En annorlunda jul

För första gången någonsin har julen förflutit utan ett enda kyrkbesök.
I stället för julefrid kring barnets krubba har det rått flyttfeber.
Vi ramlade in i Sverige och Härnösand måndag kväll förra veckan, gjorde klart husköpet på tisdagen och ägnade sedan tre långa dagar åt att bära möbler och packa upp flyttlådor.
Det kändes lite bråttom eftersom vi skulle få barnbarn på besök på annandagen. Men det gick, och när barnen kom hade vi packat ur 80 kartonger, hängt upp julgardiner och lagt dukar på borden.
Därmed blev julen som den blev.
Någon gång ägnade jag Josef och Maria en tanke. De hade också logistikbekymmer kring sin resa till Betlehem, för att inte tala om hur de skulle fixa sig logi innan barnet kom.
Sedan föddes Gud som människa mitt i deras röra och ovisshet.
Skön tanke, för mig, detta år.

Ett beslut och dess vånda

Hustrun och jag har beslutat oss, vi kommer att flytta hem till Sverige till våren.
Tanken har funnits där alltsedan sommaren och har mognat fram mer och mer.
Det är alltid svårt att bestämma sig för en flytt.
Breaking up is hard to do. Många blir så ledsna. Vi med.
För vi har ju trivts så otroligt med denna stad och dess svenskar.
Många har blivit oss så kära.

Här är det också på många sätt så lättlevt. Jämnt sommarklimat året runt gör att det är först nu i december som jag behöver extratröjan under jackan.
Här är så otroligt vackert och mångfasetterat. SF är en väldigt spännande stad, en smältdegel av skiftande kulturer.
Och här har jag och hustrun förmånen att få arbeta tillsammans med det vi brinner för.
Här har vi också några av barnbarnen inom räckhåll, och syskon och syskonbarn inom landets gränser.

Men -
Vi har från första dagen vetat att denna saga måste ta slut en dag.
Och denna höst har övertygat oss om att det börjar bli dags.

I april kommer hustrun att börja en ny tjänst inte långt från Härnösand där vi åter skall bo.
Men till dess skall vi ge järnet för Svenska kyrkan San Francisco.

Mjällvarning!

Hu så hemskt!
Bliv aldrig sekreterare i en förening/församling om du inte är datafreak!
Jag säger det bara, och jag säger eder en gång till:
Bliv aldrig sekreterare om du icke i sanning begriper dig på din Mac!

Jag har idag gjort bort mig något alldeles otroligt.
Har gruvat mig i två veckors tid inför det oundvikliga.
Och idag inträffade katastrofen klockrent.
Sekreterarkatastrofen.

Det handlar om ett årligt brevutskick inför julen.
Församlingen skickar då och då ut brev och mail till medlemmar och intresserade.
Och det åligger kyrkorådets sekreterare att göra jobbet. Det kan vara inför val av nya kyrkorådsledamöter, inför årsmötet eller en stundande fundraising.

Eller Inför Julen.
Idag gällde det Det Stora Utskicket Inför Julen.

Inför årets slut skickar vi ut ett julbrev med en begäran om en s.k. Year-end donation.
Det går ut till våra fem-sexhundra hushåll på maillistorna.
Ja käregud, inför dem alla gjorde jag totalt bort mig idag.
Här vid datorn.

Det måste ju vara lite status, lite värdighet, lite tyngd,
när Svenska kyrkan tillskriver sina tillskyndare i San Francisco Bay Area, eller hur?
Ett utskick skall ju förhoppningsvis skapa ett omedelbart förtroende
och inbringa en massa dollar till nästa års verksamhet.

Igår satt jag och vek brev och klistrade kuvert till dem som vi inte har epost-adresser till.
Det var ett tryggt jobb, men vägen dit var förvisso ångestfylld.
Det gällde att skriva ihop ett julbrev men en oemotståndlig vädjan om stöd
och skicka med ett annat brev om medlemsskap för 2016.

Vid förra brevutskicket för två månader sedan lyckades jag blanda ihop två familjer
som var för sig hade skänkt pengar till vår Fundraiser, dock olika summor.
Jag tackade dem varmt men kallade dem vid varandras namn
och särskilt för att de hade skänkt den summa som de inte hade skänkt...

Idag gällde det att göra det kritiska epost-utskicket av jul- och medlemsskapsbreven.
("Jag satt vid min ödsliga Mac en kväll och beskådade ängarnas höst..." (Dan Andersson))
Med bävan lade jag in mottagare, c:a fyrtio åt gången, en julhälsning och julprogrammet
samt de två bilagorna, själva breven.

Trodde jag iaf.
Tryckte på Skicka.
För att inte tynga utskicket går det varje gång till 40 adresser bara.
Såja.

Tills: Oj, jag glömde visst bilagorna, dvs det viktigaste av allt.
Det tar två utskick à 40 adresser innan jag kommer på det.
Skyndar mig således att sudda ut malören genom ett snabbt andra mail:
- Och så var det bilagorna ja... typ. Lite smågenant sådär.

Börjar bli svettig, stirrig och mjällig i håret!
Var det inte det här jag visste!
Jag kommer att göra fel!
Jag kan inte det här med data, i synnerhet inte Mac-data!

Inga problem, det är ju bara 2x40 pers som inte har fått bilagorna.
Kopierar alltså utskicken och skickar till alla på hela listan. Såja.
Sedan ringer en man till hustrun och säger att han inte kan öppna bilagorna.
Jäsingen! Mer svett. Mer mjäll.

Jag har bara kopierat det första mailet rakt av med bilagor och allt.
Och då kan bilagorna tydligen inte öppnas av adressaten.
Så - inför hela den svensk-amerikanska stödtruppen visar jag min totala datainkompetens
genom att skicka mail som 1 saknade bilagor och 2 som inte gick att öppna.

Dvs. alla hundratals svenskar och svenskättlingar i San Francisco Bay Area
har idag blivit förvissade om
att Svenska kyrkan San Francisco faktiskt behöver en riktig sekreterare
som kan sin sak vid datorn.

Dock - hursomhelst -
nu har alla fått sitt utskick, får vi hoppas.
Och det finns nog fler än jag som kämpar i cyberrymden.
Finns det kurser för utlandskyrkosekreterare..???

Thanksgiving thanks

Driving to and from Los Angeles on Thanksgiving weekend is not very smart.
I read somewhere that in California, there are more cars than in the whole of Russia.
True or untrue, but they all were on my roads this weekend.
Today, they for sure were on Highway 5.

All Thanksgiving celebrators were heading for home
and the traffic was nervous, not to say aggressive.
Everyone wanted to come first. (Not me of course!)
Everyone was looking for that little gap where they could pass me and squeeze in.

Verily I say unto you:
Driving from Los Angeles to San Francisco on Thanksgiving weekend
is like driving in a seven hour-lasting hysterical rush hour.
Nothing less.

So after a very blessed Thanksgiving,
I want to give my thanks to God for keeping us safe on the roads,
to Andreas and Keri and their lovely kids who hosted us so warmly.
And last but not least to my wonderful co-driver on the roads of life,

who now, less than ten minutes after our return home
is digging in the Christmas boxes
in order to prepare our home for Advent.
I give you my Thanks!

Thanksgiving-rally

Körde söderut idag från San Francisco mot Los Angeles.
Aldrig någonsin förut har jag kört i en så intensiv trafik.
Tusentals bilar kloss efter varandra på flerfiliga motorvägar.

Dessutom drabbades Kalifornien av ett riktigt höstrusk.
Regn, låga moln över bergen och hård blåst.
För första gången på tre år.

Och när vi längs Highway 101 kom till San Luis Obispo blev det totalstopp.
Tänk er själva hur det blir med alla tusentals helgfirare på väg.
Det lackar ju mot Thanksgiving som är höstens stora familje-reunion här i USA.

Krypfart,
meter för meter,
och inte visste man varför.

Som tur var blev vi vägledda av en ung dam i vår GPS.
Hon förde oss på alternativa vägar alltmedan mörkret omslöt vår lilla Nissan Vectra.
Själv hade jag ingen aning om var vi var eller åt vilket håll vår färd gick.

Bara att lita på vägvisaren, den unga damen i telefonen.
Turn right on Sacramento Avenue.
Turn left on Orchard Road. Osv.

Mitt mot sjönk.
Hade sett fram emot en snabb transport ned till Pismo Beach och hotellet där.
Och så - bilköer överallt, även på de alternativa småvägarna.

Måste vara fler som använder telefon-GPS, tänker jag.
Undrar varför dessa omvägar.
Genom dalar och byar, turn left, turn right.

Jag hade tänkt mig en lugn avkopplande kväll på ett strandhotell.
Och så sitter jag krampaktigt vid ratten till hustrun kartläsarens bestämda ledarskap.
Ack Herre, huru länge?

Då - plötsligt:
Pismo Beach,
rakt framför oss!

Vi är framme, men ho vet på vilka vägar.
Inte på Highway 101 i alla fall.
Men tack gode Gud.

Jodå, "vårt" hotell har ett rum ledigt åt oss.
Och det är visst en trafikolycka som orsakat allt trafikkaos.
Vi får ett rum och snart därefter en god middag på Rosa's.

Nu rullar Stilla havets vågor i långa bränningar in mot land här utanför.
Dagen är förbi och i morgon kör vi till barnbarnen i Los Angeles
för att fira Thanksgiving.

Något att tacka för förutom änglavakten i trafikkaoset är ändå regnet.
Det vattnar en bördig men ack så snustorr jord.
Mange takk!

En helg i utlandskyrkan

Det har varit en välfylld helg.
I fredags hjälpte jag till vid Svenska kyrkans bord under Norska kyrkans basar.
Det var första gången Svenska kyrkan kunde vara med där.
Vi sålde kanelbullar, saffransbullar och lussekatter samt goda böcker.

Igår morse förpackade jag nybakade kanelbullar till basaren.
Packade sen bilen full med barngrupps-, gudstjänst- och kyrkkafferekvisita
och drog till Los Altos där Åsa hade familjelördag med sjutton barn med föräldrar,
som sjöng och övade julspel, fikade och pysslade, bad och sjöng. Sen hej då till dem.

Bort med pysslet, fram med sopkvasten, koka mer kaffe och rigga om till gudstjänst.
En vecka tidigt, men vi sjunger Bereden väg och alla andra adventspsalmer.
Hör om Jesus som vill vara ljuset i världens och vårt personliga mörker.
Ett tjugotal besökare delar gudstjänst- och fikagemenskapen.

Idag söndag hade vi en svensk vigsel i Norska sjömanskyrkan.
En underbar familj på rundresa i Kalifornien avslutade sin USA-vistelse med bröllop.
Sen invaderades kyrkan av en stor luciaövning där Svenska kyrkan håller fika åt föräldrarna.
Därigenom får vi in lite pengar till församlingen samtidigt som Åsa bygger kontakter.

Hann också skölja potatis till Åsas kvällstjänst, en au pair-middag.
Hon rullade köttbullar i morse så det doftar Sverige här hemma ikväll.
Om några timmar kommer hon hem och därmed är denna helg till ända.
Förutom alla härliga möten med människor fick hon visst 500 bullar sålda.

På tisdag åker vi söderut mot Los Angeles och barnbarnen där.
Det stundar nämligen Thanksgiving-vecka här i Amerika.
Det blir skönt.
Människan lever icke allenast av kyrkjobb.

Trollflöjten à la San Francisco

Ja käre, vad säger man..?

Mitt i världens ångest och skräck för terror,
mitt i Sveriges fasa inför den politiska utvecklingen,
under USA:s ängslan för inflationssnurrande sedelpressar
fick jag igår en oförglömlig operaupplevelse.
The Magic Flute av W A Mozart.

Min gamle cellolärare skrev på en lapp i min cellobok:

"Man bör se en vacker tavla, höra en vacker dikt
eller lyssna till ett vackert musikstycke varje dag,
för att icke världens sorger och bekymmer
måtte tillintetgöra det sinne för skönhet
som Gud har nedlagt i den mänskliga själen."

Vilken kväll!
Vilken föreställning!
Vilken upplevelse!

Mina ögon tårades vid varenda aria.
Det är ju en så gripande historia.
Banal, javisst, men vad gör det?
Det är ju i det riktigt naket mänskliga som vi känner igen oss.
Dessutom är ju den musikaliska gestaltningen så himmelskt fulländad,
att jag blir totalt överväldigad, nästan tillintetgjord.

Eftersom det här var första gången jag bevistade en opera live,
kan jag inte alla de fina ord som man beskriver en opera med.
Men så här upplevde jag det.

Dekoren var animerad och förändrades hela tiden
och kändes som skolbarns olikfärgade kritstreck över ett papper.
Streck i olika färger ritades på kulisserna hit och dit, upp och ner
och suddades ut igen.
Eller ersattes av bjärta färger i olika rutor och mönster.
Det var på ett sätt som om dekoren var gjord av barn.

Och sen kostymerna.
De var fantasifulla till tusen.
Aktörerna kändes som lite från Kina,
lite som från Alice i Underlandet, lite som barnboksillustrationer.
Djuren i skogen såg hur tokiga som helst ut.
Och Papagenos och Papagenas barn i slutscenerna var runda kycklingar som trippade runt dem.
Kanske allt det här var till för att försätta oss i ett barnsligt, öppet och nyfiket sinnestillstånd.
Inte vet jag. Som sagt, jag vet ju ingenting om opera irl.

Föreställningen gavs på det engelska språket,
vilket alla uppskattade utom en och annan tysknörd...
Samtidigt som sångarna sjöng sina partier, skrevs deras sångtexter uppe ovanför scenen.
Så på ett sätt fattade jag mer av handlingen än av den tyska ursprungsversionen.

Men i programbladet framgick också att man hade valt att förhålla sig rätt fritt ifrån originalet när det gäller talade dialoger. Därigenom bjöds vi på en och annan nutida referens, som när Tamino och Pamina genomgår sin prövovandring och tar hjälp av den magiska flöjten för att finna väg.
Då ser jag att inte bara Tamino går före utan att också Pamina tar trollflöjten och går före och spelar med den ängslige Tamino bakom sig.
Eller att Papageno sjunger om sin längtan efter fish and chips and of course a girl's beautiful lips.
Sådant väckte munterhet i auditoriet.

Om det är någon som jag inte tycker om i Trollflöjten så är det Monostatos.
Tillsammans med Nattens drottning är hans uppgift att gestalta människans lägsta begär av makt, våld och kontroll. Han väcker avsky, och det är väl det som är meningen.
Men självklart måste till sist all djävulskap vika för kärleken, troheten och uthålligheten.
Slutet gott, allting gott.

Jag kunde inte prata under hela den 3 km långa promenaden hem.
Jag var så tagen av det jag hade upplevt,
att!

Tro trots allt

Tro trots allt, det var en boktitel av en tvivlande troende biskop för fyrtiofem år sedan.
Då gällde det den intellektuella debatten efter Hedenius' angrepp på tron på Gud.
Idag kommer titeln för mig rätt osökt.

Denna helg har Paris och därmed hela världen än en gång drabbats av diaboliskt våld.

Jag själv sitter här i San Francisco efter två fullmatade dagar och kopplar av
och lyssnar just nu på Beethovens intensiva Allegretto ur 7:e symfonin.
Om man bortser från reklamen och alla de photoshoppade bilderna,
Hur kan inte musik sätta ton på det mänskliga tros-trotset!

För min del har de här dagarna handlat om intensiva kontakter
med det uppväxande svenska släktet. På grund av hustruns envetna förkylning
har jag ensam haft ansvar för två familjesamlingar i San Fancisco med omnejd.
Igår babysång på svenska i Norska sjömanskyrkan här i staden.
Och idag familjelördag i Danville en timmes bilfärd österut över Bay bridge
längs fyrfiliga motorvägar över berg och genom böljande men torra dalar.

I två dagar har jag fått se in i små barnaögon, sjunga och be med familjer,
hålla i varma små barn medan deras mammor eller pappor tagit för sig av kaffebordet,
hjälpa lilla Miranda bygga upp träklossar
eller bara försöka tolka den outgrundliga tilliten i Florence's blick.

Tro trots allt.
Jag menar
Tro trots allt!

Tro, trots hatets illdåd mot allt vi har kärt.
Tron att det vi sår av tillit  i de små barnens ögon
en dag skall ge fredens frukt!

Men visst undrar jag.
Gud, förbarma dig.
Jesus Kristus, kom snart tillbaka
och ställ allt tillrätta som vi har fördärvat.

Men tack Gud, att alla de kära barnen redan är i din varma famn!

Allhelgona på norsk

Var i norska gudstjänsten idag.
De firade Alla helgons dag och tände ljus för avlidna församlingsbor.
Vi sjöng Den store, hvite flokk på den underbara norska folkmelodin,
och en annan folklig psalm som även den var jättevacker.
Det var nr 249 i Norsk salmebok och jag njöt åt den lättsjungna, värdiga och innerliga koralen.
Värre var det med texten. Ho vet vad den betyder,  den var på nynorsk.
Det var säkert vacker den också, tror den handlade om hur det blir i himlen.
Psalmen börjar med orden Solrenning saele som stiller all lengsel.
Här är koralen med en vilsam cello.

Norrmännen har många fina psalmer i folkton.
Slutpsalmen var Dei skal gå til den heilage byen, dei skal samlast i himlen ein gong.
Också den var på nåt slags nynorsk, men den svenska texten satt ju i ryggmärgen.
Jag sjöng för full hals,
men under sista versen stockade det sig i halsen,
av evighet, närhet, saknad och hopp.

Efter gudstjänsten kom en svensk-japansk familj till kyrkan och jag fick döpa deras lille son.
Det blev också en gränsöverskridande och helig stund.
Jag kände starkt hur Jesus välsignade barnet och betygade lille Noa sin kärlek.

Så har november börjat för mig.
Tack.

Las Vegas, check

Las Vegas, check.
Ska bli riktigt skönt åka hem i morgon.
Detta är en helt osannolik stad. En hysterisk nöjesmaskin byggd för att skinna dig på pengar.
En stad som aldrig sover, 24/7. På hotellet kan du beställa frukost vilken tid som helst på dygnet.
Här är aldrig tyst. Vart du än går omges du av bländande reklam och medryckande rytmer som ska öka din puls och köplust.
Och folk förtrollas av galenskapen. De häftiga hotellen med sina enorma spelhallar och casinon.
De stora bländande showerna med kända artister och de små bröllopskapellen, där den och den celebriteten har gift sig.
Och visst - det var häftigt att åka längs the Strip eller promenera på Fremont Street, som är som en enda lång happening. Men jag blev också trött av stadens eviga dunkadunkalockelser och gyllene klor. Allt jag såg var till för att göra mig partysugen och spendersam.
Folk som bor här utanför och som jobbar i maskinen kan nog säkert leva ett högst normalt liv.
Men jag tror att många, många besökare far illa av Las Vegas.

Hursomhelst så är nu Las Vegas the gateway to Grand Canyon.
Och det var den upplevelsen som var målet för vår resa.
Bye, bye, Vegas.

Om ceremonilösa begravningar

Jag läser i DN om att allt fler i Stockholm begravs utan någon ceremoni. Att man kan beställa en begravning med kremering och gravsättning utan någon närvaro av vare sig anhöriga eller officiant.
Det får mig att tänka på den begravningssed jag mött här i Kalifornien under de senaste åren.
Här verkar det vara bråttom med kremeringen när någon har dött, kanske för att det kostar pengar att förvara den döda i bårhuset. Därför är det inte så vanligt med en begravningsgudstjänst  a la Sverige med tillresta släktingar. Utan de som kan och hinner samlas dagarna närmast dödsfallet till ett farväl i the Funeral home, alltså på begravningsbyrån. Kanske inte ens det. Ibland kremeras och gravsätts den avlidna av familjen utan några ceremonier alls. I stället inbjuder familjen släktingar  och vänner till en Memorial Service eller Celebration of Life, och den kan äga rum ett par månader efter dödsfallet. Här kan den högtiden ledas av vem som helst som har familjens förtroende, ofta en kyrklig företrädare men inte nödvändigtvis en präst. I våra svensk-amerikanska kretsar är det vanligt med en Memorial service som det offentliga uttrycket för sorgen efter en avliden. Begravningarna fokuseras mer på de efterlevandes behov av sorgeuttryck än att vara till för den avlidnas skull.
Men jag har inte fått känslan av att döden förnekas och stoppas undan. Halloweenfirandet är på ett sätt med sina dödskallar, kistor och döingar i skyltfönster och hem ett enda månadslångt erkännande av dödens verklighet, i mitt tycke rätt osmakligt men ändå. Och hemma i Sverige har allhelgonahelgens ljuständningar och minnesgudstjänster samma funktion, att bekräfta döden i vår kulturella kontext.

Det är kanske ofrånkomligt att tider och seder förändras, att det sker förskjutningar i våra kulturella uttryck. Själv kan jag känna en viss sympati för den begravningskultur jag ser här, åtminstone den del av den som jag beskrivit här ovan. Att tonvikten läggs på de efterlevandes behov i stället för på den döda. Men nog har kyrkan i Sverige en viktig uppgift i att hjälpa sörjande att på olika sätt få uttrycka sin sorg och sina andliga behov inför dödens verklighet. Och att betona varje människas oändliga värde inför Gud. Våra riter, vid livets början, vid dess olika faser och vid livets slut är sådana uttryck som jag tror alltid kommer att finnas och efterfrågas.

Farfarslycka

Nu har huset fyllts av leenden, skratt och glada barnaröster.
Barnbarnen E och J med mor och far har landade i eftermiddags och har nu intagit San Francisco.
Barnen förväntades vara griniga av trötthet efter den drygt tio timmar långa flighten.
Och ja,  J hade lite ont i öronen efter inflygningen.
Men trötta - icke.
De var hur pigga som helst och kommenterade allt längs vägen in mot stan.
- Titta, Pappa, en palm!
- Vilka breda vägar dom har här i USA!
Och J informerade Farfar:
- Vet du, Farfar, att hemma i Sverige, där är det oktober!

Och som dom tjöt av fröjd och fruktan i de branta backarna runt Russian Hill där vi bor.
- Kolla, J vilken brant backe! Hjälp, ska vi upp där??
-  Och titta, barn, där kommer en kabelvagn. Den kör rakt uppför den branta backen.
- Oj, Pappa, vad allt är annorlunda här mot för i Sverige! Osv, osv.

Väl installerade i vår lilla lägenhet fick barnen och deras föräldrar middag som Åsa hade gjort i ordning. Och fast det vid det här laget var långt över midnatt för 8- resp. 4 1/2-åringen hann de med en springrunda på vår innegårds lilla gräsmatta. Och där hittade de både fikon och citroner, paprikor och en liten kolibri.
Alltmedan deras föräldrar började krokna och längta till sängen, satte barnen sedan igång med att rita av det de sett och leka med leksaker. Jag tror deras klocka nog var 05 på morgonen när de till sist kröp i säng. Vid det laget tyckte deras fader nästan att det var dags att koka morgonkaffe.

Till slut kom de dock alla i säng.
Lycklig nattade Farfar sina barn.

Kväll i kosmisk fred

Klockan är 21 och jag sitter på balkongen/terassen ut mot vår lilla trädgård.
Trädgården vetter åt öster mot ett kryssningsfartyg, och bortom det syns the Bay Bridge.
Det är helmörkt men fartygets och stadens ljus lyser upp.

Ovanför mig i den nattsvarta himlen
seglar Cassiopeia upp roterande runt sin polstjärna,
åtminstone från min utkikspunkt i Guds kosmos.

Flygplan lyfter från Oakland åt norr
eller glider in från norr mot Oakland eller San Francisco.
Luftrummet störs ideligen av irriterande och högljudda helikoptrar.

Dagen har varit vilsam.
Hustrun och jag har inte gjort många knop
efter den gångna helgens kraftsamling.

Hon anlände från Uppsala och ledarskapskursen i fredags.
Och redan på lördag morgon flängde vi till en nystartad familjelördag i East Bay,
där vi mötte flera intresserade familjer med sång, andakt, fika och umgänge.

Sedan in till San Francisco i trafikkaoset.
Det var Fleet Week, och då vallfärdar halva stan till hamnen
för att se på krigsfartygen och den öronbedövande flygshowen.

Vi hade ett noga inplanerat dop i sjömanskyrkan den eftermiddagen
och det gällde att hitta en parkeringsplats i vimlet.
Som tur är kunde jag mota bort en bil från kyrkans garageplats.

Dopgudstjänsten blev fin, om än ackompanjerad av US Navy's flyg.
En bisarr konfrontation av världens militärt starkaste nation
och Jesu tydliga och maktlösa fredsbudskap.

Igår firade svenska församlingen Tacksägelsedagen
med vår kyrkoherde Staffan och diakon Åsa
och med bröd, frukter, pumpor, höstlöv på altaret.

Jesus Kristus mötte oss i bröd och vin.
Jag hade förmånen att vara kantor vid gudstjänsten
och en nyanländ sångarfamilj lyste upp med sång och musik.

Hur kan jag annat än vara tacksam efter Tacksägelsehelgen?
Och hur kan jag annat än tacka för denna måndag av total ledighet?!
Och nu vrider sig Cassiopeia mot en ny dag.

Funderingar kring Gud

Hur är det nu med Gud?

Jag menar, vem är Gud?

Vi är modersmjölkade med att säga han om Gud, se Gud som konung, herre, domare, herde 

och inte minst som fader. Fader vår, som är i himlen.  Och nu Vår Fader, du som är i himlen. 

Numera studsar jag allt oftare inför typiska manliga epitet om universums skapare och min gud. 

De patriarkala formuleringarna känns inte rätt, de skorrar mot min magkänsla. 

Och, detta oroar mig. Ja oroar, för jag vill inte vara på villovägar.

Jag vill inte vara på väg bort från min kristna tro.

Dock är det inte så enkelt med Min Kristna Tro. Den har åldrats och förändrats genom åren. 

Idag handlar den inte så mycket om att ”jesa”, dvs att jämt och samt tillbe och hylla Jesus, 

gärna ljudligt. Jag känner att i min gamla tajta relation till Jesus fanns en begränsning. 

En förminskning av Gud nästan till en människa. Andra kanske känner att det är just det som är det fina med kristen tro. Och visst kan jag hålla med så långt, 

att Jesus är Guds son, Guds människobarn här på planeten Tellus. 

”Jesus är gåvan, given åt jorden. Gud denna gåva åt syndare ger.”

Så sjöng vi ur Sions toner varje julafton vid familjens julbön.

Men - även om Jesus är Guds gåva till jorden och till mig som enskild människa, 

så får jag därmed inte dra slutsatsen att Gud är antropomorf, mänsklig,

dvs konung, herre, domare, herde, fader, och allt som begränsar Gud till min mänskliga referensram. Gud är större. Gud är mycket större.

Och därför finns det sidor av min spiritualitet som skorrar mot min halvpietistiska kyrkofromhet. Gud måste vara mer än manlig till sitt väsen.

Gud måste också vara lika mycket Moder, Mamma, Livgivare, Trygghet, Varm famn. Immanent.

Den som alltid finns där för mig. Samtidigt värnlös och utsatt.

Egentligen en Gud som är bortom alla mina referensramar kring moderskap och faderskap.

Väcker inte ordet Moder helt andra associationer än Fader?

I Jesaja 66 beskrivs Gud som en mor som tröstar sin son.

Jag behöver båda bilderna, far och mor.

Jag behöver känna en legitimitet i att benämna Gud också som Moder.

Är det heretiskt att i min privata bön be: 

Vår Fader, vår Moder, du som är i himlen och i allt som är? 

Borde förmånsbeskattas

Så, nu är min bröllopshelg avklarad.
Två vigslar på helt ovanliga ställen.
Igår nedanför norra fästet av Golden Gatebron i ett litet kapell,
och idag vid stillahavsstranden två timmars bilfärd söderut längs Highway 1.
Vacker inramning av båda vigslarna.
Det har sina fördelar att vara "selfsupporting pastor".
Men frågan om det inte borde förmånsbeskattas ibland.

Det har sina påfrestningar också för den delen.
Dagens brudpar befann sig på en sandstrand nedanför en mycket brant brant.
Jag klättrade mycket försiktigt nedför en stenig stig bärande gitarren i ena handen och en kasse med röcklin och stola i den andra. På ryggen hade jag ryggsäcken med övrig rekvisita, typ handbok,
sju psalmböcker och viktiga papper samt förstås en vattenflaska.
Allt gick vägen, vigseln likaså. Det var inte helt fel att stå där i solgasset och höra de brusande bränningarna utanför medan vi sjöng "Guds kärlek är som stranden och som gräset är vind och vidd och ett oändligt hem."

Sen var det att klättra upp igen till bilen med hela min packning.
Pust och stön.
Glad ändå att jag inte tog kavaj och fin-skor idag utan svarta jeans, jacka och gympaskor.
Upp kom jag, men jag klagade lite på skämt åt en familj som klättrade framför mig:
- As far as weddings, I much rather do them in church!

Bröllopshelg

Som nybliven gräsänkling har jag fullt upp.
Hustrun har anförtrott mig två vigslar under detta veckoslut.
Den ena blir i morgon lördag, den andra på söndag.

Många är det som kommer hit från Sverige för att gifta sig.
Jag är glad att kunna ställa upp på ideell basis när vår kyrkoherde är förhindrad att komma.
Han är ju här endast den andra helgen varje månad.

Idag var det Wedding Rehearsal för helgens bröllop nummer ett.
Jag körde i god tid över Golden Gate-bron.
Man vet ju aldrig hur trafiken blir i den begynnande fredagseftermiddagsrusningen.

En inhyrd ceremonimästare organiserade intåget. Och det är inte någon enkel sak.
Först tågar jag in från ett sidorum i koret, följd av brudgummen och hans marschalkar.
Sen kommer tärnorna mittgången fram och ställer sig på brudens sida i koret.

Brudnäbbarna kommer därnäst, en efter en, mittgången fram och tar plats på stolarna.
Sen the flower girls.
Sist bruden följd av sin närmaste tärna som håller ordning på släpet.

Hennes far följer henne fram till den väntande brudgummen
som tar över och för bruden fram till altaret.
Allt detta under musik framförd av en stråkkvartett.

Sedan är det dags för mig att annonsera den första psalmen, Guds kärlek är som stranden.
Och sen följer vigselgudstjänsten ömsom på svenska  och ömsom på engelska.
Har skrivit ut en personlig agenda med alla växlingar av språk införda, för att inte glömma något.

Men sådana här dagar längtar jag hem till det urgamla svenska vigselsättet,
där brud och brudgum som jämbördiga partners kommer in,
sida vid sida, eniga om sitt gemensamma beslut att ingå äktenskap.

Ingen övervakande förälder som överlämnar sin dotter till sin nye husbonde.
Sådant känns för mig forntida, men våra kungligheter tycks inte ha samma uppfattning.
Dock, som präst är jag här inte regissören, blott en av aktörerna.

Huvudsaken är förstås att de unga tu känner att de blir välsignade.
Som präst får jag finna mig i att göra än si än så.
I morgon blir det än så.

Avsked

För en minut sedan såg jag planet med hustrun ombord lyfta inför mina ögon.
Nu är hon på väg mot en utbildningsvecka i Uppsala.

Aldrig förut har jag sett ett transatlantiskt flyg lyfta så nära vår del av SF.
Två minuter efter start såg jag ljusen svepa över the Bay bridge helt nära
och sedan långsamt svänga åt styrbord under stigningen mot nordost.
Sedan kunde jag följa ljusen upp till 15.000 fots höjd, alltså c:a 5.000 m.
Då var hon mellan Napa och Sacramento. Allt enligt den förträffliga Flighttracker.
Med böner och välsignelser släppte jag så henne med blicken.
Kommer att följa planet tills jag somnar ikväll. Då torde hon vara långt uppe över Kanada.

Man är allt lite fånig, eller hur?
Jag menar,
som sitter här och glor ut i mörkret och torkar ögonvrårna.

Förresten.
Det var säkert Åsa som sa åt piloten att ta ut startsvängen så långt åt mitt håll som det gick...
Jag tror det iaf.

Safari njema, mwapenzi.
Mungu akubariki na kukulinde.

Apocalyptic party

För några dagar sedan fick vi en inbjudan av våra grannar till ett party
för att fira att en asteroid skall förstöra jorden snart. En minst sagt underlig inbjudan.
Min första tanke: Oj, är vår granne en sån där sektmedlem som håller på att räkna ut dagen för jordens undergång? Men ett samspråk över balkongräcket gjorde mig övertygad om festens humorvinkling.

I inbjudan inviterades gästerna att infinna sig i för temat lämpliga (?) kläder.
Så - ikväll kom jag till partyt på vår innergård iförd svart prästskjorta
med en skylt: "Confessions for free. Last chance."

Tala om succé.
Jag gjorde t.o.m. entré ropande: Repent! Repent ye sinners!
Presenterade mig för gästerna och lät dem förstå skämtet.
Sen var isen bruten för hela kvällen.

Vi satt runt brasan i vår trädgård njutandes av den ljumma kaliforniska kvällen
medan samtalet inte helt oväntat inriktades på de eviga tingen.
Sällan har jag upplevt en sådan öppenhet i tanke, känsla och ande vid ett spontant möte.
Jag menar - det var humor, det där med yttersta dagen och så. Men min entré blev en ögonöppnare, där jag kom med min inbjudan till gratis bikt inför den yttersta dagen.
Jag måste säga, att sällan har en timmes samspråk runt en brasa blivit så välsignad.

Det blev samtal om vad de katolskt uppfostrade tänker visavi andra trosinriktningar, vad lutheranism egentligen är, vad vi i Svenska kyrkan tror om same sex marriagges osv.
Jag hade kunnat vidröra Hans mantel i det ögonblicket.

Min spontana känsla:
Här öppnas hos mina partykamrater valv bakom valv.
Deras horisonter vidgas.

Hoppas att Jesus hade lika roligt vid bröllopet i Kana.

En värmande söndag

Dagen började med värme.
När vi gick uppför backen till kyrkan där bilen stod parkerad,
kändes det redan att dagen skulle bli varm.

Vi körde över GG-bron och konstaterade att dagen var helt molnfri, dimfri och smogfri.
Dvs glasklar. Bron var klart tegelröd och vacker.
Målet var en liten amerikansk luthersk kyrka i Tiburon som vi besökt flera gånger.

Planen var att först delta i gudstjänsten där och därefter direkt köra till ett noga inplanerat dopsamtal i en familj. Vi kom sent till kyrkan, men prästen var ännu senare. Hade redan hunnit hålla en morgomässa i en närbelägen stad. Då högmässan därför inte kom igång on time, började jag oroa mig för hur vi skulle hinna till dopsamtalet.
Men sedan kom högmässan igång och jag släppte alla svenska överkrav på tidshållning. Här vet ju alla att trafiken ställer till det titt som ofta och rör om i våra planer. Man vet, att man aldrig vet, om en överenskommen tid kan hållas.

Högmässan blev härlig. Prästen Catherine Gulbransen är en levande, reflekterande, trygg och närvarande präst som bjuder på sig själv i gudstjänsten. Idag handlade det om den ringes höga status i himmelriket och att vi är kallade att tjäna Gud bland människor utan tanke på att det ska synas utåt.
Bra tema och väl genomförd predikan. Jag kunde verkligen inte ha utlagt Guds ord så väl, inte ens på svenska. Hatten av och äran åt Gud.

I Tiburon går nattvardsgästerna fram och ställer sig i ring i koret. Prästen går sedan från den ene efter den andre med brödet och säger allas namn: Jan, this is the body of Christ, given for you.
Och efter kommer kyrkvärden med vinet. Känns nära, mänskligt, men inte för nära.
Efter den sista psalmen och Dr Stephen's orgelpostludium fick vi ta ett lite för snabbt farväl av kamraterna i Tiburon och skynda vidare hem till vår väntande dopfamilj.

Det blev också en värmande upplevelse. Med dem pratade vi igenom dopgudstjänstordningen med ständiga utvikningar på grund av familjens intresserade frågor kring vad orden står för och var det och det betyder. Jätteroligt. Det känns som om det stundande dopet kommer att bli en mycket välsignad högtid.

Och nu är det skymning över San Francisco och den värmande dagen lägger sig till ro. Klockan är drygt 19 och jag sitter ute på balkongen i shorts och tunn skjorta och bara njuter. Man säger att värmen beror på El Ninjo eller La Ninja, vems tur det nu är. Väl medveten om det globala i detta väljer jag dock att njuta av denna varma kväll. För här får man inte många kvällar som denna. Det lackar mot höst även här, löven gulnar i vingårdarna och ekarna, torkan är svår och alla hoppas på vinterregn så småningom.
Men som sagt, just ikväll är jag personligen bara tacksam och glad.

Eld och vatten

I norra Kalifornien brinner det.
Här regnar det idag.

Över femhundra hus har blivit lågornas rov vid de häftiga skogsbränderna ovanför Napa Valley.
Det är så pass långt härifrån att vi inte ens har någon röklukt när vindarna ligger som de gör.

Men idag kommer ett regnväder in från Stilla havet.
Just nu sitter jag på balkongen och njuter av de grå, låga molnen och det fridfulla droppandet.

Hoppas regnet också faller där norrut.
Mycket.

Men jag tror inte det gör någon skillnad
Torkan sitter så djupt i marken att en regnig kväll nog inte gör någon skillnad.

Undervegetationens gräs är torrt som fnöske,
och vinden från havet är som en blåsbälg på härden.

Såg på teve en man som pratade i telefon vid rykande husrester:
- Yea, we lost it all.

All...

Besök av syster

Vi har besök av syster U.
Hon damp ner lagom till vår svenska gudstjänsthelg
och fick hoppa in i församlingskören vid gårdagens gudstjänst,

träffa flera församlingsbor och hänga med på ett hembesök på eftermiddagen.
U kan man lita på.
Hon älskar kyrka lika mycket som jag/vi gör.

Hon var den första som kom och hälsade på oss sedan vi flyttat hit i januari 2013.
Och nu 2 1/2 år senare är hon åter här och gläder oss.
Mycket prat och skratt, och det bästa av allt: U är intresserad av Allt.

Idag har vi gjort sightseeing via Market St förbi Castro upp till Twin Peaks och den underbara utsikten därifrån. Sen nedför berget till Haight-Ashbury och lunchmacka på Coffee to the People.
Ett härligt café i gammal progstil med väggarna fulla av Peace, Love and Understanding.

Därifrån ut till Stilla havet, dvs genom Golden Gate Park ut till Ocean Beach
och beskådande av mäktiga bränningar som rullade in mot stranden.
Dagen var tyvärr mulen och t.o.m. regnig! (Vilket iofs är allt annat än tyvärr)

Över GG-bridge norrut i låga moln och vindrutetorkarna på upp till Novato,
sen höger ut mot Sonoma/Napa och ett besök på "min vingård" Viansa.
Vinprovning för the ladies och en ostbricka utomhus i den hänförande utsikten.

Sen hemåt och den väntande grillmiddagen.
En härlig dag som till råga på allt avslutades med en spännande tv-match med the 49ers.
Kan en dag bli bättre?

En resdag i Kalifornien

Har alltid trott att det är 70 mil mellan San Francisco och Los Angeles.
Men det är fel på så där en 15 mil.
Det förstod jag idag när jag kört hela vägen upp från LA och det bara tog sex timmar.

Det stod mellan en enorm fortkörning och något annat fel.
Det var något annat fel.
Det var visst vägen.

Den var  56 mil fågelvägen.
Fast den, fågelvägen, körde inte jag. Fast nästan.
Körde Interstate 5, i princip en enda raksträcka.

Den var 62 mil lång.
Så, vad gäller egentligen.
Att det gick bra och bara tog sex timmar.

Los Angeles Ska! ligga70 mil söder om San Francisco...
Någon har rubbat mina cirklar.
Men resan gick bra.

Återkomst

Kom igår tillbaka till San Francisco.
Möttes av kända hus och gator
och en känd doft av pommes frites och donuts.

Här är jag och här skall jag vara.
Men visst känner jag saknad av allt kärt därhemma:
Sommarstugan, barnbarnen, domkyrkan.

Kan bara tacka för att allt är bra ikväll.
Saknaden gör inget.
Det är bra att jag är just här just nu.

Så är det.

Gårdagen är förbi,
morgondagen har du inte sett.
Men idag hjälper Herren.

"Så är vi, fastän många, en enda kropp.."

Mungiporna går fortfarande uppåt.
Sångerna ljuder ännu.
Bilderna finns ännu på näthinnan.

Glädjen över den stora manifestationen av vårt uppdrag
att följa svensken ut i världen,
Stoltheten över ett tydligt och lyhört ledarskap.
Och känslan av ett oerhört välplanerat och väl genomfört möte.

Under den gångna helgen deltog jag med ett par hundra andra i Mötesplats 2015,
sommarmötet för alla hemma och ute som är engagerade för Svenska kyrkan i utlandet, SKUT.
Och som man nog kan utläsa av mina inledande lovsånger, blev helgen lyckad, ja för min del hellyckad.
De utsända från SKUTs fyrtio platser runt om på vår jord deltog tillsammans med representanter från utlandsförsamlingarnas kyrkoråd samt SKUT-ombud och andra från församlings- , stifts-, och nationell nivå här i Sverige.

Jag deltog som kyrkorådsledamot och medföljande make torsdag till lördag.
Hustrun och alla andra utsända diakoner och präster inledde söndag till onsdag med ett eget möte i Visby tillsammans med Visby stifts diakoner och präster under ledning av Visby-biskopen.
Från torsdag samlades alla i Uppsala. Vi höll till i Missionskyrkans lokaler.

Där var hon från Toronto, där var han ifrån Melbourne, och där satt londongänget och där berlingänget. Några kände jag redan. Kära återseenden. Några var nya: Hej, vem är du och var finns du till vardags? Jaha, i Ljungby, Fuengirola, Agia Napa, Boden. Snart virvlade alla namn och platser runt i huvudet, men det gjorde inget. Vi hade ju tydliga namnskyltar på oss hela helgen.

Programmet var mycket omväxlande och syftade på olika sätt att lansera den nya värdegrunden för Svenska kyrkan i utlandet. Under temat Tro - Öppenhet - Hopp hölls informationer, gudstjänster, kulturinslag och en pilgrimsvandring. Tid gavs också för mingel.
Möjlighet till enskilda samtal fanns under helgen. Maten var klimatsmart, dvs vegetarisk.

Kanske jag känner att man hade kunnat göra mer av kyrkorådsförmiddagen än vad som blev av.
Men bra att mötesledningen lät kyrkoråden få ett samråd för att lufta sina tankar. Det var visst första gången.
Den andra grejen som jag reagerade på var den dåliga hörbarheten i domkyrkan.
Jag har under de två senaste helgerna deltagit i två gudstjänster i Uppsala domkyrka. Och det förvånar mig att vår rikshelgedom har så undermåligt högtalarsystem (om det nu är det som är felet).
Jag och många med mig hade gärna velat höra biskop Sven-Bernhards tal till dem som skulle sändas ut i världen nu i höst, eller vart de skulle sändas.  Jag blir alltid så rörd av vignings- eller sändningsmässor. Men ljudet!

För mig betydde nog pilgrimsvandringen mest av allt under Mötesplats 2015. Den hade en klart andlig, uppbyggande funktion. Och det behöver jag. Den stillheten, det Gudsmötet.

Tack för fina dagar! Det var nästan lite Världens fest i Åre- känsla över helgen.
Och det vill inte säga lite.

Uppvärmning

Jag har haft semester från bloggen, i en hel månad.
Har faktiskt inte känt någon enda inre maning att skriva.
Sommaren i Sverige har präglats helt av barnbarn, familj och släktbesök.
Alltså av helt familjära saker, av föga intresse för allmänheten.

Nu stundar veckan för återresan till Kalifornien,
just nu när vi äntligen har fått sommar.
Här har det tidigare regnat så hiskeligt att bäcken trott att vårfloden flyttat till juli.
Nu äntligen har vi fått lite ryssvärme och njuter outsägligt av den.

Se här en av anledningarna till min bloggsemester.
Jag rapporterar helt fantasilöst om väder och vind.
Ingen inspiration, inga djupheter, inga fyndiga formuleringar.
Kanske skulle jag bloggfasta en månad till?

Men just nu skriver jag. Varför?
Ja inte för att jag måste.
Kanske för att den senaste veckan har varit så oerhört givande.
Jag har varit med på Mötesplats 2015, dvs Utlandskyrkans stora sommarkonferens.

Och den var såå bra.
Jag skulle faktiskt vilja skriva om mina intryck därifrån.
Men då måste jag komma igång igen med bloggen.
De här raderna får väl anses vara en uppvärmning.

Ett halvt löfte, ungefär som politikernas sommartal.
Det kanske kommer något.
Nu har jag gjort den första joggingrundan på tangentbordet.
Vi får se.

Högsjö gamla kyrka - så ung

Jag går in genom den öppna kyrkporten
in i den gamla medeltidskyrkan.

Inifrån hörs rofylld musik.
Fader Bach ljuder tyst från en CD-spelare i koret.

Det känns som om någon är där.
Någon.

Kyrkan är stilla, ren och vacker.
Det har det den alltid varit, men idag är det nåt särskilt.

Det känns som om församlingen har en tanke med öppethållandet.
Som att Gud själv möter och välkomnar mig.

På de gamla bänkarnas dörrposter
finns färska ängsblommor i en liten strut.

Och framme på altaret -
där är bara såå vackert.

Där har någon satt en ödmjuk blomstervas med ängsblommor
till den korsfästes ära.

Jag stannar till inför altaret.
Här har man tillbett i bortåt sexhundra år.

Och här finns ännu liv, omsorg, pietet.
Jag blir med ens en del av något stort, gammalt,

samtidigt så fräscht,
så ungt.

Jag vänder mig om och tittar bakåt.
Det är nåt med bokbordet längst bak i mittgången.

Det känns närvarande på något sätt.
Jag går fram och tittar närmare.

Kyrkors bokbord är ibland lite obsoleta.
Innehåller ofta gamla informationer och gamla skrifter.

Här vid Högsjö gamla kyrkas bokbord blir jag stående.
Det känns aktuellt på något sätt.

Där ser jag ett par intressanta böcker om tro och liv.
Samt en psalmbok till försäljning.

Där ser jag på nästa hylla Frälsarkransen,
denna gudagivna hjälp till bönen för vår tids människor.

Och ett par biblar ligger där till försäljning.
Och flera böcker som jag också skulle vilja läsa.

Och sen, därunder -
en massa biblar.

Jag böjer mig ner och ser
biblar på en rad främmande språk,

Bibeln på arabiska,
Bibeln på tigrinja (eritreanska)

och på flera andra språk som jag inte minns,
men säkert inköpta och ditlagda för de asylsökandes och de nya svenskarmas skull.

Jag känner:
Högsjö församling - i tiden,

Uråldrigt aktuell.
Rotfast vänd mot nutiden.

Den gamla kyrkan lovsjunger den svenska sommarens skönhet
samtidigt som den är fokuserad på  den nutida människans längtan efter Gud.

Jag ber en bön för min hembygds gamla kyrka och dess nutida besökare
och skriver en rad i gästboken.

Stiger sen över tröskeln ut till gräset och sommaren.
Tacksam.

Skapelsetro

Midsommar är skapelsens förlovade helg.
Vi firar rätt okyrkligt Guds goda skapelse, allt det sköna som sommaren ger oss.
Och samtidigt som lovsången stiger i denna ljuva sommartid,
finns där det nordiska vemodet.
Sommaren är så kort, det gäller att ta vara på stunden, carpediemstunden.
Längtan och livskänsla.
Denna intensiva midsommarlängtan!

Jag vill tro, att allt detta vackra svenska,
liljekonvaljer, syrener, midsommarblomster
som i år kommer samtidigt här i Mittsverige
är en gåva från Någon till oss.

Vem skaparen är vet vi inte.
Carl von Linné såg i naturen Gud på ryggen.
Skaparen är fördold för våra ögon.
Men genom våra sommarsinnen kan vi erfara att hen finns.
Och det fyller mig med vördnad.

Jag bär på den där skapelsekänslan,
upplevelsen av en Närvaro mitt i  allt det vackra.
Tron på en Skapare är grundmurad i mig sedan mina uppväxtår i Tärnaby,
där fjälltoltan och stormhatten sjöng av fröjd
medan de växte ikapp i fjällsluttningarnas drivhus.

Skapelsetro är Vördnad,
vördnad för det som finns, från minsta kryp till de yttersta galaxerna.
"Det ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig."
Vördnad, ja respekt för skapelsen.
Vi människor är ej skapelsens herrar utan dess förvaltare.
Ägaren är en Annan.

Och denna känsla av vördnad delar vi med all världens religioner och gudsförnekare:
Det Finns Något Heligt!

Ankomst till landet

Alltså,
det här handlar om Intåg i Sommarhagen av P-B, minst,
eller typ Erwachen heiterer Empfindungen bei der Ankunft auf dem Lande,
för att tala med Beethoven.

Jag anlände igår till Arlanda - Midlanda - Härnösand - Ytterskog - sommarstugan.
Så här såg min Ankunft auf dem Lande ut i går kväll. Helt sagolik.
Då hade jag bakom mig ett dygn av resor över hav och land.

Alltför trött för att kunna känna så mycket överhuvudtaget,
visste jag:
Nu är jag faktiskt här.
I paradiset.

Här är rätt kallt och och blåsigt,
fast det låter egentligen bara som hemma i San Francisco.
Jag sov faktiskt hela åtta timmar första natten, vilket bådar gott för tidsomställningen.

Dagen idag började med en lugn och vacker frukost med utsikt.

Förmiddagen ägnades åt gräsklippning.  

Klippte ända ned till badplatsen samt rev lite ogräs, 

Skurade farstubron och verandan
och bar ut några trädgårdsmöbler.

Med stor vördnad
utförde jag
mina försommar-ceremonier,
för att inte tala om riter.

Körde sen till stan och tittade in på stiftskansliet, mitt gamla jobb, lagom till em-fikat.
Träffade flera kära fd arbetskamrater:
Karin, Ella, Max, Tomas, Inga, Britt-Inger, Eva, Micke, Lars, Charlotta, Hans, Leif, Kicki.
Och så fick jag krama om biskop Tuulikkis efterträdare, biskop Eva.
Senast jag såg henne var hon prosten och kyrkoherden Eva.
Det var jätteroligt att se dem alla.

Det var bra med en kaffetår, för nu började ögonen bli tunga.
För att ta vara på tiden gick jag sen en sväng till lille Simon.
Det var kärt.

Och sedan gällde det att handla något att äta.
For till ICA och tänkte att nu skall jag äta svenskt!
Sagt och gjort, jag köpte ägg och två sortes inlagd sill samt matjes.
Färskpotatis, Köttbullar och Pyttipanna.
Och Lingonsylt icke att förglömma till köttbullarna!
Jag ska ha köttbullar min första dag i Sverige!

Sen hem, helt utmattad av allt det svenska kära.
Tog en öl i solskenet och mådde gott åt de två koltrastarnas sångtävling uppe i träden.
Dagens stress lade sig och jag kände att:
Nu - nu är jag hemma i Sverige, och här jag hör hemma.

Jag fortsatte med att sätta på maten.
Skura den jungfrueliga färskpotatisen och sätta i en panna på spisen.
Ta fram de bästa (och dyraste) köttbullarna ICA hade
och tillaga dem
och känna att Det här, det blir bara sååå gott!

Jag ser på nyheterna under tiden, Svenska nyheter. Även det en urgammal rit kl 19.30.
Jag börjar närma mig Sverige-ritens höjdpunkt.
Lägger upp den ångande potatisen på Strannes gamla fina tallrik med blå rand,
placerar vördnadsfullt några urläckra köttbullar där bredvid.
Häller upp en liten Norrlands Akvavit för att ta till ölen.

Snålvattnet rinner inför ritens fullbordan.
Bara en sak kvar, Höjdaren Lingonsylt.
Med utomordentlig vördnad böjer jag mig inför kylskåpet och tar fram Burken.
Öppnar den varligt.
Och den visar sig innehålla
Hallonsylt.

Alltså,
jag sa Hallonsylt!!

Tror jag behöver sova snart.
Men först ska jag nu begå den ultimata försommarriten:
Lyssna till Beethovens ankomst till landet
i hans ljuvliga 6:e symfoni, pastoralsymfonin
i en oerhört dynamisk tolkning av von Karajan.

Du kan lyssna med, här.

Om en vecka

Om en vecka
är jag förhoppningsvis hemma i Sverige igen med dess sommardofter och fågelsång.
Det känns verkligt overkligt, eller overkligt verkligt.
Biljetten har jag och rutten är bestämd.
Kommer att lämna stillahavskusten och lyfta åt nordost upp över Nordamerika, överflyga Grönland för att sedan nuddande Island glida in över Norge och till slut landa på svensk mark.

Efter två och ett halvt år här i Kalifornien och San Francisco känns det riktigt exotiskt att få komma hem till den svenska midsommaren. Man blir ju liksom hemmablind var man än är. Den stad som nu är mitt hem är ju så otroligt speciell, vacker , utmanande, jobbig och härlig, att man egentligen inte skulle kunna bli mätt på allt det fantastiska.

Men för en kyrkoarbetare är det nu inte ytan som gäller, eller det turistiskt imponerande, även om det också finns där. Rätt fort kommer man in i mänskliga sammanhang där det är djupare saker som gäller. Jag har fått lära känna många nya människor som nu under dessa år utgör min värld, min vänkrets, mitt sociala kitt. De betyder mycket för mig vare sig det är dimma över Golden Gate-bron eller inte. Golden Gate-bron är egentligen vid närmare betraktande inte så mycket märkvärdigare än Högakustenbron därhemma i Ångermanland.
Jo för all del, lite mäktigare och vackrare är den allt.

Men jag känner mig samtidigt väldigt priviligierad som under dessa korta år får vara en del av Kalifornien. Detta hade jag aldrig trott, än mindre siktat mot. Det bara hände i och med att hustrun blev erbjuden tjänst här. Livet här är på många sätt enkelt, inga minusgrader, ingen snö.
Här har jag nu förunnats en spännande början av min pensionärstid med frihet att välja det jag vill göra och vara med om. För det mesta är jag en del av hustruns projekt och spelar och sjunger med barnen, övar orgel och piano och medverkar i de olika församlingsaktiviteterna och försöker bygga ärliga relationer till de många nya bekantskaperna här.
Men det är också så, att jag inte längre orkar tycka att allt nytt är så fängslande och spännande. Jag vilar ofta middag, något helt nytt i mitt liv efter hjärtoperationen för två somrar sedan. Jag försöker vårda min hälsa genom motion och återhållsam kosthållning. Och har lyckats minska min vikt med tio procent på ett år, vilket jag är mycket nöjd med.

Jag märker också hur fort det händer, att de svenska TV-serierna, melodifestivalerna och nyhetsskandalerna börjar kännas onödiga och perifera. Och hur min oro har koncentrerats till det hårdnande andliga klimatet därhemma symboliserat av SD:s frammarsch.

I mångt och mycket liknar min upplevelse av detta nya liv mina tidigare många flyttningar från församling till församling. För att kunna ta in den nya miljön dit jag kommit, måste jag släppa de kära människorna som jag lämnat. Det har alltid känts smärtsamt men alltid fungerat likadant. Dem jag har lämnat, lämnar jag i Guds hand utan att till varje pris kämpa för att behålla dem som vänner. Det gör å andra sidan att jag efter ett långt liv som präst nästan inte har några nära vänner alls. Bara församlingsbor och konfidenter som jag fått dela liv med, så länge det varat.
Men i mitt nya liv som pensionär har jag både tid och glädje i att tacka Gud för de många människor som jag under åren har fått möta, i Boden, Fredrika, Tanzania, Umeå, Luleå, Högsjö och Härnösand, medmänniskor jag har fått följa, älska, kämpa och brottas med.

Jag är så tacksam för den lilla skara av nära och kära som alltid har följt mig och alltid kommer att vara min referensram i livet, en älskad hustru, barn, barnbarn och bonusbarn, systrar, svågrar och svägerskor och deras familjer samt mina kusiner även om vi inte ses så ofta.
I denna lilla skara har jag mina rötter, min kompass,
vart jag mig i världen vänder.

Skogen sover

Fick idag en Facebook-länk av en sångarvän, en länk till sången Skogen sover,
i en gammal inspelning med Hjördis Schymberg.
Helt oväntat kom länken med den skira sången till mig, nära mig,
och därmed lika oväntat mina egna minnen och sommardofter
från barn- och ungdomens kusinträffar i Bastuträsk, Bjurholm.

Jag ser min faster Anna-Lisa Pleje stå vid pianot där Pappa sitter och spelar.
Faster Lisa sjunger med ljus, ljus sopranröst den känsliga sången av Hugo Alfvén,
tillägnad den svenska försommarnatten.

Under något år tog hon sånglektioner för Hjördis Schymberg,
och när jag nu hör den gamla inspelningen,
kan jag direkt höra Faster Lisa sjunga Skogen sover av Alfvén.

De tyckte om att sjunga ihop, syskonen Sjöberg.
Så fort det var släktträff hos Plejes, blev det sång vid pianot, mest nationalromantiska sånger, typ Grieg, P-B, Stenhammar, Sibelius, Hannikainen och Merikanto.
Vad har inte dessa stunder betytt för mig!

Faster Lisas och Pappas röster har sedan länge tystnat här på jorden.
Men det behövs bara ett Youtube-klipp så hör jag dem igen.
Tack, Carina S i Luleå!

Och nu är det bara en dryg vecka kvar,
tills jag får se och höra Den Svenska Sommaren själv musicera!
Där skogen sover bara en kort kort stund innan konserten fortsätter.

Här är sången.

Sommarsång

Idag hade vi gudstjänst nere i Los Altos.
Och jag fick som ideell medarbetare häcken full.
Både predika och agera kantor.

Det var Som sol om våren stiger, 162
och det var Helige Ande låt nu ske, 161,
idel godingar.

Och efter slutpsalmen I denna ljuva sommartid, 200,
gav jag dem P-B:s Sommarsång ur Frösöblomster.
Dvs full pott för mig,

Och som altarblommor hade vi syrener!

Gryningstimme

Vaknar före gryningen av en dröm.

Den fyller mitt sinne, ja hela mig med jubel och skönhet.

Jag dirigerar en studentkör som sjunger Normans Jordens oro viker.

Ett himmelskt vackert körverk skrivet för dubbelkör.

Somna om är inte att tänka på.
Jag ligger stilla för att inte störa hustrun.

Det är tyst.

En fågel börjar sjunga i mörkret därute.
Grannen ovanför vänder sig i sängen så det knarrar i golvet. 

En vindil väcker banandungen som börjar skrapa mot sovrumsväggen.

Fågeln blir mer och mer inne i sin sång.
Jag förstår att gryningen är nära.

"Jordens oro viker för den frid som varar. 

Graven allt förliker, himlen allt förklarar." 

J O Wallins gravskrift, en minimal text men en stor predikan.

I Normans musik blommar texten ut maximalt.

Jag ligger kvar någon timme i den frid som varar.

Den första kabelvagnen rullar så förbi på gatan utanför.

Och det första flyget lyfter i gryningsljuset.

Morgonen sipprar in genom persiennerna.

Dagen börjar jungfrulig
och lovar mig ännu livet.

Idag var det tisdag

Så är man då gräsänkling i två dagar.
I förmiddags körde jag hustrun till SFO fvb till LAX. (Å vad det är roligt med koder..!)
Sedan ilade jag hem till ett väntande vigselsamtal i kyrkan.
Det var ett förtjusande ungt par. Med dem gick jag igenom vigselgudstjänstens detaljer och djup.

Sen dråsade jag nedför backen till vårt hus och dråsade ner på sängen för en stunds vila.
Det är nämligen tröttsamt med glädjestunder.

Okey, vad ska jag nu göra då hustrun är utflugen, undrade jag.
Och bestämde mig.
Det blev en två timmars långpromenad längs Columbus och Grant genom Chinatown till Union Square. Jag valde en promenad i höghusens skugga eftersom det blåste kraftigt längs kajerna.
På Union Square satte jag mig för en vätskekontroll i solskenet. Det var skönt.

Sen gick jag Post till Polk och gick sen Polk upp till hemkvarteren igen.
En härlig, välgörande motionsrunda.

Efter en välbehövlig dusch satte jag mig på balkongen med min hemliga last.
Dvs med Flighttracker för att kolla alla avgångar från SFO mot Europa.
(Ja i förmiddags följde jag förstås också hustruns plans inflygning mot LAX.
De landade från havet faktiskt. Ovanligt.)

Kvällen har helt ägnats åt Omi Söderbloms bok om sin farfar, Nathan Söderbloms son.
Sedan jag i förrgår blev klar med Jonas Jonsons biografi över NS, har jag kastat mig över I skuggan av Nathan, och den fångar mig direkt, liksom Jonas' bok gjorde.
Tydligen visste de båda författarna inte om vad den andre skrev, men båda böckerna kom ut fjol och beskrivet på var sitt vis olika sidor av Sveriges mest prominente kyrkoman någonsin.
Jag är helfascinerad och berörd.

Så, vad morgondagen beträffar...
Den stavas Söderblom.

5:2-succén

Ja jag går ut hårt i det här inlägget.
För jag är stolt och glad åt en personlig framgång.
Har just kommit tillbaka efter en motionsrunda längs stranden bort mot GG-bron.
Nja, såå långt kom jag nu inte, det är en halvmil bort till bron. Och ovan som jag är med fysisk ansträngning tar jag det försiktigt med belastningen av min lekamen. Under den här våren har jag i alla fall börjat lufsa och sen jogga och nu kan jag ta ut stegen och springa lite t.o.m.
Med mina mått mätt kom jag långt idag, längre än tidigare och växlade mellan snabb gång och löpning. Kom till halva Marina district ungefär, där vände jag.
Jag minns mycket väl hur jag promenerade där för två vårar sedan med min syster och hade uppenbara problem med att hålla hennes gångtakt. Och nu kändes steget lätt!

Att jag förunnas detta beror förstås på Guds nåd och den lyckade hjärtoperationen för snart två år sedan. Men också på mina egna beslut. Tack vare den superenkla 5:2-metoden har jag lyckats minska min vikt riktigt kännbart. När jag kommer hem till Sverige i juni kommer jag att vara tio kilo lättare än när jag reste ut förra sommaren. Det var då jag bestämde mig för att två dagar i veckan minska matintaget till hälften och i synnerhet avstå från kolhydrater de dagarna. I övrigt har jag käkat på som vanligt och njutit av denna världens goda. Och kommit så här långt.

Sen har jag ju insett hur otroligt passivt liv jag levde innan jag kom hit till Backarnas stad. Åkte bil till jobbet, fast det bara tog en dryg halvtimme att promenera. Den enda motion jag fick under mina sista yrkesår var stilla promenader med hunden, samt en aga-sam stegtävling med arbetskamraterna på stiftskansliet under ett par år. Det fick mig ut och gå faktiskt. Men annars levde jag ett alltför passivt liv helt klart. Alltså livsfarligt.
Nu går jag mycket. Och njuter av det.

Jag vill tacka Livet.
Som har gett mig så mycket.

Kantor Sjöbergs norska karriär

Ja, man får ju inte vara blyg...
Idag har jag spelat i den norska gudstjänsten i sjömanskyrkan i San Francisco.
Om någon tror att det är en struntsak, så tror hen fel.

Norrmännen, förlåt, norrpersonerna är inte direkt svenska,
även om Sverige under ett århundrade försökte införliva de västliga provinserna i moder Svea.
Brödrafolkens väl, löd texten då, iaf från den svenske konungens sida.

Men de norske trodde visst inte på de svenska försäkringarna.
Nej, norska kyrkan går sina egna vägar,
och en svensk kantor måste så gott hen kan hänga på i förändringssvängarna.

Nåja, till sannings sägande må förtelles,
att gudstjenesten ikke var spesielt forskjellig fra den svenske.
Men ändå.

Jag tränade järnet, sedan Gisle, den norske sjömansprästen, bad mig om hjälp.
Norske salmeboken är ikke densamme som den svenske, hvis noen trodde det.
Inte heller den norska liturgin.

Men jag gillar disse utfordringer
och den grensepassering som de ger mig.
Gå over kölen etter vann, typ.

Norska kyrkan är inne i en förnyelsetid.
Provar nya gudstjänstformer, bl.a. ny musik.
Det var den jag fick i läxa av min vän sjömansprästen.

Den liturgiska musiken var skriven av svensken Peter Sandvall,
riktigt inspirerad må jag säga, om man som jag gillar Gsus4 och Cmaj7.
Den musiken ville absolut ha pianoackompanjemang.

Samtidigt längtade den norska församlingen efter orgelmusik.
Deras ordinarie musiker trakterar inte orgel.
Och orgeln var dyr och borde ju brukas.

Så - den svenske kantorn försökte blanda de olika önskemålen
och spille på både orgel og flygel.
Till Guds ära, men også till människorna ett gott behag.

Jag gillar norska psalmboken.
Den innehåller så mycket folkligt vemod och musikalisk skönhet.
Men det handlar om helt nya koraler att lära in.

Jag jobbade järnet under den gångna veckan
och får väl säga att det hela gick bra.
Avslutade för säkerhets skull med ett maffigt stycke av Dandrieu.

Varken svensk eller norsk.
Men jublande.

Brödrafolkens väl.

Hemma, var ligger det nånstans

Jag såg nyss SAS flight SK936 lyfta över oss och sätta kurs åt nordost mot Norden.
Var och varannan kväll sätter jag mig ute på balkongen med min Flighttracker.
Med den kan jag se på min dator vilka plan som kommer och far.
Och barnsligt förtjust som jag är av flygplan har det blivit en kär sysselsättning i början av kvällen. Det är då alla stora flighter mot Europa går.

Strax före SAS avgår det gröna Air Lingus mot Dublin. Snart kommer British att dåna iväg i sin stora dubbeldäckare Airbus 380, sen följer United som också lyfter mot London. Och just nu startar Virgin Atlantic också dom mot London. Swiss Air flyger mot Zurich. Air France hänger på till Paris. Vissa dagar lyfter den längsta flighten av dem alla, Emirates A380 mot Dubai. Också den flighten lyfter  åt nordost fast jag tänker att det kunde vara lika nära att flyga åt väster över Stilla havet.
Jaja, det ena planet efter det andra lyfter från SFO och jag kollar att de alla kommer iväg ordentligt.

Jag minns för ett år sedan när sonen reste hem efter sitt besök hos oss här i San Francisco.
Då följde jag hans start, hur SK936 lyfte åt nordväst över Peninsula ut över havet väster om SF, följde kusten upp till Golden Gate-sundet och där svängde styrbord åt nordost. Efter någon minut kunde jag höra dånet däruppe och sen kom flygplanet redan uppe på 2000 fot och med beslutsam fart siktande åt nordost över bukten, över Berkley och bort. Jag stod där tårögd och vinkade som en tok. Hej då, käre son! Och jag visste att han tittade ned mot mig.

I Mobergs Utvandrarna möter utvandrargruppen på briggen Charlotta långt ute på Atlanten ett skepp som med svenska flaggan i aktern är på väg mot Sverige. Det blir alldeles tyst ombord på utvandrarskeppet. Allas blickar följer det hemvändande fartyget, och det dröjer länge innan de kommer över sin hemlängtan. De vet ju att de aldrig kommer att resa tillbaka.
För dem finns ingen återvändo.

Så är det nu inte för mig.
Men jag fascineras av de här flyttfågelsträcken mot norr.
De skapar ett sug i mig.
Mot norr, mot ljuset,
till bofinkarna och vitsipporna...

Här sjunger Kristina från Duvemåla

I skuggan av Nathan - författarafton

Ikväll har jag varit på en författarafton med Omi Söderblom, anordnad av Svenska församlingen här. Omi har skrivit en bok om Nathan Söderbloms äldste son Helge, hennes egen farfar. Det var ett jätteintressant föredrag. Utan att på något sätt förringa NS:s storhet och betydelse lyfte hon fram familjeperspektivet, något som tidigare varit ett oskrivet blad.  Det skall bli spännande att läsa hennes bok. Men först skall jag läsa ut Jonas Jonsons digra bok om NS. Han skriver uteslutande från kyrklig och teologisk synvinkel om Sveriges störste ärkebiskop och hans enorma inflytande på sin samtid. Oerhört spännande läsning även det för mig som är präst och ekumeniskt lagd.

En särskilt gripande del i Omis berättelse var något jag aldrig hört förut. Nathan och Annas första barn blev dödfött. I sorgen efter det förlorade barnet tonsatte Nathan en dikt om döden, och därmed fick det svenska folket en av sina mest sjungna psalmmelodier. Dikten var den danske skalden Adam Oelenschlägers psalmtext Lär mig du skog att vissna glad, som nu är psalm 304 i vår psalmbok. Söderbloms koral finns också i vårpsalmen 198 Likt vårdagssol i morgonglöd, och i den älskade sommarpsalmen I denna ljuva sommartid.
Men för Nathan Söderblom kom den vackra koralen till i saknaden av ett förlorat barn.
Här sjunger Nathan själv sin psalm.

Annandag påsk - i bilen

Såja, nu är påsken över.
Tur att helgen slutar i dur.
Igår blev det riktigt kännbart i påskdagens gudstjänst.

Och idag på vägen mellan Jerusalem och Emmaus,
jag menar från Los Angeles till San Francisco,
var allt mycket ljusare än i torsdags-fredags.

Kanske ändå den Uppståndne fanns med mig idag längs motorvägarna.
Kanske vi inte är ensamma längs livets vägar och stigar.
Ja kanske till och med där inga stigar och riktningar alls finns.

Jag vill tro det.

Jag gillar inte Skärtorsdag

Känns som den ondaste natten på året.
Så mycket ondska och ångest i luften.
Förräderi, svek och förnekelse.

Hela världens samlade tortyr, och hat
komprimerat, samlat denna natt

över en enda människa.

Vändpunkt

Helglad och helslut efter ett enormt välgörande besök från SKUT:s ledning i Uppsala.
Känner mig sedd och bekräftad för att inte säga uppmuntrad och stärkt.
Tillsammans med församlingens årsmöte var det här vårens höjdpunkt.
Nu kan jag börja nedräkningen till sommarens sverigeresa.
Hoppas jag.

Incident vid poolen!

Vi sitter i solstolar vid helgens hotellpool.
Allt är frid och fröjd. Solen skiner, vi läser och mår.
Rätt vad det är reser sig en familj från ett bord bredvid oss och skyndar mot utgången.
Strax därefter  kommer en kypare ut och undersöker platsen där de suttit.
När han ser att vi ser honom, kommer han fram och frågar hövligt om vi vill ha något att dricka eller så...
Hustrun har redan noterat att det ligger en död råtta bredvid deras bord.
Vi sitter lugnt kvar. Den är ju död...
Och säger att Tack, vi är okey.

Snart kommer kyparen tillbaka åtföljd av en säkerhetsman för att okulärbesiktiga platsen för det inträffade. Han är helt svartklädd med ett märke på skjortbröstet och en massa walkie-talkies och grejer runt det breda bältet. Han snokar igenom platsen och försöker samtidigt se ut som om han är en av badgästerna. Det lyckas inte så bra. Jag kan inte låta bli att lägga ifrån mig min spännande bok.

Råttan ligger där på stenbeläggningen vid buskaget vid bordet där familjen nyss satt.
Den är rätt stor och jag tänker att den nog inte orkade ända fram till vattnet efter att ha ätit av råttgiftet.

Kyparen lägger ett lakan över liket. Kanske det är en handduk, jag ser inte så noga, och har svårt för att hålla mig för skratt. Säkerhetskillen tar upp sin walkie-talkie och pratar medan han ser sig omkring. Sedan kommer en man till ut, troligen en chef eller nåt, och de samråder.
En av dem går in och kommer sedan ut med en papplåda medan en annan av dem hämtar en av poolens håvar, ett kanske mindre lyckat initiativ.

Under tiden kommer en kvinna ut från the Front desk, alltså från receptionen och tar del av det fruktansvärda som skett. Hon återvänder snabbt in för att lugna ev. upprörda hotellgäster.
De andra tre ombesörjer så diskret de bara kan att liket blir lagt i pappkartongen och ivägburet.

Efter denna oerhört upprivande incident lägrar sig åter lugnet över poolområdet. Där är faktiskt inga andra gäster kvar än vi två och en kvinna på andra sidan poolen som inte verkar ha sett ett dugg av det hemska som just skett. Hon bara solar och läser.

Vi återgår till litteraturens värld och höjer inte ögonbrynen förrän en delegation kommer ut från hotellet. Det är Krisgruppen. Hon från receptionen och vår vän kyparen. De stannar hos oss och frågar ursäktande hur vi mår efter den inträffade incidenten med råttan.
Vi säger Fine, we are all right. It wasn't really a big deal, etc.
-Well, if there is anything we can do for you, just let us know, säger dom ytterst ödmjukt.

Då far f-n i mig, och jag säger att om ni ger mig en öl så lovar jag att hålla tyst.
Och! Dom! Hämtar! En! Öl!!!
I love America!

Sprittande konsert med SF Symphony

Idag slog vi oss lös på eftermiddagen och tog bussen till San Francisco Symphony's lunchkonsert
i stora konserthuset Davies Symphony Hall.
Och det blev verkligen en uppfriskande eftermiddag.
Symfoniorkestern framförde verk av Händel och Haydn. Och som alltid föregicks konserten av en halvtimmes muntlig presentation av de verk som skulle spelas, vilket höjde förväntningarna avsevärt. En helförtjust musikolog (som man säger här) berättade om verken och deras upphovsmän så att man var ett enda stort leende när man därefter sökte sig till sina platser.

Jag och hustrun hade platser längst upp under tak. Där fanns mycket luft till skillnad från förra konserten. Då kippade man nästan efter andan på grund av den starka parfymdoften.
Idag var tydligen inte de damerna där.
Så kom då orkestern och sin för veckan inhyrde dirigent, den holländske organisten och maestron
Ton Koopman. Trots sina 71 år och sin något gräviga kördirigeringsteknik lyckades han locka instrumentalisterna till stordåd.

Först ut: G F Händels Musik vid ett kungligt fyrverkeri, Music for the Royal Fireworks.
Ouvertyren var som ett enda fyrverkeri från den inledande pukvirveln till den allra sista tonen.
Verket fullkomligt blixtrade, sprakade och gnistrade. Ett veritabelt fyrverkeri bjöds vi på.
Nu måste jag ju erkänna att det var första gången jag hörde verket live, men jag har aldrig heller hört en inspelning med en så tänd orkester. Det var en fröjd att lyssna.
Kanske verkets sex satser framfördes i lite väl omväxlande tempi. Vissa satser var nog så snabba medan andra kändes lite väl långsamma. Men det är ju en fråga om tycke och smak.
Som helhet ett helt och hållet lysande fyrverkeri. Jag hade svårt att inte ropa Bravo!

Sedan var det Josef Haydns tur. Hans Sinfonia Concertante i B-dur framfördes, och nu fick jag lära mig att en Sinfonia concertante är en blandning av en symfoni och ett verk för soloinstrument och orkester. Här var det en kvartett ur orkestern som stod framme vid dirigentpulten. En fiol, en cello, en fagott och en oboe var verkets soloinstrument. Jag lade särskilt märke till violinistens briljanta spel. I programmet stod att hon, Nadya Tichman spelade på en riktig Stradivarius från 1724! Cellisten var lysande även han, Amos Yang hette han. Verket måste vara ett kompositionstekniskt mästerverk med ett mycket nära och fantasifullt samspel mellan solister och orkester.

Efter paus bjöds vi på Haydns 103:e symfoni  i Ess-dur som kallas Drumroll. Haydn var ju mycket lekfull i sin musik och skämtade ofta med sina högättade åhörare. För att inför konserten "äska tystnad " inleds verket med en hejdundrande pukvirvel som utan tvekan får åhörarna att sluta surra i bänkarna.

En ljuvlig konsert idag.
Tack SFS och den sprittande 71-åringen Ton Koopman!