Julbesök vid graven

Jag ville till graven före jul.
Ville att det skulle vara tänt på graven inför julen.
Men fast jag ville blev det inte så.
Först idag på annandagen tändes juleljuset.

Det har kommit lite snö som försöker dölja det gröna gräset.
Det frasar lite i gräset under skorna.
Jag byter ut lyktans gravljus och tänder det.
Lägger på locket och reser mig upp.
Har svårt för att säga God jul till mina döda men känner att jag bör säga något.
- Det har snöat lite i natt, ser ni det? hör jag mig själv säga medan stoppar undan tändstickorna.
Står ett par sekunder och betraktar det ännu så ofattbara:
Deras namn som ännu lever så starkt i mig men som samtidigt är så många år borta.
- Jag älskar er.

Jag vänder mig om
och följer mina egna steg längs kyrkväggen bort till stegporten och den väntande bilen.
Till det liv som jag ännu själv har att leva.
Och inifrån kyrkan hör jag kantor Sjöbergs preludium till julottepsalmen:
Var hälsad, sköna morgonstund!

130 år idag

Jag tänker mig 130 år tillbaka i tiden, till den 20 december 1886.
I en bondgård i Bjurholm, Västerbotten, föds äntligen en liten pojke!
Hans föräldrar är Jakob Jonsson f 1844 och Brita Stina Olsdotter f 1849.
Brita har redan fött sju barn, alla flickor, och nu äntligen får de en son.
Äntligen en pojk som kan ta över gården!

Den lille ges i dopet namnet Jakob Willehad, och Jakobsson blir hans efternamn.
Han får det säregna namnet Willehad, "för dem ville så ha 'an."

Ville får också en lillebror Jonas, och mellan dessa två delas hemmanet en dag.
Ville får den del som ligger väst om ån, alltså väster om Öreälven.
Hans far har där röjt och byggt ett nybygge som får namnet Solberg.

I oktober 1914 gifter sig den unge bonden med Ellen Maria Jonsson från Åkerberg.
De unga tu flyttar in på Solberg och får där två barn, Eva Maria, samt Jakob Allan,
vilken som 97-åring ännu bor kvar på Solberg.

Just idag är det 130 år sedan n'Ville föddes och en son blev dem given.
Min morfar!

Före jul

Det är advent, det äär advent!
Citat psalm 109 i psalmboken.

Mörkt ute så när som på en magnifik måne.
Den var full i förrgår, och jättestor när jag körde till jobbet.

Ingen snö än, mest bara is och frost och halka.
Men ändå - advent, nu strax fjärde söndagen.

Dvs snart jul.
Jo tack, det märks, och det känns.

Magen full av julbord.
Själen full av sömn.

Julklappar till barnbarnen!
Och javisst ja, julbrevet!

Och flyktingfamiljen!!
Ett telefonsamtal? Nej det blir ett besök.

Borde ringa, borde be, borde...
Dom är så många!

Och jag, och vi då?
Här hemma.

Rätt väl förberedda ändå.
Julgran, kyrka och krubba på plats.

Posta paket under helgen
och göra sillinläggning samt gravlax.

Och under ytan?

Faktiskt glädje,tacksamhet, samhörighet.
En rätt unik kamratskap.

Ett gäng kyrkoarbetare som jag haft förmånen att lära känna och arbeta med.
Och som idag samlades till en gemensam jullunch.

Tänk vad lite som kan lysa upp decembermörkret.

Black Friday

Jaha, då är vi raskt framme vid advent.
Utanför vårt hus på Parkgatan lyser ikväll en buske.
Det tog mig en lång stund att klä den i nätet från Rusta.

På hemväg från dagens flyktingärende och begravningsgudstjänst
stannade jag till vid Högsjö kyrka och tände ett ljus på graven.

Stod där i mörkret och mindes.
Fördes tillbaka i tiden tjugotvå år
och till fredagen före första advent år nittiofyra.

Minns det som igår, hur södra dörren öppnades
och Bert och Johannes bar ut varsin urna och satte dem i jorden
på den plats som min far själv hade utsett.

Idag regnade det.
Svårt få eld på veken.
Black Friday.

Men busken lyser.

Allhelgona i Ådalen

För första gången har jag lett fem minnesgudstjänster under en allhelgonahelg.
Jag har fått besöka alla mina fem församlingar i Ådalsbygdens pastorat:
Ytterlännäs, Dal, Bjärtrå, Torsåker och Styrnäs.

Vi har ringt i kyrkklockor, sjungit I himmelen, i himmelen,
läst namnen på avlidna församlingsbor,
tänt ljus för dem och bett Gud ge dem evig frid.

I alla dessa församlingar bor levande kämpande människor som du och jag,
som vill att deras bygd och deras kyrka skall ha en framtid,
och som ställer upp från topp till botten för att göra det verkligt.

Vi har under helgen kommit samman till minnesgudstjänster,
sjungit och bett och läst och predikat om innehållet i vår kristna tro:
Att Gud tar hand om oss när vi dör och har förlåtelse att ge för alla våra fel.

Må det ge energi till alla kyrkbesökare,
alla engagerade, ideella, förtroendevalda och anställda medarbetare
att tro att deras lilla bidrag betyder desto mer i det stora hela.

Tänk om Jesus lever..?
Tänk om döden är besegrad.
Tänk om det finns förlåtelse!

Det var visst fyra år sen sist

Ojdå, var det så här den var..?!
Jag menar - Vintern.

Det är fyra år sen jag upplevde snöyra.
Men ikväll kom kung Bore.

Nåja, han kanske tinar bort om några dagar.
Det var ju kramsnö som föll.

Men rackarns vilken snöyra.
Ymnigt snöfall och hård blåst.

Körde från Ytterlännäs norr om Kramfors på torra fina vägar.
I Sprängsviken började det snöa och från Hälledal var det fullt kaos.

Ingen idé att köra på helljus, eller att hålla fartskyltarna.
Fick i stort sett krypa fram ner till E-fyran.

Där gick det ännu långsammare,
man såg knappt var man var på vägen.

Mötte yrvakna plogbilar som försökte hålla undan.
Men snön föllblåste obevekligt.

Och i Älandsbro började det bli problem.
Tradare efter tradare stod längs vägen ända fram till Saltviksbacken.

Där fick man kryssa och åka slalom mellan långtradarna.
Som stod fast, efter varandra, inalles säkert tjugo stycken.

Då var jag glad åt fyrhjulsdriften och vinterdäcken.
Och hemma väntade hustrun med en räkmacka till kvällsfika.

Jag har inget minne av att detta herrans väder nånsin uppträdde i San Francisco.
Men nu är jag visst åter i Nordanlanden!

Hm.

Ådalsbygden - en ny utmaning

Jaha, här väntade visst en utmaning runt hörnet.
Sommaren hade ännu inte bedarrat, när frågan kom.
Vi hade inte ens plockat undan sommarens barnbarnsleksaker.
Jag var helt oförberedd.

- Kan du hjälpa oss med några begravningar, vi har just nu ingen präst?
Frågan kom från fem församlingar ovanför Kramfors en bit uppåt Ångermanälven.
Jovisst, jag åkte upp och höll en fyra fem begravningsgudstjänster i diverse kyrkor och kapell.
Sen kom frågan tillbaka: Tror du att du kan ta ett vikariat som kyrkoherde?

Och si så det kan bli - från och med idag är jag inte längre bara pensionär.
I morse körde jag genom ett dimmigt Ådalen upp till Ytterlännäs sockenstuga
och mötte personalen vid deras veckoplanering.
En helt underbar personal!

Jag har fått ett arbetsrum, en telefon och en epostadress.
Och jag har fått en uppgift att utföra, vet ännu inte riktigt vilken.
Och en massa arbetskamrater, vet ännu inte riktigt vad dom heter.
Två hembesök hann jag också med under min första arbetsdag i Ådalsbygdens pastorat.

Alltså, va?
Hur hände det här?
Och hur spännande känns inte det här!
Tack Gode Gud!

Apropå Finnkampen

Då jag var 7 år började jag skolans första klass.

Då jag var 12 år och gick i sexan stod jag på toppen av min idrottskarriär.

Tro det, den som vill.

Det började med ett häftigt motlut.

Jag föddes nämligen plattfot.

Linkade ohjälpligt efter min storasyster i alla kappspringningar.

I folkskolan skickade min mor mig ömsom till Vanföreanstalten

och till H E Adamsson för att utprova hålfotsinlägg.

Sakta men säkert rättades mina fotvalv upp och jag kunde börja springa ordentligt.

När jag var tolv år och började i sexan,

hade min kropp börjat förändras.

Jag växte fortare än mina klasskompisar.

Blev större, fick små fjun här och där

och förstod att jag nu stod vid porten till Puberteten.

Bad Gud om beskydd och ledning inför den svåra tid som stundade.

Den hösten hölls sedvanliga skolungdomstävlingar i tre sporter:

Löpning 60 meter, längdhopp och kast med liten boll/slungboll.

Tjejerna som inte kunde kasta på riktigt fick kasta slungboll.

Tävlingarna hölls på Tjärnvallen,

en mycket respektingivande arena i Utansjö.

Dit samlades bygdens skolbarn för sin årliga kamp.

Vid höstens tävlingar lyckades jag mycket bra.

Min svaga gren var längdhopp. Klarade bara 3,5 m typ.

Löpning och kast med liten boll var mer mina grenar.

Det stod mellan mig och Lars-Gunnar Hultin i löpning.

Han var lika lång som jag men lite smalare.

En hejare på att springa. Han vann men jag tog silver.

Kasta boll var min specialitet.

Hade kastat stenar, kottar, pinnar,spjut så länge jag mindes.

Det stod mellan mig och Kent Nordin.

Vi brukade vinna vartannat år.

Detta år vann jag med ett kast på ca 45 meter

Sammantaget vann jag tävlingarna för Gossar -48.

Det ledde till peaken i min idrottskarriär.

Jag blev skickad till Härnösand,

för att representera Högsjö kommuns skolor i Kretsmästerskapen.

Jag har ännu inte fattat vad som menas med kretsmästerskap,

men Att det lät fint: Kretsmästerskap!

Och vad fint det var att tävlingarna gick av stapeln på  Ängevallen!

Jag säger bara det: Ängevallen, där Älgarna spelade fotboll!

På riktigt! Jag menar: Nere i staden Härnösand!

Dit skulle jag och försvara min hembygd.

Tävlingarna hölls en mulen men varm septemberdag.

Läktarna var fyllda av stadens hejarklackar.

Vi lantisar från Viksjö, Häggdånger och Högsjö hade inga som höll på oss.

Jag lyckade i alla tre grenarna, troligen tack vare mina hormoner

som gjort mig större och starkare än snittet fyrtioåttor.

Så jag vann!

Jag vann alltså Kretsmästerskapet för Gossar födda 1948

på Ängevallen nere i Härnösand år 1960.

Det är faktiskt sant.

Det var bara det att ingen däruppe i Högsjö kommuns skolor

trodde att vi skulle kunna röna någon som helst framgång

mot den stora stadens självsäkra förmågor.

Så när jag som vinnare ropades upp för att bestiga prispallen,

fanns där inte en enda supporter från min skola eller min familj.

Något förvånad steg jag upp på prispallen och tog emot min guldmedalj.

Det hela gick så fort, och kändes så overkligt.

Inte visste jag då att detta var krönet på min idrottsliga karriär.

Sen åkte jag hem och berättade för mina föräldrar att jag vann.

Det var inget särskilt med det.

Har inget minne av att det firades på något sätt.

Men min mamma skämdes för att ingen hade varit där och hejat på mig.

Men jag hade fått smak för Staden.

Året därefter började jag på läroverket i stan. 

Och Tjärnvallen började mer och mer slya igen i mitt minne.

Komma hem

Fastän det ännu är augusti börjar gula löv att singla.
Igår avnjöt jag sommarens allra sista dag i stugan med sol och tjugo grader.
Ikväll är hösten här med regn och blåst.

Sommaren har bjudit på gott väder och kära besök av barn och barnbarn.
Jag har varje stund njutit av att vara i Sverige, Ångermanland, Härnösand.
Har satsat järnet på att landa i allt det nya/gamla, eller ska vi säga det nygamla.

Vi har ju bott här tidigare.
Allt är sig likt,
fast ändå inte.

Mellan mig och hemstaden ligger ännu en annan stad i en annan stat i ett annat land,
San Francisco, Kalifornien, USA.
Jag landar fortfarande.

För tre och ett halvt år sedan blev det mig förunnat  att som nybliven pensionär ramla rakt in i ett enormt äventyr, att som medföljande make utan förpliktelser få uppleva en av världens vackraste och mest fascinerande städer och där delta på ideell basis i Svenska kyrkans liv och utmaningar.

Under tre år och tre månader fick jag leva med helt andra människor och förutsättningar än här.
Många unga familjer och deras barn blev mig mycket kära, många äldre svenskamerikaner likaså.
Och en norsk utlandskyrka blev helt otippat mitt andliga hem.

Jag fick lära känna nya omgivningar:
Russian Hill, Fisherman's Wharf, Columbus Street, Market Street, Castro, Haight-Ashbury...
Safeway på Bay Street, Walgreen's på Columbus och de små kabelvagnarna på Hyde Street.

Och Golden Gate Bridge, Alcatraz Island rakt ut i bukten, samt Napa och Sonoma Valley.
Och allra mest den underbara utsikten från vår balkong mot Bay Brigde och Coit  Tower,
varifrån papegojorna dagligen överflög vårt hus under skrik och skrän.

Alltsedan återkomsten till Sverige har jag känt en skrivmässig vilsenhet.
Vad ska jag skriva om allt det fantastiska nya
som jag fick uppleva där borta och som knappt någon här hemma frågar efter??

Återvändarens sorg och dilemma.
Det upplevda går tydligen inte att dela.
Härav min skrivtorka.

Tror jag.
Men jag lever.
Och mår bra.

Hemma i Härnösand.

Lägga pussel

Efter morgonkaffet går hustrun till sitt arbete.
Jag sätter på en Bach-skiva för att komma igång,
plockar undan i köket, sopar upp några smulor.
Häller upp en påtår och sätter mig sen med datorn.

Jag har haft svårt för att skriva sedan jag kom hit.
Det var närmast euforiskt att komma hem till Sverige och återse vårt egna bohag, vårt vackra sommarställe och börja bebo vårt trivsamma nya hus. Kunde inte varit bättre.
Har nog velat skriva om allt det här. Men omställningen har hittills varit svår att greppa.

Sitter här och lägger pussel,
och har fått en ny bit i min hand.
Hur ska den passa in i bilden?

Pusslet har blivit stort med åren. Mycket har hänt och jag är så tacksam för alla bitarna.
Addis, Tärna, Högsjö, Uppsala, Boden, Fredrika, Njombe, Umeå, Luleå, Högsjö, Härnösand, San Francisco, och nu åter Härnösand. I namnen på dessa platser trängs berättelser, otaliga berättelser som tumlar om i mig. Bitar som hakar i varandra och på något sätt ska forma en gemensam bild. Berättelsen om mitt liv.

Idag fyller min syster 70 år.
Om två år är jag där.
Känns märkligt och lite vemodigt.
Måste det ha ett slut?
Det är ju så roligt att leva!

Sitter nu här och lägger pussel.
Biten med en röd hängbro ska granskas, värderas och passas in.
Samtidigt får jag en ny i min hand, en bit som ännu inte föreställer något.
Men som är nuet och morgondagen.
Än ryms fler bitar.
Hur många bitar och berättelser ryms innan pusslet är färdigt?

Bilköparfeber

Vi har bilköparfeber.
Flänger än hit än dit för att leta bilhandlare. Igår här i stan. Idag i Sundsvall och Birsta.
Vi pratar 4WD eller AWD eller vad det nu heter, det som egentligen heter fyrhjulsdrift.
För det är vad vi vill ha i vårt vintriga Sverige.
Varför så många har 4WD i Kalifornien fattar jag inte, men här behövs det när vintern kommer.

Och så vi vill ha en bil med automatväxellåda. Därmed smalnar utbudet av betydligt, dock mindre betydligt än jag trott, för automatlåda kommer starkt i Sverige nu.

Vi har tittat på Volvo, VW, Nissan, Kia, Honda, Hyundai, Subaru.
Och förstås Skoda eftersom vi älskar Skoda, men den har tyvärr varken AWD eller automat.
Alltså ett dignande smörgåsbord.
Vi frågar, provkör, känner efter, tänker och resonerar. Och låtsas förstå alla förklaringar.
Alltmedan sömnigheten väller fram över ögonen, för vi är ännu på fel sida dygnet.
Men det blir sakta bättre.

Men det är så otroligt mycket att ta in och ta ställning till när man är invandrare!
Jag är ännu på deltid i San Francisco bland de kära vänner som varit mitt självklara nätverk i tre år och tre månader. Men så vaknar jag till och inser att näe, du är inte där nu längre, Jan.
Du är nyinvandrad i Sverige och trevar dig fram på Coop och bland människorna och glosorna för det ena och det andra. Ingenting känns ännu naturligt, det är som om jag är mitt emellan. Vet inte ens om jag är betrodd med att ta ett billån nu när jag inte varit "riktig svensk" på tre år.

Tur att vi iaf har vår gamla Skoda Fabia.
Fast den står inparkerad i ett magasin här i Härnösand bakom en massa segelbåtar
och torde inte se dagens ljus förrän det är dags för sjösättning, dvs om en månad.
Jag försöker muta magasininnehavaren att baxa ut min Fabia. Vi får se hur det lyckas.
Men det hjälper inte. Vi behöver nu två bilar. Därav bilköparfebern.

Det lutar åt en mindre SUV eller en Golf.
Men vi har lyckats hyra en Volvo så länge, eftersom hustrun ska börja pendla på måndag.

Fy vad less jag blir.
Jag tror jag sätter mig vid pianot och bläddrar fram ett mozartstycke...

To be continued.

Uppbrott från SF

Är nu återbördad till hemlandet efter en fullständigt virvlande, hektisk sista tid i Kalifornien. Avsked åt höger och vänster och sorgsna miner omkring oss. Göra klart kyrkorådspärmarna, bestämma vad som skulle skickas hem till Sverige och vad som skulle lämnas kvar.
Både hustrun och jag hade extraresor till Sverige under den sista månaden. Så inte konstigt att vi nu sitter här i Härnösand fullkomligt dygnsvilla och nyser och snorar.

Den allra sista helgen spenderades med ett dopbarn och dess 40-årsfirande fader med storfamilj i Los Angeles. Dvs släktträff i dagarna tre.
På söndag kväll rullade vi så åter in i San Francisco för det allra sista dygnet.
Packa väskor, ta farväl av grannar, bära ut sopor i mängd, lämna nycklar, skicka iväg bilen.

För att komma i tid till flyget måste vi åka hemifrån kl 14 på måndagen.
Kl 10 inser vi att packningen inte ryms i våra väskor. Ut och köpa två extra resväskor. Packa, packa, packa och slänga och lämna kvar och packa och väga.
Lyckligtvis får vi hjälp av två underbara vänner att snabbt och enkelt transportera oss med maxibagaget till flyget. Vi hinner till gaten precis till boarding, men får inte en minut att sitta ned och känna efter. Utan rakt in i Dreamlinern bara. Upp och iväg, och - jaha, det var visst det det...

Hemresan gick helt enligt tidtabell faktiskt. Säga vad man vill om Norwegian, men deras Dreamliner är en behaglig upplevelse. Och bara 9 1/2 timme till Stockholm.

Vad jag egentligen hade velat, var att få några lugna eftersinnande dagar på Hawaii före uppbrottet. Alternativt att en sista gång besöka våra kära ställen, ta ett glas i solen hos någon italienare på Columbus St eller sitta på Eagle Café-balkongen med en cesarsallad och låta blicken fara iväg bort mot GG-bron och Alcatraz.
Eller ordna en avskedsfest i trädgården utanför vår balkong. Sitta ned och prata med kära SF-vänner.

Nej, det här avslutet måste nog göras om. Det bara flög iväg.

Påskropet

Två kvinnor möter mig vid graven.

Den ena niger värdigt när hon möter med psalmboken i kyrkan
och säger så ödmjukt hon bara kan:

- Kristus är uppstånden. Med ett snabbt leende.

Den andra möter mig på Facebook, där jag skrivit något inför dagens uppståndelse.

- Heja, Jesus! skriver hon.

Bara det. Rakt på. Utan fromleri eller påstådd fromhet alls.

- Heja, Jesus! 

Ritualisten i mig tycker mycket om ordningar och traditioner.

Jag har alltid gillat påskropet. Idag hann jag precis in i domkyrkan innan Domprosten hälsade församlingen med: Kristus är uppstånden! Och hela kyrkan svarade: Ja, han är sannerligen uppstånden! Så har kyrkan ropat i tvåtusen år, och gör så än idag. Jag gillar sånt.
Men det finns en risk i allt. Idag kände jag av risken av stelnade former, ord utan autenticitet, former utan kött och blod. 

Nej idag kändes påskropet inte alls lika starkt och roligt som min kära dotters egna korta och kärnfulla påskrop: Heja, Jesus!

Morgonmässa i Härnösand

Jag vaknar kl 05 när det ljusnar ute. Inser att jag är i Sverige och i mitt blivande hem i Härnösand.
Gårdagen finns kvar som en dovhet i huvudet. Resan hit tog 23 timmar från dörr till dörr.
Stiger upp och letar rätt på kaffepulvret och gör en mig smörgås till frukost.
Sedan får vi se. Om jag inte kan somna om, kanske jag går i onsdagsmässan, tänker jag.

Ett par timmar senare går jag genom en vårvintrig stad, bländad av morgonsolen.
Här är så vackert, så kallvackert. Solkallvackert.
Domkyrkan lockar och jag styr stegen dit.

I Johanneskoret väntar Gud på mig,
och flera gamla vänner och arbetskamrater höjer ögonbrynen vid min åsyn.
En ensam dämpad kyrkklocka ringer till mässa på Dymmelonsdagen.
Jag blir lycklig av att få höra en riktig kyrkklocka, som dessutom tonar i en liten ters, en mollters.
Passande i Stilla veckan.

Sedan blir jag lycklig av att få höra en riktig kyrkorgel, dessutom så väl trakterad.
Den värdiga inledningen till 395, Tyst likt dagg som faller... och den för dagen långsamma psalmsången, lyfter fram veckans allvar och stillhet.

Vår präst går fram och talar utan koncept, ber oss trycka på pausknappen och bli stilla under den halvtimme som mässan tar. Leder oss sedan in i ett mycket träffande möte mellan det hon kallar Vår personliga berättelse och Den Stora berättelsen i Bibeln. Jag får spegla min korta men unika berättelse i Den stora berättelsen. För de hänger ihop.

Det är så sparsmakat inrett och prytt därframme i koret. Enkla robusta nattvardskärl som vittnar om en krukmakares dagliga värv. Och som kontrast, ciboriet i silver där det invigda nattvardsbrödet förvaras, vittnande om det mänskliga som Gud gör heligt i nattvardens möte mellan himmel och jord.

Jag blir så välsignad denna morgon, av allt det vackra, av stillheten i den enkla gudstjänsten,
och av alla välkomnande kramar efteråt.
Tack!

Västernväder

Idag har jag tur vad gäller vädret.

Dagen börjar uppe i Seattle, två timmars flygtid norrut.
Där bor systersonen med sin familj och jag har tillbringat helgen med dem.
Seattlevädret är 1. Oberäkneligt.  2. Oberäkneligt.  3. Oberäkneligt.

Hade planerat att stiga upp och klippa deras vårlånga gräsmatta innan flyget skulle gå.
Igår var det ju så soligt och fint.
Men därav blir det intet idag. För det regnar.

Efter frukost skiner dock solen igen, och vi bestämmer oss för en utflykt under förmiddagen.
Den halvtimme det tar att göra i ordning oss själva och inte minst deras lille 1 1/2-åring,
innebär att när vi sätter oss i bilen, börjar det regna igen.
De luttrade Seattle-föräldrarna vill ändå, fulla av förtröstan, att utflykten skall bli av.
Så vi skyndar ut till deras bil för att åka ut till Discovery Park nära fjorden som leder in mot Seattle. Där finns en fin och orörd park att strosa, vandra, lunka, löpa i.

Föga inspirerade ger vi oss iväg.
Systersonen förbereder sin morbror på att i värsta fall blir det här bara en biltur...
En halvtimme förflyter i trafiken under relativ tystnad.
Mina arma värdar känner väl att de måste hitta på något när jag äntligen har kommit till dem.
De vill ju visa sin stad. Och det är precis vad som sker.
Seattle är en stad i ständigt novembergrått om vintern.
En mossbelupen stad på grund av hav och regn.

Vi kommer ut till Discovery Park och parkerar.
Ingen gör sig någon brådska att komma ut ur bilen.
Det droppar därute.

Men vi tar tjuren vid hornen, stärkta av min värdfamiljs lakoniska utsaga:
Om man bor i Seattle får man inte låta sig hindra av lite regn, för då kommer man aldrig ut.
Den lille stoppas omsorgsfullt ner i en ryggbärsele med såväl storm- som regnskydd.
And off we go, In the early morning rain...

-Jan is going to be soaked, hör jag framför mig mellan mina två värdar, när de ser hur jag är klädd.
Jag klafsar efter deras stövlar i mina gymnastikskor (ja, jag vet, det heter inte så numera).

Inte många intressanta diskussioner förs under vandringen.
Men vi kommer ut mot havet.
Och där bevars! Klarnar det upp.
Jag ser havsviken, fjorden och där bortom en ö.
Min värd förtäljer mig att där, bortom ön reser sig mäktiga berg ut mot havet.
Jovisst, säkert..! Jag ser bara dis, dimma och regnmoln.

Men solen lyser likväl och den lille får gå och undersöka stigen.
Han hittar inte många stenar. Blir snart grinig och vill bli buren.
Promenaden blir rätt begränsad, så att säga både i tid och rum.
Molnen hänger tunga, men så länge vår utflykt varar, är det uppehållsväder.

Vi kommer så småningom hem till deras hem på NE 90th Street.
Jag stänger min väska, kramar familjen och får skjuts ut till Seattle/Tacoma Intl.
Under vägen ut dit öser regnet ner. Vi ser en dåre våga sitt liv i en omkörning i regnet.

Och så - Vips lustigt är jag nere i San Francisco igen.
Där hänger molnen tunga och det droppar lite medan jag väntar på shuttlen till parkeringen.
Vid parkeringen är det lugnt, inte en droppe medan jag hämtar ut bilen.
Beger mig ut på Highway 101 den halva timmens körning upp till the SF City.
Då får jag slå på vindrutetorkaren. Det duggar.
Nej det småregnar faktiskt.

Jag parkerar i backen nedanför kyrkan och går med min handbagageväska ner till oss.
Väl inkommen inom hemmets trygga väggar hör jag på nyheterna att man förväntar två timmars förseningar i flygtrafiken ikväll på grund av "the Storm".
"The Storm" är inte mer än ett med svenska mått mätt ordinärt regnväder.
Men visst, här i det torkdrabbade Kalifornien är det ovanligt med regn överhuvudtaget.
Så minst blöta blir i teven snart till "a Storm" med ty följande förseningar.

Nu när klockan är åtta drygt på kvällen, skvalar det faktiskt ner ordentligt där ute.
Jag är glad att Västernvädret inte har spelat mig ett större spratt idag.

Fast förresten - nu har regnet slutat.
Eller kanske inte...?

Roadtrip

Hoppas jag kommer att minnas detta.
Jag menar Kaliforniens skönhet.

Har idag kört från Los Angeles de sextio milen hem till San Francisco via Highway 5.
Jag tror aldrig vi har åkt den vägen under denna årstid.
Där har alltid varit torrt och livlöst trots alla fruktodlingar.
Men idag, troligen efter vinterns regn,
en prunkande fruktträdgård mil efter mil, timme ut och timme in.

De mjuka kullarna skiftade i allt från gulgrönt till mossgrönt beroende på solens ställning.
Och i fruktodlingarna stod träden i blom, mil efter mil.
Det var i vitt, rosa, beige, you name it.
Och under träden stod bikupor strategiskt utplacerade.
Man åkte genom olika doftzoner, alla lika underbara.

Samtidigt såg jag skyltar längs vägen med allvarsamma budskap om torkan.
Det handlade alltså inte bara om vackerheter, utan man förstod att skönheten har ett pris.
Ett högt pris som heter vatten, rent vatten.
Utan vatten ingen frukt, utan vatten till farmarna, inga jobb i Central Valley.

Vi kom iaf lyckligen fram efter sex timmar längs motorvägen.
Skönt.

Breaking up is hard to do

Jag är dålig på att skriva, jag vet det.
Det är så mycket som händer hela tiden, att jag inte har nån tid alls för reflektion.
Men det allt överskuggande just nu är att vi ska flytta hem till Sverige igen.

Idag körde vi en och en halv timme ner till Santa Cruz för en sista sångstund med de svenska familjerna där. Av någon anledning har de blivit oss så kära.
Avskedet blev mycket sorgligare än jag trott.

Även om det är massor av dagar kvar till vår flytt, så är de helt intecknade nu,
så nedräkningen har verkligen börjat.
Så, please, förlåt om jag inte känner mig så meddelsam.

Det kallas sorg.

Ett SAS-plan och lite vingflax

Att se ett SAS-plan sträva mot nordost över SF-bukten och ta höjd upp mot 4000 m höjd innan det försvinner från min åsyn är en alltid lika fascinerande syn. Från min veranda kan jag via Flighttracker följa avgångarna från SFO på relativt nära håll.
SAS-planet ikväll steg som alltid först åt nordväst ut över stillahavskusten, sedan upp längs San Francisco-halvön för att till slut svänga styrbord över Golden Gate-sundet och ta riktning åt nordost. Någonstans över Vallejo på 4000 m höjd och 500 km/h förlorade jag det ur sikte.

Nordost är riktningen mot Skandinavien. Det trodde jag inte först, men efter att ha kollat med en jordglob har jag förstått. Om man flyger åt nordost från Kalifornien upp över norra USA och Kanada i en rak linje, passerar man rakt över Grönland och kommer så småningom ner mot Skandinavien, fortfarande som efter en linjal. Det är tydligen raka spåret hem härifrån.

Och det är väl därför jag står där. Det är vägen hemåt. Nordost är riktningen tillbaka.
Hur jag än försöker släppa tanken på mitt hemland, kommer ändå dessa stunder,
då jag bara grips av allt som är vant, vanligt och vilsamt med Sverige.

Nu vet jag att vi, om Gud vill, skall flytta hem till Härnösand i vår.
Det ökar måhända min himlablick, likt Nils Holgersons Mårten gås,
som börjar flaxa med vingarna när han ser och hör Akka från Kebnekajse och de andra vildgässen
lämna Skåne i riktning mot varmare länder.
Eller Kristina från Duvemåla som under sin utvandring undrar: Hemma, var ligger det nånstans?

Jag  har alltid varit på genomresa, en tillfällig gäst.
Men jag har alltid försökt vara där jag är, även om det inte varit slutstationen.
Jag föddes utanför Sverige och registrerades som invandrad i Sverige i augusti 1948.
Sedan blev det Bjurholm, Tärna, Högsjö, Uppsala, Boden, Fredrika, Njombe Tanzania, Umeå, Luleå, Högsjö, Härnösand, och nu senast San Francisco.
Jag har alltid varit på väg.
Men jag har alltid känt en mening med att vara där jag är, har känt Guds ledning,
även om den plats Hen anvisat mig inte varit slutstationen. På varje plats har jag känt att Gud har haft en speciell mening med min närvaro. Det har varit viktigt för någon. Jag har kunnat finnas till hands för någon enskild människa, för en församling, ett stift, en kyrka - en världsvid kyrka.
Det har varit och är mitt livs kallelse.

Och nu, efter tre år i USA, Kalifornien och San Francisco är jag åter där.
Inom två månader förstår packning, avsked, incheckning och takeoff.
Ja, jag längtar samtidigt som jag bävar. Så har det varit vid varje uppbrott.
Och lika mycket som jag i mitt förra blogginlägg kände på sådant som talar för att vara här,
lika mycket känner jag ikväll hur det drar hem till Sverige. Inte minst till barnbarnen där.

Och medan dessa tankar kommer till mig, ser jag SAS-planet försvinna åt nordost över Vallejo.

Skön måndag

Idag känner jag inte speciellt mycket för att flytta hem till Sverige.

Det har varit en riktigt skön vilodag i varmt och soligt väder, c:a 20 grader. 

Och det är bara februari!

Jag sov länge och bredde ut mig i sängen till 9.30 faktiskt. Väldigt ovanligt.

Åsa åkte igår ner till Los Angeles för att stötta familjen som skulle få en till medlem. 

Inatt, 00.40 föddes en liten flicka, Brooklyn Rose, 

och i eftermiddag har farmor ffg fått hålla den lilla i famnen.

Min dag fylldes av lite kyrkorådsjobb och sen en långpromenad på nästan 6 km. 

Jag sprang i intervaller på återvägen från Marina. Orkade t.o.m. utan speciell möda springa de två och ett halva kvarteren från hamnen upp på Hyde Street till vårt hus.

Det var riktigt varmt idag som sagt, som mest över 21 grader. Jag har tillbringat större delen av aftonen på balkongen och fattar inte att det är början av februari.

Har följt diverse flighter på kurs Europa och Mellanöstern från SFO och åt nordost. 
Fråga mig inte varför, det är bara såå roligt.

Kulturmöte för att inte säga -krock

Ja käre,
Det är inte så lätt för en viking i förskingringen att begripa sig på kulturen i här i Vinland.
Som invandrad här befinner jag mig i en ständig dialog med mitt värdland.
Just nu har det handlat om sport.

Jag vänder mig ryggradsmässigt emot en massa företeelser som inte stämmer med MIN kultur.
Ta bara namnet. Football.
Vad säger det?
Jo att det är en sport där man spelar med fötterna.
Men det gör man inte här!
Man rusar med bollen i famnen i stället för att spela den på riktigt,
jag menar dribbla, passa, lobba och klacka eller skjuta en rökare i mål a la Zlatan.
Det! kallar jag fotboll.
Det stämmer inte här. Här tror alla att football betyder något helt annat!

Här ska man tycka att Super Bowl är typ årets julafton, födelsedag, löneförhöjning, lotterivinst...
Man ska prata om det och televisera det veckor i förväg och känna att det är livets mening nästan.
Man ska inhandla en massa Budweiser och kycklingklubbor och bänka sig framför teven eller hänga ute på nån sportsbar och tycka att det är jättekul.

Men som viking från Sverige tycker jag inte det. Det här stämmer inte med vad jag är uppvuxen med. Jag känner bara en distans till det spel som jag inte förstår, till det språk som talas för fort så jag inte hänger med, till allt spill av pengar på galenskap och spektakel som detta kära land är så bra på.

Säkert känner inte invandrarna i Sverige så här inför Valborg, midsommar eller jul, eller hur?
Näe, tänkte väl det.
Det är USA som är konstigt, eller hur?

Sign. Looser

Imagine

Horisonten brer ut sig ju högre upp jag kommer.

Det som nyss doldes bakom hinder

syns nu allt klarare.

Långt där nere ser jag hav, berg och älvar som skiljer,

sanningar som står mot sanningar,

auktoriteter mot auktoriteter.

Teologer i harnesk mot andra teologer

som om gudserfarenheten vore en strid att vinna.

Egentligen kan jag bara tala om Min erfarenhet av Gud.

Något högre upp på berget brer ett nytt landskap ut sig.

En del skogar flyter ihop, några vattendrag likaså.

Inte så totalt åtskilda, delar av ett gemensamt större.

Kanske de andra också har en poäng.

Kanske min egen synpunkt inte är den enda tänkbara.

Kanske det ena hör ihop med det andra.

Och ändå högre upp –

vissheten om alla kristnas enhet

trots skillnader i teologi och praxis.

Insikten om att alla floder flyter till havet.

Och havet har ingen början och inget slut. 

Samma enda hav svallar mot många stränder.

Eller – är det något ännu större jag ser?

Att alla havets vågor, alla krusningar på människans frågehav

hänger ihop, hör ihop, håller ihop trots alla rätta läror och strider?

Och allra högst upp ser jag under mig ett enormt hav breda ut sig

där alla berg är borta

och alla dispyter om tolkning och tro.

Där uppe ser jag människor mötas och räcka varandra handen, 

protestanter och katoliker, kristna, judar och muslimer,

hinduer, sikher, buddhister, ateister och alla gråzoner däremellan.

Vördnaden som förenar.

Och allt blir ett

till slut.

Mt Davidson - en överraskning

Idag har jag tagit mig upp till San Franciscos högsta punkt.
Vandringen upp till toppen av Mt Davidson blev en upplevelse.
Kullen ligger mitt i staden mellan havet och bukten, helt nära landmärket Twin Peaks.
Jag angrep den 283 m höga kullen från väster. Hustrun skulle åt det hållet för ett arbetsmöte så jag hängde på. Tänkte att jag måste ut på en straffrunda nu efter att ha ställt mig på vågen i morse.

Spanade in berget som kröns av ett stort kors och tog sikte på det. Vägen upp dit gick via gator hit och gator dit med alltmer sofistikerade villor på kullens sidor. Sista biten var en rätt brant stig som vindlade sig upp genom en grönskande skog. Uppe på toppen var utsikten härlig.  Där mötte jag en gammal man som också var ute på en runda.
Han tog kortet.

Mannen frågade varifrån jag kom, och när jag sade Sverige sade han helt spontant att han gillar Sverige på grund av vår hållning i palestinafrågan. Han sa att han själv håller på palestiniernas rätt till ett eget land och att han beundrade Sverige som har erkänt Palestina.
Hans åsiktsyttring kändes lite överraskande. De äldre här brukar vara rätt konservativa.

Efter en stunds samspråk skildes vi åt och jag gick från utsikten bort till det stora korset.
Där fick jag mig en tankeställare genom beskrivningen som stod på en platta vid korsets fot.
Platsen är ett minnesmärke över det turkiska folkmordet på armenier för snart hundra år sedan.

Men från början var det inte så. Enligt Wikipedia restes här ett kors först till minne av Kaliforniens första pionjärer och invigdes av president F D Roosevelt. Det ersattes snart av ett annat som dock brändes ner av mordbrännare. Ett nytt kors restes, nu i hållbarare cement, men det har fortsatt vara ett föremål för debatt, eftersom det står på allmän plats och till slut blev till en nagel i ögat på den amerikanska konstitutionen. som klart åtskiljer stat och religion.
För att lösa problemet sålde kommunen platsen på bergets topp 1997 till högstbjudande,
och det blev till en armenisk ideell organisation. Och dessa förklarade platsen för ett minnesmärke över folkmordet på armenierna.

Ännu 2007 var korset kontroversiellt. Vid den årliga påskhögtiden uppe på Mt Davidson, visade det sig nämligen att plattan med inskriptionen vara borta. Det fanns tydligen folk som retade sig på att den turkiska regeringen anklagades för etnisk rensning av 1,5 miljoner människor. Hur nu någon kan vara emot det. Men jag tänker att det väl handlar om den alltför vanliga inställningen att kyrkan skall hålla sig till det andliga och inte lägga sig i politiska frågor.
En ny platta med inskriptioner kom i alla fall till och det är den som jag visar på kortet här ovan.
"By honoring those lost, we honor all victims of injustice and cruelty. In their name, we dedicate ouselves to the protection of human rights and the dignity of all peoples."

Jag står där vid foten av det 31m höga korset och inser att Jesu kors alltid har väckt anstöt. Och att platsen med sitt budskap är högaktuell, inte minst nu när Turkiet som vill in i EU utan att erkänna något folkmord.
Den gamle mannens friska radikalitet plus Mt Davidsons höga kors blir för mig en påminnelse om vår kristna kallelse i världen att vara jordens ljus och salt.

Så dagens straffrunda blev mycket mer än bara motion. Den gav korset på stadens högsta kulle en profetisk mening. Det står där som ett tecken, en protest mot att människors rättigheter kränks om och om igen runt om i vår värld.

Och medan jag med lätta steg går nedför stigen, börjar jag spontant nynna på en av våra protestpsalmer i den svenska psalmboken, nr 398:

"Vi reser ett tecken, rättvisans tecken, måltid delad med alla.
Vi smakar den framtid de fattiga hoppas, tid då murar skall falla."