T.ex en dag i biskopsgården

Bland det myckna som gör det roligt att arbeta i kyrkan vill jag idag nämna arbetets mångfald, dess ständiga variationer på samma tema.
Dagen kan t.ex. börja med en stund vid mailens inbox före en planerad halvtimmes telefonplanering av en Hela världen-dag i Vemdalen 1:a mars.

Sedan går du kanske till biskopsgården för att var med om en dags samråd mellan biskopen och en grupp medarbetare, denna gång inom EFS-skaran i vårt stift.
Du får för dig att det vore roligt om flaggan blev hissad på taket och skyndar upp på den stora kallvinden och försöker komma upp genom takluckan. Men du får snart ge dig på grund av all snö. EFS:arna kommer tyvärr inte att bli hyllade med Svenska kyrkans gulröda flagga idag. Synd.

Så kommer gästerna. Du hejar och välkomnar och försöker komma ihåg namn och ansikten, och du gör troligen bort dig, för du har träffat flera förut utan att minnas dem nu.
Tur att EFS:are är så trofast välvilliga och positiva.
Det är roligt att mötas och du känner att stämningen kommer att bli god idag .

Du delar ut psalmböcker och leder så en inledande andakt kring kyndelsmässotemat.
Sedan får du lyssna till ett intressant teologiskt föredrag om Luthers relevans idag,
och du deltar i ett angeläget samråd om framtiden för kyrkan och stiftelsen.
Månget skratt och mycket allvar, som alltid när du är bland EFS:are.

En dag försvinner fort när man har roligt, och snart är träffen över.
Du stannar kvar med L när alla har gått och plockar psalmböcker och disk och släcker ljus.
Tar fram den stora jakobsstegen och stiger upp till himlen där du byter ljus i fyra takkronor inför en middag om några veckor.
Trevligt prat om alldagliga ting och om biskopsvalet och om hur dagen blev.

Sen åter ner till kansliet och förberedelser för morgondagens biskopsvisitation.

Du känner att oj vad roligt det är med denna variation i arbetet, för det kan som idag handla om en dag i biskopsgården eller om en kursdag i en församlingsgård, en tjänsteresa, ett sammanträde, en fin stilla gudstjänst eller en vanlig stressig administrationsdag på jobbet.

Jag får säga som Lars-Åke Lundberg:
"Jag vill sjunga och ropa,
tacka Gud för alltihopa."

Blogg-smog

Egenligen är jag nog för gammal för det här.

Jag menar att blogga.
Jo, skriva går bra, det vet jag hur man gör sedan skrivmaskinskursen under studieåren.
Men hur utveckla bloggandet?

Förhoppningsfull klickar jag in mig bakom kulisserna bakom det hela
och erbjuds där glatt att ändra min Navbar, lägga in en Gadget,
eller varför inte en Widget..!

Vad ett Nav är vet jag, likaså vad en bar är.
Men en Navbar..?
Och Gad var en av Jakobs söner ..Dan, Naftali, Gad..,
och en get är en get.
Men summan förstår jag inte. Är liksom på hal is.
Kan inte språket.

Och jag måste bestämma om jag ska tillåta Feeds.
Ja men det är väl självklart!
Om det är nåt man måste ta ansvar för,
så är det väl om man skall tillåta Feeds!

Låter i mina öron som elaka frön som man blir tjock av.
Ska man verkligen tillåta sånt!

Det var det där med kommunikation. (Se inlägget Internutbildning i januari)
Eller så är jag för gammal för det här

Fast lite kul är det också.
Tur att det finns duktiga yngre hjärnor att konsultera på jobbet.

Kyndelsmäss

Varit i domkyrkan idag med Symeon och Hanna,
två bedjande gamlingar som ville få se Messias.
Och rätt många till som med oss trotsade snökaoset.

Efter förlåtelsen fick vi gå fram och ta emot ett tänt ljus,
kristusljuset.
Kristus, ljuset.

Som Symeon,
hålla ett litet barn.
Världens ljus.

Predikan var inspererad:
Ge tillbaka det vi har fått.
Josef och Maria som kommer med Jesusbarnet
och ger honom till Gud.
I dopet ger föräldrarna gåvan de fått tillbaka till Gud.
Och vi får i våra liv ge vidare det ljus vi själva har fått ta emot.

Kyrkans förbön, bedd med lugn förtröstan av domkyrkans egen Hanna.

-Kom, nu är allt tillrett.
Vi får ännu en gång gå fram för att ta emot Messiasbarnet
i våra kroppar, i våra liv.
Ta emot för att ge vidare.

En festlig högmässa
som sätter punkt för julserien.
Till och med en julpsalm sjöng vi.

Med Joh 8:12 i händerna vänder vi nu blad.

Kamp mot elementen

Jag har idag kört tur och retur Östersund,
i ymnigt snöfall och minus femton grader.

Det gäller att vara störtkoncentrerad på att följa linjen,
som Ingemar Stenmark mellan stolparna,
och inte tänka på vad man ska säga till de femtio som väntar där framme
utan bara se till att du kommer fram till Marielundskyrkan i tid,
safe and sound.

Lasta ur ditt pick och pack, en sju åtta kollin som den värste försäljare,
och stoppa sladden i motorvärmaruttaget.

Och efter dagen, fram emot klockan fyra,
bär du ut alla dina saker igen, lådor, rollups, gitarr och rygga
efter att ha tackat alla som ställt upp och gjort dagen så lyckad.

Konstaterar att ingen ström funnits i stolpen och att bilen är genomkall.
Sätter dig vid ratten med känslan av: Och vad blev det här?
Och hur ska det gå att köra hem de tjugotvå milen i snöfall och oföre?

Försöker ta Gud i hågen
och tänker på, att någon har nog säkert fått ett och annat att tänka på.
Många tackade faktiskt varmt för en givande dag om vårt missionsuppdrag.
Fast det är väl sånt man säger,
och bilen är så jättekall och obarmhärtig.
Eftertankens kranka blekhet...

Det må vara att vi hade kunnat göra ännu mer,
men det här blev också bra.
Och jag svänger ut i stora rondellen över mot skogen.

Tänk om jag kör fast i snön eller ännu värre..?

Vi fick sjunga våra sånger och dela en massa viktig information.
Vi fick prata och diskutera vad som kan göras i våra församlingar.
Och vi fick fira en fin sändningsmässa till sist.

Jag får upp farten över kölen förbi avtagsvägen mot Lit.
Det är ännu halvljust och sikten är god.
Snart börjar det luta utför mot Stugun och Hammarstrand.
Där mörknar det och farten blir lägre.

Åter tid för självprövning,
ensam efter all glädjegemenskap.
Lyssnar på ett intressant radioprogram om forskaren Charles Darwin.
Tänk om Gud inte finns...,
Tänk om världen bara är en evig kosmisk roulette...?
Tänk om det jag predikat idag inte är sant, utan bara är mina önskningar?

Efter Bispgården börjar det kännas hemåt.

Jo, må så vara att vi idag inte vet säkert hur allting hänger ihop.
Men om vi nu tror att Jesus Kristus har levat, dött och uppstått ur graven,
så måste vi handla därefter och dela de goda nyheterna!

Svänger höger in på Graninge-vägen, spänd på hur väglaget nu ska bli.
Oändliga oplogade raksträckor.
Lyssnar på sportradion och en ishockeymatch.

Jesus, du visste ingenting om ishockey,
inget om offside, slashing och sudden death.
Du såg nog aldrig is eller snö överhuvudtaget.
Hur kan du veta vad vi nordbor har för livsfrågor?
Vi som inte kallade helvetet för det brinnande Gehenna.
För oss var det absolut värsta gudinnan Hel.
Hel, den vita, helvita, helvetet,
alltså dödskylan.

Tänk om jag kör fast och fryser ihjäl.
Fryser i hel..!

Det är spårigt och snöfallet tilltar.
Minskar hastigheten ännu mer.
Kommer till det farligaste stället,
innan Viksjö där allt lutar utåt i kurvan.

Gud, om du finns,
så hjälp oss
om du kan.

Allt är mitt
och allt skall tagas från mig.

Svänger vänster in på Härnösandsvägen.

Modet återkommer.
Jag kör inte fast.
Inga älgar över Gussjöskogen.
Nu är jag snart hemma.
Och kanske det är sant att Jesus lever.

Kanske någon verkligen blev uppmuntrad idag i sin tro
och sin vilja att ge dig sitt liv och sin tid, Herre.
Då har dagen gjort sin verkan.
Då har min svåra snöresa inte varit förgäves.

Jag tror, Herre.
Hjälp min otro.

Nu är jag hemma.

Tid för förfäder

Vaknade med en ovanlig känsla:
Jag är ledig idag och gör precis vad jag vill.
Det finns ingenting som måste göras precis idag.

Med denna insikt steg jag andaktsfullt upp för att få se
vad denna dag månde innehålla.
Kokade kaffe och läste tidningen, och det var minus elva grader ute.

Inte blev det så mycket av pianospel
men desto mer av di gamle.
Slog nämligen på datorn och klickade fram en ny sida.

Sedan förflöt flera timmar i döda förfäders sällskap
medan de berättade om sina liv.
Mina handskrivna ansedlar som nu blev till datafiler.

Kändes kärt som alltid.
Jag vet ju vilka de var, hur de såg ut och minns deras doft.
Den går inte att beskriva, men kanske i någon mån deras liv.

Mamma och pappa, mormor och morfar, farmor och farfar.
En välfylld sida om var och en, ibland mer.
Ett stycke ångermanländsk historia i kortkort.

Morfar Wille som längtade till sin tolvårsdag, då han skulle få gå med i IOGT.
Mormor Ellen, som bar och drog vatten trehundra meter, tills hon och Wille fick uppleva
att få källvattnet indraget - i en vattenledning av urholkade trästammar.

Min farfar Thure, entreprenören som kämpade med Gud under sin ungdom.
Och farmor Hanna från nummer arton på Norrbyskär
som spelade romantiska stycken på piano med sin make på fiol.

Om inte jag skriver ner det här,
vem ska då i morgon veta vilka de var,
vad de sjöng och grät åt, vad de kämpade med, vad de gjorde och betydde?

Snart är jag ju den äldste i släkten.
Har bara tre före i kön.
Det är hög tid att skriva ner det jag har och vet.

Och så - glädjen ikväll med dottern i telefon:
-Vad bra, Pappa, att du skriver om det där. Jättebra.
Yes! Jag gör rätt som skriver, även om annat får vänta ibland.

Blott en dag

Idag har jag jobbat klart inför lördagens Hela världen-dag i Östersund.
Och skrivit ett paper om hur stiftet ska främja det internationella engagemanget.
Men i morgon ska jag vara ledig.

Får se hur det går.
Är inne i en uppladdning inför tre större begivenheter nu under februari:
En biskopsvisitation i Timrå, en biskopsvigning i Sydafrika och ett prostmöte i Rom.

Kan kännas stressande och nervöst.
Men - Blott en dag, ett ögonblick i sänder.
Jag tror jag ska spela lite piano i morgon.

Sen kväll i Härnösand

Vad kan jag skriva utan att bryta mina löften?

Jag är så glad över denna kväll.
Tacksam över den kamratkrets av män jag får tillhöra.
Bröder som träffas då och då
och gör viktiga saker tillsammans.

Får lärdomar för livet,
mycket att tänka på,
undervisning om livets svåra konst,
på Bibelns grund.

Starka tankeväckande upplevelser
blandat med gemytlig samvaro.
Högtidligt först, enkel måltid sen.
Tid att reflektera, tid att umgås.

Bli given uppgifter att utföra
i ritualen och i huset.
I mitt fall ofta att hålla tal
och att utföra musik.
Mina båda favvisar.

Ett givande komplement till församlingen,
en förening av män i kristen anda,
ingalunda lika central och viktig som församlingens gudstjänst,
men ändå väldigt givande.

Jodå, ni har gissat rätt.
Frimurarorden.

Jag önskar jag kunde berätta mer.

En annan verklighet

Stiger upp före sju,
tar två klädkassar och går ner till tvättstugan.
Laddar maskinerna och går sen upp och gör frukost.
Känner att beslutet mognar:
Idag är jag hemma från jobbet. Orkar inga människor.
Har komptid att ta ut.

Sätter mig vid köksbordet och läser TÅ grundligt till en kopp kaffe.
Synd att tidningen är så tunn just idag.
Röjer på diskbänken, laddar diskmaskinen.

Tvätten är färdig. Jag går ner och hänger den.
Sen upp och bädda rent i sängarna,

Plocka, dvs bära saker till deras rätta plats,
känna att det blir bättre och bättre.

Sitta vid datorn och skriva en viktig sida till bostadsrättsföreningen.
Det går en hel timme.

Ner till tvätten före tolv.
Vika kläder, sopa, skura.

Lunch på rester.
Sen ryggläge och glidflykt in i sömnens värld.
Helt underbart. Precis vad jag behöver idag.

Vaknar utan dåligt samvete
och börjar fundera på vad hustrun skall få till middag.
Lyssnar på den senaste Grieg-skivan.

Dammsuger lägenheten.
Förvånas över att hunden alls har någon päls kvar.
Bär väska upp på vinden och en annan ner till förrådet.

En sån här dag är värd mycket,
en dag med bara mig själv,
då stressen sjunker undan
och jag känner av andra verkligheter än andra dagar.

Tack.

Sen tar jag fram entrecoten ur frysen.
Här ska det minsann inte bli blodpudding idag!
Solen skiner.
Och vintern är vit.

Idealitet

Idag har Härnösands stift hållit en hearing kring frivillighet i kyrkan. Det var på initiativ av några församlingsmedarbetare från olika håll i stiftet som går en utbildning i Att leda ideella medarbetare. Med på mötet var även några som tidigare gått en liknande kurs, Bertil J från Volontärbyrån i Svenska kyrkan samt några av oss stiftshandläggare med stiftsdirektorn vid rodret.
Det känns som om det är helt rätt i tiden att börja prata om detta. Vår kyrka står inför stora strukturella förändringar och indragningar. Under en hel generation har vi anställt bort frivilligheten genom att inrätta tjänster för att få saker gjorda.
I framtiden måste de anställda bli coacher, möjliggörare, inspiratörer som håller församlingslivet igång genom att leda och organisera det ideella arbetet.
Spännande.

Och så har jag deltagit i ett sammanträde för att fundera över hur det internationella engagemanget i stiftet skall utvecklas och ledas i framtiden. Också det handlar om idealitet.
En pirrande tanke smög sig på oss,
att det kanske finns mycket enklare vägar att gå än de krångliga.

Att vi kanske kommer att få hälla nytt vin i nya läglar.

Söndag, sol och Mendelsohn

Vacker vintersöndag med minus fjorton på morgonen.
Skjutsade H till buss mot studiestaden
och gick sen i kyrkan.
Kom sent och hamnade på samma bänk som ett par konfirmander.
De satt och småpratade mest hela tiden.
Men jag kunde inte bli irriterad, för dom pratade om kyrkogångsboken
och hur de skulle förstå det ena och det andra. Rörande egentligen.
Men till slut blev det lite störande, och då var det en som böjde sig bak och sa till dem.
Jag tror inte att det gjorde dem illa.

Alltnog, det var tydligen Mendelsohns dag idag.
Kören sjöng bara sånger av Mendelsohn,
postludiet, ja till och med en psalm var av Mendelsohn.

Mäktige Mendelsohn,
dynamikens mästare,
orädd för att ta ut svängarna.
Kör trots det aldrig ut i kurvorna,
och får texten att tala bättre än från predikstolen.
Stor musik av stor man
framburen av våra duktiga domkyrkomusiker.

Efter gudstjänsten lite småmingel längst bak.
Sen ut i vintersolen med siktet mot kyrkkaffet,
för en gångs skull hemma, bara vi.

Solen måste ha varit borta länge.
Nu avslöjar den söderfönstren obarmhärtigt.
Och dammet.

Det har visst blivit februari.

Solen verkar lysa starkare nu.
Snart dags att vakna upp ur vinter-idet.
Men inte riktigt ännu, väl?

Det blir en tupplur efter kaffet.

Ledarskap

Efter en underbar dag tillsammans med kyrkfolk
engagerade i Svenska kyrkans internationella arbete
känner jag en tacksamhetens lust att skriva några rader om engagemang.
Det har varit enormt berikande att se hur hundra frivilliga har låtit sig peppas, uppmuntras, motiveras och utrustas som hemmamissionärer för kyrkans världsvida uppdrag.

Engagemang föder engagemang.

Engagemang smittar.
Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen.
Där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

Det märks på en medarbetare om hon brinner för saken.
Det märks på prästen om han tror på sitt budskap.
Det känns om skatten ligger någon annanstans än i Jesus.

Vi kan inte anställa fram brinnande hjärtan.
De måste röras och tändas. Ett efter ett.

Som i Gullänget idag.
Ansikten som förbyttes från skepsis till Yes.
Själar som sken upp åt att vi ännu får tro att Kristus är uppstånden.
Vanliga kyrkbesökare som fick ett nytt hopp
och en känsla av sammanhang.

Och ledarens roll?

Vara möjliggörare i sin församling.
Inte vara solist i hockeymatchen utan en lagspelare
som gläds när någon annan får göra mål
och låta hela laget kamma hem vinsten.

Vi anställda måste se till att de andra får plats på plan,
inte kräva allt ljus på oss själva.

Efter Hela världen-dagen i Örnsköldsvik
kom jag lycklig hem och lagade mat till hustrun
som så småningom kom hem från sinnesrogudstjänsten i domkyrkan.
Efter middagen och efterpratet hamnade vi framför teven
och såg filmen Såsom i himlen.

Där,
där har jag mitt ledarideal.!

Körledaren!
Möjliggöraren.

Den vars ledarskap syftar till att ge gruppen största möjliga självförtroende
och locka var och en att ge sig hän för det gemensamma målet.
Körledaren måste vara professionell i att få människor att öppna sig och ge det bästa de kan.
Körledaren ska se individens plats i helheten såväl som helhetens överordnade betydelse.
Endast med en hängiven, ärlig och människonära ledare kan en grupp växa.

Sådana anställda behöver vi i Svenska kyrkan.

Flow

Flow.
När man i full koncentration släpper självkontrollen och bara följer med.
Det var om det på teve ikväll.
Dans, extas handlade det visst om .
Såg bara slutet.

Jag älskar att köra bil. Gärna långt.
Som idag, från Stockholm till Härnösand.
Komma in i Flow.
Helskärpt på trafiken hela tiden förutom de två pauserna
Inte tänka, inte grubbla eller planera.
Bara köra och njuta av att det flyter.

Arlanda, inga plan idag.
Knivsta-avtaget.
Uppsala. Inget stopp denna gång.

Komma in i stora väglugnet på nya Efyran upp mot Dalälven och Gävle.
Mata på längs vajerräckena förbi Tönnebro och skogarna upp mot Ljusnan.
Söderhamnkurvan och fin väg ända till Enånger.

Ta det lugnare och prata lite förbi Iggesund och Hudik.
Sen mala vidare och räkna av Vattrång, Harmånger, Jättendal och Gnarp.
Passera mörkskogarna vid länsgränsen.

Äntligen Njurunda och Ljungan!
Vakna ur flytet och börja inflygningen mot Sundsvall.
Nästan hemma och ändå inte.
Tar en evighet tills vi rundar åmynningen i Sundsvall och får fart igen.
Birsta håller på att stänga.
Timrå, Indalsälven, Midlanda, Torsboda.
Full koncentration och ändå vila.
Snart framme.

Antjärn, yes!
Åsynen av Vårdkasbacken, vit och vacker med vindsnurra och nytt torn.
Flytet saktar ned.
Meditationen avklingar.

Inte många tankar har tänkts under fem timmar förutom små samtal.
Trött men samtidigt upplivad blinkar jag höger vid fängelset
och slår upp ögonen.

Jag är hemma.

Biskopsvalet del 2

Idag har Härnösands stift genomfört provval till biskopsstolen.
Ett stort flertal röstade för domprosten i Uppsala, Tuulikki Koivunen Bylund,
vilken alltså framstår som huvudkandidat till att axla biskop Tonys mantel i november.
Hon fick nästan dubbelt så många röster som tvåan.

Än vet vi inte. Många turer återstår i dansen. Så varför spekulera.

Nu gäller bedja och söka.

Vad jag önskar av en ny biskop:

- tron att Jesus Kristus lever idag

- viljan att hålla skarorna samman

- känsla för vår kyrkas internationella engagemang

- blick för diakonin

Det skall bli spännande med utfrågningen i början av mars.

Till dess får vi stava på vår hemläxa att be för biskopsvalet.

Gud, vem det än blir,

tar vi emot honom/henne ur din hand.

Biskopsvalet del 1

Det drar ihop sig till biskopsval i Härnösands stift. I morgon är det provval. Då nomineras alla eventuella biskopskandidater. Var och en som är röstberättigad får nominera vem de vill. Ett provval görs under dagen mellan dessa kandidater, och utslaget visar vilka som går vidare.
En hearing kommer att hållas den 4/3 med de hetaste kandidaterna, (dvs det som biskop Tony kallade sin allra största anställningsintervju, med flera hundra närvarande).
Och den 24/3 hålls sedan biskopsvalet. Röstberättigade är alla i tjänst varande präster i stiftet samt lika många valda elektorer från församlingarna, plus stiftsstyrelsens och domkapitlets ledamöter.
Under vintern har stiftets rekryteringsgrupp öppnat en webbsida, där de har presenterat sina tre kandidater och gett allmänheten möjlighet att lansera sina egna kandidater. De återfinns på www.svenskakyrkan.se/harnosandsstift .

Jag själv har under dagen åkt till Stockholm och kommer alltså att missa provvalet, men jag tror mig veta att mina tänkbara biskopskandidater blir nominerade ändå. Jag rör mig mellan domprost Tor Frylmark, domprost Tuulikki Koivonen Bylund och kontraktsprosten och kyrkoherden Eva Nordung Byström. Sen finns det lika många till som också skulle bli goda biskopar. Men nu har vi bara en biskopsstol tyvärr.

Jag får säga som Ronny Eriksson:
Den som lever,
far.se

Ledig dag typ

Jag hade tänkt vara helledig idag efter min jobbarhelg.
Men gick till kansliet tre timmar på morgonen för att få senaste nytt om presskonferensen.

Det märkliga har hänt att tre fackförbund knutna till stiftet har gjort gemensam sak med församlingsförbundet i Härnösands stift, alltså den regionala arbetsgivarorganisationen och i torsdags gått ut med i deras tycke hård kritik mot stiftet.
Det är som om Herodes och Pilatus plötsligt har blivit vänner...

Men efter information och en god tvärfacklig diskussion idag känner jag
att kritiken fiser ihop av sig själv som en gammal ballong.
Det hela har inte så mycket med stiftets agerande att göra
som med två stora män med ganska stora egon.

Så då kunde jag gå hem igen och ta itu med en viktigare syssla,
nämligen att storstäda badrummet.
Skönt.

Hela världen-helg

Efter två dagar med utbildningar för 80 intresserade
känner jag att vi är på gång med något viktigt.
Flera gånger har jag fått det bekräftat,
att den syn på missionen som vi framför är relevant och viktig.

Idag var jag i Sundsvall och talade.
Mötte engagerade medarbetare kring frågan om kyrkans internationella arbete, det som vi tidigare har kallat Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission.
Jag tror på förändringen, att de gamla beteckningarna har ersatts av en ny.
Nu arbetar vi för en enda organisation, ett enda "varumärke": Svenska kyrkan.
Hörde ni på mediernas rapportering från Gaza nyligen? Där sades att Svenska kyrkan hade folk på plats och vädjade om stöd till Gaza.
Hade det varit för ett år sedan, så hade man rapporterat om att Lutherhjälpens utsände vädjade om stöd. Nu framgick klart att det var Svenska kyrkan som stod bakom. Och den vädjan om gåvor som framförts har gällt Svenska kyrkan och ingen annan organisation.

Det nya nu är att vi har avskaffat de gamla varumärkena Lutherhjälpen och Svenska kyrkan mission och ersatt dem med en gemensam beteckning, Svenska kyrkan - Internationellt arbete. Som slogan eller motto för det arbetet proklamerar kyrkan: Hela världen! Dvs hela världen är föremål för Guds omsorg och Guds mission idag. Och - vår uppgift är att hela världen.

Det här är jätteintressant. Jag tror jag måste skriva ett blogginlägg enkom för att beskriva den härliga missionsvision som nu tar form. Om nu nån är intresserad. Annars skriver jag nog ändå.
Men just nu är jag trött och nöjd med denna dag under Guds himmel.
Tack för denna helg!

Hela världen

Vad är det som får femtio pers att offra en lördag
och komma till församlingsgården i Sollefteå?

Vad är det som får fyra medarbetare att komma
och genomföra en inspirationsdag med full entusiasm?

Deltagarna kommo från öst och väst, Ådalsliden, Högsjö, Ådalsbygden,
och en stor skara från Sollefteå och Långsele stora pastorat.

En heldag kring vår mission i den världsvida kyrkan,
ett satsning i stiftet på att lansera det nya Hela världen-konceptet.

Dagen blev till synes hellyckad.
Jag tror vi smittade dem rejält om man får uttrycka det lite vanvördigt.
Vi åkte hem djupt tacksamma.

Och i morgon gör jag detsamma i Sundsvall, dock utan Åsa,
som nu några dagar väljer barnbarnet före hela världen.

Klokt av henne.

Ingegerd

En liten särling i vår församling.
På många sätt udda.
Gick alltid i kyrkan
och satt alltid på samma plats långt framme till vänster.

Jag minns henne ända ifrån min gymnasietid på sextiotalet.
Då tyckte jag hon var lite pinsam.
Men senare har jag förstått att hon varit långt mer trofast i sin kallelse
än jag och många andra mer framgångsrika.

Ingegerd var en Hanna i templet,
alltid där, varenda söndag tjänande Gud med sina böner.

Såg som sin uppgift att samla ihop psalmböckerna och agendorna efter gudstjänsten

och att följa diakonen på andakterna på äldreboendena.
Där läste hon alltid herdepsalmen utantill.

Hade dålig hörsel och sjöng alltid långsammare än oss andra.
Men kände alla som gick i kyrkan och ställde alltid upp.
När kyrkans barntimmar började i vårt land,
var det i Härnösand med Ingegerd som frivillig medarbetare.

I min ungdom såg jag nog ned på sådana som Ingegerd.
Hon var ju inte direkt hipp.
Klädde sig väldigt gammeldags.
Såg annorlunda ut då liksom nu.

Förlåt.

Idag var vi på Ingegerds begravning.
Hon blev drygt sjuttio år.
Domkyrkan var full av folk som likt mig ville säga tack.

Ingegerd var en påminnelse om
att det som i världen är ringa, det utvalde Gud.
Hon var en förebild som får tidningarnas kändisar att blekna och försvinna.
Hon var en Jesu vän i själ och hjärta
utan att ens veta det, än mindra skryta över det.

Och hon valde sommarpsalmer till sin begravning,
En vänlig grönskas rika dräkt,
i januari.

Härligt. Hoppfullt. Himmelskt.

Tack Ingegerd.

Ikon

Idag har jag inga visdomsord eller lustiga enekdoter att förtälja.
Är bara nöjd och trött efter en god arbetsdag.

Höjdpunkten var att få gå till en ikonmålande församlingsbo och välja en ikon som avskedsgåva till vår avgående vänstiftsbiskop i Sydafrika. Det blev en Christos Pantokrator, alltså en Jesus-ikon. Den kommer att välsignas genom att ligga på altaret under en mässa innan vi åker ner till biskopsskiftet om några veckor. Sedan kommer den förhoppningsvis att hänga på den konstintresserade biskopens vägg i Kapstaden och påminna honom om oss, men främst om Jesu kärlek.

President Barak Obama

Idag har världen fått en ny president. Så känns det.
Jag har suttit klistrad vid teven sedan jag kom hem.

Vilket installationstal!
Det kändes som om han beslöt sig för att göra verklighet av Martin Luther Kings Dream,
och som John F Kennedys retorik.
Det känns som om en ny ledare med resning i tanke och visioner.

Mycket av erkänsla åt landets och sina egna förfäder.
Och en klarögd blick för USA:s utmaningar internt och i världen.
Beslutsam manade han nationen på fötter för att ta itu med jobbet.

Vilken dag för alla slavättlingar,
att höra och se en svart man tala som nationens president!

Ingen triumf i hans tal, men mycket stolthet.
Ingen arrogans mot sina motståndare, men auktoritet,
parad med värdig värme , lugn och omsorg
på hans läppar, i hans ögon och i hans uppträdande.

Han till och med eskorterade sin företrädare George W Bush till helikoptern efteråt.
Om det fortsätter som det idag har börjat,
så finns det ännu hopp för vår värld.

Bara ingen galning...!
Gud bevare.