Semesterdags

Så har vi då ruschat undan denna sista dag före semesterveckan.
Hustrun har lett en stor studiedag i Härnösand kring psykiskt ohälsa. Tvåhundra deltagare kom från stans alla institutioner. Och Alain Topor föreläste. Hon är helnöjd med dagen.

Jag har fyllt på olja i bilen, suttit av kansliets måndagsmöte, haft två viktiga träffar med medarbetare. Sen gjorde jag en djuppsykologisk grej. När jag skulle logga ur och gå hem knappade jag in både på Outlook och på telefonen att jag skulle ha semester till 4/3, fast jag visste att jag skall vara tillbaka 4/2. Önsketänkande misstänker jag.

Körde sen hunden till veckomatten.
Hem och fejade inför kvällens lägenhetsvisning.
När den var gjord började jag packa.

I morgon bitti kör vi mot Arlanda, där semestern tar vid.
Det är inte säkert att jag hittar nån uppkoppling i Khao Lak.
Kanske jag tar bloggsemester också. Kanske inte.
Man vet aldrig, Ebba. Det handlar som sagt om ett litet beroende...

Ajöss på ett tag.

En dag kvar nu

Det är mycket på gång nu. Idag har vi haft visning av lägenheten.
Sju sällskap kom, hörde vi av mäklaren efteråt. Det är bra.
Under den gångna veckan har vi haft c:a hundra träffar per dag på Mäklarhusets webbsida. Otroligt. Det kanske kan bli nåt.

Men för att det skulle funka fick vi skolka från kyrkan idag och plocka och städa som om kungen skulle komma. Sen kom det faktiskt folk på visningen, så vi får vara nöjda.
Hoppas nu bara att dom sätter igång och bjuda också.

Ja, det stämmer. Vi skall flytta i vår. Har köpt ett radhus och ser fram emot att komma dit.
Så nu måste vi hålla fint här hemma tills lägenheten är såld, och det är ju bra.
Trivseln ökar faktiskt markant när man har snyggt hemma.

I morgon blir en vanlig arbetsdag, men sen -
Jag har begärt och fått en veckas semester.
Vi har inte börjat packa än, det blir nog i morgon kväll först.

Och på tisdag morgon är det vi som tar vår väska och rullar söderut.
Det ska bli skönt.
Mycket skönt.

Lördag kväll

Vi har kommit hem sent efter en jättetrevlig kväll hos syster A.
Och på hemvägen ringde våra grannar U och P och tyckte vi kunde komma upp.
Så det blev efterfest på deras balkong, typ.

Fantastiskt avkopplande från jobb och bostadsrättsfrågor lägenhetsförsäljning och allt.
Tusen tack!
Godnatt.

Fader Mischa

Ska jag skriva om att det äntligen är fredag?
Ska jag skriva mer om Haiti
och en gång till beskriva mig som en ansvarsfull kyrkoarbetare?

Nej, jag vill skriva om den här dagens nollpunkt.
Den stund då denna fredag stannar till
och börjar tala.

En arbetskamrat mailar mig en fråga:
Hänger du med till Pingstkyrkan?
En ortodox präst ska hålla föredrag där om en timme.

Ja, jag vet att det är ekumenisk helg och att jag borde.
Och det rena skrivbordet ger mig inget alibi.
Så jag svarar ja.

Temat för helgen är Att vittna om den uppståndne.
Fader Mischa, en ortodox präst från Linköping berättar om sin påsk.
Han tar oss med in i sin kyrkas påskritualer.

Inte minsta försök till fjäsk.
Inte ett enda pedagogiskt hjälpmedel.
Bara en mikrofon som han känner sig obekväm med.

Men - en man som lever i sin tro och sin tradition,
inte för att den är modern,
men för att den klart visar på Kristus.

Processioner, rökelse, stängda och öppna kordörrar,
allt han berättar om fylls av förtjusning,
på fullt allvar, men inte utan självdistans.

I själva berättelserna om den gudomliga liturgin
blir Kristi lidande, död och uppståndelse så levande,
fast hans tradition verkar så hopplöst förlegad.

Fader Mischa lever av sin gudstjänst,
sin Bibel och i sin nutid.
Gör jag det?

Tydligen finns det fortfarande människor
som lever av att Jesus verkligen är uppstånden.

Min tro behöver det.

Sms:a Haiti till 72950

Skönt att hjälpen är på väg in i landet.
Bra att vår kyrka har ett fungerande nätverk att skicka hjälpen genom.
Roligt att det är så enkelt som att skicka ett sms.
Om jag sms:ar ordet Haiti till 72950, så skickar jag 50 kr till Hela världen, Svenska kyrkans internationella arbete fvb till de nödställda i Haiti.

Jag har nog bloggat om detta förr, men det tål upprepas. Svenska kyrkan har valt att inte samla ihop filtar, mat och andra förnödenheter och skicka det till ett katastrofområde. I stället skickas pengar till en partner i närområdet som kan inhandla det som behövs och skicka det dit det behövs. På så sätt gynnas den lokala produktionen och miljön skonas genom kortare frakter.

Mer om hur hjälpen förmedlas finns på http://www.svenskakyrkan.se/ , fliken Internationellt arbete. Där kan jag också betala in en gåva. Och i dessa dagar tar många församlingar upp extrakollekter till förmån för Haiti. Så jag kan också gå till kyrkan med min gåva.

Varför skriver jag det här? Ja inte för att jag är nödd och tvungen. Jag får inte heller påökt om jag säger det. Nej jag gör det för att jag är glad över att äntligen se en väg, en möjlighet att göra nåt. Det har varit så frustrerande att veta att mängder av människor ligger där och dör utan att omvärlden når dit. Nu verkar äntligen hjälpsändningar börja göra nytta. Hjälporganisationer har etablerat sig i landet och kan börja verka. Det börjar finnas en infrastruktur igen.
Det finns förstås andra vägar, det finns många andra biståndsorganisationer som nu satsar på Haiti. Och alla behövs. Men jag är glad att vi i Svenska kyrkan har närkontakt med Haiti genom vårt mellankyrkliga nätverk. Den vägen vill jag gå för att hjälpa.

På lördag morgon kl 9 presenterar TV4 14 organisationer i Sverige som förmedlar hjälp till Haiti, bl.a. Svenska kyrkan. Det ska jag se.

Onsdagsmässa

Jag kommer tidigt till domkyrkan. Det är ju jag som ska leda mässan idag. De andra kommer också dit, diakonstudenterna, diakonen, vaktmästaren och musikern. Vi går igenom ordningen och fördelar uppgifterna. Sen ber vi för gudstjänsten innan vi sprider ut oss för våra olika uppgifter.

Det handlar om vatten. Så vi sjunger Här en källa rinner. En av Vårstastudenterna läser texten ur Jesaja 55, de första härliga verserna, och gör det väldigt bra sin nervositet till trots. "Kom alla ni som törstar. Kom hit och få vatten. Kom även om ni inte har pengar..." Jag talar om nåden och om vikten av vår andliga hunger och törst. De är hälsotecken och måste vårdas. Var rädd om din andliga hunger, säger jag. Se till att få påfyllnad på bestämda tider.

Efter beredelsen, som vi kallar mässans första del, sjunger vi den underbara psalmen 530, En dunkel örtagård jag vet, om andlig längtan och tvekan, och källan som väntar på oss. Under tiden dukar vi nattvardsbordet, jag, diakonen och de två studenterna.

De c:a fyrtio i kyrkan reser sig och vi höjer den urgamla lovsången till Gud, som kulminerar i hymnen Helig, helig, helig. Sedan förtätas mässan kring instiftelseorden och kyrkans förbön. Kristus stiger ner och är mitt ibland oss, och med honom talar vi om Haitis nöd och ber om välsignelse över oss själva, vårt stift, våra församlingar och våra vänkyrkor runt om i världen.

Vi tar i hand och tillönskar varandra Kristi frid. Det är egentligen Han, den uppståndne, som kommer för att visa oss sina sår och att han lever. Och sedan bjuder Han oss att dela måltiden med honom.
Stunden känns stor: Kristi kropp för dig utgiven. Kristi blod, för dig utgjutet.
Han står med mig i koret och tar emot nattvardsgästerna, en efter en:
Min kropp, mitt blod. För dig, för dig, och för dig med.

Heligheten i mötet.
Andlösheten under avdukningen efteråt.
Och tackbönen som studenten leder så stilla och fint:

"Kristus, vi tackar dig för din outsägligt rika gåva. Du blev ett svar på vår bön, ett bröd för vår hunger. Hjälp oss nu att vara ditt svar till dem som saknar vad vi äger i överflöd. Hjälp oss att höra det rop som du har hört, förstå den nöd som du har förstått, tjäna den mänsklighet som du har tjänat. Uppenbara för oss ditt bords hemlighet: Ett enda bröd och en enda mänsklighet."

Guds källa har vatten tillfyllest...
Slutpsalmen följer mig ut i den nya dagen.

Släktemigration

Dottern har gjort ett gott val. Hon har gift sig med en dataexpert.
Han, Niclas har idag hjälpt mig flytta över hela släkten från min gamla laptop till den nya.
Och det, det är inte bara att säga Välkomna över till min nya dator. Nähädå.
"Forrst vi måste fixa bord", typ.
Jag ringer Niclas.

Först måste en boning beredas åt dem i min nya HP och inredas så att de känner igen sig när de kommer dit. Sedan ska man långt in i den gamla Toshiban och hämta ut släktingarna, alla gamla och de nu levande och låta dem balansera över spången till färjan som skall ta dem över. Färjan, mitt svarta USB-minne, dockas sedan in i min HP, släktens nya hemvist. Och sedan börjar de gå iland, alla 1702 släktingarna. Nu går det rätt fort, typ på två sekunder. Men de gömmer sig lika fort, allihop. Då ringer jag det sjuttonde telefonsamtalet till mågen, som med en ängels tålamod hjälper mig med det sista momentet, att närma mig bunkern där de alla har förskansat sig och försiktigt säga till dem att Komsikomsi! Nu kan ni komma fram. Jag har bokfört er på en adress, ett hus är inrett där ni ska bo. Och ni kommer att få det såå bra.

Och då öppnar de dörren och visar sig, alla ettusensjuhundratvå släktingarna.
Och ler mot mig.
Alla klarade tydligen överfarten.
Ingen blev kvar där ute i rymden.
Är det inte fantastiskt?

Välsignade måg.

Jerringpriset - Yes!

Inget fel på Zlatan, men han har ju redan fått det.
Men när Helena Jonsson vann Jerringpriset 2009 ikväll blev jag rörd.
Nej, jag kan ingenting om skidskytte och skulle aldrig orka se en hel tävling.
Men det känns så riktigt att unga oförstörda begåvningar blir uppmuntrade,
som Charlotte Kalla ifjol.
Och så sträcker jag på mig lite extra som Ångermanlänning förstås att det blev en Sollefteåtjej.
Synd bara att hon inte var i Stockholm och kunde ta emot priset.
Men hon var väl värd det tycker jag.
Och 67,6 procent av rösterna fick hon.
Heja!
Lycka till i OS.

Under högmässan

Källans, vattnets dag.
Här en källa rinner, säll den henne finner...
Guds källa har vatten tillfyllest....

En god predikan om kvinnan vid Sykars brunn.
Ny tanke: Kanske hon inte är en synderska.
Hon kanske är en andlig sökare som hittills gått bet.

Välsignelse över predikanten.
Hon håller sig till texten
och utlägger den så att Jesu namn blir ärat.

En oerhört vacker körhymn,
troligen av Jerker Leijon.
Sen vidtager kyrkans förbön.

Vi ber för de döpta.
En av dem heter Lycko eller nåt sådant.
Gud, du känner honom eller henne.

Vi ber för dem som ingått äktenskap.
För första gången nämns ett homosexuellt par som gift sig.
Jag hajar till, men sen känns det helt rätt. Gud signe dem.

De döda läses upp och vi ber för dem.
En är sextioett år.
En är sextiotvå.

Okey, Gud.
Jag lever tydligen på övertid.
När började det..?

När är min tid ute?
När ska dom läsa upp mig?
Låt mig hinna göra det jag ska..!

Jag går fram till nattvarden.
Ge Haiti bröd!
Ge Haiti vatten!!

Haiti 3

"Den värsta katastrofen någonsin", enligt en talesman för FN.
Jag rullar igenom kvällstidningens webbsida.

"Katastrofen i Haiti värre än tsunamin 2004."
Det låter ofattbart, men tyvärr inte otroligt.
Man talar ju redan om 200 000 omkomna.
Till det kommer att hela samhället har brutit samman.
Ingen ledning, ingen organisation, inga kommunikationer, vägar.
Och en enda flygplats som är alldeles för liten.
Så hjälpen kommer inte ut till de behövande i tid.

Jag rullar ned genom sidan.
"Wendela: Bröstoperationen förstörde mitt liv."
och
"Bildextra: Twighlight-stjärnans vågade reklam."
Skorrar illa alldeles vid sidan om Haititexten.

Det ser ut som USA och FN nu tagit över ledningen av landet.
Bra. Då kan hjälpen nå ut hoppas jag.
"Njut av ditt godis i helgen utan att gå upp i vikt."

Jag mår illa.

Haiti 2

Jag har fått en respektingivande sparringpartner här i bloggosfären.
En teologisk utmanare som har visat sig vara mycket träffsäker.
Hon heter E och säger de klokaste saker.
"kanske dendär gud också bara har människan", t.ex.

Jag anar tanken att Gud och människan är ohjälpligt hänvisade till varandra.
Att vi inte kan skylla på Gud när det händer saker som vi själva kanske är upphov till.''
Men jordbävningar? De är inte människans verk, eller?

Det min bloggkompis gör är då att lyfta frågan till en mycket högre nivå, en kosmisk. Hur vet vi vad som är gott och ont i det stora perspektivet. Vi tror oss ha de rätta begreppen om liv och död, men vad vet vi? Det kanske finns någon förklaring till Haiti-katastrofen trots allt.
Tänk om det värsta som finns inte är att dö..?
"Liv och död är kanske inte det vi tror", säger E så vist.
Jag kan inte annat än tacka för denna samtalspartner i cyberrymden.

Fast jag önskar jag kunde zappas över till Port-au-Prince med famnen full av hjälp.

Haiti!

Gud, är det du som har låtit jorden skaka?

Om det var nödvändigt att flytta kontinentalplattorna, varför just under Haiti?
På något sätt ger mig sådana här katastrofer känslan av att du inte ser.
Eller inte bryr dig.
Är det så? I så fall är det tveksamt om du är en god gud.
Miljoner fattiga får betala för din ommöblering, Herre.
Jag har problem med det.

Just nu ligger lika många förödda människoliv på Haitis gator
som på Phukets stränder efter tsunamin.
Men här gäller det ju bara urfattiga mörkhyade människor och inte rika svenskar...
I och med att svenskar inte drabbats, glömmer vi det och fortsätter bekymra oss om kylan.

Men alla dessa drabbade människor är dina barn, Herre!

Jag fattar inte, jag får inte ihop det med min teologi.
Jag känner teodicéfrågan bränna i ansiktet.
Tänk om människan bara har människan...?

Mellansel

En gåta:
Vad är det som kan kännas tungt som en sten men som ändå kan brinna?

Idag har jag träffat Svenska kyrkans grundkurs, dvs 22 personer som vill veta mer om kyrkan och eventuellt vill utbilda sig för tjänst i kyrkan. De läser på Mellansels folkhögskola och blir kanske så småningom präster, diakoner, kantorer och församlingspedagoger - eller nåt helt annat.
Jag åkte tidigt och ägnade hela förmiddagen åt att undervisa om vår kyrkas plats i den världsvida kyrkan, varför vi behöver internationella ekumeniska kontakter, och vad vi ska göra med det problematiska missionsbegreppet, vad som är vårt Mission statement, osv.

Alltså - Det Var Roligt! Jag blir så i gasen när jag träffar unga som vill räkna med Gud och kan tänka sig arbeta i Guds rike. Sådana stunder känns hundra procent meningsfulla. Sådana stunder brinner en eld i mitt bröst som får mig att koppla loss från mig själv. Hur trött och låg jag än kan känna mig, så går jag igång när jag märker deras oförstörda nyfikenhet på kyrkan.

Vi fick några timmar av fina samtal.
Trots att jag var så trött att jag knappt orkade köra dit i morse eller tillbaka hem efteråt, så känner jag mig oerhört tacksam åt dagen.

Svar: Hjärtat.

Dröm

Drömde inatt att jag åkte i bil längs en väg genom ett hedlikt landskap. Vid vägkanten stod ett konstverk föreställande en gammal trattgrammofon. Den brukade alltid stå där på en slänt bredvid vägen. Men den här gången stannade jag, för en kompis ville ha den. Vi stannade och plockade med grammofonen, som var meterhög men lätt och gjord i plast bara. Emballerade den och lade den på bilflaket och körde därifrån.

Tro hur jag kan drömma så tokigt?
Var det nåt så var det väl krypterat.

Fröjd och frågor

En dag fylld av glatt arbete för de fyra nya prästerna,
men för mig själv en dag av vemod och frågor.
Hur ska allt bli efter detta?
Och varför, varför, varför..?

Men samtidigt, tack!
Lunchen med biskop Tony och Britt.
Och det korta mötet med mitt aldrig sviktande Stöd.

Och sist en lång kväll med min egen vän och följeslagare.
I morgon startar Sverige på ny kula.
Jag får försöka göra detsamma.

Lie down here and see what tomorrow brings...

Prästvigningsdags

Vilken härlig dag det har varit. Först en genomgång med fyra prästkandidater inför deras vigning i morgon. Ge innehåll åt högtiden, instruktioner om hur allt ska gå till, när de ska sitta och stå och gå fram och gå tillbaka, och när de ska säga nåt och när de ska knäböja. Och få hjälp av domkyrkans diakon med att visa hur nattvarden ska dukas fram och delas ut. Allt för att ge dem största möjliga trygghet inför den stora dagen.
De har satsat en stor del av sitt liv för att nå fram till detta mål. Nu på upploppet är de trötta och spända inför prästexamen kl 13, som blir det allra sista provet innan allt är klart. Fast beslutna att nå sitt mål, men i stort behov av stöd och hejarop på målrakan.
Det är en fantastisk uppgift att få gå igenom högtiden, ge dem tydliga anvisningar och lugnande ord, men en ännu större uppgift att få påminna om det stora och starka i prästvigningen, allt fint, stort och betydelsefullt som ska ske under en och en halv timme i morgon, och veta att den stunden ska bära dem resten av livet som motivation för sin livsgärning och förhoppningsvis bli en källa till glädje och inspiration för dem.

Sen, i ett par timmars ledighet mitt på dagen, tog hustrun och jag skidorna och hunden och körde ut till stugan för att se hur den klarat den gångna veckans 25 minusgrader. Vi trampade oss fram genom den halvmeterdjupa, luftiga pudersnön. Och solen sken över vita fält, och bävern hade trampat upp en stig längs bäcken, och haren skuttat över bron upp på vår tomt. Snön gnistrade i det låga solljuset. Och där låg vår juvel och sov under sitt snötäcke. Jag fick skotta mig ner till farstubron Väl inne i stugan kunde vi konstatera att allt var okey och att vattnet villigt rann ur kranarna. Inomhus var det åtta grader vilken våra pelargonior tackade för.
En apelsinpaus men inte mer, och sen trampade vi tillbaka till bilen i vårt nya skidspår.

Och ikväll, en festlig prästvigningsmiddag i biskopsgården tillsammans med Malin, Evelina, Tove och Carola och deras närmaste, och representanter för deras missivförsamlingar och utbildningsinstitutioner, vidare folk från domkapitlet, rekryteringsgruppen, domkyrkoförsamlingen och stiftskansliet. Min uppgift var att tända alla ljus i ljuskronorna och vara toastmaster, samt leda aftonbönen på slutet. Och mitt i allt stod biskop Tuulikki som självklar och trivsam värdinna i sin nya biskopsgård. Det blev en fin avslutning av en alltigenom fin dag.

I morgon gör jag min sista dag som biskopens adjunkt.

Hemma, var ligger det nånstans?

Jo, jag körde vår julgran i en värdig procession genom stan till begravningsplatsen Hemab, som betyder Härnösands energi- och miljöaktiebolag. Den lades värdigt i en snödriva i minus 24 graders temperatur för att så småningom förvandlas till fjärrvärme.
Tack kära gran!

Men resten av dagen har handlat om funderingar kring vad som är hemma och vad som är borta. Hur mycket betyder det vi har omkring oss för vår kasam? Just nu är vi här, men var är vi i morgon? Vad är det som säger att detta är hemma och det där är borta?

Under missionärskursen på Johannelund 1993 såg jag en affisch som föreställde en kattunge som hade somnat i en blomkruka. Under bilden stod texten: För den som är nöjd med sig själv kan varje plats vara ett hem.
Så är det.

God hemresa!

Nu har de vise männen packat ihop sina tält och sadlat sina kameler för hemresan. Och vi har packat ihop julen och tackar för denna gång. Alla änglar och tomtar ligger nu varsamt invirade i de DN-sidor från 2008 som de låg i. Ljusstakar, adventsstakar har återvänt till sina lådor och satts i flyttlådorna som det står Advent på. Och allra sist blev den stolta julgranen avklädd all sin härlighet. Under allt glitter uppenbarades inte helt förvånande en barrande gran. Den hivades bryskt ut genom vardagsrumsfönstret och susade tio teatraliska meter ner i snödrivan. I morgon ska den ut på sin sista färd.
Jag bär ner de fyra jullådorna i förrådet.
Och kamelerna vaggar bort mot horisonten.

Trettondedag Jul

Tjugotvå minusgrader, och ändå en härlig trettondag. Vi trodde inte att det skulle komma några till kyrkan, men vi var ca femtio som fick höra om de vise männen och deras besök hos Jesusbarnet i Betlehem.

I fjol sjöng Trettondagskören men i år hade man städslat en kvartett att sjunga. Det blev inte alls lika bra, men de vise männen hann fram ändå, trots att de försenades av kylan och de kommunikationssvårigheter det medför.

Julinsamlingen till Svenska kyrkans internationella arbete avslutades idag. Undrar hur många miljoner mindre insamlingsresultatet blir på grund av kylan? I Härnösands domkyrkoförsamling anordnade internationella gruppen kyrklunch efter gudstjänsten, och nästan alla kom. Lunchen inbringade 2000 kr extra till julinsamlingen. Tack alla generösa givare!

I eftermiddag har jag lyssnat på Bachs Juloratorium, kantat 5 och 6 som handlar om de vise männen. Det blev ett fint komplement till gudstjänsten, och slutade med att frälsaren var född i vårt hjärta och lovade vara med oss till livets slut.

Trettondagen med dess stjärna har en klar favoritplats i mitt liturgiska år.
Nu är jag beredd möta det nya året.

Återvinning

Nja, det handlar nog varken om begravning eller ålderdomshem för min gamla dator.
I den kyrkliga värld som är min betyder Off-knappen inte död och begravning, utan mer att man övergår till ett annat liv, eller till en annan funktion eller roll i företaget.

Som alla pensionerade präster t.ex. Inte lägger dom av inte, utan dom fortsätter att smygdöpa och smygbegrava och rycka in under semestrar, så där lagom osynligt för att inte reta facket.

Gårdagens till synes brutala avrättning av min gamla Toshiba var de facto endast en markering att Nu är du faktiskt inte kyrkoherde här längre utan från och med idag så är det din efterträdare, HP, som är det. Annars fattar inte den gamle kyrkoherden att han har gått i pension. Som den vise man och erfarne kyrkoarbetare jag är, tog jag i lite för att göra klart för alla vad som nu gäller.

Men kära vänner, var inte oroliga. Den gamla trotjänaren kommer med största sannolikhet att fortsätta som frivilligt engagerad i församlingen och ta de uppgifter som eventuellt anförtros honom/henne. Huvudansvaret har dock överflyttats till den nyanställda medarbetaren HP.

Begravning? Näedå. Här gäller det att fortsätta, anställd eller inte. Som en gammal psalm säger: Verket är icke färdigt ens när du hembud får. Återanvändning/återvinning är kyrkans motto. Alla som vill är välkomna. Till och med gamla halvrassliga datorer som har tappat 3:an och sju skruvar.

Det är väl bra?

Avtackning av en medarbetare

"Kära gamla Toshiba,
Då nu dagen har kommit för din pensionering, vill din efterträdare HP och jag rikta några ord av tack till dig för de år som du har tjänat vårt företag.
Du kom till oss 2005 i ett uppbyggnadsskede då vi utvecklade vår verksamhet och kompletterade vår stationära dator med en första bärbar dator. Då rekryterades du som ung laptop för denna uppgift och kom att bli min närmaste medarbetare under fem arbetsamma år.

Du har följt mig på resor till syd och nord, till öst och väst och alltid hållit mig uppkopplad. Tack vare dig kunde jag skriva Livsbilder och ge till barna när jag fyllde sextio. Med dig har jag avnjutit vackra kort tagna vid vår stuga och på diverse resor. Och din är även förtjänsten att jag nu har bloggat i ett drygt års tid och levererat nästan ett inlägg om dan. Du har legat i mitt knä varje kväll och tagit mig ut på nätet, till Facebook och bloggen, och alltid en koll på Aftonbladet.

Trofast har du varit och mycket tjänstvillig. Du har fungerat i ur och i skur, även på senare år då dina bottenskruvar börjat lossna och falla ut, en efter en. Eller när jag för några år sedan lånade ut dig till H och därigenom förlorade siffran 3. Sådant har inte hindrat dig utan du har levererat det du ska mot en något bestämdare tryckning just på treans underrede.
En dag som denna ska vi väl inte tala om brister och besvikelser. Men då jag känner din stora sociala kompetens och humor, tror jag att jag vågar berätta en sak. Du har alltid haft en sällsam och överraskande egenhet, nämligen att du helt plötsligt har kunnat tvärradera en tre fyra rader av det man just skrivit, som en nödbromsning ungefär, eller ett veto. Det har varit en liten brist i din kompetens som vi i företaget nu är glada att vi hädanefter slipper lida av. Genom din pensionering har vi nämligen fått utrymme att göra en nyrekrytering och lyckats skaffa dig en värdig efterträdare, den HP som du nu ser här framför dig.
Alla åldras vi, alla går vi mot döden, och nu är det tyvärr din tur, kära Toshiba. Din efterträdare och jag vill härmed räcka dig handen till ett hjärtligt tack och samtidigt trycka på Off."

- Så ja, dyre HP, där slocknade Toshiban. Så har vi då äntligen blivit av med honom. Ärligt talat hade jag länge tänkt på möjligheten av att köpa ut honom, men du vet hur det är med trotjänare, dom tror sig så lätt vara oersättliga. Så sista tiden blev han lite grinig. Kände nog på sig att han inte längre höll måttet riktigt. Och den lilla egenheten eller bristen jag kort nämnde om, herregud, den fick vi med på köpet från allra första dan. Så - jag är glad att du har kommit till vårt företag och kan ta vid när nu din företrädare har valt att gå i förtida pension.

Solberg

Vi kör ner till den gamla bondgården längs vita bomullslägdor. Allt är vitt och solen lyser lite. Vi stannar utanför huset och stiger ut och sträcker på kroppen. Skönt. Nu är vi drygt halvvägs hem. Kyrkan syns i fonden som den alltid gjort. Gårdstunet är täckt av snö men ordentligt plogat. Han har minsann varit igång sen snöfallet igår och plogat trots sina nittio år.

Vi knackar på och stiger in. Tas emot med omistlig värme i det hus där min mor föddes. Presenteras för hans vän och bjuds på ett dignande kaffebord. Pratar barn och barnbarn, och jag tar fram och visar de senaste släktpapperen som jag fått från Ankie på Gotland.

- Nå hur mår du?
- Jovars, jag ska int klaga sålänge jag orkar skotta snö...
Och så berättar han att han på nyårsdagen avtackades efter femtio år som kyrkvärd.
Jo faktiskt - 50 år som kyrkvärd. Han efterträdde sin far, min morfar som avtackades efter trettio år...

Och han sitter där och ler så naturligt och Jakobssonskt och är så lik min mamma. Och jag ser hela barndomens alla somrar hos kusinerna på Solberg. Och han är den ende som är kvar på Mammas sida och timmen går så fort. Varför måste man alltid ha så bråttom när man träffar de gamla i släkten...?

Mannen framför mig är min mors lillebror och min fars lekkamrat och sedermera svåger.
Han är Morbror Allan. Bredvid honom sitter hans vän och säger, att hon mjölkade korna åt Jakobssons den kvällen mina föräldrar gifte sig. Hon heter Runa.
Det var nyårsafton 1944.

Tankarna tumlar runt.
Vad är nu och vad är då?
Vad leder till det som vi upplever nu?

Eller - händer allt i ett evigt nu..?

Derby!

Redan på årets andra dag utbryter krig mellan Norrbotten och Västerbotten.
Styrkorna har samlats på COOP Arena i Luleå för att riva skjortan av varandra.
Allt annat står stilla just nu.
Ute är det minus 16 grader. Ingen vågar andas ens.
Stan är fast besluten att frysa ut utbölingarna och kasta dem över Piteälven.

Bakgrunden är att Skellefteå gett Luleå på tafsen ordentligt under deras senaste drabbningar.
Och så har en handfull belackare i Luleå under hösten kastat skit på Åsas brorson Mattias i Luleåmålet och spridit dynga om att han får stå i mål bara för att han heter Modig.
Men i sista matchen före nyår höll han nollan mot Timrå, och står just nu i matchen mot Skellefteå. Så här är hett trots kylan, och släkten håller tummarna för sin son.

NSD har en bra artikel om Mattias idag. Den finns här.
Och i mitten av andra perioden leder Luleå med 3-0.
Heja Mattias!

Nyårskänslor

Att fira nyår har alltid varit viktigt för mig, något stort och känslosamt, ja nästan patetiskt.
Detta apropå bloggkamraten Eva G:s tankar kring nyårsögonblicket i hennes liv.

Jag minns hur min barndoms nyårsafton var en familjens kväll med brasa och blystöpning och högläsning och kärniga torra fikon som Pappa tyckte om och doppade i mjölk.

Några år senare ser jag mig sitta i Högsjö kyrka och det är nyårsbön. Jag tackar Gud för det gångna året och lyssnar till Gertrud Strömqvist som sjunger Psaltare och lyra av Gustaf Nordqvist. Den sången Är nyårsafton för mig. Den uttrycker människans många gånger oblida öde och hennes eviga bön till Allmakten om glädje och sång.

Under de åren, mina tonår firade vi sen ofta nyårsafton tillsammans med doktor Hoffman och hans familj. Vi tiotiden gjordes en närmast rituell skidutflykt med hemmagjorda facklor upp på Nordansjöberget och tillbaka, varefter vi andäktigt lyssnade på tolvslaget på radion med en glöggkopp i handen.

Jag har alltid rörts djupt av nyårsögonblicket, den allvarsamma dikten och Stenhammars Sverige, de tolv tunga ödesmättade slagen, och så programledarens helseriösa nyårshälsningar till svenskar hemma och utomlands, särskilt till dem som har det svårt... Sedan Händels La Réjouissance och Gott Nytt År allesammans!
Och som kronan på verket: Sveriges alla domkyrkoklockor som ringer ut över Västgötaslätten, Upplandsslätten och över Bottenhavet.

Värst var det för tio år sedan. Då kändes millennieskiftet i varenda cell av mig. Det var något ohyggligt historiskt som hände, alltför stort att ta in och härbärgera. Tolvslaget med alla raketer över Härnösand var för min del helt upplöst av tårar och nån slags förtvivlan eller ångest.

Som tur är inträffar inte millennieskiften så ofta att jag behöver oroa mig över nästa gång.
Men det är nåt i nyårsögonblicket som känns som en allvarlig bladvändning, som att en gammal man dör och ersätts av ett nyfött barn. Som om precis vad som helst kan hända nu under det nya oskrivna året. Jag har fått leva ännu ett år och har ännu min familj vid hälsa och goda krafter. Men hur länge ska det få fortsätta? Osv.

Andra slår klackarna i taket och tar övergången med en klackspark. Så icke jag. Jag är helsentimental hela nyårsafton och har lätt till tårar över att "våra fäder sova under kyrkohällen", medan vi andra tydligen får leva vidare.

Sedan kommer nyårsdagen.
Den har alltid varit en ljus dag i mitt liv. Fylld av förväntan och ljus.
"Det gamla är förgånget och något nytt har kommit."
I kyrkans år handlar Nyårsdagen om Jesus och Jesusnamnet. Förr sjöng vi ofta Si Jesus är ett tröstrikt namn under gudstjänsten, eller Jesus låt mig städse börja i ditt namn allt vad jag gör. Dagen handlar om hur det nyfödda barnet i Betlehem får sitt frälsarnamn Jesus, ett budskap som är helt magnifikt beskrivet och besjunget i Bachs Juloratorium, 4:e kantaten.

Och sen kommer som grädde på moset: Nyårskonserten!
Jag har alltid sett på Nyårskonserten från Wien. Den är så ljus, så trotsigt optimistisk, så kontinental, så milsvitt långt ifrån det nordiska vemodet. Den ger till och mig lust att dansa vals. Nyårskonserten öppnar mig för det kommande året, innesluter mig i den stora orkestern som ska spela det nya året och göra det till något vackert.

På senare år har vi ofta firat nyår uppe i Luleå hos Åsas mor och släktingar. Så även detta nyår. På nåt sätt mår jag bra av det. Behöver inte hamna i nyårsdeppet och känslan av ensamhet under himlavalvet. Fällde faktiskt inte en enda tår under Sveee-rii-gee i går natt.
Kände i stället en stor glädje vid minnet av att jag för drygt femton år sedan förunnades en körledningslektion i Piteå med ingen mindre än Eric Ericson. Han gav mig tips hur jag skulle dirigera just Sverige av Stenhammar. Och sedan dirigerade jag den på första maj ett år med Luleå kammarkör. Ett fint minne.
Ett mycket fint minne.

Gott Nytt År, Sverige!