En av de saker som jag gillar med vår kyrka är att den inte hymlar om döden.
Vi lever nära vårt folk i deras frågor kring liv och död
och följer de flesta svenskar igenom dödsskuggans dal.
Den gångna söndagen bar rubriken Döden och livet.
Veckomässan i morse avslutades med den underbara psalmen 313:
Min frälsare lever, jag vet att han lever fast världen har sagt han är död.
Den får gärna sjungas på min begravning en dag.
För den är bara så sann!
Mitt i höstdeppighet och ide-aning.
Gässen flyttar, och stararna ska väl till att flytta, bara dom har bestämt sig vart.
Alla lönnlöv från gymnasieparken ligger nu i bjärta färger på vår sida om gatan.
Jag har plockat fram mina trasiga vinterhandskar i brist på annan värme.
Sommaren är förbi och vintern väntar.
Det blir mörkare och mörkare.
Allt i naturen talar nu om förgängelse och död.
I morgon är vi inne i oktober,
den månad då jag miste mina föräldrar
för femton år sedan.
Döden och livet.
Jag funderar mycket över det,
och jag tackar Gud för varje ny dag jag får uppleva.
Liv och hälsa är inga rättigheter.
Livet har vi fått som gåva,
och hälsan är ännu mera nåd.
Men jag tror inte det är knäppt att undra över livets flykt
och dess mening
och mål.
Kanske finns svaren i Jesu närhet.
Jag söker mig ditåt, till honom som sa:
Jag är uppståndelsen och livet.
Och intill denna dag
har jag inte blivit besviken.
Än håller det.
Hos Jesus finns Liv.
Odödligt.
Varmt.
Ja tack.
30 september 2009
28 september 2009
Arma Burma!
Programmet sitter i magen på mig. Som det blir när jag ser våld på TV. Såg ett sent TV-program ikväll om munkarnas och studenternas uppror mot regimen i Burma för två år sedan.
Arma folk, så förtryckt, kontrollerat och förnedrat.
Må vi inte glömma dig!
Arma folk, så förtryckt, kontrollerat och förnedrat.
Må vi inte glömma dig!
27 september 2009
Slut sommar
Sista sommardagen troligen.
Varm om än molnig.
Till stugan och accepterar beskedet.
Tar in hängmatteställningen som stått ute som något slags besvärjelse.
Och tar in soptunnan från vägen. Stugsäsongen är över nu och den töms inte längre.
Altanen är full av vackra löv och solstolarna fulla av minnen och saknad.
Livet går så fort, så fort. Men liksom igår så lever jag idag.
Tack.
Lär mig du skog att vissna glad en gång som höstens gula blad.
En bättre vår snart blommar.
Gud så deppigt!
Du kan väl i alla fall skriva att Mozart sprang ikapp sin boll,
så att det yrde höstlöv omkring honom?
Eller att ni sopade och fejade och skruvade ihop en fin garderob,
och att kaffet smakade underbart liksom de två bullarna.
Och att en kvinnas sällskap hjälper mot hösten.
Javisst. Det är så sant.
Det gör också psalmsång. Vi satt i afton ett gäng i Vårstas trädgård och firade av sommaren med några fina psalmer och en fin andakt med församlingens herde och diakon. Sen landade vi hemma med något så lyxigt som lammytterfilé och en lugn kväll.
Nu stundar vardagen efter en fin helg med de mina.
Varm om än molnig.
Till stugan och accepterar beskedet.
Tar in hängmatteställningen som stått ute som något slags besvärjelse.
Och tar in soptunnan från vägen. Stugsäsongen är över nu och den töms inte längre.
Altanen är full av vackra löv och solstolarna fulla av minnen och saknad.
Livet går så fort, så fort. Men liksom igår så lever jag idag.
Tack.
Lär mig du skog att vissna glad en gång som höstens gula blad.
En bättre vår snart blommar.
Gud så deppigt!
Du kan väl i alla fall skriva att Mozart sprang ikapp sin boll,
så att det yrde höstlöv omkring honom?
Eller att ni sopade och fejade och skruvade ihop en fin garderob,
och att kaffet smakade underbart liksom de två bullarna.
Och att en kvinnas sällskap hjälper mot hösten.
Javisst. Det är så sant.
Det gör också psalmsång. Vi satt i afton ett gäng i Vårstas trädgård och firade av sommaren med några fina psalmer och en fin andakt med församlingens herde och diakon. Sen landade vi hemma med något så lyxigt som lammytterfilé och en lugn kväll.
Nu stundar vardagen efter en fin helg med de mina.
26 september 2009
Solskensbarn
Tänk er en septemberdag i sol och värme,
en grillglöd i skogen och sotig korv och senap och ketchup
och tre lyckliga barnbarn uppe i var sitt träd.
En känsla av evighet och ögonblick,
vuxnas ögon och skratt åt barnens dråpligheter.
Och känslan: Vi lever ännu, vi har varandra.
Alltså,
Minns i november
det ljuva september.
en grillglöd i skogen och sotig korv och senap och ketchup
och tre lyckliga barnbarn uppe i var sitt träd.
En känsla av evighet och ögonblick,
vuxnas ögon och skratt åt barnens dråpligheter.
Och känslan: Vi lever ännu, vi har varandra.
Alltså,
Minns i november
det ljuva september.
25 september 2009
Tacksägelser
Stockholm.
Morgon på Grev Magnigatan.
Promenad en halvtimme till T-centralen (många steg i stegräknaren)
Hämta bil och köra till Ikea.
Lasta in tyngsta paketet och köra in i Stockholm
mitt i värsta fredagsrallyt.
Ikväll klättring på en trappstege för att få upp gardiner och ljus.
Och borrning och skruvdragning
och sen thaimiddag med Helena och Pontus.
I morgon hemfärd via barnbarnen i Uppsala.
Eventuell grillning i Hågadalen.
Och i allt och under allt ett stort tack till Gud
för allt som livet ger.
Morgon på Grev Magnigatan.
Promenad en halvtimme till T-centralen (många steg i stegräknaren)
Hämta bil och köra till Ikea.
Lasta in tyngsta paketet och köra in i Stockholm
mitt i värsta fredagsrallyt.
Ikväll klättring på en trappstege för att få upp gardiner och ljus.
Och borrning och skruvdragning
och sen thaimiddag med Helena och Pontus.
I morgon hemfärd via barnbarnen i Uppsala.
Eventuell grillning i Hågadalen.
Och i allt och under allt ett stort tack till Gud
för allt som livet ger.
23 september 2009
Äktenskapet
Jag lutar åt att Svenska kyrkan gör rätt i att bejaka könsneutrala äktenskap. Det sittande kyrkomötet ska nu bestämma oss i den frågan. Helt säker är jag inte. Det är nog ingen som hyser den minsta respekt för Bibeln som norm.
Frågan är svår. Skapelsetron säger mig att man + kvinna= barn. Samma skapelsetro bejakar även den mångfald som ryms i skapelsen, att några är vänsterhänta och några är homosexuella.
Alla domsord i Bibeln över sodomi och sex överhuvudtaget får mig snarast att ana att här har man trängt undan kärleksbudet. För äktenskapet har inte bara med vår reproduktion att göra, utan också med kärlek, gemenskap, sex.
Jag har en känsla av bävan inför detta beslut. Kyrkomötet kommer troligen att ha en maratondebatt med en mängd positioneringar, men kommer sedan att säga ja. Och då hoppas jag att det inte beror på att ja är det enda politiskt korrekta beslutet. Jag hoppas i så fall att det beror på ett profetiskt mod att stå upp för kärleksbudet som den övergripande normen, och för en grupp i vårt land som alltid varit ringaktad och misstrodd, ja föraktad av storhopen.
Jag hoppas i så fall att man säger ja till missionens ofrånkomliga inkulturationsutmaning. Jag menar att då det kristna budskapet möter en kultur, så måste det förkunnas så att det stämmer med kulturens grundvärderingar. Tjugohundratalets människor i den här avlägsna stammen som kallas svenskar måste kunna känna igen budskapet som ett gott budskap, inte ett förtryckande, orättfärdigt, ja oetiskt. Dvs samma mod som fick 1800-talets regimer att fördöma slaveriet och upphäva det, trots att Bibeln bejakade det utan minsta förbehåll.
Samtidigt - vart leder ett ja?
Till att alla gammelkyrkliga och högkyrkliga och väckelsefromma lämnar kyrkan?
Till att nästa fråga för kyrkomötet blir att bejaka månggifte?
Till att Svenska kyrkan blir isolerad i den ekumeniska gemenskapen?
Eller till att historien visar att vi gick före i en kamp som var oundviklig för rättfärdigheten?
Eller...
Vad tror du?
Frågan är svår. Skapelsetron säger mig att man + kvinna= barn. Samma skapelsetro bejakar även den mångfald som ryms i skapelsen, att några är vänsterhänta och några är homosexuella.
Alla domsord i Bibeln över sodomi och sex överhuvudtaget får mig snarast att ana att här har man trängt undan kärleksbudet. För äktenskapet har inte bara med vår reproduktion att göra, utan också med kärlek, gemenskap, sex.
Jag har en känsla av bävan inför detta beslut. Kyrkomötet kommer troligen att ha en maratondebatt med en mängd positioneringar, men kommer sedan att säga ja. Och då hoppas jag att det inte beror på att ja är det enda politiskt korrekta beslutet. Jag hoppas i så fall att det beror på ett profetiskt mod att stå upp för kärleksbudet som den övergripande normen, och för en grupp i vårt land som alltid varit ringaktad och misstrodd, ja föraktad av storhopen.
Jag hoppas i så fall att man säger ja till missionens ofrånkomliga inkulturationsutmaning. Jag menar att då det kristna budskapet möter en kultur, så måste det förkunnas så att det stämmer med kulturens grundvärderingar. Tjugohundratalets människor i den här avlägsna stammen som kallas svenskar måste kunna känna igen budskapet som ett gott budskap, inte ett förtryckande, orättfärdigt, ja oetiskt. Dvs samma mod som fick 1800-talets regimer att fördöma slaveriet och upphäva det, trots att Bibeln bejakade det utan minsta förbehåll.
Samtidigt - vart leder ett ja?
Till att alla gammelkyrkliga och högkyrkliga och väckelsefromma lämnar kyrkan?
Till att nästa fråga för kyrkomötet blir att bejaka månggifte?
Till att Svenska kyrkan blir isolerad i den ekumeniska gemenskapen?
Eller till att historien visar att vi gick före i en kamp som var oundviklig för rättfärdigheten?
Eller...
Vad tror du?
22 september 2009
Kyrkomöte
Idag har jag varit fram och åter till Uppsala för en träff med biskopsadjunkterna. Mycket värdefullt även om få kunde komma. Vi deltog också i den högtidliga inledningsmässan till årets kyrkomöte. Det gjorde även kronprinsessan. Hon gjorde vad hon kunde för att med ett leende mjuka upp den strama processionen. Avgående biskop Caroline predikade om Marta och Maria och sa att när hon nu går i pension, ämnar hon göra mindre och vara mer. En bra personlig sammanfattning av Lukas berättelse om de två systrarna.
Dagen var späckad så jag hann inte med mina barn idag.
På tågresan ner och upp fick jag däremot egen ställtid.
Toppen.
Dagen var späckad så jag hann inte med mina barn idag.
På tågresan ner och upp fick jag däremot egen ställtid.
Toppen.
21 september 2009
Höst
Det brinner i gymnasieparkens lönnar.
Kylslaget om händerna under morgonpromenaden.
Björklöven regnar gula vid var vindpust.
Stararna i avgångshallens cafeteria diskuterar förseningen.
Varmt under dagen och soligt.
Härlig luft.
September!
Kylslaget om händerna under morgonpromenaden.
Björklöven regnar gula vid var vindpust.
Stararna i avgångshallens cafeteria diskuterar förseningen.
Varmt under dagen och soligt.
Härlig luft.
September!
20 september 2009
Kyrkovalet 3
Det är den 20:e september. Lika med kyrkovalet.
Redan före högmässan började människor köa utanför församlingsgården.
Och efter högmässan blev kön riktigt lång.
Det tog en trekvart att komma till urnan faktiskt.
Tur att domkyrkoförsamlingen bjöd till valkaka efter valet. Dvs kaffe och kaka och en möjlighet att ge en kollekt.
Som medlem i församlingens internationella grupp ägnade jag valdagen åt att skramla med en insamlingsbössa utanför vallokalerna. Det var roligt. Jag fick heja på väldigt många församlingsbor och välkomna dem att ge en kollekt vid utgången.
Min känsla är att jag aldrig förut har sett ett så stort intresse för kyrkovalet. Aldrig har folk köat femtio meter ut på gatan. Ett oerhört uppmuntrande faktum. Det betyder att väldigt många har kommit och därmed visat att Svenska kyrkans val är en viktig sak i deras liv.
Samtidigt ett memento till valnämnden om fyra år: Tänk på att ha fler vallokaler än två i en församling av Härnösands domkyrkoförsamlings storlek.
Ja jag vet att vi hade vädret med oss. Det var en strålande septemberdag, varm, ljus och hoppfull. Och ja, jag vet att vi hade medvind på grund av de extrema högerkrafternas uppmarsch inför valet. Men jag vet också att om det visar sig bli ett högt valdeltagande, så kan det betyda att folkyrkan ännu lever, att människor i gemen ännu känner ansvar för sin kyrka, värderar den och vill påverka den.
Här i Härnösands domkyrkoförsamling har valet dessutom föregåtts av en sällan skådad kampanj, inte av nomineringsgrupperna konstigt nog, utan av församlingens anställda, som bjudit på en mycket intressant månad av inspirerande program i syfte att lyfta fram vad som görs, hela tiden med valet i sikte. Det skulle inte vara förvånande om denna satsning, Inspiration 2009, visade sig bära frukt i form av ett stort intresse för valet.
Jag stod och skramlade utanför såväl församlingsgården som Ängekyrkan.
En sak slog mig. Ingen av församlingens verksamhetsansvariga visade sig. Inte en enda utom de två som legat bakom hela upptaktsmånaden Inspiration 2009. Jo internationella gruppen var som sagt där och bjöd på valkaka efter valet. Men varför utkommenderas inte de anställda en sån här dag till att visa sig och sina verksamheter?
Och var var stiftets folk? Inte heller de syntes till förutom min chef.
Är det så att många av kyrkans anställda drar en gräns för sitt engagemang vid arbetsdagens slut? I så fall har vi ett allvarligt systemfel, om vi jämför med våra systerkyrkor i syd.
Och det gör jag. Var har vi vårt hjärta, kära kyrkotillhöriga?
Vad gav då denna dag förutom en fylld sparbössa till Hela världen, Svenska kyrkans internationella arbete? Jo många tankar kring engagemang och demokrati. Jag åhörde en animerad diskussion om demokrati contra partipolitik i kyrkan och kan bara konstatera att visst, det är bra så länge som de politiska partierna känner motivation att delta. Men det är också viktigt att kyrkfolket inte måste välja mellan partipolitiska nomineringsgrupper bara, utan också har möjlighet välja opolitiska alternativ. POSK är ett sånt alternativ, men jag menar att det finns plats för fler opolitiska grupperingar inför nästa val.
Nu har alla vallokaler stäng och rösträkning påbörjats.
Temperaturen stiger i valkakan,
förlåt, valvakan...
Redan före högmässan började människor köa utanför församlingsgården.
Och efter högmässan blev kön riktigt lång.
Det tog en trekvart att komma till urnan faktiskt.
Tur att domkyrkoförsamlingen bjöd till valkaka efter valet. Dvs kaffe och kaka och en möjlighet att ge en kollekt.
Som medlem i församlingens internationella grupp ägnade jag valdagen åt att skramla med en insamlingsbössa utanför vallokalerna. Det var roligt. Jag fick heja på väldigt många församlingsbor och välkomna dem att ge en kollekt vid utgången.
Min känsla är att jag aldrig förut har sett ett så stort intresse för kyrkovalet. Aldrig har folk köat femtio meter ut på gatan. Ett oerhört uppmuntrande faktum. Det betyder att väldigt många har kommit och därmed visat att Svenska kyrkans val är en viktig sak i deras liv.
Samtidigt ett memento till valnämnden om fyra år: Tänk på att ha fler vallokaler än två i en församling av Härnösands domkyrkoförsamlings storlek.
Ja jag vet att vi hade vädret med oss. Det var en strålande septemberdag, varm, ljus och hoppfull. Och ja, jag vet att vi hade medvind på grund av de extrema högerkrafternas uppmarsch inför valet. Men jag vet också att om det visar sig bli ett högt valdeltagande, så kan det betyda att folkyrkan ännu lever, att människor i gemen ännu känner ansvar för sin kyrka, värderar den och vill påverka den.
Här i Härnösands domkyrkoförsamling har valet dessutom föregåtts av en sällan skådad kampanj, inte av nomineringsgrupperna konstigt nog, utan av församlingens anställda, som bjudit på en mycket intressant månad av inspirerande program i syfte att lyfta fram vad som görs, hela tiden med valet i sikte. Det skulle inte vara förvånande om denna satsning, Inspiration 2009, visade sig bära frukt i form av ett stort intresse för valet.
Jag stod och skramlade utanför såväl församlingsgården som Ängekyrkan.
En sak slog mig. Ingen av församlingens verksamhetsansvariga visade sig. Inte en enda utom de två som legat bakom hela upptaktsmånaden Inspiration 2009. Jo internationella gruppen var som sagt där och bjöd på valkaka efter valet. Men varför utkommenderas inte de anställda en sån här dag till att visa sig och sina verksamheter?
Och var var stiftets folk? Inte heller de syntes till förutom min chef.
Är det så att många av kyrkans anställda drar en gräns för sitt engagemang vid arbetsdagens slut? I så fall har vi ett allvarligt systemfel, om vi jämför med våra systerkyrkor i syd.
Och det gör jag. Var har vi vårt hjärta, kära kyrkotillhöriga?
Vad gav då denna dag förutom en fylld sparbössa till Hela världen, Svenska kyrkans internationella arbete? Jo många tankar kring engagemang och demokrati. Jag åhörde en animerad diskussion om demokrati contra partipolitik i kyrkan och kan bara konstatera att visst, det är bra så länge som de politiska partierna känner motivation att delta. Men det är också viktigt att kyrkfolket inte måste välja mellan partipolitiska nomineringsgrupper bara, utan också har möjlighet välja opolitiska alternativ. POSK är ett sånt alternativ, men jag menar att det finns plats för fler opolitiska grupperingar inför nästa val.
Nu har alla vallokaler stäng och rösträkning påbörjats.
Temperaturen stiger i valkakan,
förlåt, valvakan...
19 september 2009
Tankar under en begravning
Igår spelade jag på en begravning.
Säbrå orkesterförening spelade på sin upphovsmans Allan Hansgårds begravning.
På femtiotalet startade han Säbrå orkesterförening,
ungefär samtidigt som vår frisör och violinentusiast Torsten Ramström i Högsjö startade musikundervisning på folkskolorna i kommunen. Efter några år bildades Högsjö ungdomsorkerser under ledning av eldsjälarna Torsten R och Sune Östman.
En gång spelade vi i ungdomsorkestern tillsammans med Säbrå orkesterförening vid en konsert i Högsjö kyrka. Jag minns att vi gjorde Intermezzot ur Cavalleria Rusticana och att jag satt i koret med min cello under Allan Hansgårds ledning.
Nu har han lagt ner sina jordiska instrument. När jag hörde om det och förstod att orkestern skulle spela på hans begravning, kände jag på en gång att jag ville vara med. Annars är det sällan som jag spelar cello numera. Och jag var välkommen.
Det kändes helt rätt. Som ett tack. Säbrå kyrka fylldes av musik från de fjorton musiker som kunnat komma loss.
Och medan jag satt där på läktaren med de andra och begravningsgudstjänsten pågick, rullade bilder förbi av alla de många som under mitt liv bidragit till min musikutövning.
Tack,
Mamma som sjöng för oss därhemma,
Pappa som började spela piano med mig. Som skaffade en skivspelare och gick med i skivklubben Concert Hall, som öppnade mig för den klassiska repertoaren.
Och som sjöng sina solosånger till eget ackompanjemang och spelade sina virtuosa pianostycken men aldrig till publik.
Tack fröken Crug, min första pianofröken,
Tack Torsten Ramström, som såg att jag skulle bli cellist.
Tack Sune Östman för tålmodiga repetitioner i ungdomsorkestern.
Tack ABF och Utansjögården som gjorde ungdomsorkestern möjlig.
Tack musikmagistrar under realskolan och gymnasiet,
Fritz Naur,
Malmström och vad ni hette,
som fortsatte sporra mitt piano- och cellospel.
Tack, KGF, The Beatles, Hasse Nyberg, Lars-Åke Lundberg m.fl. som satte gitarren i min hand.
Tack Lennart Wallin, min gymnasiekamrat och pianistkompis,
som lockade mig att börja i Härnösands musiksällskap när de skulle göra Rachmaninovs andra pianokonsert.
Tack Anders Wiklund och Bengt Lindahl, sanna musiksjälar och gymnasiekamrater.
Och Rune Wahlberg som under några år ledde orkestern och sporrade oss unga.
Tack Rudolf Löfgren, domkyrkans organist, som startade ungdomskören Cantamus och satte upp Juloratoriet och Johannespassionen under sina korta år i Härnösand.
Och som anordnade förberedande kantorskurser och gav mig lektioner i orgel och piano.
Tack för sång i Högsjö kyrkokör, Cantamus, Domkyrkans oratoriekör,
och för fortsatt sjungande i Uppsala domkyrkokör och oratoriekör,
vidare Hans Nybergs lilla Polyphonokör,
samt Kyrkliga Frivilligkårens kör, den första kör som jag ledde.
Tack för Uppsala akademiska kapell, där jag spelade cello under någon termin.
Tack för Överluleå ungdomskör som jag fick vara med om att starta när vi hade flyttat till Boden.
Tack Bertil Dovelius för härliga år i kören Voces Bodenses.
Tack Martin Lindström, Kjell Lindström och Anders Markström, organister i Överluleå.
Tack Fredrika kyrkokör som jag fick leda under mina korta år som kyrkoherde.
Tack Afrika för dina rytmer och sångglädje.
Tack Ersbodakören i Umeå som jag fick vara med om att starta. Dess friskhet och nybörjarglädje.
Tack Kjell Lundmark, organisten i Umeå stad, för hjälp fram till kantorsexamen.
Tack kusin Tomas Pleje för uppmuntran och inte minst genernas gemenskap.
Tack Einar Isaksson i Örnäsets församling i Luleå, för inspirerande preludier och kreativa samtal.
Tack Luleå kammarkör, dess ordförande Eva Utbys och dirigent Monica Wasberg för underbara sångarår och förtroendet att bli andre dirigent.
Tack Erik Westberg på Musikhögskolan i Piteå för uppmuntran på körledarlinjen.
Tack Erik Ericsson. Jag glömmer aldrig den lektion jag fick med dig.
Tack Högsjö kyrkokör, Ralph Nordlander, Åke Nilsson och Renate och Johannes Menzel för övningar, gudstjänster,sångandakter och konserter tillsammans.
Tack Bengt Isaksson för att jag fick vara med och sjunga Bachs h-mollmässa.
Tack Stigsjö församling, Lasse, Olle och Solveig för härlig sång och roliga utmaningar.
Tack Jon Sjödin för att du satte upp Oslo gospels Gloria i domkyrkan.
Tack till frimurarlogen Moria som idag ger mig rika tillfällen till musikutövning.
Tack Fredrik Sixten, Lars G Fredriksson för härlig musik i domkyrkan.
Och tack framför allt till Gud som ger människan lusten att sjunga och spela.
Säbrå orkesterförening spelade på sin upphovsmans Allan Hansgårds begravning.
På femtiotalet startade han Säbrå orkesterförening,
ungefär samtidigt som vår frisör och violinentusiast Torsten Ramström i Högsjö startade musikundervisning på folkskolorna i kommunen. Efter några år bildades Högsjö ungdomsorkerser under ledning av eldsjälarna Torsten R och Sune Östman.
En gång spelade vi i ungdomsorkestern tillsammans med Säbrå orkesterförening vid en konsert i Högsjö kyrka. Jag minns att vi gjorde Intermezzot ur Cavalleria Rusticana och att jag satt i koret med min cello under Allan Hansgårds ledning.
Nu har han lagt ner sina jordiska instrument. När jag hörde om det och förstod att orkestern skulle spela på hans begravning, kände jag på en gång att jag ville vara med. Annars är det sällan som jag spelar cello numera. Och jag var välkommen.
Det kändes helt rätt. Som ett tack. Säbrå kyrka fylldes av musik från de fjorton musiker som kunnat komma loss.
Och medan jag satt där på läktaren med de andra och begravningsgudstjänsten pågick, rullade bilder förbi av alla de många som under mitt liv bidragit till min musikutövning.
Tack,
Mamma som sjöng för oss därhemma,
Pappa som började spela piano med mig. Som skaffade en skivspelare och gick med i skivklubben Concert Hall, som öppnade mig för den klassiska repertoaren.
Och som sjöng sina solosånger till eget ackompanjemang och spelade sina virtuosa pianostycken men aldrig till publik.
Tack fröken Crug, min första pianofröken,
Tack Torsten Ramström, som såg att jag skulle bli cellist.
Tack Sune Östman för tålmodiga repetitioner i ungdomsorkestern.
Tack ABF och Utansjögården som gjorde ungdomsorkestern möjlig.
Tack musikmagistrar under realskolan och gymnasiet,
Fritz Naur,
Malmström och vad ni hette,
som fortsatte sporra mitt piano- och cellospel.
Tack, KGF, The Beatles, Hasse Nyberg, Lars-Åke Lundberg m.fl. som satte gitarren i min hand.
Tack Lennart Wallin, min gymnasiekamrat och pianistkompis,
som lockade mig att börja i Härnösands musiksällskap när de skulle göra Rachmaninovs andra pianokonsert.
Tack Anders Wiklund och Bengt Lindahl, sanna musiksjälar och gymnasiekamrater.
Och Rune Wahlberg som under några år ledde orkestern och sporrade oss unga.
Tack Rudolf Löfgren, domkyrkans organist, som startade ungdomskören Cantamus och satte upp Juloratoriet och Johannespassionen under sina korta år i Härnösand.
Och som anordnade förberedande kantorskurser och gav mig lektioner i orgel och piano.
Tack för sång i Högsjö kyrkokör, Cantamus, Domkyrkans oratoriekör,
och för fortsatt sjungande i Uppsala domkyrkokör och oratoriekör,
vidare Hans Nybergs lilla Polyphonokör,
samt Kyrkliga Frivilligkårens kör, den första kör som jag ledde.
Tack för Uppsala akademiska kapell, där jag spelade cello under någon termin.
Tack för Överluleå ungdomskör som jag fick vara med om att starta när vi hade flyttat till Boden.
Tack Bertil Dovelius för härliga år i kören Voces Bodenses.
Tack Martin Lindström, Kjell Lindström och Anders Markström, organister i Överluleå.
Tack Fredrika kyrkokör som jag fick leda under mina korta år som kyrkoherde.
Tack Afrika för dina rytmer och sångglädje.
Tack Ersbodakören i Umeå som jag fick vara med om att starta. Dess friskhet och nybörjarglädje.
Tack Kjell Lundmark, organisten i Umeå stad, för hjälp fram till kantorsexamen.
Tack kusin Tomas Pleje för uppmuntran och inte minst genernas gemenskap.
Tack Einar Isaksson i Örnäsets församling i Luleå, för inspirerande preludier och kreativa samtal.
Tack Luleå kammarkör, dess ordförande Eva Utbys och dirigent Monica Wasberg för underbara sångarår och förtroendet att bli andre dirigent.
Tack Erik Westberg på Musikhögskolan i Piteå för uppmuntran på körledarlinjen.
Tack Erik Ericsson. Jag glömmer aldrig den lektion jag fick med dig.
Tack Högsjö kyrkokör, Ralph Nordlander, Åke Nilsson och Renate och Johannes Menzel för övningar, gudstjänster,sångandakter och konserter tillsammans.
Tack Bengt Isaksson för att jag fick vara med och sjunga Bachs h-mollmässa.
Tack Stigsjö församling, Lasse, Olle och Solveig för härlig sång och roliga utmaningar.
Tack Jon Sjödin för att du satte upp Oslo gospels Gloria i domkyrkan.
Tack till frimurarlogen Moria som idag ger mig rika tillfällen till musikutövning.
Tack Fredrik Sixten, Lars G Fredriksson för härlig musik i domkyrkan.
Och tack framför allt till Gud som ger människan lusten att sjunga och spela.
17 september 2009
Biskopsskiftet 1
Idag har jag med ett par arbetskamrater kollat igenom biskopsgården inför inflytten av vår tillträdande biskop.
Hon kommer om två veckor. Det drar ihop sig.
Hoppas vi hinner med allt innan hennes inflyttning.
Hon kommer om två veckor. Det drar ihop sig.
Hoppas vi hinner med allt innan hennes inflyttning.
16 september 2009
17 september 1809
För precis tvåhundra år sedan undertecknades freden i Fredrikshamn, som ledde till att Sverige förlorade Finland till Ryssland.
Jag är ingen historie-freak och alls inte kunnig på området. Men det berör mig, det faktum att Sveriges öde stod på spel den sommaren 1809, när den ryska och svenska hären möttes i Sävar, inte långt från mina förfäders hemtrakter. Och det berör mig, att Sverige på grund av det blod som då utgjöts tröttade ut Ryssland så pass mycket att man fick fred, en fred som varat i två hundra år och som inneburit att vårt land slapp bli en del av Ryssland.
De stackars soldater som föll i Sävar och lite senare uppe i Piteå innan Sverige gav upp, fick aldrig veta betydelsen av sitt offer, det vi sedan länge tagit som självklart: Att Sverige bestod som nation och kungadöme om än tilltufsat och vingklippt. Vi förlorade Finland men fick behålla området väster om Torne älv. Om tsar Alexander hade fått riktigt som han ville, hade den svensk-finska gränsen kommit att dragas vid Kalix älv. Och därmed hade malmfälten, grunden för vårt lands välfärd, inte kommit att tillhöra Sverige.
Var hade vi dåvarit idag?
Under dessa dagar högtidlighålls dessa händelser genom en stor konferens i Umeå under namnet Pax Nordica. Konferensen innebär kulmen på några års uppladdning inför jubileet. Fram till det s.k. Märkesåret har lokala förmågor i Sävar i teaterns form visat de händelser som ledde fram till kriget och de sista slagen på svensk mark.
Så helt nära min släkts hemtrakter.
Förlusten av kriget var förnedrande för Sverige. Skammen tvingade en dålig kung att avgå. Vi förlorade Finland. Stormaktstiden var över.
Vad har det lett till?
Jo fred i tvåhundra år.
Tänk att det som först verkar bara förnedring och skam kan leda till något oväntat gott, ja mycket gott.
Dona nobis pacem.
Jag är ingen historie-freak och alls inte kunnig på området. Men det berör mig, det faktum att Sveriges öde stod på spel den sommaren 1809, när den ryska och svenska hären möttes i Sävar, inte långt från mina förfäders hemtrakter. Och det berör mig, att Sverige på grund av det blod som då utgjöts tröttade ut Ryssland så pass mycket att man fick fred, en fred som varat i två hundra år och som inneburit att vårt land slapp bli en del av Ryssland.
De stackars soldater som föll i Sävar och lite senare uppe i Piteå innan Sverige gav upp, fick aldrig veta betydelsen av sitt offer, det vi sedan länge tagit som självklart: Att Sverige bestod som nation och kungadöme om än tilltufsat och vingklippt. Vi förlorade Finland men fick behålla området väster om Torne älv. Om tsar Alexander hade fått riktigt som han ville, hade den svensk-finska gränsen kommit att dragas vid Kalix älv. Och därmed hade malmfälten, grunden för vårt lands välfärd, inte kommit att tillhöra Sverige.
Var hade vi dåvarit idag?
Under dessa dagar högtidlighålls dessa händelser genom en stor konferens i Umeå under namnet Pax Nordica. Konferensen innebär kulmen på några års uppladdning inför jubileet. Fram till det s.k. Märkesåret har lokala förmågor i Sävar i teaterns form visat de händelser som ledde fram till kriget och de sista slagen på svensk mark.
Så helt nära min släkts hemtrakter.
Förlusten av kriget var förnedrande för Sverige. Skammen tvingade en dålig kung att avgå. Vi förlorade Finland. Stormaktstiden var över.
Vad har det lett till?
Jo fred i tvåhundra år.
Tänk att det som först verkar bara förnedring och skam kan leda till något oväntat gott, ja mycket gott.
Dona nobis pacem.
15 september 2009
Vplan 2010
Idag har stiftets handläggare suttit med pannan i djupa veck över verksamhetsplanen för nästa år. Vi har berättat för varandra vad som är på gång inom alla arbetsområden.
Tre tankar får jag.
Så otroligt mycket vi gör, så otroligt engagerade alla är över just sina arbetsuppgifter! Det är det ena.
Och tänk att våra chefer kan hålla samman allt sitt manskap, bringa reda i allt, få ekonomi på det hela och komma ihåg allt som görs och förmå se en riktning på skutan. Det är det andra.
Min tredje tanke är att människan spår men Gud rår.
Vad hjälper det med en aldrig så tjusig planering, om jag inte är närvarande i det som Gud lägger framför mig just här och nu. Inte så att planeringen inte behövs. Men livet är ändå en stor överraskning och måste få vara det. Båda synsätten behövs. Liksom ett ledarskap som bejakar såväl planläggningen som dess kullkastning.
Tre tankar får jag.
Så otroligt mycket vi gör, så otroligt engagerade alla är över just sina arbetsuppgifter! Det är det ena.
Och tänk att våra chefer kan hålla samman allt sitt manskap, bringa reda i allt, få ekonomi på det hela och komma ihåg allt som görs och förmå se en riktning på skutan. Det är det andra.
Min tredje tanke är att människan spår men Gud rår.
Vad hjälper det med en aldrig så tjusig planering, om jag inte är närvarande i det som Gud lägger framför mig just här och nu. Inte så att planeringen inte behövs. Men livet är ändå en stor överraskning och måste få vara det. Båda synsätten behövs. Liksom ett ledarskap som bejakar såväl planläggningen som dess kullkastning.
14 september 2009
I en klosterträdgård
Hela arbetsplatsen hade idag en personaldag på Vårsta diakonigård. I programmet ingick en guidad visning av Vårsta trädgård, som anlades under den gångna våren och sommaren. En kunnig och engagerad trädgårdsmästare visade runt och berättade om anläggningen som redan innehåller en respektingivande mängd växter, blommor, grönsaker, träd och buskar.
Vi besökte växthuset och de olika hörnen av trädgården med namn och teman från några medeltida munkar och nunnor. Och hamnade till sist i stilla rummet runt den porlande källan och det smidda korset. Solen värmde våra ansikten där vi satt och såg ned över anläggningen och över havet där bortom.
Javisst, E4:an bullrade och levde om, men på något sätt hörde det med till bilden av en rehabiliteringsträdgård med klostertema i en modern tid. Det gäller att hitta balansen mellan arbete och fritid, stress och vila, aktivitet och stillhet, buller och tystnad, fokuset i mångfalden.
Vi stämde upp och överröstade långtradarna:
Härlig är jorden, härlig är Guds himmel.
Skön är själarnas pilgrimsgång.
Genom de fagra riken på jorden
gå vi till paradis med sång.
Vi besökte växthuset och de olika hörnen av trädgården med namn och teman från några medeltida munkar och nunnor. Och hamnade till sist i stilla rummet runt den porlande källan och det smidda korset. Solen värmde våra ansikten där vi satt och såg ned över anläggningen och över havet där bortom.
Javisst, E4:an bullrade och levde om, men på något sätt hörde det med till bilden av en rehabiliteringsträdgård med klostertema i en modern tid. Det gäller att hitta balansen mellan arbete och fritid, stress och vila, aktivitet och stillhet, buller och tystnad, fokuset i mångfalden.
Vi stämde upp och överröstade långtradarna:
Härlig är jorden, härlig är Guds himmel.
Skön är själarnas pilgrimsgång.
Genom de fagra riken på jorden
gå vi till paradis med sång.
13 september 2009
En riktigt skön dag
Idag är vi hellediga båda två tillsammans för första gången på tre veckor. Och gissa om vi tar vara på det. Går inte ens i kyrkan. Sover ut och åker sedan ut till vårt paradis i Ytterskog.
Där håller det på att bli höst nu. Löven gulnar så sakteliga och faller. Krassen är krasslig i sin kruka på altanen. Rosenbuskarna som vi planterade i augusti blommade redan efter ett par veckor. Men nu släpper de sina blomblad. Gräset är sensommarfjunigt och långt och uppblandat med löv.
Åsa går på jakt efter lingon och kantareller medan jag tar spaden och börjar gräva ner två elkablar, en från stolpen till stugan och en annan från stugan till lillstugan. De skall ned en och en halv decimeter vilket tar sina timmar men går riktigt bra.
Lagom till eftermiddagskaffet tittar två vänner in. De har aldrig sett vår nya stuga, så det blir stora visningen det. Skoj. När de gått fortsätter jag med mina sabla kablar, medan hustrun tuffar runt med gräsklipparen.
Det blir fisk till middag. Sen siestar vi, dvs Åsa läser och jag somnar och sover i två timmar. Vid det laget måste vi besluta om vi ska stanna kvar och sova över eller sova i stan. Vi väljer det senare och packar ihop dagen, ger oss ut i mörkret, utan ficklampor, men med vägledning av de trädgårdslampor jag satte ut för en månad sedan. Det är riktigt kusligt att gå över bäcken i kolsvarta mörkret. Tur att jag satte ett par lampor på andra sidan bron också.
Vid bilen vänder jag blicken uppåt. Där uppe svävar Svanen och Lyran, och långt borta vid skogskanten i nordost kryper Sjustjärnorna upp för säsongen. Då är också Orion på G, och med honom vintern.
Skönt få krypa in i bilen och åka in till civilisationens ljus och värme.
Tack för en riktig vilodag!
Där håller det på att bli höst nu. Löven gulnar så sakteliga och faller. Krassen är krasslig i sin kruka på altanen. Rosenbuskarna som vi planterade i augusti blommade redan efter ett par veckor. Men nu släpper de sina blomblad. Gräset är sensommarfjunigt och långt och uppblandat med löv.
Åsa går på jakt efter lingon och kantareller medan jag tar spaden och börjar gräva ner två elkablar, en från stolpen till stugan och en annan från stugan till lillstugan. De skall ned en och en halv decimeter vilket tar sina timmar men går riktigt bra.
Lagom till eftermiddagskaffet tittar två vänner in. De har aldrig sett vår nya stuga, så det blir stora visningen det. Skoj. När de gått fortsätter jag med mina sabla kablar, medan hustrun tuffar runt med gräsklipparen.
Det blir fisk till middag. Sen siestar vi, dvs Åsa läser och jag somnar och sover i två timmar. Vid det laget måste vi besluta om vi ska stanna kvar och sova över eller sova i stan. Vi väljer det senare och packar ihop dagen, ger oss ut i mörkret, utan ficklampor, men med vägledning av de trädgårdslampor jag satte ut för en månad sedan. Det är riktigt kusligt att gå över bäcken i kolsvarta mörkret. Tur att jag satte ett par lampor på andra sidan bron också.
Vid bilen vänder jag blicken uppåt. Där uppe svävar Svanen och Lyran, och långt borta vid skogskanten i nordost kryper Sjustjärnorna upp för säsongen. Då är också Orion på G, och med honom vintern.
Skönt få krypa in i bilen och åka in till civilisationens ljus och värme.
Tack för en riktig vilodag!
12 september 2009
Psalmen i mitt hjärta
Idag har det varit Korsmässomarknad i Härnösand.
D.v.s. allehanda försäljning av grönsaker, hemslöjd och hembakat/ hemtillverkat.
Folk strömmade till och handlade så att det stod härliga till.
Kl 15, när marknaden stängde, ringde domkyrkoklockorna in för en psalm-allsång.
Under temat Psalmen i mitt hjärta sjöngs psalmer i en hel timme.
Prästen, som var jag, hade vidtalat en sex sju stycken att välja en psalm.
Församlingsbor kom fram och presenterade sitt val av favoritpsalm.
Det gjorde dom med den äran. Ingen visste ju hur det skulle fungera.
Jag ville inte att timmen skulle uppfattas som lättsinnig. Och det blev den inte heller.
Redan efter första presentationen förtätades stämningen.
De som kom fram och berättade varför de valt en psalm var så seriösa.
Enkelt och frimodigt talade de om sitt psalmval och dess betydelse i deras liv.
En mindes sin psalm som en nyårspsalm som sjungits i flera år i hennes familj.
En mindes sin barndoms aftonböner och Bred dina vida vingar.
En kände starkt hur herdepsalmen Psalt 23 fanns i hans psalmval.
En valde en nattvardspsalm, en annan en doppsalm eller en välsignelse.
Jag valde en lovpsalm som kunde sjungas i kanon.
Och under tiden sänkte sig en stark Ande över oss.
När jag sjöng Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken,
och domkyrkoorganisten Fredrik Sixten kompade min gitarr på pianot,
öppnades en dörr, och många berördes.
Nej, det här är inget skryt, jag bara upplevde det så.
Flera psalmer som församlingsbor presenterade var verkligen Psalmen i mitt hjärta,
och just därför talade den till åhörarnas hjärtan.
Vi var dryga åttiotalet som deltog i eftermiddagens psalm-allsång.
och det hela berörde och välsignade.
Kanske det fanns ett behov av detta.
Det är min upplevelse.
Jag må ha fel.
Men jag kan inte annat än säga
Tack Gode Gud för vår psalmskatt!
D.v.s. allehanda försäljning av grönsaker, hemslöjd och hembakat/ hemtillverkat.
Folk strömmade till och handlade så att det stod härliga till.
Kl 15, när marknaden stängde, ringde domkyrkoklockorna in för en psalm-allsång.
Under temat Psalmen i mitt hjärta sjöngs psalmer i en hel timme.
Prästen, som var jag, hade vidtalat en sex sju stycken att välja en psalm.
Församlingsbor kom fram och presenterade sitt val av favoritpsalm.
Det gjorde dom med den äran. Ingen visste ju hur det skulle fungera.
Jag ville inte att timmen skulle uppfattas som lättsinnig. Och det blev den inte heller.
Redan efter första presentationen förtätades stämningen.
De som kom fram och berättade varför de valt en psalm var så seriösa.
Enkelt och frimodigt talade de om sitt psalmval och dess betydelse i deras liv.
En mindes sin psalm som en nyårspsalm som sjungits i flera år i hennes familj.
En mindes sin barndoms aftonböner och Bred dina vida vingar.
En kände starkt hur herdepsalmen Psalt 23 fanns i hans psalmval.
En valde en nattvardspsalm, en annan en doppsalm eller en välsignelse.
Jag valde en lovpsalm som kunde sjungas i kanon.
Och under tiden sänkte sig en stark Ande över oss.
När jag sjöng Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken,
och domkyrkoorganisten Fredrik Sixten kompade min gitarr på pianot,
öppnades en dörr, och många berördes.
Nej, det här är inget skryt, jag bara upplevde det så.
Flera psalmer som församlingsbor presenterade var verkligen Psalmen i mitt hjärta,
och just därför talade den till åhörarnas hjärtan.
Vi var dryga åttiotalet som deltog i eftermiddagens psalm-allsång.
och det hela berörde och välsignade.
Kanske det fanns ett behov av detta.
Det är min upplevelse.
Jag må ha fel.
Men jag kan inte annat än säga
Tack Gode Gud för vår psalmskatt!
11 september 2009
11:e september
Elfte september är en mörk dag. Det hjälps inte.
Människans ondskas dag.
Blinda fanatiker bortom all räddning som tror att det som gör skall leda till något gott.
Och helt oskyldiga resenärer,vars olycksaliga resa gör dem till levande projektiler.
Med ohygglig kraft flyger de två planen in i skyskraporna
och river med sig hela världen, slår upp hål i mänsklighetens hjärta.
Och tilltron till freden rasar till marken med dån och damm.
Jag kan än idag, åtta år senare fyllas av fasa inför dessa bilder.
Känslan av de arma passagerarnas vanmakt vid övergreppens övergrepp.
Och det djävulskt vansinniga i att några gör sig själva och oskyldiga resenärer till dödliga bomber och med berått mod störtar både sig själva och de andra i döden.
Och medkänslan med alla dem som miste livet eller sina kära denna morgon.
Jag mår illa av att tänka på det, av att överhuvudtaget tvingas minnas händelserna under elfte september 2001.
Samtidigt. Bakgrunden.
Den upptrappade förtvivlan i arabvärlden över Israels och USA:s tolkningsföreträde till världshistoriens framtid. Unga män som växer upp utan minsta hopp om ett gott liv. Med hat som vagga, plus en förvrängd och förvanskad gudstro som hyllar martyrium och heligt krig.
Känslan: Det är inte konstigt att vissa blir blinda i sin fanatism. Och till sist gör vad som helst. Precis vad som helst.
Och de tre tusen som dog i attackerna den elfte september, oskyldiga, javisst.
Men hur många tusen har inte fått sätta livet till på grund av USA-regimens självgoda framfart över världen? Hur många oskyldiga har inte fått sätta livet till när USA har "skyddat sina nationella intressen" på främmande mark?
Hur jag än avskyr det som galningarna gjorde denna dag för åtta år sedan, kan jag inte bara tycka synd om USA för det som hände. Det var galet från båda håll så att säga.
Djävulusiskt i kvadrat.
Nu har USA fått en ledning som för första gången på länge visar ett mänskligt ansikte, och signalerar mänskliga värderingar och mänsklig moral.
Gud signe Amerika för det.
Människans ondskas dag.
Blinda fanatiker bortom all räddning som tror att det som gör skall leda till något gott.
Och helt oskyldiga resenärer,vars olycksaliga resa gör dem till levande projektiler.
Med ohygglig kraft flyger de två planen in i skyskraporna
och river med sig hela världen, slår upp hål i mänsklighetens hjärta.
Och tilltron till freden rasar till marken med dån och damm.
Jag kan än idag, åtta år senare fyllas av fasa inför dessa bilder.
Känslan av de arma passagerarnas vanmakt vid övergreppens övergrepp.
Och det djävulskt vansinniga i att några gör sig själva och oskyldiga resenärer till dödliga bomber och med berått mod störtar både sig själva och de andra i döden.
Och medkänslan med alla dem som miste livet eller sina kära denna morgon.
Jag mår illa av att tänka på det, av att överhuvudtaget tvingas minnas händelserna under elfte september 2001.
Samtidigt. Bakgrunden.
Den upptrappade förtvivlan i arabvärlden över Israels och USA:s tolkningsföreträde till världshistoriens framtid. Unga män som växer upp utan minsta hopp om ett gott liv. Med hat som vagga, plus en förvrängd och förvanskad gudstro som hyllar martyrium och heligt krig.
Känslan: Det är inte konstigt att vissa blir blinda i sin fanatism. Och till sist gör vad som helst. Precis vad som helst.
Och de tre tusen som dog i attackerna den elfte september, oskyldiga, javisst.
Men hur många tusen har inte fått sätta livet till på grund av USA-regimens självgoda framfart över världen? Hur många oskyldiga har inte fått sätta livet till när USA har "skyddat sina nationella intressen" på främmande mark?
Hur jag än avskyr det som galningarna gjorde denna dag för åtta år sedan, kan jag inte bara tycka synd om USA för det som hände. Det var galet från båda håll så att säga.
Djävulusiskt i kvadrat.
Nu har USA fått en ledning som för första gången på länge visar ett mänskligt ansikte, och signalerar mänskliga värderingar och mänsklig moral.
Gud signe Amerika för det.
10 september 2009
Systrar
En kväll med mina syskon.
En äldre syster
och en yngre.
Vi träffas inte så ofta,
men när vi gör det
är det skoj.
Ikväll hade vi gemensam middag hemma hos oss.
Och genast stod diskussionens vågor höga:
Vem ska vi rösta på i kyrkovalet?
Och så en sväng om nåt av barnen,
och så en sväng om Mamma och Pappa,
och så en sväng om Jonas Gardell
Fördrink,
huvudrätt
och åkerbärsrulltårta sist till kaffet.
Osv.
Dvs.
Kul.
Tack för i sommar!
En äldre syster
och en yngre.
Vi träffas inte så ofta,
men när vi gör det
är det skoj.
Ikväll hade vi gemensam middag hemma hos oss.
Och genast stod diskussionens vågor höga:
Vem ska vi rösta på i kyrkovalet?
Och så en sväng om nåt av barnen,
och så en sväng om Mamma och Pappa,
och så en sväng om Jonas Gardell
Fördrink,
huvudrätt
och åkerbärsrulltårta sist till kaffet.
Osv.
Dvs.
Kul.
Tack för i sommar!
09 september 2009
Städning?
Vi ser varandra i ögonen och säger Nu ska vi nog städa lite här hemma. Jaa, det ska vi.
Vi tar bara en kopp kaffe först, eller hur? Jovisst.
Vid påtåren börjar vi titta på akvariefiskarna.
Det är så rofyllt.
Sen - snarrk..
och ingen städning.
Tänk så det kan bli.
Vi tar bara en kopp kaffe först, eller hur? Jovisst.
Vid påtåren börjar vi titta på akvariefiskarna.
Det är så rofyllt.
Sen - snarrk..
och ingen städning.
Tänk så det kan bli.
08 september 2009
Jesus idag
Igår kväll var det en intressant kväll i församlingsgården. Som en uppföljning av Jonas Gardells framträdande i domkyrkan i fredags anordnade domkyrkoförsamlingen en diskussionskväll under temat Jesus idag.
Biskop Tony inledde med ett rejält föredrag om tre författares Jesusbilder, nämligen Jonas Gardell, Anders Sjöberg samt påven. Det framkom att de inte var så olika som man skulle kunna tro.
Därefter fick en panel på fyra personer, en biskop, en präst, en diakon och en lekman och tillika frikyrkotillhörig hålla var sin inledning om vem Jesus är i deras liv. Det var jättebra.
Under kaffedrickning fördes så samtal runt borden och sedan höll kvällens moderator direktor Ninni från Vårsta ihop frågor och svar och synpunkter mellan auditoriet och panelen.
Roligt var att notera att de flesta som yttrade sig hade blivit gripna av Gardells budskap. Att sedan några inte kunde acceptera detsamma, och än mindre dess budbärare, kändes sorgligt men helt väntat. Tänk att de i alla fall kände sig fria att lufta sina åsikter. Det var bra.
God stämning och mycket folk , mellan 80 och 90 pers.
Fin kväll.
Biskop Tony inledde med ett rejält föredrag om tre författares Jesusbilder, nämligen Jonas Gardell, Anders Sjöberg samt påven. Det framkom att de inte var så olika som man skulle kunna tro.
Därefter fick en panel på fyra personer, en biskop, en präst, en diakon och en lekman och tillika frikyrkotillhörig hålla var sin inledning om vem Jesus är i deras liv. Det var jättebra.
Under kaffedrickning fördes så samtal runt borden och sedan höll kvällens moderator direktor Ninni från Vårsta ihop frågor och svar och synpunkter mellan auditoriet och panelen.
Roligt var att notera att de flesta som yttrade sig hade blivit gripna av Gardells budskap. Att sedan några inte kunde acceptera detsamma, och än mindre dess budbärare, kändes sorgligt men helt väntat. Tänk att de i alla fall kände sig fria att lufta sina åsikter. Det var bra.
God stämning och mycket folk , mellan 80 och 90 pers.
Fin kväll.
07 september 2009
En kollega och arbetskamrat
Hmmm, vart tog solen vägen,
skrev han i lördags på Facebook.
Sen hände något,
och idag ligger han medvetslös på sjukhus på semesterorten.
Jesus!
Förbarma dig!
skrev han i lördags på Facebook.
Sen hände något,
och idag ligger han medvetslös på sjukhus på semesterorten.
Jesus!
Förbarma dig!
06 september 2009
Att bestiga ett domkyrkotorn
Det börjar med att gruppen samlas utanför en sidodörr till domkyrkan. Lite småfnittriga och nervösa inför vad som komma skall. Så öppnas en tung dörr och jag kikar uppåt ett schakt på en tio meter sådär. Bredvid schaktet börjar en stentrappa som går trångt skruvande rakt upp i himlen typ.
Där uppe vidtar ett virrvarr av bjälkar som går kors och tvärs över tornets insida, troligen för att hålla ihop detsamma. Vi går några trappor till brant uppåt. Ett golv breder ut sig och utlovar en liten andhämtning och kort debriefing. Hur känns det? Är du med? Varför ser du så rädd ut? Vi är ju inte ens uppe än. Osv.
Nu smalnar tornet och trappan övergår till stegar som går brant uppåt åt olika håll. Vi passerar de tre domkyrkoklockorna. De hänger där stora och tysta i skumrasket och hotar hela tiden med en sammanringning. Vi passerar urtavlorna, och sen gäller det toppbestigningen. Den lilla gruppen repar allt mod den har och håller hårt i trappstegen som leder upp till luckan.
Där uppe ljusnar det, man kikar upp ur kyrkans inälvor och inser att - hjälp vad högt uppe man är! Och vad litet utrymmet är. Vi klamrar oss fast vid några pelare och ser att staketet runt utkiket är mycket lågt, så lågt att det inte skulle skydda alls om nån ramlade mot det.
Ångesten stiger mot 100, och här pratar vi ren och skär dödsångest, medan vi försöker titta på den vackra staden under oss. Det är inte helt enkelt. Och långt där nere vinkar våra kompisar åt oss. Överlevarna som redan tagit sig ner.
Jodå, staden är vacker när man ser den lite grann så här från ovan. Jag klamrar mig ett varv runt där uppe i pelarrundeln tills knogarna vitnar och försöker dessutom fumla med kameran med den fria handen och ta några kort. Sedan börjar nedstigningen utför alla 155 trappstegen medan knäna gnyr och benen skallrar och rädslan skrattar åt en i varenda cell.
Vi ramlar ut på gruset på marken och konstaterar att det gick, att vi klarade det. Vi dog inte. Vi överlevde tackgodegud.
Frågan infinner sig förstås: Varför utsätter man sig för sånt här?
Och det bisarra svaret är: För att det är kul.
Och spännande.
Och oerhört intressant.
Och farligt.
Och oerhört kul.
Där uppe vidtar ett virrvarr av bjälkar som går kors och tvärs över tornets insida, troligen för att hålla ihop detsamma. Vi går några trappor till brant uppåt. Ett golv breder ut sig och utlovar en liten andhämtning och kort debriefing. Hur känns det? Är du med? Varför ser du så rädd ut? Vi är ju inte ens uppe än. Osv.
Nu smalnar tornet och trappan övergår till stegar som går brant uppåt åt olika håll. Vi passerar de tre domkyrkoklockorna. De hänger där stora och tysta i skumrasket och hotar hela tiden med en sammanringning. Vi passerar urtavlorna, och sen gäller det toppbestigningen. Den lilla gruppen repar allt mod den har och håller hårt i trappstegen som leder upp till luckan.
Där uppe ljusnar det, man kikar upp ur kyrkans inälvor och inser att - hjälp vad högt uppe man är! Och vad litet utrymmet är. Vi klamrar oss fast vid några pelare och ser att staketet runt utkiket är mycket lågt, så lågt att det inte skulle skydda alls om nån ramlade mot det.
Ångesten stiger mot 100, och här pratar vi ren och skär dödsångest, medan vi försöker titta på den vackra staden under oss. Det är inte helt enkelt. Och långt där nere vinkar våra kompisar åt oss. Överlevarna som redan tagit sig ner.
Jodå, staden är vacker när man ser den lite grann så här från ovan. Jag klamrar mig ett varv runt där uppe i pelarrundeln tills knogarna vitnar och försöker dessutom fumla med kameran med den fria handen och ta några kort. Sedan börjar nedstigningen utför alla 155 trappstegen medan knäna gnyr och benen skallrar och rädslan skrattar åt en i varenda cell.
Vi ramlar ut på gruset på marken och konstaterar att det gick, att vi klarade det. Vi dog inte. Vi överlevde tackgodegud.
Frågan infinner sig förstås: Varför utsätter man sig för sånt här?
Och det bisarra svaret är: För att det är kul.
Och spännande.
Och oerhört intressant.
Och farligt.
Och oerhört kul.
05 september 2009
04 september 2009
Jonas Gardell i domkyrkan
Inspiration 2009 är temat för domkyrkans höstsatsning, och ikväll fick man minsann inspiration. Jonas Gardell talade i en fullsatt domkyrka om sin syn på Jesus. Det var en påtagligt ung åhörarskara som nog sällan eller aldrig har hört att den Gud vi tror på i kyrkan är en Gud som är med oss i vårt mörker, inte för att vi har förtjänat det, utan för att vi behöver det.
Jag vet att Jonas Gardells namn är som Jesu namn, det väcker anstöt, beundran och avsky. Jag vet också att många kristna förfasar sig över att han kallar sig kristen. Men nu vet jag också att han djupt känner den kärlek som Gud visar i Jesu ord och gärningar. Det var inget raljant, fjantigt eller ironiskt i hans budskap. Han var helseriös och predikade av full övertygelse om den Jesus som visat att Gud inte lämnar någon. Och som det goda frikyrkobarn han är, inbjöd han på slutet åhörarna att själva fundera över vad i våra liv som höll oss fast i Egyptens slaveri och uppmanade oss att tro på vår vunna frihet.
Det var starkt alltsammans. Och absolut inget stötande eller kätterskt.
Tack Gode Gud och välsigna alla de unga som för första gången fick höra om din kärlek.
Jag vet att Jonas Gardells namn är som Jesu namn, det väcker anstöt, beundran och avsky. Jag vet också att många kristna förfasar sig över att han kallar sig kristen. Men nu vet jag också att han djupt känner den kärlek som Gud visar i Jesu ord och gärningar. Det var inget raljant, fjantigt eller ironiskt i hans budskap. Han var helseriös och predikade av full övertygelse om den Jesus som visat att Gud inte lämnar någon. Och som det goda frikyrkobarn han är, inbjöd han på slutet åhörarna att själva fundera över vad i våra liv som höll oss fast i Egyptens slaveri och uppmanade oss att tro på vår vunna frihet.
Det var starkt alltsammans. Och absolut inget stötande eller kätterskt.
Tack Gode Gud och välsigna alla de unga som för första gången fick höra om din kärlek.
03 september 2009
Kyrkovalet 2
Jag har ikväll varit på en utfrågning av domkyrkoförsamlingens nomineringsgrupper till kyrkofullmäktigevalet. Det blev en av de bättre kvällarna i sin sort som jag varit med om.
Bra upplägg med en av stadens mer namnkunniga offentliga personer som moderator. Han , Anders, gillade inte riktigt sin titel utan ville lika gärna kallas faderator...
Det kom mer folk än väntat, så vaktmästaren Peter fick sätta fram fler stolar till arrangörernas fröjd. Valnämndens ordförande Lena hälsade välkommen, liksom församlingens informatör Maria, som har jobbat ordentligt för att få fram rollups och broschyrer för kvällen.
Sen tog utfrågningen vid.
I domkyrkoförsamlingen ställde fyra nomineringsgrupper upp ikväll: Socialdemokraterna, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, Moderaterna och Centern. Vänsterpartiet ställer visst också upp i valet, men de hade visst inte anledning komma ikväll.
Panelen med de olika företrädarna gjorde vad det kunde för att förklara sig och svara på frågor. Vissa frågor hade övergripande karaktär, som könsneutrala äktenskap eller om det skall vara politiska eller opolitiska val i Svenska kyrkan. Men många frågor från auditoriet kretsade kring församlingens verksamhet och dess kostnader. Domkyrkans restaurering, Café Trädgårns framtid, Murbergskyrkans avlysande som kyrkorum, den på is lagda begravningsbyrån, kyrkoavgiftens storlek m.m.
Alla var ense i mycket, men visst förstod man efter kvällen, att socialdemokraterna står på en sida och de andra tre på den andra sidan i en del frågor, t.ex. ifråga om domkyrkoprojektet eller begravningsbyrån. Men det vore ju konstigt om det inte funnes åsiktsskillnader i så stora lokala församlingsfrågor. Och visst förstod man vem som ansåg sig som lillebror i gänget och vem som såg sig som kandidat till ordförandeposten. Rätt kul egentligen.
Den här kvällen var en del av domkyrkoförsamlingens höstsatsning Inspiration 2009. Under september månad lyfter man på ett samlat sätt fram kyrkans ärende speglat i lite ovanliga och nya former: Prya i domkyrkokören, bestiga domkyrkotornet, en kulturkväll i morgon då Jonas Gardell kommer och talar om Jesus med en uppföljande samtalskväll på måndag. Med mera. Kolla hemsidan http://www.harnosandsdomkyrka.se/
Det är roligt att få vara så nära härden i denna satsning. Min vän har jobbat oerhört mycket med detta utvecklingsarbete. Det verkar hända mycket när Åsa och informations-Maria möts och spånar idéer.
Vad skall dom hitta på härnäst?
Om vi har tur kanske denna kväll och hela Inspiration 2009-satsningen kan leda till att människor får upp ögonen för vad kyrkan är och vill, och därmed till ett bra valdeltagande den 20 september. Vi får se.
Heja domkyrko!
Bra upplägg med en av stadens mer namnkunniga offentliga personer som moderator. Han , Anders, gillade inte riktigt sin titel utan ville lika gärna kallas faderator...
Det kom mer folk än väntat, så vaktmästaren Peter fick sätta fram fler stolar till arrangörernas fröjd. Valnämndens ordförande Lena hälsade välkommen, liksom församlingens informatör Maria, som har jobbat ordentligt för att få fram rollups och broschyrer för kvällen.
Sen tog utfrågningen vid.
I domkyrkoförsamlingen ställde fyra nomineringsgrupper upp ikväll: Socialdemokraterna, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, Moderaterna och Centern. Vänsterpartiet ställer visst också upp i valet, men de hade visst inte anledning komma ikväll.
Panelen med de olika företrädarna gjorde vad det kunde för att förklara sig och svara på frågor. Vissa frågor hade övergripande karaktär, som könsneutrala äktenskap eller om det skall vara politiska eller opolitiska val i Svenska kyrkan. Men många frågor från auditoriet kretsade kring församlingens verksamhet och dess kostnader. Domkyrkans restaurering, Café Trädgårns framtid, Murbergskyrkans avlysande som kyrkorum, den på is lagda begravningsbyrån, kyrkoavgiftens storlek m.m.
Alla var ense i mycket, men visst förstod man efter kvällen, att socialdemokraterna står på en sida och de andra tre på den andra sidan i en del frågor, t.ex. ifråga om domkyrkoprojektet eller begravningsbyrån. Men det vore ju konstigt om det inte funnes åsiktsskillnader i så stora lokala församlingsfrågor. Och visst förstod man vem som ansåg sig som lillebror i gänget och vem som såg sig som kandidat till ordförandeposten. Rätt kul egentligen.
Den här kvällen var en del av domkyrkoförsamlingens höstsatsning Inspiration 2009. Under september månad lyfter man på ett samlat sätt fram kyrkans ärende speglat i lite ovanliga och nya former: Prya i domkyrkokören, bestiga domkyrkotornet, en kulturkväll i morgon då Jonas Gardell kommer och talar om Jesus med en uppföljande samtalskväll på måndag. Med mera. Kolla hemsidan http://www.harnosandsdomkyrka.se/
Det är roligt att få vara så nära härden i denna satsning. Min vän har jobbat oerhört mycket med detta utvecklingsarbete. Det verkar hända mycket när Åsa och informations-Maria möts och spånar idéer.
Vad skall dom hitta på härnäst?
Om vi har tur kanske denna kväll och hela Inspiration 2009-satsningen kan leda till att människor får upp ögonen för vad kyrkan är och vill, och därmed till ett bra valdeltagande den 20 september. Vi får se.
Heja domkyrko!
02 september 2009
Fundera inte
Vissa veckor löns det inte fundera.
Vissa veckor finns ingen lucka för reflektion eller initiativ.
Vissa veckor sker allt efter en noga uttänkt plan.
Morgon, middag, kväll,
det är bara att beta av en dag i sänder.
Måndag kväll uppstart av volontärarbetet på Café Trädgårn.
Tisdag kväll uppstart av församlingens internationella grupp.
Onsdag kväll uppstart av frimurarlogen.
Torsdag kväll tvättstugan och partiutfrågning inför kyrkovalet.
Fredag kväll Jonas Gardell i domkyrkan.
Lördag dop i Högsjö och eftermiddagskaffe hos en kompis.
Lördag kväll Har Vi Ingenting Planerat!
Då ska jag fundera, då ska jag reflektera och då ska jag ta initiativ..?
Nej troligen bara ta en öl och äta gott med min vän ute i stugan.
Vissa veckor finns ingen lucka för reflektion eller initiativ.
Vissa veckor sker allt efter en noga uttänkt plan.
Morgon, middag, kväll,
det är bara att beta av en dag i sänder.
Måndag kväll uppstart av volontärarbetet på Café Trädgårn.
Tisdag kväll uppstart av församlingens internationella grupp.
Onsdag kväll uppstart av frimurarlogen.
Torsdag kväll tvättstugan och partiutfrågning inför kyrkovalet.
Fredag kväll Jonas Gardell i domkyrkan.
Lördag dop i Högsjö och eftermiddagskaffe hos en kompis.
Lördag kväll Har Vi Ingenting Planerat!
Då ska jag fundera, då ska jag reflektera och då ska jag ta initiativ..?
Nej troligen bara ta en öl och äta gott med min vän ute i stugan.
01 september 2009
70 år och 40
Nu är det sjuttio år sedan andra världskriget startade. Idag samlades ledare från de berörda länderna i Gdansk i Polen till en förmodligen rätt märklig högtid. Men deras uttalande låter som det enda tänkbara och hållbara: Aldrig mera krig!
Dagen före krigsutbrottet rasade Sandöbron och många arbetare omkom, sexton eller sjutton. Men den nyheten dränktes totalt av krigsutbrottet. Idag ligger resterna av brobygget på Ångermanälvens botten, och miljoner soldater ligger begravda världen runt till följd av krigsutbrottet.
When will they ever learn. When will they ever learn.
För fyrtio år sedan satte jag själv ner foten och totalvägrade värnplikt. En helt självklar följd av studentuppvaknandet 1968 med alla diskussioner om det var rätt att döda, om vems intresse som krigsindustrin skyddar, om vad en kristen livshållning kräver, om vad ett fredsuppbyggande alternativ till värnplikt skulle kunna vara osv.
Vi sjöng med Joan Baez, Bob Dylan, Pete Seeger m. fl. om det krigets vansinne. Vi såg filmen Krigsspel och skakades i vårt innersta över beskrivningarna av effekterna av ett kärnvapenanfall. Vi fruktade för både Sovjet och USA som skramlade mot varandra, och vi kände rädsla inför att sätta barn till världen. Vi avskydde det som USA gjorde med Vietnams folk. Och vi var många som hamnade i den enda protest som var kraftig nog. Att för den goda sakens skull sätta sig själv i klistret genom tjänstevägran.
Det kändes som bibelordet Kristi kärlek tvingar oss. Vi gjorde det vi kände var rätt. Om det sedan ledde framåt för vår sak, vet jag inte. Jo på en punkt kanske. Rätt snart började vettiga alternativ komma för dem som sökte vapenfri tjänst. Tjänst vid ungdomsgårdar är ett exempel.
På väggen i mitt studentrum hade jag en affisch som jag hade fått av min syster i USA. En målning av en fågelskrämma på en åker, klädd i militära kläder och med en hjälm till huvud och en rostig bössa som armar. Och över bilden stod:
WHAT IF THEY GAVE A WAR AND NOBODY CAME...
Dagen före krigsutbrottet rasade Sandöbron och många arbetare omkom, sexton eller sjutton. Men den nyheten dränktes totalt av krigsutbrottet. Idag ligger resterna av brobygget på Ångermanälvens botten, och miljoner soldater ligger begravda världen runt till följd av krigsutbrottet.
When will they ever learn. When will they ever learn.
För fyrtio år sedan satte jag själv ner foten och totalvägrade värnplikt. En helt självklar följd av studentuppvaknandet 1968 med alla diskussioner om det var rätt att döda, om vems intresse som krigsindustrin skyddar, om vad en kristen livshållning kräver, om vad ett fredsuppbyggande alternativ till värnplikt skulle kunna vara osv.
Vi sjöng med Joan Baez, Bob Dylan, Pete Seeger m. fl. om det krigets vansinne. Vi såg filmen Krigsspel och skakades i vårt innersta över beskrivningarna av effekterna av ett kärnvapenanfall. Vi fruktade för både Sovjet och USA som skramlade mot varandra, och vi kände rädsla inför att sätta barn till världen. Vi avskydde det som USA gjorde med Vietnams folk. Och vi var många som hamnade i den enda protest som var kraftig nog. Att för den goda sakens skull sätta sig själv i klistret genom tjänstevägran.
Det kändes som bibelordet Kristi kärlek tvingar oss. Vi gjorde det vi kände var rätt. Om det sedan ledde framåt för vår sak, vet jag inte. Jo på en punkt kanske. Rätt snart började vettiga alternativ komma för dem som sökte vapenfri tjänst. Tjänst vid ungdomsgårdar är ett exempel.
På väggen i mitt studentrum hade jag en affisch som jag hade fått av min syster i USA. En målning av en fågelskrämma på en åker, klädd i militära kläder och med en hjälm till huvud och en rostig bössa som armar. Och över bilden stod:
WHAT IF THEY GAVE A WAR AND NOBODY CAME...