Städa pärmar

Idag har jag jobbat vidare med mina pärmar.
Dom var visst sextio, inte fyrtio som jag trodde igår.
Idag har jag avverkat åren 2008 - 2009.

Efter Världens fest 2007 tyckte biskop Tony att jag kunde fylla tomrummet genom att jobba som hans adjunkt vid sidan av det övriga. Och så blev det. I två år från hösten 2007 till 2009 planerade jag biskopens besök i församlingarna och hans t.ex. visitationer. Och så jobbade jag mycket med präst- och diakonvigningsmässorna. Det var särskilt roligt att få följa blivande kamrater i vigningstjänsten den sista biten fram till målet.

Biskopens administrativa stöd och jag var ett bra team.
- Kom nu, adjunkten. Det är kaffedags!
- Okey, stödet. Jag kommer. Ska bara skicka det här mailet.

Jag städade undan ett flertal ekumeniska samlingar, vigningar och besök i vänstiften i Sydafrika, Slovakien och England. Underbara minnen.

Av sextio pärmar har jag nu bara två år kvar, och dom tar jag i morgon förmiddag.
Sen loggar jag ur för att ställa om siktet till ett nytt år.
Kanske det sista yrkesverkamma helåret.

Men jag har idag köpt en femårsdagbok.
Så jag lägger inte av ännu.
Tro inget annat.

Mellandagsjobb

Under mina snart nio år på stiftet har jag samlat arbetet i pärmar, ungefär fem per år.
Har alltså ett fyrtiotal välfyllda pärmar i mina hyllor.
Idag har jag tagit mig an projekt pärmstädning.

Städade ut anteckningar, inmail och utmail, rapporter och protokoll från mina arbetsområden internationellt, flykting/integration, ekumenik.
Vidare tre sprängfyllda pärmar med Världens fest. Dessutom några pärmar från mina två år som biskopens adjunkt. Och en slaskpärm varje år.

Hann med 2003 - 2007.
Intressant genomgång.
Det var mycket spännande som jag fick vara med om under de åren:
Jerusalemdagen, Mångfaldskonventet, vänstiftssatsningarna på diakoni och retreater.
Men roligast av allt var utan tvekan det entusiastiska lagarbetet inför Världens fest i Åre.

Tur att juloratoriet finns

So - this is Christmas..
John Lennons gamla låt kommer för mig när jag tänker tillbaka på den gångna helgen.
Sonen med familj kom hit två dagar före jul. Två gyllene dagar. Men jag var gräsänkling och det märktes och kändes hela tiden. Mot alla odds lyckades jag i alla fall fixa till ett riktigt trovärdigt julbord åt dem.

Hustrun har varit hela helgen hos sin sjuka mor. Jag stannade här för att vara volontär på Café Trädgårn. På julaftonen var vi sex volontärer som servade de sextio gästerna. Själv fick jag ta rollen som värd, musiker, textläsare samt tomte. Sen var jag jättetrött och låg och orkade inte ens tänka på midnattsmässan eller julmys hos syrran.

Igår på juldagen volontärade jag igen för att få igång julgröten på Trädgårn. Sen kom tillräckligt med folk så jag behövdes inte där. Men då hade redan halva högmässan gått i domkyrkan. Jag tog i stället hunden och körde ut till stugan i vackervädret och tog en fika.

Därefter kom Dagmar. Det sjöng i radhusets knutar och plåtar hela natten, träd vräktes omkull, och på Sälstensgränd där vi bodde för tio år sedan vräktes taket av en hel radhuslänga. I morse, när jag äntligen skulle komma mig till kyrkan, var min oro för stugan så stor, att kyrkan fick vara - igen. Ute i Ytterskog hade en halv gran brakat ned från tio meter och landat på gräsmattan utanför altanen. Och längs efyran låg träd lite här och där. För att inte tala om skogskanten ovanför vårt radhusområde. Dramatik i julefriden.

Dagens ljuspunkt var att systern med familj kom på "kyrkkaffe". När man har julpyntat och tänt ljus och allting, så vill man dela det med någon. Och det fick jag nu göra. Det var kärt.
Men när de hade gått rullade det stora vemodet in. Och jag funderade på att gå och sova en stund. Men så kom en matbeställning från sjuka K och M. Okey, jag fick nåt vettigt att göra, for till affärn och ställde mig sen vid spisen lagade pepparsås. Och hej och hå. Kl 18 levererade hemtjänsten middagen och passade också på att diska upp lite åt sjuklingarna.
Så den här dagen gick den med.

Men vart tog julen vägen? Den jul som alla sånger sjunger om.
Men på nåt sätt kanske denna annorlunda jul har varit mer av jul än många andra egojular.

Och när det gäller kyrkogången som jag missat helt -
Det är tur att juloratoriet finns.

Juldagen

En dag som förenar alla kristna, ja även muslimerna.
De vördar ju också Isa som Mirjams son och Guds profet.
Men vi kristna är nog ensamma om att se Jesu födelse som att Gud blev människa.

För mig utgör julen inget teologiskt problem, som en del andra helger.
Att Gud valde att bli en vanlig människa och liksom leva mitt liv och dö min död
ser jag som en enorm Guds nåd och visdom.
Jag är inte ensam, utanför, misslyckad.
För Gud har inkarnerats i min mänsklighet, i mitt liv.
Jesus Kristus har levt mitt liv och redan försonat det, välsignat det, gudomliggjort det.
Och i dopet har allt detta getts åt mig,
dessutom med löftet att han är med mig alla dagar till tidens slut.

Det här finns inom mig idag. Tyvärr kan jag inte uttrycka det som jag ville.
En och annan riktig teolog viftar säkert bort det här som fåniga floskler.

Kanske lika bra att sluta skriva.

Tystna,
och bara tillbe
barnet i krubban.

God Jul

Alla kända och okända bloggvänner,
jag önskar er en god och välsignad jul.
Själv kommmer jag att vara på Café Trädgårn två dagar med några andra volontärer
och göra det vi kallar Jul i gemenskap.

I varje hjärta armt och mörkt
sänd du en stråle blid,
en stråle av Guds kärleks ljus
i signad juletid.

Barnbarn

Idag bröt julfriden ut här hemma.
Två barnbarn med följe gjorde sitt intåg.
Storasyster hjälpte farfar att klä granen och tända den.
Lillebror gick omkring och plockade i allt inom räckhåll, tomtar, ljus, skivor, kökslådor.

Ute i eftermiddags sa den poetiska storasystern som förtrollad:
- Å vad vackert med snön! Ser du Farfar vad snön glimrar? Om man kastar upp snön i luften så kan man se glimret.

Ikväll ligger en gul plastspade på toagolvet.
Jag har plockat ihop en hel läkarväska på vardagsrumsgolvet,
vikt ihop flickans fina röda klänning som låg i soffan.
Diskat undan efter middagen och bäddad isäng dockan i dockvagnen,
nattat fiskarna och gått ut med hunden sedan barnfamiljen slocknat.

Glimret lyste.

I Addis Abeba

Det hade suttit fint om de hade blivit frikända.
Före jul och allting.
Men det blev inte så.

På tämligen lösa grunder blev de dömda för terrorbrott.
I stället för frihet väntar de nu med bävan på påföljden.
Och deras familjer får åka hem till en jul utan sina kära.

Efter rättegången hölls visst rättegångar mot ett par andra journalister,
men nu utan det enorma mediauppbådet. Dom är ju inte västerlänningar.
Hur gick det för dom? Hur mår deras anhöriga?

Moderna tider

- Undrar när det vänder, frågar en arbetskamrat vid förmiddagsfikat.
- Det är vid midvintersolståndet, förklarar jag och några till.
- Men det ljusnar först senare.
- Njae, kanske ett par dagar efteråt.
- När är midvintersolståndet då, frågar nån.
Och då svarar en människa som har en ajfån inopererad i handen:
- Som av en händelse har jag här en App som kan ge oss svar.
Och klickar på sin bästis som villigt svarar: 22:a december.

Inga undringar längre, inga öppna frågor, inga tvivel eller frågor.
Det finns en App för allt nuförtiden.
Snart har vi väl Appen Livets mening.
Snart har vi väl grundfakta om allt
plus hela nationalencyklopedien inprogrammerad i våra glasögon
eller inlagt i ett chip under huden.
Det får mig att tänka på filmen Terminator.
Fy.

Men egentligen så har vi en jättetrevlig fikastund på jobbet,
och än trevligare blir det på eftermiddagen då vi bjuds på julmys med glögg, pepparkakor och ostar, godis och ett synligt tack för det gångna året från arbetsgivaren.

Jag förtränger terminatorn och tänker att
än så länge får man tack av varandra på vanligt sätt.
Men tänk om det kommer en dag,
då vi måste knappa på en App för att få höra att man är nån..

Julklappstips: Säg till någon, på riktigt:

Du är någon.
Du duger.
Du kan.

Du är älskad
med
men också utan alla dina Appar.

Göra jul

Så har vi då jul i huset.
Jag gjorde vad jag kunde när hustrun var bortrest förra veckan. Städade och bar ner två jullådor och pyntade min fina nya plastgran samt lade ut juldukar, ställde ut tomtar och krubbor och lucior, hängde upp julbonader och småtavlor. Så att inte allt jobb skulle vara kvar när hon kom hem.
Och det blev så fint.

I förrgår kom hustrun hem.
Hon gjorde verkligen en kraftansträngning för att försöka tycka att jag hade gjort fint i huset.
- Jodå Jan, det är så fint, du har varit så duktig. Det är bara det att...
- Att vadå, undrar jag lite försiktigt.
- Att den där tomten inte brukar stå där, och den där duken ligger på fel ställe, och.. Nej förresten, det gör detsamma. Glöm det.
Idag återkom min vän till ärendet och påtalade igen att julsaker inte stod eller hängde där de skulle.
Jag förstod då att det här med att göra jul är en allvarlig sak. Så ikväll har vi flyttat tomtar och troll, änglar och helgon. Vi har bytt smådukar på stereohögtalarna, "man kan ju inte ha två olika dukar på dom förstårduväl." Vi har flyttat änglar från byrån i sovrummet till stereohögtalarna, tagit duken under julkyrkan och lagt den på lilla bordet i hallen uppe. "..för den ska ju vara där.." Javisst, okey.
Och bonader som jag inte hittat tidigare har krupit fram ur skåpen och strukits samt hängts upp. "Och en julgransmatta måste vi väl haändåva?" Jovisst men jag hittade den inte. Etc, etc. Vi pratar här om en extreme makeover. Fast jag håller med om att det blev bättre enligt hennes koncept.
Så nu har julefrid sänkt sig över Furuvägen hundrafyra i Härnösand.

Stängd port

För tre söndagar sedan stod vår biskop vid domkyrkans port och bultade med sin stav.
Den nyrenoverade kyrkan återinvigdes med pompa och ståt.
Idag var den porten stängd. Kyrkbesökarna fick gå in genom sidodörren.
- Annars blir det för kallt i kyrkan. Vi har fått order att stora porten måste vara stängd under vintern, var svaret på min fråga.

Vad säger man? Att någon har gjort en miss här.
Det är säkert mycket man ska tänka på när man renoverar en stor kyrka. Men det här måste väl ändå tillhöra basics..? Att planera kyrkans ingång med portar och värmeslussar, så att kyrkbesökarna inte behöver smyga in genom sidoingången redan när det är nollgradigt ute.

Tur att Jesus kan gå genom lyckta dörrar.

Jul?

Det tycks bli en jul då ingenting riktigt stämmer.

Ingen snö och ingen vinter.
Inget juloratorium sjunget för min del.
Inga julklappar eller hälsningar skickade,

och det känns kanske inte så viktigt heller.

Ibland tränger sig Livet på och stör.
Det blir inte som man trott och räknat med.
December handlar visst om något annat,

och allt övrigt blir underordnat.

Medan hustrun har varit hos sjuk mor
har jag försökt göra jul i vårt hem.
Mest för att Livet måste levas och inte får ge upp för mörkret,

och för att jag är så glad i julen och dess förberedelser.

Men jag ber att ljuset från Betlehem också skall tränga sig på,
tränga igenom traditionerna,
tränga ut mörkret ur världen och alla smärtor hos mina kära,

och segra.

En sån gran, Jan!

Så är det då dags för årets granhämtning.
Alltid lika nervöst.
Men jag har en plan. Har i förväg utsett en gran vid stugan. Den är kanske inte så vacker, men den får duga. Jag tar hund och bil och kör ut till Ytterskog och beväpnar mig.
Ja inte som somliga i min bekanskapskrets som tar sin hagelbössa och helt sonika skjuter sig en gran. Pang bara så ligger den där i precis rätt längd och allt.
Nej jag tar en såg ifrån bodan och gångar mig åstad i det bleka och snabbt flyktande decemberljuset. Jag gångar hit och jag gångar dit över vår lilla tomt, och var var det nu det utvalda offret stod? Ser inte mycket i skumrasket. Antingen gömmer sig granrackaren eller också har jag redan fällt den tillsammans med resten av slyet i somras. Det verkar faktiskt så, för jag får mig ingen gran i Ytterskog utan får hänga tillbaka mitt vapen i bodan och återvända till bilen och staden.

Vad göra? Vi måste ju ha oss en gran. Kanske dom har börjat sälja granar vid COOP?
Jag kör dit, helt aningslös. Minnesgoda bloggläsare kanske minns mina traumatiska granköp 2008 och 2009. Varom icke så bjuder jag på reprisen. Den återfinns i bloggarkivet här nere till vänster.

Men idag hände faktiskt något som jag aldrig trodde skulle hända mig.
Jag gjorde något som jag alltid har föraktat, bespottat och aldrig skulle nedlåta mig till.
Jag bröt faktiskt ett mycket strängt tabu.

Där finns ingen granförsäljare utanför COOP. Nähä, då blir det kanske ingen gran i år då.
Jag går in i varuhuset för att köpa några småsaker, bl.a. några julsaker. Jag gångar mig till julavdelningen och strosar runt bland glitter och tomtar UTAN ATT ANA FARAN!
Utan minsta skydd eller beredskap går jag runt ett hörn, och där, Där...
(Det här blir svårt att berätta.)
Jag vet att jag gjorde fel. Förlåt!!
Jag går runt ett hörn och springer rakt på -
en stor hög med Granar!!
Nej inte riktiga granar, utan såna där jättefula, jätteplastiga granar. Och med min dåliga beredskap och min sakta åldrande moral, SÅ KUNDE JAG INTE MOTSTÅ FRESTELSEN!
Jag föll i prövningens stund, jag tog ett avlångt paket, helt utan skrupler, och bar en sån där förskräcklig gran till kassan. Jag bara gjorde det, och betalade, och gick.
Bara sådär, som om jag inte visste bättre. Stoppade in den i bilen, och så lätt har då ingen gran förut gått in i någon bil.

Puh. Nu är det sagt. Det är skönt att få lätta på hjärtat ibland, att få prata ut och erkänna vad man har gjort. Men aldrig trodde jag detta om mig själv.
Tänka sig...
Och jag har inte ens ångrat min skamliga gärning...

En lampa i golvet

Den är ursnygg.
Den är troligen väldigt gammal.
Fönsterlampan.

Ser ut som en fotogenlampa med ett smalt eldrör i glas
och runt det en sirligt slipad liten lampskärmskupa i glas.
Eldröret sticker upp ur lampskärmen som på en riktig fotogenlampa.
Men det är en elektrisk lampa.
Mässingfoten är liten och smal, nästan som om den inte vill synas alls.
En mycket vacker lampa.
Skitsnygg helt enkelt.

Varför får den inte stå där den står, i fönstret?
Varför sätter jag den på stolen nära sängen..!?

Jag har beundrat den länge, varje gång vi hälsat på.
Men aldrig förut har jag lyft ner den till kvällslampa vid gästsängen.

Idag på morgonen när vi stiger upp,
böjer jag mig ned vid sänggaveln för att rulla in extrasängen under bäddsoffan.

Hör ett förfärligt ljud,
samtidigt som jag blir varse att jag knuffat till något.

Något ramlar bakom mig.
Glas klirrar.

Herregud, lampan!
Hinner inte ens sno runt med handen.

Ett kras hörs.

Ett.
Kras.
Hörs.

Och tiden stannar.

Eldröret bryts tvärt av
när det når golvet.

Därefter ett klingande kras
och lampskärmen spräcks,

inte itu,
utan
säkert
i
tjugo
sju
bitar.

Ljudet ekar flera minuter
mellan våra ögon.

Kraschen upprepas sedan om och om igen hela dagen.
Reprisen spelas upp i slow motion så att man ska kunna se alla detaljerna.
Och kommentatorernas dom är hård.

Lampan som lyst så länge
är inte längre.

Så vacker -
så oersättlig.

Biskopen eller Jesus

Kan inte komma ifrån bilden från första advent då biskopen bultar på kyrkporten, och portarna till Härnösands domkyrka åter öppnas efter 1½ års renoveringsarbeten. Först läser biskopen ur Psaltarens 118:e psalm: Öppna för mig rättfärdighetens portar. Jag vill gå in och tacka Herren.... Sedan höjer hon sin kräkla och slår tre hårda slag mot domkyrkans port. Omedelbart slås portarna upp inifrån, orgeln börjar intonera Bereden väg för Herren, och den långa processionen tågar in i kyrkan.
Bilden är så tydlig för mig, för jag står under tiden i domkyrkokören ute på kyrkbacken och tågar därefter in bakom processionskors, ljus och evangeliebok.

Detta är för mig en enorm predikan om mitt eget inre. Guds ord säger att vårt hjärta skall vara ett tempel åt den heliga Anden. Och Jesus säger i Bibelns sista bok:
"Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig." Upp 3:20

Så vem är det som bultar på vårt tempels portar, biskopen eller Jesus..?
Tänk dig: Du och jag, vårt inre, skinande ljust och fräscht, för att Jesus Kristus har fått göra en stor renovering i våra liv. Vilken nåd.
Det är värt stora fanfarer.

Undrar hur många som hör bultandet?
Gör jag det?

En dag i Sápmi

Nu kan jag allt om samer.
Nja - kanske inte. Snarare tvärtom.
Stiftskansliet har haft en personaldag på temat samer.
Efter den dagen känner jag att jag fått veta mycket men att ännu mer finns att lära.
Ända sedan jag var liten har samer känts som en del av livet. Jag växte ju upp i Tärnaby och hade nomadskolan som närmsta granne. Där var "lapponga" en självklar del av vårt liv.
Och jag minns kyrkhelger med ett starkt samiskt inslag.

Idag fick vi en rejäl information av den samiska referensgruppen i stiftet, om Sápmi och dess historia, språk och kultur. Om jojk och trumma, tvångsförflyttningar och rasbiologiska galenskaper, om samisk religion och samisk kontextuell kristen teologi. Vi fick en mycket inspirerande föredragning om det samiska konfirmandarbetet. T.o.m. lunchen var renskav och mandelpotatismos.
Vi fick sjunga den samiska psalmen ifrån psalmbokstillägget.
Sist läste allas vår Bo Lundmark välsignelsen över oss på sydsamiska.

En ambitiös och väldigt gediget genomförd studiedag. Vi behöver det här. Vi behöver studera vår egen ursprungsbefolknings historia och kultur för att bättre kunna förstå vad som händer i kulturmötena också här hemma i Sverige.En sajt som jag ska studera är www.sapmi.se

När jag gick därifrån kom jag på mig själv med att gå där och jojka dagen.

Vatten under broarna

Har idag färdats femtio mil längs norrlandskusten och passerat
Lule älv
Pite älv
Skellefte älv
Ume älv
Öre älv
Gide älv
Moälven
Ångermanälven
från sjuk svärmor
till morgondagens vardag.

Hinner man verkligen passera så många vattendrag utan att..?
Tiden..?
Folket..?
Historien..?

och Livet..!

Jag måste sova på saken.

Men vackrast är ändå bron över Husån.

Tvärt kast

Tänk så lite man vet.
Man tror att advent kommer att handla om sång i Bachs juloratorium
och jobb som vanligt tills julen står för dörren.
Men så slår sjukdom till, och allt ställs på ända.

Det blir inte någon konsert för mig i morgon och på söndag.
I stället befinner jag mig i Luleå hos svärmor som är allt annat än frisk.
Har idag städat och handlat och lagat middagsmat.
Och det känns med ens helt självklart, till skillnad från Jauchzet frohlocket.
Det får räcka med att sonen framför verket i Uppsala i helgen.

Jag behövs här.
Hosianna.

Internationella gruppen

Är det inte fantastiskt med frivillighet!
Tänk att det finns människor som går igång när vi börjar planera en missionsauktion i församlingen. Ideerna haglar och det ska bli bullar och limpor och sockar och dukar och stöpta ljus och trasmattor och ljusstakar och små tomtar och allt som går att sälja. Och en tar hand om kaffet och en annan ska vara kassör, en tredje lovar springa ut med grejer och hämta in pengar. Och hela gänget lovar stanna och diska efter auktionen på lördag.
Och all denna aktivitet och idérikedom för att vår kyrka under denna advents- och juletid satsar på att unga pojkar ska få hjälp att komma bort från gatuliv och gatugäng där våldet härskar, så att de som vuxna män kan få en chans att ta ansvar för sina egna och andras liv. Det är vad Svenska kyrkans julkampanj handlar om.
Viktigt, mycket viktigt.

Härnösands dag idag

Idag skedde det äntligen.
En stor församling var på plats långt innan det började.
Sångare och musiker likaså.
Och Sveriges television var med.
Första söndagen i advent i Härnösands domkyrka.

Domkyrkan återöppnades efter ett drygt år av om- och tillbyggnadsarbeten.
Under resans gång har församlingen firat sina gudstjänster i halva kyrkorummet,
först i långskeppet, alltså västra delen, medan arbetena pågick i öster.
Sedan tvärtom. Under våren och sommaren har vi trängt ihop oss i koret.
Men icke idag. Idag kunde en lång procession tåga in hela vägen fram till det nya centraltaret som nu fått en bordsskiva av glas.
Mycket annat var också nytt. Bänkarna var ombyggda och bekvämare. Koret är höjt 9 cm, och kören har fått permanenta stolar längst framme i öster under altaruppsatsen.

En riktig församlings- och stiftshögtid således. Av kommunalrådets tal efteråt att döma var det en stor dag för hela Härnösand, vars historiska utveckling i hög grad har formats av den kyrkliga närvaron.

Såja. Det var den objektiva delen. Nu till mina egna intryck.

Om gudstjänsten gav församlingen och TV-församlingen något så är jag glad. Men för mig i alla fall kändes det väldigt hårt detaljstyrt. Varje sekund var räknad i förväg. Vi hade "hållit" gudstjänsten två gånger redan när direktsändningen började. En gång igår då vi var i kyrkan i fyra timmar. Och en gång i morse kl 8 då det var genrep. Hur spontant blir det på en skala?
Dock fascineras jag av det logistiska i en direktsändning. Att det går att få ihop den så att alla hundra vet vad de ska göra och gör det när dom ska göra det utan att sabba de dyra femtioåtta minuterna som vi har på oss. Jag menar, mycket ska rymmas där. Traditionen ska ha sitt, förnyelsen sitt, musikern ska ha sin del av kakan och präst och biskop sin del. Församlingen har sina förväntningar, stiftet sina och TV-tittarna sina. Allt ska klaffa, ingen tveksamhet får råda, och det går bara genom övning. Kamerakillarna måste veta precis när och vart de ska rikta sina kameror. Och i bussen bakom kyrkan var högkvarteret med bildprocucenten som koordinerade det hela.
En TV-sändning är ett mästarprov i samordningens konst.

Det var mycket körsång, lite väl mycket, säger jag fast jag själv sjöng i kören. Kyrkans förbön som är en mycket viktig del av varje gudstjänst fick tyvärr kortas ner av tidsskäl. Vidare rymde gudstjänsten texter, adventspsalmer och predikan. En oerhört duktig och kraftfull sopransolist kulade i början av Gläd dig du Kristi brud, så att jag och troligen fler med mig fick ståpäls.
En annan sak som berörde mig var den stora teckenspråkiga närvaron. Längst fram på norra sidan satt ett gäng döva som som tillsammans med sin präst Johan Selin deltog med liv och lust i sånger och läsningar. Deras hosianna kan inte uttryckas bättre. Händerna i luften!

Ljust och fräscht verkade vara ämnet för dagens predikan. Biskop Tuulikki talade både över domkyrkans historia och dess ombyggnad, och kontrasterade kyrkorummets ljusa karaktär med mörkret i form av den ohämmande vapentillgången i världen.
En och annan tycker säkert att kyrkan inte borde lägga sig i sådana politiska frågor. Men om nu dagen handlar om en vapenlös fredskonung som rider in på en arbetsåsna, och inte på en krigares springare eller på en härskares bärstol, då handlar hela vår religion om vanliga människors vardag och om den verklighet vi lever i, och inte om fromma önskedrömmar, alltså inte bara om andliga, hinsides ting. Det här behövde nog sägas av kyrkan.

Som körsångare har det varit en glädje att få sjunga kyrkomusik komponerad av vår egen domkyrkoorganist Fredrik Sixten. Han torde vara vårt lands allra främste kyrklige tonsättare f.n. Min absoluta favorit var Domus domini, hans tonsättning av biskop Jonas Jonsons fantastiska text. Den handlar om var Herrens hus finns. Domus betyder hem, dominus är herre på latin. Var har Gud sitt hem idag? Jag vill hänvisa till mitt blogginlägg den 9/11, där hela texten finns återgiven. Den är värd allt från en enkel bibelstudiecirkel till en doktorsavhandling i teologi. Och i Fredrik Sixtens tonspråk har texten fått ett genialt och mycket berörande uttryck.

Gudstjänsten var också ekumenisk, fast det kanske inte märktes för den som inte visste det. Episteltexten lästes av Härnösands missionsförsamlings ordförande, och evangelieboken bars av en representant för EFS missionsförening i staden. Och bland hedersgästerna återfanns en prost från vårt grannstift i väster, Nidaros bispedömme.
Fina och viktiga signalelement. Tack för det, domprosten och biskopen!

In alles, med pompa och ståt har domkyrkan nu öppnats igen.
Men vilken tur att inte varje söndag är som denna. Det skulle vi inte orka med.
Vi behöver också enkla, människonära stunder av tillbedjan och sökande, om adventskonungen alls skall kunna komma till tals med oss blyga och tröga vardagssvenskar. Därför ser jag fram emot att de två sidokoren blir färdigställda, där mer vardagliga och familjära gudstjänster och andakter kan få sin rätta plats i katedralen.

I morgon återutsänds gudstjänsten på SVT. Och sen får vi hoppas att den läggs ut på SVT-play. Det vore roligt. Så att vi får se hur det kunde upplevas på håll, allt det här som för oss medverkande tedde sig lite plottrigt och sönderrepeterat.

Dagen fick sin höjdpunkt kl 15, då stadens köpmän saluterade med ett väldigt julskyltningsfyrverkeri över Nattviken. När jag stod där med min hustru vid min sida, kändes det på något sätt som nyårsafton. Tills jag kom på det. Det är ju nyår, kyrkans nyår, då alla heliga berättelser börjar om från början och vi än ett år får höra om den Gud som själv blir människa för att vi skall bli som Gud.

Lång ljus novemberfredag

Har varit riktigt duktig idag. Det första var att bestämma mig för att ta ut en kompdag.
Det var vid halv åtta-tiden i morse. Sen ljusnade dagen. Jag återställde den hyrda bilbarnstolen och körde upp till Högsjö och satte ett ljus på graven, på dagen sjutton år sedan begravningen av mina kära föräldrar.

Hem till adventsstök med plock och disk och tvätt och byte av gardiner och byte av överkast och sånt. Ner med adventslådorna från vinden och upp med ljusbågar och adventsstjärnor i fönstren. Härliga riter som tog hela dagen.

Ikväll infriades en trettioårspresent. Taco-middag med K och M och sedan musikalen Harry Oliver i Kramfors. Fortfarande en helt underbar föreställning. I morgon är sista kvällen, men jag hoppas verkligen den sätts upp i Stockholm. Det är den värd. Vi fick många goda skratt och en fin helkväll med våra ungdomar.

Borta bra men..

Jag återkom igår från en jobbresa till Sydafrika.
Har deltagit i samtalsdagar mellan fem stift i Svenska kyrkan och deras vänstift inom kyrkor i Södra Afrika. Det mötet hölls på ett katolskt gästhem utanför Durban. Den gångna helgen tillbringade jag i vårt eget vänstift Cape Orange Diocese med centrum i Kimberley. Fick mycket värdefulla samtal med vår vänstiftsbiskop Bill Bowles, och ledde en workshop kring Frälsarkransen, eller Pearls of Life som de säger där nere. Och i förrgår predikade jag i St Sylvesters församling i Kimberley.

Om allt detta skulle jag kunna skriva ett par långa blogginlägg. Men det får i så fall bli en annan gång. Nu ska jag i stället sova i egen säng och le åt att jag har ett barn och barnbarn i huset som vänder mitt fokus till livets egentliga väsentligheter.
Nog är det roligt resa, men hemma är ändå hemma.
Och hösten kändes knaprigt frostkall i morse när jag gick ut med hunden.
Inte illa det heller.

Avstamp

Denna dag har gett mig ett värmande avstamp inför min resa.
Först en stämningsfull och mycket fin konsert i Uppsala domkyrka med domkyrkans flickkör, tjugofem proffsiga tjejer som bl.a. uruppförde en njutbar svit av sonen M.
Sedan en varm och god familjemiddag med barn och barnbarn kring vår fyrtioåring.
Då man som jag bor så långt från dem och inte kan njuta deras sällskap så ofta, blir en dag som denna en enda stor guldkant. Tack kära ni.

Det torde dröja en dryg vecka innan jag hörs av igen, för nu lämnar jag datorn hemma i fäderneslandet. I morgon afton flyger jag ner mot Södra korsets länder.
Gud vare med er alla tills vi ses igen.

Forrest Gump

En annorlunda pojke växer upp till en annorlunda man.
Godhjärtad men knasig.
Med knasig kropp.
Gör saker på sitt sätt, har svårt för att fatta.
Ser inte sammanhangen, har sin egen logik.

Men vilken människa!
En riktig människa.
Medmänniska.

I verkligheten föds han kanske någon annanstans.
Växer kanske upp i en udda familj med underbett och plattfothet,
lite småtjock och jämnt osäker.
Finner det bäst att ligga lågt och låta andra bestämma,
låta andra hinna före.

Rotlös efter jobbig flytt.
Dålig kontakt på nya stället.
Inga kompisar, ingen fotboll.

Hålfotsinlägg, tuggbryggor i munnen.
Sedan tidig pubertet.
Han växer förbi sina jämnåriga
och byter äntligen skola.
Kommer till ett större, bättre och mer utmanande sammanhang.

Börjar trivas med sig själv.
Gör bra ifrån sig på gymnastiken.
Satsar på egna intressen, mest musik.
Väljer egna vägar som få andra tar.
Men det blir så rätt.

Och livet blir riktigt bra
för Forrest till slut.
Inte undra på att tårarna...

Resfeber

Förbereder en långresa. Mest mentalt.
Packa går fort, det gäller bara en vecka.
Men det är en viktig resa till vårt vänstift i Sydafrika.
Möten och samtal och överläggningar och lektioner skall förberedas.
Men det må vara -
den stora och svåra grejen är som alltid att flyga så in i norden långt bort hemifrån.
Sitta som packade sillar så vansinnigt många timmar mellan himmel och jord, upphängd mellan tak och golv typ,utan möjlighet till kontakt med någon förrän man är framme och nere på jorden igen.
Det är alltid gruvsamt att åka bort.
Men visst är det också en förmån, det skall inte förnekas, att åka till Afrika i tjänsten.

Jag ska iväg på ett möte mellan de fem stift inom Svenska kyrkan som har vänstift i södra Afrika och träffas samman med våra vänner och partners där nere. Två från varje stift under ledning av företrädare för kyrkokansliet i Uppsala. Syftet är att be och läsa Bibeln tillsammans och samtala om hur vi kan utveckla våra vänkontakter. Vi ska träffas på ett katolskt center utanför Durban, Marianhill heter det. Därifrån flyger jag och min kollega Johan H till Kimberley, stiftsstaden i vårt vänstift Cape Orange Diocese för möten med stiftsledningen, en träff med vår gode vän Chris H samt en kontraktsdag om Frälsarkransen. Firar domssöndagen där nere och torde få lov att predika vid någon gudstjänst innan vi på nytt styr kosan norrut.
En spännande resa förvisso.
Sen blir det lika roligt att komma hem tror jag.
Om jag har riktigt tur så hamnar jag på samma tåg från Arlanda den 21:a som dotter och dotterson på väg upp till oss! Där har jag också något stort att se fram emot.

I TV med Fredrik Sixten och Jonas Jonson

Vi ska sjunga i TV. Domkyrkokören i Härnösand övar f.n. febrilt inför första advent.
Då skall SVT direktsända återinvigningen av domkyrkan efter en omfattande ombyggnad.
Vi ska båda vara med i gudstjänsten, hustrun och jag. För min del handlar det om körsång. Spännande körmusik. Vi ska sjunga verk av vår domkyrkoorganist Fredrik Sixten.

Fredrik är Sveriges just nu kanske mest produktive kompositör av sakral musik. Och hans musik har spridits över hela världen. Ett av styckena vi skall sjunga, Psalm 98, skrevs för en kyrkokör i USA, vilket kan höras i tonspråket. Det innehåller krävande disharmonier och förändringar i taktart och tempo, hela tiden i ett dramatiskt samspel mellan sopransolisten, kören och orgeln. Oh, sing unto the Lord a new song for He hath done marvelous things…

Ett annat sixtenstycke vi skall sjunga är inte mindre fascinerande. Det heter Domus Domini och skrevs som en hyllning från domkyrkoorganisten till hans domprost Tor Frylmark vid dennes 60-årsdag för ett par år sedan. Texten är skriven av biskopen emeritus Jonas Jonson, en av Svenska kyrkans mest framträdande textförfattare, som har flera texter i vår nuvarande psalmbok. Ju mer jag sätter mig in i verket, desto mer grips jag av det. Det består av sex församlingssjungna verser plus bibliska tankar kring frågan var Herrens hus, domus Domini, finns. Helt lysande poesi. Helt lysande teologi. Och en helt lysande tonsättning enligt min mening.
En anglikansk-inspirerad koral bildar grunden, trygg och lättsjungen, stabil och väldigt löftesrik tillsammans med sin text. Psalmsången interfolieras med körsatser kring bibliska motiv som ger hänvisningar till var Herrens hus kan sökas, dvs var vi kan söka och finna Gud idag. Svaret är: i skapelsen, i ansvaret, i krubban och vid Jesu grav, i diakonin, dopet och det dukade nattvardsbordet, i sökandet och vilan i Guds ömma händer.

Verket kan höras i sin helhet i TV-gudstjänsten kl 10 på 1:a advent.
Här är biskop Jonas text.

Domus Domini

Fördold i ljus som ingen skapat
bor Gud när solar tänds och världar vaknar.
Långt bortom tid och stjärnor är domus Domini.

Kom, sjung med kosmos under rymders eldar.
Kom, prisa Gud som strör med öppna händer
en sådd av liv på jorden.

Förföljd av skuld förnekar Adam sin Gud
men hör hans rop när natten nalkas.
I morgondagg och skymning är domus Domini.

Kom, sjung med vågor utmed havens stränder.
Kom, prisa Gud som kallar folk och länder
att vårda Edens lustgård.

Förrådd av oss som spelar blinda
blir Gud när någon kränks och frihet hindras.
I stallet och i graven är domus Domini.

Kom, sjung med folken genom alla tider.
Kom, prisa Gud som är vårt liv och lider
men möter oss uppstånden.

Förhärligad av sin församling
blir Gud när styrka vänds till tjänst åt svaga.
I ordet, dopet, brödet är domus Domini.

Kom, sjung med kyrkan, himmelrikets vänner.
Kom, prisa Gud ni heliga och präster:
Guds ögonsten så dyrbar.

Förklarat ljus är själens aning av Gud
ett stråk av tro, en stilla tillit.
Hos människor som söker är domus Domini.

Kom sjung med alla vilkas hjärtan bävar.
Kom, prisa Gud som sluter rädda själar
i sina ömma händer.

Ja, sjung om Fadern som har skapat världen,
om Andens tröst, om Kristus som kan rädda.
Kom sjung om Gud på jorden.

Amen, amen, amen.

Grå allhelgona

Har inte varit i kyrkan i helgen. Jo förresten i fredags körde vi upp till Högsjö och tände ljus på graven och var även in i kyrkan, där de hade gjort så fint inför helgen med ljus och utsmyckningar framme i koret inför minnesgudstjänsten. Jag tände två ljus i ljusbäraren, och Åsa ett.

Igår på Alla helgons dag var jag volontär på Café Trädgårn under och efter gudstjänsttid. Där hade jag min församling och mina helgon.
I övrigt har jag mest kurat här hemma i gråvädret och försökt låta bli att tänka på dem jag saknar.

Igår dök det i alla fall upp två riktiga glädjeämnen i form av systerdotter med make som åt middag med oss och satt och surrade länge.
Det värmde mycket.

Nu stundar en vecka med en fyrtioåring, en trettioåring,
och däremellan 111111 icke att förglömma.
Efter det ska jag iväg på en långresa.

Grå fin dag

På bruna halkiga löv
med famnen full av kassar
tar vi sommaren med oss från stugan.

Tänder först en brasa på morgonen,
kokar kaffe i morgonrocken
och känner att dagen börjar stilla.

En grå och regning dag
som bara vill vara tyst,
allhelgonastilla.

Vi plockar ihop våra saker,
tömmer kylskåpet,
drar ur sladdar.

Bär undan grillen,
så fylld av sommarminnen.
Stänger stugan och går på halkiga löv till bilen.

Kör upp till graven.
Tänder ljus för de döda
och sjunger I himmelen, i himmelen.

Den här dagen är så vacker!

En härlig dag i prästkragen

Oj vad det är roligt att få vara en "riktig präst" nån gång!
Med den stiftstjänst jag innehar så är det långt mellan gångerna numera.
Det är iofs självvalt. Jag trivs med mitt arbete som går ut på att utveckla församlingslivet i fler församlingar än en.
Men idag fick jag vara präst på riktigt för några timmar. Ledde först morgonmässan i domkyrkan, vilket var en upplevelse. Helgedomen byggs ju om, och renoveringen är inne i sin slutfas, så dom har bråda dagar. En halvtimme före mässans början slamrade det av byggjobbare som målade kyrkbänkar och klättrade på skyhöga ställningar och fixade taket, bar grejer hit och dit och levde om. Jag bytte om till alba och mässhake och hade en genomgång med de medverkande kring altaret mitt i stöket. Och då - som genom ett trollslag, jag tror det var ca 07.40, stannade allt slammer av och de underbara jobbarna dröp iväg och tog sig förmodligen en kopp kaffe medan kyrkan fylldes av gudstjänstfolk från domkyrko, stiftet, Vårsta, stan och från Svenska kyrkans grundkurs i Mellansel. Skillnaden var plötslig, påtaglig och predikande. Kl 08.00 då vi började, fungerade inte kyrkklockorna. Och framme i koret stod byggnadsställningar, trappstegar, brandsläckare, och plastsjok låg lite här och där. Men där, på arbetsplatsen, mitt i livet, i människors vardagsknog, samlades vi för bön och nattvard.
"Möt mig nu som den jag är Håll mitt hjärta nära dig. Gör mig till den jag skall bli och lev i mig." Det var vår klockringningspsalm. Och Herren dukade ett bord för oss mitt i alla provisorier vardagligheter och bygg- och murarattiraljer. Härligt. Jag tror fler än jag kände en särskild lycka över att få vara med om en sån gudstjänst. Icke desto mindre ser jag fram emot TV-gudstjänsten på 1:a advent. Då ska allt vara klart för återöppnandet. Då ska jag också vara med, fast i kören. Men jag tror dagens korta morgonmässa betydde mer för mig än vad den kommande kommer att göra.
Det andra riktigt prästerliga jag fick vara med om idag var att ha en lektion med Kyrkans grundkurs, dvs ca 15 vetgiriga människor som funderar på eller håller på med en yrkesutbildning för tjänst i kyrkan. Vi gick igenom biskop Tuulikkis herdabrev som kom ut i våras och som jag bloggade om i juni. Jag har skrivit det förr och jag gör det nu. Sådana här gånger och såna här dagar är det fantastiskt roligt att vara präst!

Månadsskifte

Okey,
då tar vi spjärn.
November är här med sitt gråa mörker.

Fast än är det varmt så jag klagar inte.
Men månadsskiftet oktober-november
Är tungt.

Tur att det finns körsång.

Bordsbön under stjärnorna

I Jesu namn till bords vi går.
Välsigna, Gud, den mat vi får.
Amen.

Min vana trogen ber jag den bönen också ikväll när vi sätter oss till bords.

Under de fem sekunder som bönen tar,
lyfter min tanke upp genom taket,
upp genom luften förbi träden kring vår stuga,
upp i luften ovanför Ångermanland,
ovan Sverige, Europa, Tellus.
Ännu högre,
upp ovanför vår atmosfär
där tomhet råder och ingenting kan leva,
rakt upp i rymden.

Där uppe står Pegasuskvadraten,
som den gjorde för hundra år sen,
för tusen år sen,
tiotusen,
hundratusen.

Och där uppe ligger Andromeda med huvudet i Pegasus övre vänstra hörn
och med sin mystiska nebulosa,
två miljoner ljusår bort.

Två miljoner år.
Så lång tid tar det för ljuset att färdas med ljusets hastighet därifrån och hit.

Dit hinner jag,
två miljoner ljusår bort
under de fem sekunder min bordsbön tar:
I Jesu namn till bords vi går.
Välsigna, Gud, den mat vi får. Amen.

Är Jesus känd också i Andromedanebulosan?
Har man namn också där, och bord när man äter?
Äter man där överhuvudtaget?
Tänk om Gud har uppenbarat sig på ett helt annat sätt där?

På höstarna brukar jag spana rakt upp mot Andromeda
och försöka få syn på nebulosan,
den enorma stjärnvirveln, så lik vår egen galax.
Det går alltid bättre med en kikare.
När jag äntligen ser skymten av den suddiga stjärnhopen säger jag alltid:
Hej Andromeda, vi har samma Gud, du och jag.

Om vi har samma Gud, du och jag, Andromeda, så undrar jag:
Kommer vi att känna igen varandra i himlen,
även om vi och dina levande varelser inte pratar likadant,
äter som vi, har kroppar, namn eller bord som vi
eller ens bekänner Jesus som vi?

Den store Guden
som vi människor här på jorden tillbett under olika namn,
måste ju ha skapat dina barn också, Andromeda,
hur dom nu än ser ut.
Jag hoppas att den ende Guden har ordnat det så
att vi trots avståndet och alla troliga skillnader
får mötas någon gång någonstans
och få se varandra, och förstå.

Höstskog

Grå droppande dag
som aldrig bli ljus
Det är senhöst och risk för frost
Halkiga löv på marken
Lövskogen genomskinlig
En ensam korp klagar över skogen
Lerig stig

Men där
i allt det grå dämpade
under granarna
Mossa!
En matta av skinande vacker mossa
Klargrön nästan åt gult
liksom självlysande
En ljusets hälsning i gråhösten

Ekumeniska centret i Genève

I en stadsdel av Genève, där stora internationella institutioner som FN, ILO, WHO och Internationella Röda korset har sina huvudkontor, ligger det Ekumeniska centret. Det är inrymt i ett stort betongkomplex i funktionalistisk 60-talsstil som får mig att tänka på ett svenskt storsjukhus. Dessa byggnader inrymmer Kyrkornas världsråd, Lutherska världsförbundet, Reformerta världsalliansen, Europeiska kyrkokonferensen, Kristna studentvärldsfederationen, ACT-alliansen och Ekumeniska lånefonden.
Alltihop kallas Ekumeniska centret, vilket skylten vid entrén berättar på flera olika språk, Centre Oecuménique, Ecumenical Centre, Ökumenishes Zentrum, Centro Ecuménico och något dito på ryska.

Gruppen från Sverige består av oss internationella och ekumeniska handläggare från tolv av Svenska kyrkans tretton stift plus några handläggare från kyrkokansliet i Uppsala. Vi går in genom en stor port och smyger in i kapellet alldeles till vänster innanför entrén. Kapell är kanske fel ord, för det är en stor kyrka utan torn i form av en fyrkantig aula typ gymnastiksal med höjd till taket och med plats för flera hundra personer. Där har just morgonbönen börjat. På de skandinaviskt inspirerade snörstolarna sitter en brokig skara från världens alla hörn och vittnar med sin blotta närvaro om att här samlas den världsvida kyrkan.

En ekumenisk sångbok och en agenda för bönestunden räcks mig och jag går över ett kakelmönster i golvet som liksom rinner fram ur en väggmosaik som föreställer Jesu dop. Mosaikvattnet ”rinner” därifrån förbi några trappsteg ned på och ut över kyrkgolvet. Signalen är tydlig: Genom dopet kommer vi in i Kristi kyrka, och i tillhörigheten till Jesus Kristus har vi grunden för all kristen enhet. Vi skall sitta med fötterna i vårt dopvatten.

Kyrkorummet är utformat som ett gigantiskt tält med böljande tak och en baldakin som i fyra hörn hänger ner över koret. Tältet säger att vi är ett folk på vandring genom tiden och världen mot himlen.
Ett altare intar den centrala platsen i rummet. Det omges av kors och ikoner, av ett bokställ och en talarstol/ambo. På senare år har även ett litet skrank med en antydd portal i mitten arrangerats framför altaret för de ortodoxas skull. Arrangemanget ser trångt och aningen malplacerat ut och antyder att allt här handlar om kompromisser och att låta alla vara sig själva. Själva altaret står där som en bön och en längtan efter ett gemensamt nattvardsbord.

Borta i ett hörn står en stor brun orgel och bredvid den ett piano, ett gitarrställ och en mängd olika trummor och gonggongar och cymbaler. En sånggrupp för dagen leder oss i vackra hoppfulla irländska sånger till gitarrackompanjemang, som t.ex, den här slutsången:
How long will we sing? How long will we pray? How long will we write and send?
How long will we bring? How long will we stay? How long will we make amends?
Until all are fed we cry out! Until all on earth have bread.
Like the One who loves us each and every one, we serve until all are fed.

Efter morgonbönen myllrar alla ut till sina kontor och den väntande arbetsveckan på Ekumeniska centret i Genève.

Sjukvårdsbyråkrati

En mig närstående får en kallelse till länssjukhuset för en provtagning.
Hon har väntat på kallelsen i ett halvår, en remiss skickades redan i februari.
En titt i almanackan visar dock att tiden inte passar, så hon ringer till sjukhuset för att få en ny tid.
- Jaha, säger sjukhuset. Då får vi skicka dig en ny kallelse.
- Då kanske vi kan komma överens om en ny tid nu per telefon?
- Nej, det går tyvärr inte.
- Varför inte?
- För att det är inte jag som utfärdar kallelsen. Vi skickar dig en kallelse när vi har hittat ett nytt datum och en ny tid åt dig.
- Men med mitt arbete är risken stor att den nya tiden inte heller passar.
- Då får du återkomma igen.
- Kan jag då kanske få tipsa er om tider som passar för mig så att provtagningen kan göras snart?
- Nej vi kan tyvärr inte ta emot dina önskemål. Du kommer att få en ny kallelse från oss.
- Men menar ni att det här är ett fungerande system?! Vore det inte bättre för alla parter om bokningarna kunde göras i samråd med patienterna? På det här sättet går ju en massa tid för mig, och kostnaderna ökar för er med en massa krånglig administration och onödiga porton t.ex.
- Ja kanske, men det är tyvärr inget jag kan göra något åt.

Man häpnar.
Jag trodde sjukvården var till för patienternas skull.
Men apparaten fungerar kanske bättre om man inte blandar in några patienter?

Skitgöra

Det vart lite kris i fredags.
Var ute i stugan för att göra vinter,
tömma kylskåp och skafferi och sånt.

Men också för att tömma separett-toan, ett alltid lika impopulärt göra.
Utan att gå in på deltaljerna så handlar det om att förpassa en välfylld plastsäck till en svart latrintunna, inhandlad på Hemabs kontor i stan.

Därefter skall tunnan köras tillbaka till kommunen och så är man av med den.
Men den här fredagen är det mycket nära att leveransen skiter sig, om man säger så.
Jag griper mig verket an, tar ett djupt andetag, håller andan och får efter en stund ner säcken i tunnan. Och på med locket. Så ja. Puh.
Fortsätter så med trevligare höstgöromål ett tag.

Men så inser jag plötsligt att kommunen ju stänger kl 16. Bäst att åka på en gång.
Bär alltså tunnan till bilen och kör min tvivelaktiga last in till stan.
Känner mig som en begravningsentreprenör med lik i lasten.

En kvart före fyra stegar jag in där jag köpt tunnan.
- Nej den ska inte lämnas här, upplyser en ung dam.
Den skall renhållningen ta hand om.
- Men jag har ju lämnat här förut, säger jag.
- Nej det måste vara fel. Det är där på andra sidan gatan du ska lämna latrinet.
- Nej, jag har faktiskt lämnat tunnan här, vidhåller jag men ser att det inte biter.
Så jag bär tillbaka tunnan till bilen och ställer den på nytt stadigt i bakluckan.
Och hoppas att jag hinner bli av med den före fyra.

Inne på renhållningskontoret sitter nästa vänliga dam.
- Jag undrar var jag kan lämna min svarta tunna.
- Är det en latrintunna, kollfrågar hon.
- Ja, dom sa inne på Hemab att den skulle levereras hit.
- Nej inte hit. Vi får inte ta emot latrinavfall inne i stan. Det måste köras till soptippen i Älandsbro.

Älandsbro! Jag tror inte mina öron. Det är ju från det hållet jag har kommit med tunnan. Ska jag nu måsta köra ditåt igen?? In med skiten i bakluckan igen. Och nu handlar det inte om begravningstempo längre. Ser med skräck framför mig en hel helg med oförrättat ärende så att säga. Genom stan igen och ut på E4, över Saltvikshöjden och girar sen vänster nere i Älandsbro och upp till Kullarmark och sopstationen som just ska stänga.

In på deras kontor.
- Jodå, ställ den bara där bakom asbestkontainern så tar killarna hand om den sedan.
- Yes! Jag närapå hoppar upp på disken och pussar killen så där som i Notting Hill.
Lastar så äntligen av min tunna, avbördar mig sommarens efterlämningar, gör upp med mitt förflutna, gör mig av med skiten.

Och rullar därifrån in i helgen som en fri man.

Mama Africa

Är det navelsträngen?
Är det Pappas filmer?
Är det vänstiftskontakterna med Sydafrika?

Magkänslan.
Längtan till ljuset, dofterna, dammet.
Och människorna!

På teve ikväll.
Miriam Makeba.
Mama Africa.

Och jag går igång.
Minns apartheidtiden
och kampen för Freedom!

Amandla!

Glädjen mitt i förtvivlan.
Sorgen fast solen.
Och känslan Ge-nu-i-ni-tet.

Out of Africa.
Son of the soil.
Ja, jag föddes där.

Alltid där. Med dig.
I Sydafrikas befrielse.
I Zimbabwes förtvivlan.

I Dawit Isaaks fängelse.
I Tunisien, Egypten och Libyen.
En kontinent, så tårfylld, så stolt.

Men nu med en diktator mindre.

Du besjöng kampen, sorgen och glädjen.
Du hade din tid och gled sedan in i historiens dimma.
Men jag glömmer dig aldrig.

Mama Africa.

Ekumenik!

Helförälskad.

Har varit på besök i Geneve, och de kristna kyrkornas samarbetsorgan Kyrkornas världsråd, Lutherska världsförbundet, ACTalliance
och det ekumeniska studiecentret Bossey.

Vackra alpvyer förvisso under inflygningen
men ändå starkare intryck av det ekumeniska centret
och alla brinnande människor som jobbar där och på kyrkokansliet i Uppsala.

Vi besökte ekumeniska centret i Geneve.
Satt i den sal där alla stora samråd och debatter förs mellan världens kyrkor.
Från fondväggen talade Kristus ur Joh 17:21: "...för att de skall vara ett."

Info om KV:s idé, historia och utmaningar idag.
Sen Lutherska världförbundet. Lika inspirerande info om dess historia och projekt, förmedlad av LVF:s geralsekreterare Martin Junge.

Jag insåg att mycket av de pengar, som vi samlar in i Svenska kyrkan till det internationella arbetet, förmedlas via KV och LVF ut till systerkyrkor världen runt,
som på förhand har begärt LVF:a stöd till sina angelägna projekt.

Och jag insåg att dessa anonyma institutioner, KV, LVF och ACT-alliansen, där olika kyrkor går samman för gemensamma ändamål, är helt nödvändiga för att våra insamlade medel skall hamna i rätta händer.

Det är kanske genom dessa institutioner som vi överhuvudtaget kan tala om en gemenskap mellan oss och den s.k. världsvida kyrkan.
Och - hur hyllade man inte Svenska kyrkan för lång och trogen ekumenisk tjänst!

Min lilla fråga:
Finns glöden hos oss
för en framtid för ekumeniken?

Guldkant

Fick igår ett väldigt värdefullt samtal med min biskop. Det lyste upp en annars rätt grå vecka. Sedan fick hustrun och jag några härliga after work-timmar med systern och svågern på Exotic spa med efterföljande middag tillsammans.
Idag lyser solen och vi är lediga. Åker snart till Kramfors för att se musikalen Harry Oliver. Och i morgon stundar en spännande tjänsteresa till ekumenikens Mecka, Genève.

Jag vill tacka livet.

Människor i tystnad

Klockan närmar sig åtta på onsdagsmorgonen.
I en kyrka i staden sitter trettio människor helt tysta.
Tystnaden är självklar, men icke desto mindre anmärkningsvärd.
Hur många inleder sin arbetsdag med en stunds tystnad?

Vi skall fira mässa, det är därför vi är här.
Och inför en gudstjänst brukar vi i vår kyrka vara tysta av hänsyn till varandra och vår inre andliga längtan. Vi förutsätter att vi är här för att bedja och söka Gud.

Men visst är det läckert, att trettio människor som på en given signal går in i en lokal
och sitter knäpp tysta i tio minuter innan någonting händer.
Vad rör sig inom oss? Tycker vi att tystnaden är pinsam eller svår att klara?
Sitter vi och kollar in vilka som är här idag och vad de har på sig?
-Titta där är hon, och där är han. Och den där tjejen har inte sett en hårborste idag.

Eller förstår vi att detta är Min Egen tid för Gud denna morgon?
Dessa tio minuter är min stund att sjunka ner i mig själv,
reflektera över min situation, vad dagen skall handla om, och nämna det för Gud.
En stund för bön, för min dag, för dem jag älskar,
för dem som just nu kommer in i kyrkan och slår sig ner i bänken framför,
dem jag känner och dem jag inte känner.
Omsluta dem med bön och välsignelser innan klockringningen och första psalmen tar vid.

Stunden innan gudstjänstens början avgör faktiskt hela gudstjänsten.

Kyrkosångens dag

Tacksägelsedagen är alla kyrkokörers dag i Svenska kyrkan.
Kollekt över hela landet till Kyrkosångsförbundet, ett förbund som förenar den allra största och mest seglivade och entusiastiska frivilligrörelsen inom vår kyrka.

Vi åker upp till min hemförsamlings kyrka, stiftets allra vackraste kyrka,
som dessutom ligger sagolikt vackert belägen vid Mörtsjön med utsikt över Prästholmen bort mot Gamla kyrkan på andra sidan.

Högsjö kyrka bjuder upp till tacksägelsedag med kyrkokören i högform och med sedvanliga skördealster av grönkål, rättikor och äpplen, inläggningar och marmelader, allt framburet till altarringen och smakfullt uppdukat i höstliga färger, till och med med en kratta, ett par stövlar och en vattenkanna som inramning. Vackra tacksägelseämnen!

Jag ser framför mig denna lilla kyrkokör under gångna decennier, ja jag kan faktiskt överblicka ett halvt sekel. Sångarna har bytt av varandra, många har kommit och många har gått under åren. De flesta som jag minns ligger nu i gravarna runt kyrkan. Men ännu lever kören och man kan inte missta sig på sångarglädjen. De trälar iväg till sångövning varje vecka, och medverkar regelbundet i församlingens gudstjänster. Ofta är kören mer än halva antalet kyrkbesökare.
Idag kör de latinamerikanskt och gör det så inlevelsefullt att man vill dansa i bänkarna. Här och där låter det lite si och så, tonhöjden är inte på topp jämt. Men vad gör det! Sångarnas glada ögon och ständiga leenden visar på det som är mer värt än aldrig så musikalisk perfektion. Det stavas tillhörighet och gemenskap. Dom vet sitt syfte och håller ihop efter alla dessa år för att fullgöra sin kallelse.

Och bakom dessa kära grånade körsångare ser jag fler smyga in i stämmorna, kära ansikten från förr. Medan kantor Hans sitter vid flygeln och ackompanjerar, ser jag kantor Åke och kantor Ralph komma fram för att instruera och dirigera. Även min barndoms kantor stiger fram ur skuggorna och - nej, inte för att dirigera. Latinamerikanskt år inte riktigt hans grej. Han ställer sig där han bäst begövs, i tenorstämman. Kören växer och förstärks av generationer elever i skolkören, och även ungdomsorkestern från fordom spelar med. Och uppe i taket blåser änglarna i sina trumpeter så att det ljuder ut till gravarna och ända upp till gamla efyran.

Måtte vi få behålla kyrkosången i våra kyrkor,
så att vi inte tappar tron på himlen och på glädjens makt!

Disk

Diskar undan i stugan efter en god middag.
Bär porslin och skålar från bordet till diskbänken
medan hustrun går ut med hunden.

Står och sköljer undan matrester under kranen.
Torkar bort rester med hushållspapper
så att inte avloppet.

Fyller diskhon med vatten och droppar i lite grönt.
Tar fram diskstället från skåpet nedanför
och ställer till vänster om disk- och sköljhoarna.

Börjar plocka i glas, sen tallrikar.
Skrubbar och sköljer,
skrubbar och sköljer och ställer i stället.

Dagen har varit mycket skön,
inga stormar vare sig utan eller innan.
Sätter porlinet i diskstället i god ordning.

Ovanpå det,
plastbyttor som det varit sallad i
och ugnslådor rengjorda från gratäng.

Det blev en god middag,
en av höstens sista grillningar.
Smakerna sköljs ned i glömskan.

Nu snart klart,
liksom dagen,
välsmakande.

Sist av allt,
En nattfjäril kommer infladdrande.
Hamnar nere i den tömda diskhon.

Utom räddning förstås.
Redan blöt och stukad.
Jag skruvar på hetvattnet.

Tittar bort och torkar disk
medan det ångar från diskhon.
Måtte den dö fort, stackarn.

Tittar dit.
Hur bra mår man efter ett skållbad?
Den rör fortfarande på frambenen.

Jag tar diskborsten och trycker till.
Den blir stilla.

Vilken avslutning...

Litteraturpriset

Jag undrar om inte hela Sverige hoppade högt och ropade Äntligen!
Vårt lands kanske allra främste poet Tomas Tranströmer får nobelpriset.
Det är enormt.
Det är länge sedan sist och då var det mer tvivelaktig utnämning.
Svenska akademien gav 1974 priset till två av sina egna ledamöter...

Den här gången är det mycket välförtjänt.
Senast en svensk poet fick priset var 1951, och det var Pär Lagerkvist.

Trots att jag själv gillar poetiskt förtätade uttryck så har jag av någon anledning inte läst mycket av Tomas Tranströmer. Men igår tog jag fram den enda bok jag har av honom.
Och jag fastnade direkt.
Han överraskar och tumlar runt i nya oväntade metaforer hela tiden.
Språkligt enkelt, men såå njutbart.

Nu ska han med till stugan i helgen, var så säker.
Där har vi dessutom en nyinstallerad braskamin.
Ikväll skall den få premiärknastra till Tranströmers ära
och jag ska sitta där i eldens sken
och avnjuta pristagaren
i höstmörkret.

Svinga svärdet

Jag har varit på två dagars prästfortbildning här i Härnösand.
Roligt träffa kollegor, både yngre och äldre.
(Ja så många som är äldre och ännu är i tjänst finns det inte nu längre.)

Särskilt roligt var det att prata med våra vignings-yngsta präster. Medan jag var biskopens adjunkt fick jag ju följa några av dem sista biten fram till vigningsdagen. Det är roligt se att de är så glada åt den tjänst de får stå i idag ute sina församlingar.

Men under samtalen med dessa kära nya präster kom tankarna:
-Måtte ni inte bli som jag blev!
Först var jag fylld till brädden av tvivel inför min vigning.
Tvivel på Bibeln som auktoritet.
Och tvivel på kyrkan som jag upplevde som oandlig och stockkonservativ.

Men snart efter min vigning i Luleå domkyrka den 17 dec 1972 sögs min törstande tomma själ in emot nylaestadianismen i form av en kollega och mästerpredikant som talade med makt och myndighet och icke som de skriftlärde.
Det blev väckelse bland Kyrkans ungdom i stiftet.
Mycket allvar, mycket allvar, och I tro under himmelens skyar.
Just ingen glädje.
Vi unga präster fick mycket att göra på ungdomslägren. Själavårdsbehoven var enorma.
Och mina inre tvivel motades med lovsång.

Det här funkar ju! Vi är på gång! Gud är mitt ibland oss!
På många sätt var det här en mycket lycklig tid i min tjänst som präst.

Men i min osäkra Simon Petrus-själ föddes också en säkerhet, som om jag nu visste Guds vilja och rätt kunde tolka hans ord. Jag var ju mycket anlitad som talare i såväl ungdoms- som församlingssammanhang och predikade om Andens gåvor och Andens frukter, vilket fyllde ett stort behov. Jag fick vara med om att vinna segrar för Gud och se många unga komma till tro och många äldre få ny kraft.

Gott och väl.
Men sjävförtroendet satt grunt.
Innerst inne var jag fortfarande osäker och fylld av tvivel.

När sedan mina släktingar och vänner började få problem i äktenskapet, såg jag det som min uppgift att tala Guds ord till dem och förehålla dem det orätta i att skilja sig. Jag vet om en, två, tre, fyra, flera såna fall, inför vilka jag idag bara känner Kyrie eleison, Herre förlåt. Jag svingade svärdet som Simon Petrus i örtagården och högg hos flera av mina vänner av ett öra för mer av mina förnumstiga gudsord.

En av dem talade jag med idag.
Och jag tror att han förstod hur ledsen jag idag är
för alla de domar jag fällde innan jag själv åkte dit.

Måtte mina yngre kollegor slippa den fällan.
Självsäkerhetens fälla.
Övermodets fälla.

Tack Jesus för din nåd över oss syndare.

Föraning

Har idag kört grovsopor till sopstationen, och soptunnan är tömd sista gången i år.
Har alltså gjort mig av med både gammalt och nytt skräp.
Das kann man homiletisch benutzen.

Det handlar om att göra sig beredd.
Göra upp med gårdagen medan tid är.
Städa ur, rensa bort, bereda sig på uppbrott.

För vintern kommer.

Det var oro i luften i morse under morgonpromenaden.
Trots värmen och solskenet.
Kanske är det ändå höst.

September bådar oktober
även om han låtsas ibland.
Klockan tickar.

Sista doppet

Det är ju nästan sommar!
21,5 grader är det ute när jag kör från jobbet.
Och just nu svävar en nymornad vilsen mygga kring dataskärmen i stugan.

Jag grips av brittsommarfröjd när jag kommer ut hit ikväll.
Tänder grillen. Öppnar en öl.
Sitter sedan ute på altanen i kortärmat.
Aväter två hamburgare medan solen går ned i väst ganska exakt kl 18.
Där har vi en skillnad mot för en riktig sommar.
Då går solen ned plus minus kl 22 häromkring.

Efter maten tar jag en promenad med hunden ned till sjön.
Av någon outgrundlig anledning tar jag mig badtermometern .
Och en handduk!

Förvillad.
Förtrollad.
Man vet ju aldrig.
Kanske det är lite sommar ändå?
Och ett rekord är aldrig så bra att det inte kan slås.
29:e september, dagen efter min namnsdag.
Inte illa.
Kanske…

Nere vid sjön är det kav lugnt.
Naturen vågar knappt tro på värmen.
Näst sista dagen i september!
Löven verkar hålla sig från att falla denna afton.
Bara för att.
Kanske det inte ännu..!

Denna kväll är magisk.
Sakta tar jag av mig mina kläder och vadar ut i Skogstjärnen.

Nej det är inte sommar längre.
Jag känner det, trots tjärnens paradisiska stillhet.
Efter några korta simtag rycker jag åt mig termometern och flyr upp ur vattnet.

Inte 26 grader längre som i juli.
Utan 13.
Tretton…

Det är nog höst trots allt.

Nya tider

Idag står midsommarblomster vid vägkanten på väg in mot stugan.
Så även rölleka .
Är det snart oktober
eller är det midsommar?

Idag står nya svenskar och nya kulturer vid kyrkvägen in mot oss.
Så även sverigedemokraterna.
Är det Sverige
eller är det den yttersta tiden?

Idag har vi inte bara en religion på väg in mot himlen.
Vi har sådana vi inte väntade oss se.
Är vi öppna för oväntade blommor
eller är det för kallt?

Inför oktober och världsekonomin

Sibelius femte symfoni
Avstamp inför oktober

Så mycket vemod
frågor
ångest

obegripliga taktarter
mörka moln
hotande skuggor

ändå
en vilja till glädje
ett trotsigt
obändigt hopp
rakt igenom

kulmen i ljus
ljust ljus

framme

Datachock

Så får jag äntligen hem min dator efter två veckors prövosam abstinens.
Dom har bytt bildskärm på den, inget annat.
Tror jag.
Öppnar den, sätter igång den.
Och ser inget, säger Inget som jag känner igen.
Helt andra ikoner på skärmen.
Inga av de program jag lagt till, inte den vanliga internetuppkopplingen.
Inget.
Ren som en barnrumpa.
Som vore den nyinköpt.

Är det alls min dator, undrar jag och går tillbaka till affären.
En vänlig man säger att man troligen har gjort en fabriksåterställning av den.
- Ska det verkligen behövas för att byta ut bildskärmen, undrar jag.
Expertkillen skickar en mailfråga till Växjö där datorn varit på verkstad.

Svaret:
Dom gjorde en fabriksåterställning för att se om var något annat fel med den.

Och jag som hade allt jag skrivit i den!
Alla bilder, hela släktregistret och några extraprogram!
I och för sig gjorde jag en säkerhetskopia på allt jag hann
innan skärmen började skära ihop.
Men nu är alltså allt borttaget, allt!
Inga program.
Mina dokument: Tomt...

- Har dom rätt att göra en totalrensning av en dator om det inte behövs!?
- Ja dom har nog det. Växjökillen skriver att kunden inte har skickat med någon notis om
att datorn innehöll viktiga dokument.

???

Jag blir mer och mer upprörd och hoppas vid gud
att jag verkligen lyckades med min säkerhetskopiering så att inte allt viktigt nu bara är borta.
Ångesten stiger och jag kör hem.
Slipar trappan så det dånar flera timmar av slipmaskinen
och lägger mig sen och försöker glömma allt.

Idag vaknar jag tidigt och inser att nu har jag några förmiddagstimmar på mig
att ladda om min jungfrueliga laptop.
Men hur gör man?
Känner att jag vill börja med att åter ladda in Officepaketet om det går.
Bra.
Jag stiger upp och börjar söka. Var söker man ett officeprogram??
Efter en kvart konstaterar jag att inga dataprogram längre finns i arbetsrummet.
I vårt förra hem fanns Allt i arbetsrummet!

Upp på vinden. Kanske där.
Ser några undanstoppade datakassar.
Och där längst ner, en skiva med Officeprogrammen Word, Excel och Powerpoint.
Yes!
Jag tar skivan och går ner,
sätter på kaffe, mycket kaffe.
För nu gäller det att uppväcka de döda.

Sätter mig vid den olycksaliga datorn och slår på den.
En sida kommer upp som inte syntes igår.
Administratör eller Jan frågar den.
Jag klickar på Jan.
Jag Klickar På Jan.
Och vad händer?
Vad? Händer? Dåå?

Min. Vanliga. Startsida. Dyker upp.
Alltså min vanliga startsida...
Med alla kära ikoner.
Och Internet Explorer och Word.
Och släkten!
Och alla bilder!
Och allt jag skrivit!

Händels Hallelujakör brister ut innanför mina tinnitusöron.
Det finns där! Allt finns kvar!
Jag backar ut från startsidan och går in igen.
Jo för sanning! Allt finns fortfarande där.
Jag backar ur och klickar undrande på användaren Administratör
som någon växjösnubbe lagt till.
Och Hamnar Då på den där Förbaskade Tomma Startsidan som startade min ångestresa.

Alltså,
dom verkar inte alls har fabriksåterställt hela maskinen.
Dom har inte slängt bort hela mitt liv ut i cyberrymden.
Dom har bara lagt till en användare.
Puh...

..tänkte inte på det...

Lätt gräsänklingsstress

...Och jag slipa, måla trappan,
jag ska olja kökets bänk,
och jag ska samla alla räkningar i en prydlig liten hög.

Röja i arbetsrummet.
Sopa hundhår.
Bära upp saker på vinden och förresten behöver det röjas där också.

Och ute vid stugan ska båten och kanoten upp från sjön,
sommarmöblerna in i bodan
och gräset klippas en sista gång.

Men - om det nu är så att denna lördag bjuder på en dag utan regn,
så ska jag ut till stugan och njuta, även om inte allt blir gjort.
Tänk om det till och med vankas en liten grillkväll för bara mig..?

Uppåt

Skönt att vara åter i arbete efter en veckas host och krax.
Bra möte igår med en mycket engagerad arbetsgrupp.
Jag gillar att leda kreativa grupper. Att leda en arbetsgrupp är som att leda en kör.
Ansvara för att arbetet kommer igång, locka fram arbetsglädjen hos deltagarna, se till att alla kommer till tals och lyssnar på varandra. Och tillsammans komma in i en grupprocess som leder framåt och ger resultat och stolthet åt gruppen.
I det här fallet gäller det Härnösands stifts medarbetarmöte som skall gå av stapeln om precis ett år. Vi kommer att ha en hel del att presentera för projektgruppen om en månad.

Vilken skillnad mot för att ligga sjuk hemma och deppa...

Idag fick jag en present av stiftsstyrelsen. De har ställt sig bakom en begäran om utökad samverkan med vårt vänstift i samverkan med hjälp av den nationella nivån av Svenska kyrkan. Det handlar om att utveckla lanseringen av Frälsarkransen i Cape Orange-stiftet.
Tack SS!

TV-gudstjänst

Krasslig och hemma ser jag idag på tevegudstjänsten från Sundsvall. Och överraskas av en härlig känsla. Det är inte lätt att göra en tevegudstjänst levande med närhet, tilltal och flyt. Men allt det här har dagens gudstjänst. Dessutom en storsjungande församling, en glad och duktig kör och en präst som talar med lugn och personlig blick.
Sen tycker jag ändå att det är lite jobbigt med ihopklippta gudstjänster. Den här gången gör dom det visserligen snyggt, och det bidrar till flytet, men det märks att gudstjänsten inte är live. Dock förtar det inte den starka känslan av dagens gudstjänst. Tack GA!

Bombad

Denna vecka har höstförkylningen slagit till med full kraft som en riktig Irene eller Katia.
Och naturligtvis under en spännande tjänsteresa. Börjar vara legio.
Kollegor från fem stift med vänkyrkokontakter i södra Afrika samlades igår och i förrgår för att samtala om hur våra vänrelationer kan utvecklas, och hur samverkan mellan nationell nivå och stiften kan förbättras. Och vi planerade en samling senare i höst med våra partners i syd.
Roligt och viktigt. Men vad hjälper det då nosen börjar flöda och hårbotten till att svettas. Då ögonen börjar göra ont och sinnet knäckar ihop så att man bara vill hem.

Och nu vandrar jag mellan näsdukar och Alvedon, löser ett lättare korsord och sover middag hejdlöst. Och önskar att jag vore i ett angenämare tillstånd dagen innan hustrun skall åka till barnbarnen några veckor. Jag menar, hur kul är det att i princip försöka hålla andan i hennes närhet i stället för att öppna famnen..? Jag vill ju helst inte förstöra hennes resa, eller att de små tvillingarna over there ska få en nysning till hälsning från mig. Attjo!

Bloggvåndor

Det har varit en skön sommar - vilsam och blogglös.
Nu får vi se om hösten innebär en återkomst till skrivandet
eller en om den blir en höst afk, away from keyboard.

Många är de som har uttryckt sin saknad av mina blogginlägg.
Roligt förstås, men samtidigt aningen stressande, liksom uppfordrande.
Det är viktigt att få känna blogglusten pirra. Annars kan det få vara.

Även om lusten stundom infinner sig, så är en bidragande orsak till bloggtorkan
att min dator f.n. är inne på reparation av en skada.
Och sitta på jobbet och privatblogga, nej det känns inte rätt.

En annan orsak är att jag har något problem med Blogger som inte publicerar mina inlägg. Jag klickar på publicera, men ingenting händer. Spara däremot går bra. Nån som vet vad det handlar om? Fick ett råd att byta webbläsare men jag väntar än så länge för att se om det löser sig. Skrev det förra inlägget i slutet av augusti och försökte publicera om och om igen. Till sist gjorde jag det i alla fall från jobbet. Och jag får nog göra det det här gången också. Finns det fler bloggare som har det problemet?

Höst-aning

Tretton tranor
under mörka moln

Lämna landet
Flyga mot fjärran

Vacker plog
väcker vånda

Markbunden
människa
flaxar
fångad

Mot söder!
Mot söder!

En vecka efter Utöya

En vecka i chock mitt i semestern.
En vecka efter illdåden i Norge.
Jag har aldrig känt mig så norsk.
Ändrade genast min profilbild på Facebook till norska flaggan.
Och har bett för varje norsk bil jag har mött.

Vreden, symboliserad av Kjempeviseslåtten, har ljungat i mig.
Hur kan någon visa en sådan ondska??!!
Det får inte vara sant!
Upp till kamp!

Och jag måste erkänna. Jag var inte bättre än andra.
Min första reaktion var inte att dåden utfördes av en norrman.
Jag trodde inte att terroristen var nordiskt blond.

En vecka senare mal mest sorg i mig.
Jag somnar och vaknar med bomben och Utöya.
Frågorna, otryggheten, tvivlen.
Och allra mest av fantasibilder av paniken som måste ha rått på den lilla ön,
där ungdomarna helt kallt knäpptes en efter en.
Fasansfulla bilder som jag helst inte vill föreställa mig.

Föräldrar, syskon, kamrater vars liv nu är förödda,
vars tro på det goda nu har fått sig en rejäl knäck,
som aldrig får tillbaka sina ungdomar från lägret.
Och en fredlig huvudstad med urblåsta fönster, som aldrig förut utsatts för terror.

Ändå.
Mitt i denna fasa som måste riva vårt broderfolk,
ser jag en storhet och ett statsmannaskap, en okuvlighet och sammanhållning som lyser!
Statsminister Jens Stoltenberg som visar både känsla och beslutsamhet.
Sätter ord på det oerhörda utan att försöka ta politiska poäng.
Manar sitt folk att möta terrorn med större öppenhet och med ännu mer demokrati.

Eller som en av ungdomarna från Utöya sa:
"Om en enda man kan göra så mycket ont,
tänk vad mycket gott vi alla då kan göra tillsammans".

Och idag under minnesceremonin från Oslo:
AUF-ledaren Eskil Pedersen som säger,
att terroristangreppet var riktat mot det norska arbeiderpartiet men drabbade hela Norge.

Stort. Mycket stort.
Norge sluter sig samman som under andra världskriget.
Och Quisling kommer att få sin dom.

Jag böjer mitt huvud.

Norge!

Med oerhörd förfäran,
med vrede,
och med handen i er hand

tänker vi på er,
ber vi för er
och står vid er sida.

Jag säger bara det: Kjempeviseslåtten, Harald Saeveruds ilska under andra världskriget,
då han såg fiendesoldater gå iland på Norges jord.
Det första jag gjorde idag var att gå till pianot och spela Kjempeviseslåtten.

Leve Norge!

Bloggsemester

Efter mitt sjuhundrade blogginlägg börjar jag känna för lite bloggvila, det kanske har märkts. Sommaren är i full blom.
Jag har semester, jag går ner i varv,
och känner att jag för tillfället inte har så mycket att säga mänskligheten.

Men händer det nåt speciellt, eller om jag får något il, så återkommer jag,
sommar och semester till trots.
Hörs jag inte av så sitter jag troligen med ett korsord.
Vi hörs.

Bjuden

Ska jag gå idag?
Det känns lite besvärligt först.
Och gräset behöver klippas i här vid stugan.
Förresten så kan jag höra på radiogudstjänsten, säger jag till mig själv.

Men hur det nu är så bestämmer jag mig för att följa med när kyrkbilen går till stan.
Och jag är faktiskt lite förvånad över mitt beslut.
Det vore så lätt och så skönt att stanna kvar i sängen. Ändå far jag.
Man kan ju undra vad det är som får mig att gå i kyrkan? Söndag efter söndag är jag ju där.
Jovisst, jag är präst, så det är väl naturligt med kyrkogång i mitt skrå.
Men jag känner flera präster som nästan aldrig syns i kyrkan utom på betald arbetstid.
Och det har jag så svårt att förstå. Hur klarar dom sig? Var får dom påfyllning?
I mitt fall handlar det om en andlig längtan, en hunger, ett behov.

En snabb visit hemma i garderoben och jag är klar.
Tar sen en lång morgonpromenad in till domkyrkan.

Där möter mig en underbar nattvardspsalm, nr 394:
Kläd dig själ i högtidskläder när inför Guds tron du träder.
Till Guds måltid är du bjuden, framlagd åt dig bröllopsskruden.

En uppmaning till mitt inre, till min själ.
Jag som stod vid min garderob nyss och valde. Ska jag ta den eller den byxan idag?
När jag var liten åkte en dam med i bilen till kyrkan en vintersöndag. Och jag minns hennes kommentar till min klädsel: "Men, har du tumvantar till kyrkan?!"
Lite sårad svarade jag tanten rakt: "Ja det kan jag väl. Gud vet nog att jag har tumvantar."

Kläd dig handlar inte alls om det yttre. Här möter mig frågan om jag på insidan är redo att möta Gud i gudstjänsten: Kläd dig själ i högtidskläder. För det är ju det som kyrkogången handlar om. Varje gång. Också idag går jag till kyrkan för att möta Gud. Jo visst är det skoj att se och träffa andra församlingsbor också. Och visst känns det skoj att ta något söndagsfint på sig. Men det är inte det det handlar om. Och det är inte längtan efter folk som driver mig till kyrkan. Det är något annat. Ett behov av en stilla stund med Gud. Jag vet alltför väl hur svårt det är att ägna en motsvarande stund åt Gud om jag är hemma från kyrkan. Alltså går jag.

Och nu får min själ höra i denna nattvardspsalm:
Till Guds måltid är du bjuden, framlagd åt dig bröllopsskruden.
Det blir så stort för mig idag: Till Guds måltid är du bjuden. Också jag får vara med fast jag är som jag är. Och jag behöver inte bekymra mig för de kläder som själen skall kläda sig i. Också dem tar Gud ansvar för: Framlagd åt dig bröllopsskruden. Jag vet vad som menas med det. Dopdräkten duger. Jag är döpt. Jesu värdighet är min värdighet. Alltså är jag välkommen fram till Guds måltid. Fantastiskt.

Några timmar senare startar jag gräsklipparen ute vid stugan.
Nu först är gräset torrt från gårdagens regn. Jag hade inte kunnat klippa i morse.
Och jag känner att dagen har börjat rätt.

Körkort!

Börja långt nere
i en skrubb i Kalmar.
Skakad.

Man funnen drunknad.
Pappa..?
Hitta tågbiljett upp.

Framtiden oviss.
Snurrande kompass.
Vart ta vägen?

Var är jag?
Ingen aning.
Försöka hitta riktning.

Se en chans.
Ta den.
Försöka.

Kämpa igenom vintern.
Tentaläsa.
Gå ut med hunden.

Undra.
Rita.
Surfa.

Inte ge upp.
Försöka.
Satsa.

Och så idag.
Äntligen ett mål.
Körkortet!

Pappa
stolt
däruppe.

Släkten i tårar igen.
Men nu:
Glädje!!

Bilskola

Efter en heldag i bil i Luleå känner jag mig som den värsta bilskollärare eller taxichaufför. Kan varenda rondell och har kollat runt i alla stadsdelar. Dvs jag visste det mesta sedan förut, har ju bott i Luleå i fem år. Men sedan min tid har staden begåvats med säkert ett tjog rondeller, stora som små som dyker upp när man minst anar det.
Jag är alltså här för att övningsköra med P, därav dagens ivriga bilkörande. Till mina ständiga kommentarer har han kryssat fram och tillbaka i innerstan, backat runt gathörn på Udden, kört ut till Gammelstad, parkerat på Storheden och vid Kvantum, you name it.

Sedan, som om det inte räckte, har jag själv kört runt i hela stan med syster U som följt med mig hit. Intresserad som hon är av allt och alla hakade hon på när jag ville visa henne alla ställen där jag varit under min tid i Luleå. Och var hustrun växte upp och bodde och jobbade etc, etc.
Och som om det inte räckte har jag varit runt till ett par svägerskor och svågrar ikväll och presenterat min syster, surrat och fikat.
Det är ett tufft program att vara bilskollärare i en stad som denna.

Grupper

Två roliga dagar har timat. På jobbet har jag suttit i viktiga möten inför nästa års stora medarbetarmöte. Dvs ett stort projekt som just nu drar igång.
Jag får härliga vibbar från det kreativa Världens fest-arbetet inför Åre 2007.
Och så två terminsavslutningar, igår kväll med domkyrkoförsamlingens internationella grupp och ikväll med volontärerna på Café Trädgårn.

Det är nåt visst med projektgrupper, arbetsgrupper, ansvarsgrupper. Grupper med en uppgift vill säga, som gör något visst ihop, sjunger i kör, spelar i orkester, eller som mina aktuella grupper: planlägger ett stort stiftsmöte, eller jobbar ideellt för den världsvida kyrkan eller för en viktig träffpunkt i vår stad.

Men sen, när alla har gått och pärmarna ställts på plats eller disken diskats, då är det gudomligt skönt med en stunds ensamhet. Bara vara tyst, ta en promenad, eller öva på mina Bachpreludier, bara jag. Eller som ikväll. Jag for och tvättade bilen, bara jag. Härligt.

Gud vem är du?

Det är Heliga trefaldighets dag idag.
Treenighetens söndag, en söndag som inte handlar om oss,
utan som helt handlar om Gud, vem Gud är.

Kan jag alls säga något om Gud, kan jag veta vem Gud är?
Genom naturen kan jag kanske få en aning om en högre makt.
Och genom Bibelns berättelser om Jesus kan jag se mer, förstå närmare Guds vilja och gåva.

Men det är så lätt att vi präster beskriver Gudomen som en triangel med tre sidor.
Eller en person med tre roller, typ jag är en son, en far och en präst.
Men min känsla av Gud vill inte nöja sig med såna konfirmationsmässiga förklaringar.

Jag vill längre,
djupare,
tystare.

Lyssna,
uppleva,
ta emot.

Där nere, där inne och framme,
där bröd och vin räcks mig även efter en halvdålig predikan,
möter jag en verklighet, en Verklig som ger mig livet.

Där nere och där inne
vet jag inte längre om Gud är tre eller en.
Och det bryr mig inte heller.

Där, i meditationen efter nattvarden möter mig en Gud
som är mycket mer än en triangel, tre i en och en i tre.
Där välsignar mig en Gud som inte ryms inom mänskliga bilder och roller.

Om jag skulle beskriva Gudomen som jag upplever den,
skulle jag inte beskriva alls,
för varje beskrivning, varje utsaga vore en förnekelse.

Men idag kände jag att om jag skulle beskriva Gud, om vill säga,
så skulle jag vilja beskriva Gud som en hon,
som en mor ur vilken alla andra gudsbilder har kommit.

Och som aldrig lämnar sitt barn med blicken.

Pingsten och språken

Pingsten är språkens helg alltsedan lärjungarna på den första pingstdagen prisade Gud i tungor på en mängd språk. Berättelsen finns i Apostlagärningarna, kap 2.
För två generationer sedan var vårt land tämligen språkhomogent. Alla talade svenska, och de som kom hit förväntades snabbt gå över till "ärans och hjältarnas språk". Under åren har Svenska för invandrare funnits som redskap för att underlätta för nya svenskar att lära sig vårt svåra språk. Men jag minns också en tid då hemspråksundervisningens språkkurs Merhaba blev en självklarhet i vårt TV-utbud. Idag har vi ett mångfaldssamhälle och inser att många svenskar aldrig kommer att lära sig svenska.

Flerspråkigheten är ett ämne som också lyfts fram i biskop Tuulikkis herdabrev. Själv en invandrad finländare känner hon varmt för de här frågorna. Kapitlet inleds med ett intressant personligt vittnesbörd om hennes eget möte med den sverige-finska språk- och kulturproblematiken. Under den tid som flutit har Sverige förändras, så även kyrkan. Idag skall varje församling ha en beredskap för att betjäna sina församlingsbor även på andra språk än svenska. För Härnösands stifts räkning handlar det främst om teckenspråk, samiska och finska.
Biskopen refererar några gånger till den kyrkliga utredningen "En flerspråkig kyrka", vars grundsyn är att "Evangeliet om Jesus Kristus går över alla gränser - språkliga, kulturella och nationella. Svenska kyrkan har i flera hundra år firat gudstjänst på flera språk. Mångfalden av språk, kulturer och traditioner är en rikedom att ta tillvara i Svenska kyrkan." Utredningen förordar en Strukturell pluralism, som om jag förstår det rätt innebär att kyrkan förväntas införliva de olika språkliga uttrycken i sitt grunttänk. Alltså att de olika språkgrupperna måste ges plats i församlingslivet och betraktas som en likvärdig del av församlingens verksamhet. (Ungefär som vi skall tänka om EFS, tänker jag.) Biskopen förordar utredningens förslag att vi borde använda termen inkludera i ställer för integrera. Inkludera de olika språken i vårt kyrkoliv i stället för att tänka folkgruppsmässigt att den och den folkgruppen behöver integreras i kyrkan. Genom att inkludera visas en öppenhet som erkänner och erbjuder plats. Målet verkar inte vara att göra alla till en viss sorts kyrkokristna utan att också acceptera som svenskt och svenskkyrkligt det som inte låter svenskt eller ser svenskt ut.

En flerspråkig kyrka, det betyder vad jag förstår att Svenska kyrkan måste få vara en kyrka på flera språk. När jag tänker efter inser jag hur lätt det är att fastna i svenskhetstänkandet. Att svenskt i det här fallet är det som låter som svenska språket. Här pekar biskop Tuulikki på en central punkt i det kristna budskapet. Att kyrkan med stort K inte alls är svensk utan världsvid och gränsöverskridande. "Vi är en liten gren i Kristusträdet, en Härnösandsfilial i den världsvida kyrkan."

En riktig pingstvision må jag säga.

Motig tisdag

Har kämpat mig upp till tisdag nu,
i en stad helt grå och kall och våt.
Borta är förra veckans eufori över Sommaren och Värmen och Skönheten och Fåglarna.
Gråväre ä tebaks.

Och vad ska man ersätta söndagens vigningsmässa med,
något som väger upp åtminstone litegrann?

Kansliet kändes lite avslaget igår,
och fortfarande lite slitet idag.
Alla sitter där och saknar förra veckan.
Och/eller räknar dagar och timmar till semestern.
Åtminstone jag.

Tur att jag har våra fikastunder. Dom lyser upp.
Däremellan sitter jag och kurar vid min dator och fattar inte.
Semesterkänslan vill inte gå över..!
Hur ska jag kunna åstadkomma nåt vettigt,
när kropp och själ bara vill ut i denna ljuva sommartid..?

Men timmarna flyger ändå iväg, och dagen slutar vid ca femtom mail i båda riktingarna,
några telefonsamtal, många skratt, ett berörande samtal med rumsgrannen,
två sidor verksamhetsplaner för nästa år, och ett så gott som tomt skrivbord.

Allt för att förtränga
att
Den blomstertid nu kommer...

Biskopen och sexfrågorna

Sexualiteten får ett eget kapitel i biskop Tuulikkis herdabrev till Härnösands stift.
Hon dristar sig att ta upp detta svåra ämne trots att hon anar att man inte kan göra det utan att beröra sin egen sexualitet. Men det bjuder hon på och gör det på ett sätt som är både öppet, personligt och avgränsat.
"Min egen gudsrelation har fungerat allra bäst när jag själv har haft både ett tillfredställande böne- och sexliv."

Herdabrevet ställer frågan varför kyrkorna alltid trott sig veta bäst angående sex och samlevnad. "Det är märkligt att kyrkorna har profilerat sig så starkt på detta område, som de vet så lite om." Och hon nämner "Bjästafallet" som ett exempel på att kyrkan behöver mer kunskap och även lära sig samtala om sexualitet.

Könet på präster och biskopar och deras sexuella läggning är tydligen väldigt viktiga ekumeniska frågor idag, säger biskopen lite ironikt. "Finns det inget viktigare i en värld som håller på att kantra av egoism och känslolöshet?"
Och sedan höjer hon rösten:
"Om man nu nödvändigtvis måste hålla sig till frågorna kring sex, borde inte frågorna om människohandel, prostitution, sexuellt våld, kvinnlig könsstympning, patriarkla strukturer med hedersvåld och utnyttjandet av barn ligga närmare till hands?"

Om Ecce homo-debatten säger biskopen: "Homosexualitet handlar inte i första hand om sex utan om kärlek. Människorna med homosexuell inriktning är inte mer sexualiserade än alla vi andra. Mitt engagemang handlade mycket om minoriteternas rättigheter överhuvudtaget."
Sånt behöver sägas.

Sedan berör hon det sexualiserade våldet. Det finns mitt ibland oss, också bland våra högmässobesökare, bland barn i våra förskolor och barntimmar. Och eftersom barnen står under Guds särskilda omsorg, skall vi i kyrkan särskilt satsa resurser för att värna dem.

Ett stort problem i många fattiga länder är kvinnlig könsstympning. Det är exempel på patriarkala maktstrukturer, liksom påtvingade äktenskap, och biskopen frågar sig om vår kyrkas missionärer gjort vad de kunnat för att förkunna frihet för dessa förtryckta kvinnor.

På område efter område i herdabrevet lyfter biskopen upp stora och viktiga etiska frågor och tycker till om dem. Modigt tänker jag, hur många manliga kollegor skulle våga sig på detta konststycke? Samtidigt saknar jag fördjupningen, diskussionen. Sexkapitlet blir i all sin koncentration närmast snuttifierat. Eller kalla det möjligen för en injektion, ett sätt att visa på några angelägna fördjupningsämnen inom kyrkan. Även på sexualitetens område vill biskopen uppenbarligen fördriva en rädsla, den rädsla som den kuvade hyser för sin makthavare och som skapar tabun och tystnad, förtryck och våld.

Men jag har svårt för att hålla med om att "All kärlek är bra kärlek".
Så enkelt tror jag inte att det kan sägas. Det är så lätt att kalla ett förälskelsens rus för kärlek. Vad är det för mänsklig kärlek som alltid är bra, biskopen? Är det när två människor dras till varandra, alltså passionen, är det inte snarare när de vill ge allt och hela livet till varandra?
Kärlek är förvisso passion, men all passion är kanske inte kärlek?

Domkyrka för en dag

Idag skulle man ha varit jämte.
Det var en festhögmässa som skall genljuda länge runt Storsjön.
Dom t.o.m. sjöng Jämtlandssången som processionsmusik ut ur kyrkan.

Jämtlandsmetropolen var stiftsstad för en dag, med domkyrka och biskop och allt.
Härnösands domkyrka är stängd för ombyggnad.
Men det gick lika bra med Stora kyrkan i Östersund.

Staden log sitt varmaste tjugofem-graders leende under solen.
Frösön kikade över sjön, redan i midsommarstämning.
Oviksfjällen vilade värdigt och låtsades vara ointresserad av begivenheterna.

En stor skara med biskop Tuulikki längst bak tågade in.
Fem av dem fick idag uppleva ett av livets allra största ögonblick.
Vigdes till präster eller diakoner av stiftets biskop.

Inne i kyrkan kändes det.
Ute på kyrkbacken kändes det.
Att det var pingstdagen idag.

Östersunds domkyrkoförsamling gladde sig.
Guds stora världsvida kyrka gladde sig.
Fem nya arbetare i vingården!

Välkomna skall ni vara!

Den blomstertid

Syrenerna blommar.
Rönnarna blommar.
Studenterna blommar.

Äntligen sommar.
Högsommarvarmt i juni.
Skönt i sjön.

Lövsångarens kära långa sommarberättelse.
Flugsnapparens lite stressade pladder.
Och sist på kvällen koltrastens summerande meditation.

I mitt inre spelar Högsjö ungdomsorkester
Sommar av Sven Sköld.
Tack.

Låt oss tala om döden

Under de senaste dagarna har jag tänkt mer än vanligt på döden. Kanske på grund av alla dödsolyckor som hänt under den gångna långhelgen, kanske för att några människor jag känner bär på svåra sjukdomar eller har det mycket tungt i sina liv. Men ändå mest på grund av det som skrivits om en ung man som förra året begick självmord framför sin webbkamera så att vem som helst kunde se hur han hängde sig. Han var både varnad och påhejad genom inlägg på sajten Flashback, en del oerhört kalla, oberörda. Killens öde och självvalda livsslut blev med ens offentligt och slungades ut till oss andra att förhålla oss till.

Låt oss tala om döden.
Så heter ett avsnitt av biskop Tuulikki Koivunen Bylunds herdabrev till Härnösands stift. Där behandlas just det självvalda livsslutet, framför allt vid obotliga sjukdomar. Det är ett ämne som man inte gärna talar om, som är tabu. Kyrkans hållning har traditionellt varit att det är Gud som skall råda över liv och död. Det är fel att ta en annan människas liv. Och självspillingar dömdes hårt av präster och samhälle förr i tiden. Riktigt gammalt tillbaka fick de inte ens begravas i vigd jord. För de hade begått den allra svåraste synden, menade man.

Jag har själv mycket svårt att se något kristligt i en sån dömande hållning. Biskopen tar inte upp hela denna stora fråga i sitt herdabrev utan begränsar sig till de etiska överväganden som den palliativa vården ställs inför vid utdragna obotliga sjukdomar.

Biskopen listar några vanliga frågeställningar som läkarkåren står inför:
När är det rätt att avstå från att inleda livsuppehållande behandling?
När är det rätt att avbryta en livsuppehållande behandling?
När bör man erbjuda en patient att bli nedsövd under sina sista timmar?
Kan det vara rätt att erbjuda en svårt sjuk människa läkemedel så att hon kan ta sitt liv?
Kan det vara rätt av en läkare att aktivt medverka till ett självvalt livsslut?

De tre första frågorna kan enligt biskopen behandlas inom rådande regelverk. Däremot blir det svårare med de två sista. Biskopen känner tvekan inför aktiv dödshjälp men öppnar för möjligheten till förskrivning av läkemedel för att en patient skall ha ett val om det blir för outhärdligt. Hon beskriver sin utgångspunkt som den humanistiska människosynen, att människan är subjekt i sitt eget liv och har rätt till sin värdighet också inför livets slut.

Med stor personlig öppenhet (Hon berättar t.ex. om sin egen sjukdom) leder biskop Tuulikki läsaren in i dessa svåra frågor och visar på trons trygghet mitt i de etiska våndorna: ”Vi måste våga tala om döden. Döden uppfattas ofta som något skrämmande och tabubelagt. Vi i kyrkan som inte tror på någon slutgiltig död borde ha frimodighet att kunna tala om den. I synnerhet när vi fortfarande begraver de allra flesta svenskarna och har en viss kompetens på området.”
Jag upplever detta avsnitt av herdabrevet som ett smalt inlägg i en jättevid fråga, självmordet. Har människan rätt till sitt eget liv? Måste det i alla lägen vara Gud som avgör när vi skall dö? Hur visar vi barmhärtighet i livets slut? Hur tänker biskopen där?

Jag vet inte. Jag har inte svaret på självmordets gåta. Men samtalet behövs, inte bara om den palliativa vården utan om det självvalda livsslutet i allmänhet. Här menar jag, har vårt stift fått en god och stark utgångspunkt i biskopens motto:
Kärleken fördriver rädslan.

Kanske är det så:
Där vi låter kärleksbudet leda oss, där finner vi lösningar.
Där vi klamrar oss fast vid regelverk, lagar och bud, där blir det låst och hårt.
Där fördriver rädslan i stället kärleken.

Just nu tänker jag på alla dem som i helgen led trafikdöden eller inte orkat leva längre, och på dem som just nu är döende. Men mina tankar går särskilt till den arme pojken som i höstas tog sitt liv framför webbkameran, jag ber för dem, och hela kyrkan ber för dem den urgamla bönen:

Giv dem o Herre den eviga friden och låt ditt eviga ljus lysa för dem.

Biskop Tuulikkis herdabrev

Biskop Tuulikki Koivunen Bylund ”släppte” under våren sitt herdabrev till Härnösands stift. Ja, hon hade t.o.m. ett litet releaseparty kring utgivningen, okonventionell och PR-medveten som hon är. Jag har tänkt ta upp några tankar i hennes herdabrev i ett par blogginlägg.

Först – om första intrycket.
Herdabrevet är en mycket vacker och tilltalande skrift i ett mjukt och nästan kvadratiskt format. Skaffa boken från Härnösands stift, läs, titta och njut. Text och bild bildar en spännande helhet som för mina tankar till upplägget av Stora boken om kristen tro. Bildvalet är excellent, proffsigt och samtidigt mycket personligt.
Herdabrevet är uppbyggt kring biskop Tuulikkis valspråk: Charitas foras mittit timorem. Kärleken fördriver rädslan. Som gammal gymnasielatinare har jag några frågetecken, t.ex. beträffande stavningen av Kärleken, Charitas som är ett avsteg från det klassiska latinets caritas. En annan fråga är varför en biskops valspråk överhuvudtaget måste vara på latin. Kanske det är så att biskopar som har disputerat gärna väljer valspråk på lärde mäns språk. En signal så god som någon. Själv upplever jag tyvärr latinet som ett förnämt och effektivt sätt att exkludera de människor som man vill nå med sitt motto. I bästa fall kan det kanske bli en spännande rebus som lockar till frågor och samtal.

Biskopen skriver om sitt val av valspråk, att hon som ny präst fick rådet att aldrig använda ordet kärlek. Det är liksom för stort och svårt ord. Och visst – ett valspråk om kärleken skulle kunna kännas som ett omöjligt Storord. Men efter att ha läst boken några gånger känner jag att den kärlek som behandlas i herdabrevet hela tiden landar i något konkret och angeläget. I biskop Tuulikkis tappning svävar kärleken aldrig som ett Storord under kyrkovalven. Den har med oss och vår sårbarhet, medkänsla och solidaritet att göra.

I de inledande kapitlen behandlas motsatsparen kärlek och svaghet och kärlek och rädsla. ”Sårbarheten är en av kärlekens viktigaste beståndsdelar… Kristus hjälper oss inte genom sin allmakt, inte genom att vara oss ”en väldig borg”, som det sjungs i en traditionell psalm. Utan han hjälper oss genom sin svaghet och sina lidanden. Först när vi själva hamnat i förtvivlan kan vi ana kraften i Guds svaghet.”
Det här känns för mig som en god inkarnationell teologi. Också Gud vet vad utsatthet och lidande är. Den lidande Kristus är med mig i mina lidanden och svårigheter med löftet att hjälpa mig igenom. Guds kärlek är alltså lidande, men också lidelse, alltså allt som ryms i ordet passion. Och här menar troligen biskopen att även den helt vanliga mänskliga kärleken är ett fönster mot Gud. Hon skärper samtidigt till kärleksbegreppet: Gud är inte kärleksfull, Gud är mer än så. Gud är själva kärleken och kärleken är Gud.
Någonstans här får jag trots det ovan sagda en liten känsla av att kärlek blir ett svårhanterligt storord. Det låter bra och vackert, men hur skall jag som en vanlig människa förstå det?

Alltnog, sedan tar biskopen upp rädslan som en i grund och botten positiv kraft som skyddar oss från faror. Men den rädsla som börjar styra våra liv blir destruktiv. ”Rädslan massakrerar mänskliga relationer, den startar krig, gräver hål i själen. Det finns en neråtgående spiral från kärlek till fruktan.” Hon påminner om Bibelns vanligaste uppmaning: Var inte rädd. Det är som om hon vill säga som Sara Lidman och min författande dotter ibland: Lev!!
Dvs våga leva! Trots sårbarheten och rädslorna. För det är i våra mänskliga relationer som Kärleken med stort K skall synas, höras och kännas. Älska Gud kan man bara göra i närhet till andra människor. Biskopen skriver: ”Luther skrev om att Gud har sagt till människorna: Människa, jag är alltför hög för dig, som du inte kan fatta. Jag har gett mig själv till dig i din nästa; älska henne, så älskar du mig.”
Som sagt, biskopens kärleksvalspråk har trots sitt latin med våra liv här och nu att göra. Det utmanar.