingsgårdens stora sal där vi visar upp våra arbetsområden vid olika stånd. Jag kommer dit med ett par välfyllda väskor och packar upp internationellt arbete inklusive julkampanjen, vidare ekumenik och integration, och vänstiftskontakter med planlagd stiftsresa till Sydafrika. Det tar hela scenen i anspråk, tre bord och två vikskärmar.
Stiftsfullmäktigeledamöter släntrar förbi och fångas in och förevisas kampanjmaterial eller en karta över Lincoln i England, eller en skrift om kyrkornas policy i migrationsfrågor. Andra stannar och pratar gamla minnen från Chris Hendricks' tid som missionär i stiftet, eller frågar om hur stiftet arbetar med internationella grupper i församlingarna.
Dvs jättekul alltihop.
Säga vad man vill om våra s.k.kyrkopolitiker, men jag gillar dom!