Mors dag - Livgivarens dag

Det är Mors dag idag och tillika Pingstdagen, den helige Andes dag.
I domkyrkan läste vi i trosbekännelsen om Guds Ande: "Herren och livgivaren som utgår av Fadern och Sonen".
Ursäkta en heretisk tanke, men jag har intuitivt svårt med den helige Ande som mankön.
I männens kyrka har naturligtvis Gud gjorts till man och betecknats med manliga epitet och manliga pronomen: Han, Herren, livgivaren, kungen, härskaren osv.
I våra kyrkliga handböcker har man numera försökt förmildra det manliga språket. Därför föreskriver kyrkohandboken att prästen skall säga: I Faderns, och Sonens och den heliga Andens namn.

Idag på Mors dag tänkte jag under trosbekännelsen: Livgivaren, det måste ju vara Gud som mor. Det är ju en mor som har gett oss livet, fött oss till människor.
Och jag tänkte på min mor Eva och hennes mor Ellen och hennes mor Olivia, och vidare bakåt: Lovisa, Anna-Lisa, Magdalena och där långt nere i rötterna Lisa, min mormors mormors mormors mor som föddes 1736.
Livgivaren som fött och som föder.
För mig får den heliga Anden gärna vara Guds livgivande, nyfödande moderlighet.

Pingstdagen - Mors dag.

Trädgår'n, gräsmatta och hundpäls

Jag är volontär på Café Trädgår'n i Härnösand. Har nog sagt det nån gång.
Idag var det min tur att ansvara för caféet tillsammans med Åsa och Marcus.
Förmiddagen och halva eftermiddagen gick åt till det. Det kom c:a 30 gäster, vilket var bra med tanke på att det var marknad och tivoli i stan och dessutom Lions loppmarknad, för att inte tala om att det var försommarens varmaste soldag.

Sen har jag varit i stugan och vattnat gräset. Vår ifjol anlagda gräsmatta förklarade för mig sin skörhet, och viskade knappt hörbart: Jag törstar, och det fick mig att ställa upp. Så här har vattnats från vänster till höger och nedifrån och upp, och från höger till vänster och uppifrån och ned, medan jag har stått och beskådat de solfjäderformade strålarna som sakta svept fram och tillbaka över det törstande gräset.
Otroligt fascinerande syn av någon anledning.
Gräsmattan blev så tacksam och vågade efter några timmar tro på livet efter detta.

Under tiden sprang vår lille Cavalier King Charles vid namn Mozart och hämtade pinnar och bollar igenom vattenstrålen ett antal gånger. Det kändes tydligen lite obehagligt att bli blöt, för efter varje gång skyndade han sig in under stugan och rullade runt i sanden för att torka sig. Så när mattan var färdigvattnad och han såg ut mer som en gråsugga än en knähund, bar jag honom till duschen. Och där fortsatte dagens vattning så att säga. Först gillade han det inte. Men det var som om han förstod att han kommer att klara av det och må bättre efteråt, för han stod så stilla och lät husse schamponera och hålla på, duscha och krama päls och sen göra om det hela igen. Sen gick det åt två handdukar och en hårfön för att få honom torr igen.

Och därefter var han lika tacksam som gräsmattan.

Fredagsfika

Fikarummet på mitt jobb är alltid lika välkomnande.
När klockan är fem i halv tio kommer Lena alltid och hojtar:
-Näe hörru adjunkten, nu är det fika!
En alltid lika kär signal.
För halv tio spelar det ingen roll vilka kriser som rasar i stiftets församlingar,
då är det fikatid. Och alla strömmar nedför trapporna, enormt nöjda med sin första period.
-Å, jag hade femton nya mail idag, men hann med dom allihop.
- Ja men jag då, jag hann med tjugfem plus ett protokoll, liks.
Osv. tills man slår upp dörren till fikarummet och möts av den:
Kaffedoften, den rättvisemärkta dessutom.
-Aaahh..

Till vardags bjuds endast en smörad limpskiva till kaffet.
Ja, okey då, vi får också frukt och kex och finnkrisp som alternativ för dom som vill späka sig.
Men en limpskiva, alltså, som på sin höjd kan hottas upp med stans glesaste apelsinmarmelad. Det är tre dagar mellan apelsinskalen på limpan.

Men på fredagar!
På fredagar missar jag aldrig fikat. Om jag är ledig den dagen, säger jag alltid:
-Du jag måste ner på jobbet en stund och fixa en sak.
För på fredagar kommer nybakade frallor till kaffet. Och då får vi t.o.m. ost!
Munterheten är stor i kaffekön, vi pratar och kommenterar frallorna.

Ibland händer det att bageribudet kommer sent med sin brödback.
Då hänger hans liv på en skör tråd. Förorättade blickar konstaterar: Inget bröd än, va!? Är det sant! Tänk att företagen inte har nån ansvarskänsla nuförtiden! Etc.
Sen kommer den arme ynglingen och löper gatlopp förbi den dödstysta kaffekön.
Och vips lustigt är den goda stämningen tillbaka och killen och hans bagare är förlåtna av hela kyrkan.

Jag sågar itu min fralla med andakt, smörar de båda brottsidorna, lägger två ostskivor, ihopvikta förstås, på varje halva, gafflar upp två skivor smörgåsgurka ur findusburken och lägger på den ena halvan, samt smetar ut svartvinbärsmarmelad på den andra ovanpå osten.
Alltså här pratar vi andakt, närmast ett sakralt skådande.
Jag lägger de båda underverken på en servett, tar min kaffekopp som det står S:t Martin på, (en gåva från Kimberley) och skrider i procession till en lämplig stol med lämpligt sällskap.

För nu är det fredag och jag ska dricka fredagskaffe!

Mötas om än olika

Vi har haft en ekumenisk ledarträff idag.
Biskopen har mött företrädare för de kristna samfund som finns inom Härnösands stift.
Det blev en fin förmiddag med öppna samtal om gemensamma och särskiljande frågor.
Varför vill baptister döpa om barn?
Varför drar sig en del inom Svenska kyrkan undan från de ekumeniska gemenskaperna?
Vad är det med Jonas Gardells bok om Jesus som gör den så kontroversiell?
Är det homosexfrågan som till syvende och sist kyler ner ekumeniken idag?
Och hur kommer den ekumeniska kartan att se ut om tio år? Har alla frikyrkor gått ihop då?

Detta var biskop Tonys sista samfundsledarträff.
Som ekumenisk handläggare sitter jag med och gläder mig åt de öppna samtalen.
Detta kan bara leda framåt, tänker jag.
Måtte det få fortsätta.

Till iPope

Bäste Påve,

Tack för din inbjudan.
Men jag tror jag ignorerar din Facebook-invit.
Och jag avstår nog från att bli med i din fan-group.
Vi verkar tyvärr bo på skilda planeter.

Din Jan

Viktig måndag

Idag har stiftskansliets personal för första gången fått möta sin nästa biskop.
Biskop electa Tuulikki Koivunen Bylund har avlagt sitt första besök i Härnösand.

Det var bra för oss, och förhoppningsvis även för henne.
Nu vet vi vem som skall ta över efter biskop Tony om ett halvt år.

Skönt att tiden inte stannar när han slutar.

Oj så härlig helg!

Den har varit nästan om en minisemester, Kristi himmelsfärdshelgen.
Visserligen har vi inte gått i kyrkan som vi alltid brukar, men ändå.
Fjärde dagen på raken i stugan, en varm och solig söndag.
Jag invigde sommaren genom att klippa gräset som vi sådde ifjol.

Och så har jag läst ut en härlig bok, Aktse - på nio rökars håll, av Mats Gärling.
Den förde mig tillbaka till ungomens kanot- och vandringsturer i Sarek.
Mycket intressant för en gammal aktsevän. Tack Annika för den!

Men sen fick vi lov att bryta vår försommartrans och återvända till stan.
Vi hade nämligen bjudit middagsgäster ivkäll.
Så bara därför har vi nu en nystädad lägenhet som utgångspunkt för en ny arbetsvecka.
Förutom att vi fick en trevlig start på en ny bekantskap.

I morgon ska jag leda morgonbönen på stiftskansliet.
Jag tror vi måste sjunga 752,
Över berg och dal som en mjuk koral drar sommarn över vårt land.
Den passar bra.

Försommarlördag

Lördag efter Kristi himmelsfärd.
En underbar morgon i stugan.

Jag vaknar kl sju,
ser att morgonen är vacker ,
släpper ut hunden och sätter på kaffe.

Sätter mig och skriver en insändare/artikel som nog aldrig kommer att bli publicerad.
Den får rubriken Vart tog Jesus vägen, men säckar ihop redan efter första genomläsningen.

Så vaknar hustrun och vi begår en himmelsk frukost vid stugväggen.

Jag hinner skruva ihop två fågelholkar före melodikrysset.
Holkarna möter tydligen sedan ett uppdämt behov på bostadsmarknaden,
fast jag vet att holkar ska vara uppe före häckningen.
Redan i eftermiddag är det visning av de nyproducerade lägenheterna i björkdungen.

Melodikrysset är lätt som en plätt.
Vi löser t.o.m. frågan om Electric Light Orchestra med hjälp av datorn.
Har äntligen köpt ett mobilt bredband som gör oss världsvida här i Ytterskog.

Efter vårens häftigaste regnskur kör vi sedan till graven i Högsjö,
och planterar en morsdagsros.
Ingegerd och Rainer fortsätter tydligen med sin handelsträdgård, alla profetior till trots.
Vid Högsjö kyrka skiner solen som om det var Mors dag redan.

Sedan fortsätter vår rundtur till Rö,
där jag klipper gräset åt Kristina,
och vi gratulerar henne på födelsedagen med en tomatplanta och en pelargon.

Ja, ungefär så har denna vår dag förflutit.

Jag är tacksam,
särskilt för taltrasten, som stått för underhållningen ikväll.
Vi har suttit länge på lillstugans veranda och pratat igenom dagen,
liksom trasten sin.

Och vår Herre lyssnar till båda.

En vilodag

Ja, efter gårdagens urladdning känns min kropp fullständigt giktbruten idag.
Dvs intet kroppsarbete.
Dagen började i dimma. Vi passade då på att åka in till stan för diverse ärenden, bl.a. har vi hittat tapeter till ett par väggar i stugan.

Sen har vi suttit och läst i solen vid en kopp kaffe. Jag har börjat på boken jag fick i födelsedagspresent av lillasyster. Den handlar om Aktse-hemmanet och känns helnostalgisk.
Och så har vi plockat fram alla trädgårdsmöbler.
Så - då är det väl sommar då?

Ja det är faktiskt redan försommar även om det inte är speciellt varmt.
Men löven de grönska i sol kring alla backar, och alla små fåglar de sjunga på en gång.
Önskar bara att den ständigt molande tröttheten ville släppa och ersättas av ett Martin Timell-il. För här är så mycket som behöver tas tag i.

I morgon får det bli lite mer action igen, herr Sjöberg!

Vägröjare

Kristi himmelsfärds dag, och jag och hustrun har bara varit i stugan.
Agerat vägröjare och banat väg hela dan.

Det börjar efter en stillsam frukost vid stugväggen.
Vi inser att dagen blir halvmulen men bra.

Jag tar mig an vägen, säger jag.
Då hänger jag med, svarar hon.

Vi tar fram overaller och krattor och spadar och sågar
och drar allt på en skottkärra över bäcken.

Att vara vägröjare kräver mod, styrka och ögonmått.
Vi tar med vad vi har av alltsammans och griper oss verket an.

Efter vinterns snöplogning ligger högar av väggrus lite varstans i terrängen.
Vi beslutar oss för att återbörda gruset till vägen.

Säkert nitton skottkärror fylls under dagen med grus och jord
som längtar tillbaka till meningen med sitt liv.

Hälls tillbaka på vägen från gamla E4:an till Wiks torpet.
Alla berg sänks och alla dalar höjs och det blir så fint.

Men att vara vägröjare kräver mer mod än så.
Det handlar om att föra kampen mot slyet.

Fram med slysaxen,
och fullt krig på dikesrenen.

Allt som sticker ut i vägen ska bort.
Granruskor, björkkvistar, sälgslanor.

Och uppkäftiga årsskott av björk, asp och sälg.
Ingen pardon här, inte.

Markägaren är inte här så han får tycka vad han vill,
men så här kan det ju inte se ut!

Kroppssmärtan tar oss upp i ett högre medvetandeplan
och vi närmar oss hysterins domäner.

Klipper allt som ser dött ut i träden,
drar allehanda gamla torr-rakor ut i bushen,

hugger in på allt som ser närgånget ut och,
får utlopp för allehanda primitiva drifter.

Till sist ser infarten ut som den gör i våra vinterdrömmar,
välansad, vacker och välkomnande.

Och vid det laget värker mina handleder betänkligt.
De har klippt, sågat, dragit och lyft säkert ett par ton.

Inte är det så särskilt andligt att vara vägröjare som jag trodde.
Men gode kännbart.

Och roligt.

Långhelg

Det är onsdag före Kristi himmelsfärdsdag,
dvs långhelg i Sverige.

Studentmössorna har tagits på,
blåsippornas tid är över, vitsipporna inleder finalen.
Nu börjar gullvivornas långa regeringstid.
Björkarna står ljusgröna av förväntan inför den kommande sommaren.

Det här är den allra ljusaste tiden på året,
då alla förhoppningar slår in,
samtidigt som hela sommaren är kvar.

Vi har kopplat loss förtöjningarna till våra jobb och åkt ut till stugan.
Efter en god middag sitter jag nu och lyssnar på Beethovens 6:a,
pastoralsymfonin, som beskriver stadsbons ankomst ut till landet.

Helt perfekt.
Helt relevant.
Helt underbar.

Just nu briserar åskan i tredje satsen.
Ibland blir det åska.
Så har det varit för mig de senaste dagarna.
Känsloutbrott, frågor, tårar.

Och nu, här ute i naturen, efter ett uppklarande telefonsamtal,
bryter försommaren in med trastar, bofinkar, Beethoven och kvällsljuset,
som förkunnar att hoppets tid nu är här.

Försommaren!

The Link - om evolutionen

Idag har en världssensation briserat i forskarvärlden. En fossil lemur på gränsen till apa presenteras som något av den felande länken mellan djuren och människan.Ida kallas det 47 miljoner år gamla djuret och är tydligen det allra bäst bevarade fossilet någonsin.
Sånt här tycker jag är fascinerande.
Vilken höjdare under Darwinåret, kommer nästan som på beställning.
Fossilet ifråga lär ha hängt på väggen hos någon samlare tills några forskare fick ögonen på henne.

Se fyndet på http://www.revealingthelink.com/who-is-ida/idas-anatomy

När jag tittar närmare på kvällstidningens bloggar kring artikeln, blir jag beklämd. Där har det unika fyndet genast resulterat i en hätsk strid mellan troende och ateister, mellan Gud och Darwin, mellan tvärsäkra korkskallar, som inget ser utom sina egna åsikter. Själva fyndet fascinerar dem inte, att man funnit en nästan helt bevarad levande varelse som levde för 47 miljoner år sedan. Man kan till och med se vad den åt innan den dog och att den hade brutit ett ben och att det rör sig om en hona. Jag menar tänk vad de lärde kan se i ett stenfossil!

Mest upprörs jag över alla dumma kristna inlägg kring fyndet. De går ut på att förneka och låtsasförklara med argument som endast är löjliga och därmed förlöjligar den vördnad för livet som är all tros grund. Både de troende och deras motståndare ateisterna blir tydligen oerhört provocerade av fyndet av Ida. Båda måste ju ha rätt. Och den andre ha fel.
Ingendera parten visar någon som helst vördnad för livet. De ser bara sina egna åsikter.

Själv känner jag en glädje över fyndet, även om det innebär en spik till i kistan för evolutionsförnekarna, den kristna högern. För min Gud är fyndet av denna lilla lemurapa inte något nytt. Att arterna utvecklas vet naturligtvis den som har hittat på det. Och nog kan vi se tecken på evolutionen om vi bara vill. Se bara på våra sönderavlade hundraser eller mjölkkor. Eller att vi svenskar blir både längre och äldre, det är ju mutationer. Dra ut dessa förändringar i 47 miljoner år bakåt, och jag kan förstå att vi mycket väl kan ha nåt gemensamt med The Link, Ida.

Om tron är så klen att den inte tål vetenskapliga upptäckter, då är den inte mycket att hålla i när stormen går.

Jag tror på en Gud som fanns före all tid, som finns evig i alla nu, och som kommer att finnas efteråt också. Tidsåldrarnas Gud, evig men också här hos mig just nu.
Ofta förklädd till slump, men samtidigt verksam och planmässig.
Överraskningarnas Gud.
Som uppenbarligen kan väcka t.o.m. döda fossiler till liv och därmed ställa frågor till oss förstockade.

Nej idag har jag inget att säga

Mellansel och Grieg

Har idag varit upp till Mellansels folkhögskola och träffat grundkursarna, dvs dom som går Svenska kyrkans grundkurs. De funderar på eller är mitt uppe i att utbilda sig för tjänst i kyrkan. Sånt är roligt. Jag blir så triggad av ungdomar som vill tjäna Gud och kanske också vill bli kyrkans medarbetare.

Vi pratade Svenska kyrkans internationella kontakter och vad mission är i den världsvida kyrkan. Hur roligt som helst.

Sen sätter jag mig i bilen och kör hem. Då faller den stora tröttheten över mig. Och känslan av att det hela tiden är något som måste göras, möten som ska hållas, träffar som ska planeras, barn som ska servas, för att inte tala om tusen saker i sommarstugan som måste göras, helst igår.

Utanför bilfönstret är vårsommaren betagande, men jag ilar förbi alla vackra ställen. Grönskan är skir och skör, och jag ser det sakligt konstaterande utan den härliga vårkänslan.
Känner bara trötthet, vill hem och sova. Orkar inte vara glad åt våren just nu.

Landar hos hustru med dotter i stugan och sitter en stund i solskenet innan vi far in till stan för att laga middag. Och visst är det lika vackert idag som häromdagen, när jag la upp bilder på http://janasa1.blogspot.com/ . Men jag sitter nu där med tunnelblick för det sköna. Talgoxen är yr av kärlek utanför sin holk. Jag ser det och gläds, javisst, men orkar inte ta in det. Vill bara vara ledig. Och detta trots att jag har världens roligaste jobb. Konstigt.

Så står jag nån timme senare hemma och diskar efter kycklingsalladen, glad åt att vi hann hem i tid för att kunna sitta ute på balkongen och äta. Det var så varmt och skönt i solen.
Medan jag diskar sätter jag på en orkestral Grieg-skiva.
På vårarna blir det mycket Grieg.
Kommer efter några spår till Solveigs sang.

Då stannar ekorrhjulet i mig. Musiken öppnar sig och tar emot mig.
De långsamma harpackorden i början, fiolernas längtanssång och de stillsamt glada folkliga dansstegen, allt i oändligt sköna klanger, som får mig att stanna upp och se ut över fjärden.
En minnesbild kommer för mig.
Solveigs sang på Pappas hemmagjorda 78-varvare i Tärnaby.
Och fjärden blir till Gäutan med utsikt bort mot Ryfjället.
Den nordiska våren.

Bilder kopplas ihop, känslor möts nånstans under ytan.
Kasam.
Känsla av sammanhang i mina glädjeämnen.
Trots trötthet och stress.

Eurovisionsschlagern

Efter en kväll i konstgjord yra från Moskva kan jag konstatera att rätt låt vinner.
Alla andra har B- eller C-klass.
Är jag för gammal när jag tycker att programmet har mist sin värdighet?
Programledarna skriker Hello Europe!! som om det inte fanns högtalare, och håller en hysterisk grundton i alla kommentarer.
Fast ikväll var det lite bättre än under semifinalerna.

Den fina grundtanken att musiken ska korsa gränser och förena folken kanske funkar nånstans, men den flashighet som numera har tagit över överskuggar alla ädla motiv.
Men troligen betyder det mycket långt borta i Azerbadjan att få låtsas tillhöra Europa, liksom Armenien och Israel och såna länder.

Malena Ernman gjorde sitt bästa, men det höll inte så långt.
Men hela Norden var med i finalen,
och en i gänget vann:
Norge.

Grattis, Norge!
Det var välförtjänt.
En folklig och medryckande refräng och en jättecharmig sångare.

Nästa år i Oslo!

Svärmor och vitsippor

Nu har vi haft svärmor här hela veckan. Och det märks.
Bullar och kakor i frysen, skafferiet städat liksom bak- och kryddskåpet.
Blommorna ansade och plockade, och en ständig kaffedoft i huset.
Wow, alltså.

Vi var ut till stugan idag. Där var alldeles vitt av vitsippor.
Man blev riktigt andäktig.
I morgon ska vi ta med kameran och lägga ut bilder på den andra bloggen,
så att världen får se var paradiset ligger.

Ikväll har tre generationer suttit och tittat på filmen Patrik 1,5
om två homokillar som skulle adoptera ett barn. Den var fin, faktiskt.
H sa att kompisarna aldrig skulle tro henne,
om hon sa att hon hade sett den med mamma och mormor...

Heja Greta!
Tack för den här gången.
Ingen av oss tror att du snart är 78.

Jag tillber Dig

Mina två senaste bloggar:

Livets början och livets slut.
Frågorna kring vad livet är värt
i båda ändarna.

Min känsla i båda ändar:
Jag vill böja knä och tillbedja mysteriet
i början och i slutet.

Livet
som kommer någonstans ifrån,
tar sin boning i några celler
och hänger kvar till slutet
kanske sjuttio år senare.

Jag knäböjer inför Dig,
omätlige,
outgrundliga,
ofattbare,
ogripbara.

Jag tillber Dig,
som ger liv
och tar liv
och som döljer anledningen
för oss dödliga.

Jag tillber Dig,
som vågar stiga ner från din ouppnåelighet,
göra dig mätbar i tid och rum,
förståelig om än märklig,
gripbar för mänsklig hud och erfarenhet.

Nyckel till vagga och grav
begynnelse och slut.

Jag tillber dig,
Livgiverska,
Moder varur allting kommer,
och till vars famn allting återvänder.

Fader, alltings början och slut,
skapare av himmel och jord,
av födelse och död.
Och som förstår varför.

Jag tillber dig sköra barn,
som lyckades bli född
och tog din boning ibland oss.

Levde och dog,
visande värdet,
människans höghet,
helighet
såsom Du är helig.

Jag tillber

Åldringsvården

Efter Uppdrag gransknings genomlysning ikväll av hur de gamla mår i nedskärningarnas Sverige, börjar man gruva sig för fattigvården...

Den kloke utredaren i programmet, Torbjörn Larsson, efterlyste ett samhälle, där vi värderar och lyssnar till de gamla, deras visdom och berättelser. Där generationer hålls ihop.

På en demensavdelning som jag besökte en gång ville en gammal man åka hem.
- Men du är ju hemma, Egon. Du bor ju här nu.
Och så diskuterade dom en stund.
Till slut sa gubben utan att veta hur tragikomiskt det lät:
- Ja om det här är hemma, då måtte jag vara jävligt borta..!

Vi lever allt längre och längre, men har inte självklart mer glädje av våra tilläggsår.
Ensamheten, som redan är så skriande bland de gamla, ökar. När inte äldreboendena har personal så det räcker ens till en terapi eller dagcentral, då blir de gamla sittande i ensamhet på sina rum, tuggande på sina lugnande tabletter.

Och de gamlas barn anser liksom sina föräldrar att det är samhällets ansvar att ta hand om de gamla.
- Jag vill då inte ligga mina barn till last..!
Men det är inte kommunens gamla, det är faktiskt släktens, familjens, barnens gamla.
Problemet är förstås att barnen idag bor långt från sina åldrande föräldrar. Och då är de gamla hänvisade till undersköterskorna och vårdbiträdena.

Men ett är säkert. Den personal som jobbar inom äldreomsorgen är att högakta för sin omsorg och uthållighet.
Dom kan Gyllene regeln. Dom vet hur dom själva vill bli behandlade en dag.
Kvinnan i programmet från Hagalid i Timrå var ett fantastiskt exempel på en undersköterska med yrkesstolthet, omsorg, medkänsla, och dessutom stresstålighet.

Dubbla deras lön och dra ner i toppen!

Fel kön?

Igår hörde jag att Socialstyrelsen har fastslagit, att det är helt okey att en kvinna gör abort enbart av den anledningen att barnet hon väntar har fel kön.
Man tror inte sina öron ibland.

Jag har förståelse för att kvinnor ibland måste välja att göra abort, men att göra det för att fostret inte har önskat kön, det skorrar i min känsla av vad som är rätt och fel.
Det ofödda livet har inga rättigheter, utan har blivit en vara att köpa eller rata.

- Fel på leveransen: Varan reklameras.
- Vi deletar och börjar om.
- Det är jag som bestämmer. Det är min kropp...

Och ändå är det barn vi talar om. Små bäbisar i vardande.
Som varje mamma och pappa gör allt för att skydda när dom väl är födda.
Barn som äger vårt hjärta för tid och evighet.

Ett foster har ett eget liv i mammas mage, är endast en gäst i sin mors kropp.
Ett foster har alltid också en pappa, men varför är han rättighet till sitt barn helt avförd?
Det är inte sant att fostret bara är en del av kvinnans kropp.

Jag upprörs över vårt folk uppfattning av livets värde.
På grund av alla 30000 aborterna varje år, föds det för lite barn i vårt land.
Samtidigt skäller man på att invandrarna blir fler och fler.

Har vi rätt att utan anledning avbryta ett liv i vardande?
Är det rätt att vi inte har rätt att födas?
Jag tror vi trampar på helig mark här och borde tänka oss för.

Före.

Kyrkans roll i samhället

Nu har jag återkommit efter en heldag i Uppsala kring kyrkans roll i samhället.
Många goda exempel på kyrklig närvaro i samhället visades, flera exempel på samverkan mellan församlingar och samhälleliga institutioner.
Det blev något av en aha-upplevelse för mig, att det är något mycket omvälvande som har hänt i och med år 2000, då vi upphörde vara statskyrka. Alltsedan kommunallagarna 1862 har kyrkan varit förbjuden använda sina skattemedel till sådan verksamhet som borgeliga kommunen har haft ansvar för, t.ex. driva skolor och ålderdomshem. Och ändå var det ju kyrkan som startade vård, skola och omsorg i Sverige. Diakoni fick inte bedrivas med kyrkoskattemedel, för det var samhällets uppgift att ta hand om de små och svaga och ställa upp för utsatta. Därför blev diakonins enda väg in i kyrkan via egna diakoniinstitutioner, finansierade på frivillig väg. Inte förrän år 2000 öppnades åter möjligheterna för kyrkan att bedriva socialekonomiska projekt, att vara en aktör på det sättet i samhället. Och därmed kunde diakonin helt och fullt bli en del av församlingens grundläggande uppgift.

Just nu trevar många församlingar efter vägar att gå i detta nya landskap.
Sex församlingar var idag inbjudna att under varsin halvtimme presentera sina samhällstillvända projekt, däribland Härnösands domkyrkoförsamling, som blivit ombedd berätta om Café Trädgår'n. Vi var sex härnösandare som gav järnet den halvtimmen: föreståndaren Åsa, cafévärden Bosse, kyrkorådsordföranden Jan-Erik, kommunrepresentanten Lisbet, informatören Maria och så volontären Jan, dvs myself! Vi gjorde bra ifrån oss i en brett upplagd presentation, och fick också mycket uppskattning för den.

Man tror gärna att det man själv är involverad i är något självklart, något för alla uppenbart. Därför är det bra med en ögonöppnare som denna dag, för då ser man att det som händer i samverkan mellan kyrka och kommun i lilla Härnösand står sig väl i jämförelse med resten av landets utbud på området.

Hoppas verksamheten får finnas kvar.
Den är jätteviktig.

Tidsresa

Idag har jag åkt buss från musöron till blommande körsbärsträd,
från tussilago till maskros, från vår till försommar.
Är nu i Uppsala hos barnbarnen, därför har jag inte tid att blogga.
Sen pågår ju ishockeyfinalen...
Vi hörs.

Heja SKRUV!

Det är driv i det internationella engagemanget i Härnösands stift.
Ombudsrörelsen har planer på att lägga ned nuvarande verksamhet.
Kan låta märkligt, men det är faktiskt spännande.

Jag har idag varit på årsmöte med SKRUV-H som är stiftets ombudsrörelse för vår kyrkas internationella diakoni och mission. Och där diskuterades framtiden.
Vår kyrkas engagemang för det som förut hette Svenska kyrkans mission och Lutherhjälpen har nu fått nya förutsättningar. Dels har kyrkan slagit ihop SKM och Lutherhjälpen till ett gemensamt internationellt arbete under benämningen Hela världen. Dels stadgar vår kyrkoordning från år 2000 att lokalförsamlingen är vår kyrkas primära enhet. Det är på lokalplanet som allt arbete skall planeras, budgeteras och bedrivas, inte på stiftet. Stiften, alltså kyrkans distriktsorganisation, skall vara ett stöd för församlingarna att uppnå sina satta mål, inte föreskriva dem målen. Församlingen med dess kyrkoherde som verksamhetschef har därför ansvaret även för det internationella arbetet i församlingen. Tidigare betraktades missionen och lutherhjälpsarbetet som ett frivilligarbete för en god men ganska exotisk sak, som på ett särskilt sätt behövde stöttning. Nu betraktar vi det engagemanget som en självklar och normal församlingsverksamhet. Och vår kyrka uppmanar alla församlingar att satsa brett på frivilligarbetet för den internationella diakonin och missionen. Församlingarna satsar nu mer och mer på internationella grupper dit vem som vill är välkommen att engagera sig, för längre eller kortare perioder. Enligt det gamla ombudssystemet kunde du engagera dig bara genom att bli vald av kyrkorådet till missionsombud eller lutherhjälpsombud för fyra år. Idag söker vi smidigare och flexiblare lösningar.
Mot denna bakgrund är det ganska framsynt av stiftets ombudsorganisation SKRUV att diskutera sin egen dödlighet. Ifrån stiftets sida har vi signalerat att stiftet i framtiden kommer att arbeta mer församlingsfokuserat än tidigare för att främja församlingslivet där det internationella engagemanget är en del. Och då är det inte säkert att den gamla ordningen med en folkrörelseuppbyggd föreningsorganisation känns nödvändig. Kanske mer blir gjort om stiftet tydligare riktar sina främjandeinsatser direkt mot församlingarna? Kanske SKRUV- H kommer att läggas ned som ideellt nätverk i stiftet? Kanske inte heller Internationella rådet är det optimala sättet för stiftet att främja engagemanget? Vi har börjat samtala om det också.
Vi vet inte än men vi samtalar och ber om ledning.

Sen är det en annan sak att Svenska kyrkan fegar när det handlar om att tala om Jesus och lärjungaskap i missionsteologin idag. Vi talade om det också idag.
Men det är värt ett eget blogginlägg.

Vad SKRUV-H betyder?
Det namnet antogs för några år sedan som ett lekfullt arbetsnamn för de sammanslagna Rådet för mission och Rådet för Lutherhjälpen i Härnösands stift . Man visste redan då att det var ett interimistiskt namn. Men det var ett embryo och ett djärvt förslag till en rikstäckande nätverksorganisation, och den allra första sammanslagningen av sitt slag i Svenska kyrkan.
SKRUV-H betyder Svenska Kyrkans arbete för Rättvisa och Utveckling i Världen - Härnösands stift.
Dess motsvaritheter inom de andra stiften har idag ändrat namn till Hela världen i X stift, eller Föreningen för internationell mission och diakoni i X stift, t.ex.
Här diskuteras radikalare lösningar för att frigöra energi till själva jobbet i församlingarna.
Heja SKRUV!

Vid Högsjö kyrka

Jag har haft ledig dag idag och ägnat den åt en begravning.
Det är inte ofta jag har kyrkliga handlingar numera, dvs dop, vigsel och begravning, eftersom jag inte har församlingstjänst utan jobbar på stiftsnivån. Men det händer ibland att jag ombeds hålla en förrättning eller leda en gudstjänst. Och det tycker jag om.
Idag gällde det en församlingsbo i Högsjö. Hon var mycket engagerad i verksamheten under mina år som kyrkoherde där. Därför kändes det förstås varmt och hedersamt att få uppdraget.
Familjen hade egen musiker och egen sångsolist, och de gjorde oerhört mycket för att lyfta avskedsgudstjänsten efter Marja.
Många igenkännande handslag och blickar som möttes.
Sorg i blickarna men värme i händerna.

Dagen var varm och solig med lite blåst. Men en fin vårdag. Själv kände jag mig tacksam att än en gång få tjäna i den kyrka som jag har i mitt hjärta. Högsjö kyrka ligger så otroligt vackert belägen vid Mörtsjöns strand med utsikt över Prästholmen bort mot medeltidskyrkan på andra sidan sjön, vid skogsbrynet på Gamla vallen.

När jag går genom stigporten in på kyrkgången upp mot kyrkan fylls jag alltid av en särskild stillhet, en evighetskänsla som kanske bara finns på kyrkogårdar. Ungefär känslan av Petterson-Bergers vackra stycke Vid Frösö kyrka.

Där borta söder om sakristian ligger mina föräldrars grav.
Hej, nu är jag här igen.
Ja, jag ska jag snart vårplantera penséer, Pappa.

Inne i kyrkan öppnar sig ett varmt kyrkorum med där mycket går i grönt och guld. Vackra målningar pryder korväggen och kortaket. Det nakna korset med Jerusalem i morgonljus är för mig en enastående predikan om "det liv som döden övervann i påskens morgonstunder", som vi sjöng idag.
Kyrkans vaktmästare har gjort en meditations-oas mitt i kyrkan som bara måste ses.
Där porlar en liten källa vid korsets fot.
Och budskapet känns tydligt: "Se bortvält är stenen och inseglet bräckt".
Och blommor! Påskliljor i mängd.
Tack Anders och Karin!

Jag önskar jag kunde skriva musikstycket Vid Högsjö kyrka.

Hundbekymmer

Vår käre Mozart, 2 år, alias Hallonbackens Lord Calvert Boy, har varit till veterinären idag, för tredje gången i år. Han är en rar liten Cavalier King Charles spaniel, som förgyllt våra senaste år sedan Mimmi dog.
Mozart har haft problem med klåda. Han kliar sig ofta, både bittida och sent och även om nätterna. Vi har undersökt och behandlat honom för såväl löss som skabb, men ännu tycks inget hjälpa.
Själv tänker han inte så mycket på all uppståndelse utan kliar helt enkelt där det kliar. Det är inte mer med det. Han är som vanligt god och glad och pigg på allehanda upptåg.
Men vi ser hur det här stör honom. Och det bekymrar oss.
Nu ska vi fortsätta skabbkuren färdigt och samtidigt sluta med att ge honom Frolic, som lär kunna leda till överkänslighet. Och i övrigt hålla så damm- och kvalsterfritt kring honom som möjligt. Hoppas det hjälper. Annars får vi börja forska i födan och eventuella allergier. Vilket fick mig att såpskura lägenheten i eftermiddag.
Säg vilket ont som inte har nåt gott med sig...

Killen..!

Stegtävling

Idag har jag gått 14494 steg.
Vi har en stegtävling på jobbet, och jag är redan distanserad av täten.
Så det gäller att inte ta två steg i taget i trapporna nu eller att välja genvägar.
Och tala bara inte om att snålåka med hustrun till jobbet. Här gäller promenera och promenera mycket.
Till all lycka hade vi en studiedag på Vårsta idag, så jag gick dit, och sen hem, och sen till stan ivkäll och sen hem och sen ut med hunden och sen hem.
Det blir 14494 steg.

Tänk att detta kan fylla mig med sån kämpalust!
Då kräver man inte mycket för att tro att man är sund.
Och tänk att man ska behöva en utmaning för att komma igång och röra sig.
Men nu är det så, och nöjd med det är jag.

I morgon måste jag upp tidigt och gå några extra kvarter med hunden före jobbet. Hoppas nu att alla andra arbetskamrater tog sina bilar till studiedagen och tar bussen i morgon!
Det gör dom säkert.

Jag fattar inte var dom får alla sina steg ifrån? Tror nog att en och annan bara står och lyfter skrot nånstans och får poäng utan att gå eller springa.
Sånt är fusk tycker stegpolisen!

Vad människan ändå är underlig...
Godnatt.

Årsstämma

Vår bostadsrättsförening höll sin årsstämma i kväll.
Mindre än hälften av alla bostadsrättsinnehavare dök upp.
Det är märkligt, men också typiskt på något sätt. Man vill inte bry sig för då kan man bli invald nånstans, eller så är man nöjd med att betrakta sitt boende som vore det en hyresrätt, fast det är en förening som man frivilligt har gått med i och borde ta ansvar för.

Nåväl, dom som kom dom kom, och ett bra årsmöte hade vi. Styrelsen hade förberett mötet bra, t.o.m. med vitsippor på borden och en hägrande smörgåstårta i fonden. Förhandlingarna gick egentligen som smort med tanke på hur det brukar gå. Och alla verkade mycket nöjda över det gångna året.

Och jag måste ju bara få säga det: Vår ordförande är ju bara bäst!
Hon håller mycket i huvudet och driver frågor målmedvet samtidigt som hon lyssnar och bekräftar andra. Inte hade hon behövt gå och vara så nervös för detta möte, det sa vi när vi efteråt gick hem till oss, ordföranden, min käresta, och jag, styrelsesuppleanten.

Men nu är hon trött. Så även jag.
Styrelsen fick förnyat förtroende plus en ny intresserad ledamot, vår närmaste granne.
Han blir ett gott tillskott. Tack Erik.
Tack alla goda grannar!
Vi trivs med er.

Inför terminsspurten

En ny arbetsvecka har börjat. Nu skriver vi maj månad, och den har två långhelger, valborg och Kristi him. Månaden kommer alltså att gå fort. Det gäller alltså att sätta fart. Som bekant blir det ju ingen sommar, ifall inte nån sätter fart.

För min del kommer maj månad att handla om att planera vigningshelgen 6-7 juni, då vi ska få fyra nya präster och två nya diakoner i stiftet. Arbetet med präst- och diakonvigningen blir ett roligt jobb. Allt från att göra förslag till psalmer, texter och vem som ska göra vad under vigningsmässan till att gå igenom alltsammans med dem det gäller, inte minst med kandidaterna själva. Det känns stort att få vara med och lägga upp en helg som troligen kommer att bli ett av livets allra största upplevelser för dessa sex.

I samband med vigningen kommer vi att få besök från vårt tilltänkta vänstift i Church of England, nämligen Lincoln-stiftet. Därifrån kommer biskop John Saxbee med två medarbetare för ett första besök i Härnösands stift. Så här gäller det också att lägga upp ett intressant program för våra engelska gäster.

Ytterligare en stor sak under maj blir att få börja bekanta mig med vår nästa biskop. Biskopen electa Tuulikki från Uppsala kommer upp ett par gånger, och då ska vi lägga ett program för henne med. Hon kommer också att delta i vigningshelgen i juni.

Det blir egentligen ett alldeles för stort tidsspann mellan biskopsvalet och tills hon vigs i november, över ett halvt år. Biskop Tony har redan nu flyttat ut ur biskopsgården för att möjliggöra en ombyggnation där. Men han är vår biskop ända till den 8 november.
Biskop Tonys tåg har kommit till en växel, där ett nytt spår grenar ut sig och går parallellt. Fram till november skall vi nu köra på dubbla spår. Och då först tar Tonys spår slut och Tuulikkis fortsätter.
Eller för att prata stafettlopp: Biskop Tony har med sin stafettpinne i handen kommit in i stadions växlingszoon, där en ny löpare ska börja få upp fart för att ta över pinnen och överta loppet. Det är bara det att denna växlingszoon är ett halvår långt, från nu i maj och till november
Det här känns redan, och säkert allra mest för de två stafettlöparna.

Det är tur att stiftspersonalen är ett så erfaret och professionellt gäng.
Men hur har vi det med kondisen?

Farfar 120 år

Tredje maj har alltid varit en speciell dag.
Och det är för att det är min farfars födelsedag.
I år känns det t.o.m. som om han har jubileum.
Han skulle nämligen ha fyllt etthundratjugo år idag.

Nu slapp han uppleva den dagen, får jag väl säga. Han blev 86 år, lika gammal som hans sista kvarlevande dotter är idag. Men han har fått barnbarn och barnbarnsbarn, ja till och med tre barnbarns barnbarn. En av dem heter Ture.

Farfar Thure, 120 år.
Torparsonen från Domsjö fick uppleva industrialiseringen, folkrörelserna, två världskrig och moderniteter som T-ford, tvättmaskin och rullbandspelare!
Elmontören som kunde allt om kraftverk och som satte upp åskledaren på Bjurholms kyrka, men som dog utan att ha hört talas om trådlös dataöverföring. Han såg aldrig en mobiltelefon eller en datamaskin.

En entreprenör var han, med ständigt pågående projekt. Rävar, minkar, bin.
Och en sangvinisk romantiker som älskade sin Hanna, sina rosenrabatter och sin fiol.
Han hade patos, Farfar. Absolutist och folkpartist. Kände mycket och ville mycket.
Som den sanna missionsvän han var, tog han till och med ett lån mot revers en gång för att kunna ge i missionskollekten!
I sin ungdom ville han i likhet med två av bröderna emigrera till Kanada. Men han fick inte friskintyg för emigration. Han blev i stället en globetrotter i böckernas värld. Älskade natur- och reseskildringar.
Farfar reste aldrig själv utomlands. Men uppmuntrade sin nygifte sons Afrikaäventyr, vilket så småningom resulterade i min födelse i Addis Abeba.

Heja Farfar!
Det är din dag idag.

Är det verkligen maj?

Ljuset är kvar fast klockan närmar sig nio.
Jag har ägnat dagen åt den smältande snön.
Idag har den sista snölegan lämnat vår stugtomt.

Maj är här,
och ni skulle bara veta hur det öppnar mitt sinne.

Jesuspärlan?

En kvinna som jag känner är med i en Frälsarkrans-grupp i sin församling.
Då jag frågade henne hur det var och vad det gav, svarade hon:
- Jo det är bra, men jag saknar en Jesuspärla i Frälsarkransen.
- Men det finns ju en gudspärla, anmärkte jag. Eller hur? Jesus är ju en del av Gudomen.

Denna lilla ordväxling fick mig att börja reflektera kring vår syn på Gud och Treenigheten.
Förstå mig nu rätt.
Jesus är min vän den bäste. Det har han alltid varit.

Men det finns en förkunnelse hos främst evangelikala som faktiskt ersätter Gud med Jesus.
EFS har lite av det och defininivt den mer självsäkra kristna högern.
Det är som om Gud inte längre behövs.

Förkunnelsen mynnar ut i Jesus. Jesus han är svaret, fast man glömt bort frågan.
Bönerna riktas enbart till Jesus. Inte ens till Jesus Kristus.
Och sånt får håret att resa sig på mig.

Jag menar att risken finns att all troserfarenhet blir begränsad,
om vi låter all vår gudserfarenhet handla om vår relation till Jesus.
Gud är så mycket mer. Livet rymmer så mycket mer.

Och ändå vet jag mycket väl Paulus ord om att Gud har sammanfattat allting i Jesus Kristus.
Eller Jesu egna ord: Jag och fadern är ett. Osv.
På ett sätt är synsättet helt förståeligt. Varför finns det ingen Jesuspärla i Frälsarkransen?

Men hur kär för mig min Jesus än är, så representerar han bara en del av Guds väsen.
Det finns sidor hos Gud som inkarnationen inte kan förklara. Guds obegriplighet och nyckfullhet, teodicéproblemet, Gud som både manligt och kvinnligt, t.ex.

En alltför stor betoning av Jesusgestalten tror jag kan leda till en osund relation till Gud.
Guds höghet och outgrundlighet blir trivialiserad och ersatt med en låtsaskompis som alltid till slut motsvarar våra önskningar och synsätt. Det går alltid ihop på något sätt.

Eller när vår förkunnelse och tillbedjan inskränks till att handla om vad Jesus gjort och vad Jesus vill och vad Jesus kan. Då reser jag numera borst. För det är så oerhört lätt att predikan blir en projektion av våra manliga idéer. Historien visar det alltför väl.

Gud är större, säger muslimerna.
Gud är större, säger lundabiskopen. Och det är sant.
Om vi gör Gud alltför antropomorf, förlorar Gud sin helighet, sin transcendens.

Gud är inte en man, vilket är faran med en oreflekterad Jesustro.
Gud är mer än man och kvinna, även om Jesus från Nasaret var en man.
När vi tillber Gud måste vi därför rikta oss till den över våra genusdebatter upphöjde Guden.

Gud är inte en kvinna, men de bibliska språkens ord för Ande är femininum.
Den nicaenska trosbekännelsen bekänner tron på Anden som en som föder liv:
... och på den heliga Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen...

Gud som den outgrundlige Skaparen, den Inkarnerade och den Livgivande guden.
Gud som Fader, Barn och Moder.
Här nånstans landar min tro.

Och det gör inte Jesus mindre.
Jesuspärlan
i mitt inre.