29 september 2017

Tankar efter en begravning

Höstens crescendo är magnifikt.
Träden tävlar i gult, orange och rött.
Björken, rönnen, aspen och lönnen brinner i kapp.

Prognosen talar om höstrusk och nazisthelg.
Oro ligger i mikaeliluften.
Vem vinner striden?

Och ändå
en tydlig aning av påsk
trots höstlöv, stormar och avlövade träd,

Våren väntar!
Ljuset segrar.
Livet!

24 september 2017

Höstvindar

Jag känner en oro i luften.

Hösten är vacker
Men kalla vindar blåser över världen

Kim Jong Un i Nordkorea
Donald Trump i USA

Orkaner i Karibien
Svält i Östafrika

Förföljelse av folkgrupp i Burma
Separatistism i Katalonien

Jordskalv i Mexico
Mullrande vulkan på Java

Bruna högervindar i Tyskland
och nazistdemontrationer här hemma

Kyrie eleison!

12 juli 2017

Första semesterdagen

Första semesterdagen.
Börjar med mässa kl 8 i domkyrkan.
Sen väntar en volontärinsats på Café Trädgårn.

Kör skrot och blommor från caféet som ska tömmas för en grundlig renovering.
Lagom till föreståndarens förestående semester sprutade härom dagen vatten ur ett element.
Det visade sig vara något som pågått länge. Hela väggen var och är sur.

Idag bärs all inredning ut av starka flyttgubbar från Härnösands stadsbud.
Utom det som behövs för det provisoriska caféet i domkyrkans körrum.
Dit forslas blommorna.

Sen - hem för dagens första tupplur.
Pang, helt borta en halvtimme.
Sen ut till stugan.

Där pang, en tupplur till
och sedan ett nappatag med gräsklipparen.
Välbehövlig timslång motion.

Inför hustruns hemkomst, eller ska vi säga utkomst till stugan
tänds grillen och stoppas pommes frites i ugnen.
Då öppnas himlens portar och regnet öser ner.

Hustrun anländer och grillen står ut tills köttet blir klart.
Glädjen är stor över allt som blivit gjort idag.
Och regnet, blåsten, oron, och semesterdagen lägger sig till vila.

10 juli 2017

Gamla till sig

Idag var Dagny Carlsson, 105 år värd för Sommar i P1.
Hon sa bland annat att man ska inte gamla till sig.
105 år och mänskan säger att man ska inte gamla till sig!

Ljuvligt, tänkvärt, för att inte säga beundransvärt.

Jag tar till mig orden och tänker att jag inte skall ge upp livsgnistan bara för att jag på femte året är pensionär. Livet slutar ju inte förrän det slutar. Det fortsätter ända in i kaklet så att säga.
Och jag torde få ut mer av den tid som återstår genom att leva på. Leva framåt i stället för bakåt.

Men helt klart är att jag är tröttare än förut, mindre sugen på nya upplevelser, mindre av musiker än förr om åren. Är medveten om att jag genom min lyckade hjärtoperation för fyra år sedan "fått tilläggstid i matchen".

I nio månader har jag nu varit havande med fem församlingar.
Som tf kyrkoherde för Ådalsbygdens pastorat kan jag konstatera att det inte blev något av med min pensionering. Jag tvingas leva på och ges inte minsta chans att varva ner och gamla till mig.
Bredvid dagens sommarpratare kan jag ju ha fyrtio år kvar till kaklet.
Således inte dags för något ritardando ännu.

09 juli 2017

Söndag

Idag en heldag i stugan.
Ingen gudstjänst, inga plikter.
Bara sol, ogräsrensning och sommarens första bad.

I morgon fortsatt nedräkning mot semestern.

08 juli 2017

Torsåkersdagen

Jag håller på med nedräkningen till årets semester.
Ja, jag vet, jag är ju pensionär och borde ha femtiotvå veckor av den sorten.
Men, som jag brukar säga, det sket sig med min pensionering,
och nu är jag sedan september ifjol tf kyrkoherde i Ådalsbygdens pastorat.
Vilket är roligt. Meningsfullt. Utmanande. Ryggradsstärkande.

Idag inföll den årliga Torsåkersdagen.
Torsåker är en liten församling på södra stranden av Ångermanälven
där älven fordom mötte havsviken mitt emot Styrnäs som också ingår i pastoratet.
Båda församlingarna har enormt djupa historiska rötter.

Torsåkersdagen bjöd på värme och strålande sol.
Byborna i Prästmon med omnejd gick man ur huse och bjöd på utställningar av hantverk, konstverk och visade prov på gammal kunskap. Bland församlingshemmets utställningar visade Torsåkers församling upp tre kyrkliga textilier. Till höger framme på scenen en svart silverbroderad sjuttonhundratalslångfredagsskrud. Till vänster en modern skrud i typ tovat garn och med motiv som kändes lite Sapmi. Och i mitten, det senaste tillskottet, ett röcklin draperat med en regnbågsstola som församlingen införskaffat detta år.
Jag tror inte det är många som förstår hur fantastisk denna stola är. Ulla F drev frågan i församlingsrådet att inköpa en stola som kan användas vid det hon kallar "regnbågsvigslar". Och hon gjorde det självklart och utan politisk korrekthet, bara för att hon tyckte att församlingen behövde en regnbågsstola. Och nu hängde den där i församlingshemmet i all sin anspråkslöshet, mitt i blickfånget som en egen predikan om Guds kärlek till hela sin skapelse.

Torsåkersdagen bjöd på olika aktiviteter på byn. Många bybor passade på att ha loppis eller försäljning av grönsaker. Det var full aktivitet på hembygdsgården i Hämra, och i medeltidsbyn Styresholm såldes keramik, smide, mattor, kolbullar, bagarstugebröd medan några visade hur man spann garn av lin. Och mitt i allt detta fann jag Ulla F, nu helt engagerad i att sälja Sackeusvaror till förmån för Svenska kyrkans internationella arbete.

Klockan gick mot tre, och då höll vi en musikandakt i Torsåkers medeltida kyrka, en av Sveriges allra äldsta ännu aktiva kyrkor, ett andrum för båd kropp och själ, omgiven av grönskande åkrar och berg.
Vi sjöng sommarpsalmer, hörde morgondagens evangelietext och tackade för sommarens skönhet.
Sist spelande jag PB:s Sommarsång och det gick sådär. Undrar om det är åldern som gör att fingarna slinter i bukter och finter...

Iaf är jag mycket tacksam för dagen och alla dess möten med församlingsbor och sommargäster.
Gud välsigne Ådalen.

07 april 2017

Stockholmsterror

Gud!
Kyrie eleison!
Ja Herre, förbarma dig!

Efter månader av tystnad
vänder jag åter till min blogg
bara för att konstatera att det visst blev på fel dag.

Idag vaknade jag i sommarstugan efter en lugn natt.
Log åt utsikten och sjöng med i trastarnas kör på väg till bilen.
Körde till stan och ett inplanerat hembesök som slutade med en mycket helig stund.
Intet ont anande for jag sedan runt och gjorde diverse inköp inför hustruns ankomst i morgon
och påskens ankomst om en vecka.
Sedan hem till inplanerad städning och påskpyntning av vårt hus.
Vi går ju emot påsken, Jesu sista dagar, hans död och uppståndelse.

Först ikväll, när allt var färdigt,
först när badrummet var städat, bilen var tvättad, påskdukarna framlagda,
påskriset på plats med gula vippor och allt, satte jag mig med ett gott glas vitt framför teven
och fick höra att det har skett ett terrordåd mitt i Stockholm!
Ett terrordåd!!
En bil som mejat ner oskyldiga människor på Drottninggatan.

Fattar ingenting.
Och sen ingenting.
Söker en tuva, en vilopunkt.
Det var ju så bra, allt var ju så bra!
Okej. Jaså, är det det här som helgen ska handla om??
Veckan före Långfredagens kors triumferar ondskan på våra gator och torg.
Inte i Aleppo, inte i Paris, Bryssel eller London.
Utan här i vårt land.

Känslan ändå.
Vi är ett. Vi håller ihop. Stockholmarna och vi andra.
Dom hjälper varandra, kör varandra hem när kollektivtrafiken står stilla.
Vi är Stockholm, vi är Sverige, je suis Charlie,
vi gör skillnad tillsammans,
och vi är EMOT ER, ni som har gjord det här!

Vi älskar vårt land!
Vi tror på vår nation och dess demokrati.
Och vi lever alla på en gemensam planet.

En enda.



26 december 2016

Julbesök vid graven

Jag ville till graven före jul.
Ville att det skulle vara tänt på graven inför julen.
Men fast jag ville blev det inte så.
Först idag på annandagen tändes juleljuset.

Det har kommit lite snö som försöker dölja det gröna gräset.
Det frasar lite i gräset under skorna.
Jag byter ut lyktans gravljus och tänder det.
Lägger på locket och reser mig upp.
Har svårt för att säga God jul till mina döda men känner att jag bör säga något.
- Det har snöat lite i natt, ser ni det? hör jag mig själv säga medan stoppar undan tändstickorna.
Står ett par sekunder och betraktar det ännu så ofattbara:
Deras namn som ännu lever så starkt i mig men som samtidigt är så många år borta.
- Jag älskar er.

Jag vänder mig om
och följer mina egna steg längs kyrkväggen bort till stegporten och den väntande bilen.
Till det liv som jag ännu själv har att leva.
Och inifrån kyrkan hör jag kantor Sjöbergs preludium till julottepsalmen:
Var hälsad, sköna morgonstund!

20 december 2016

130 år idag

Jag tänker mig 130 år tillbaka i tiden, till den 20 december 1886.
I en bondgård i Bjurholm, Västerbotten, föds äntligen en liten pojke!
Hans föräldrar är Jakob Jonsson f 1844 och Brita Stina Olsdotter f 1849.
Brita har redan fött sju barn, alla flickor, och nu äntligen får de en son.
Äntligen en pojk som kan ta över gården!

Den lille ges i dopet namnet Jakob Willehad, och Jakobsson blir hans efternamn.
Han får det säregna namnet Willehad, "för dem ville så ha 'an."

Ville får också en lillebror Jonas, och mellan dessa två delas hemmanet en dag.
Ville får den del som ligger väst om ån, alltså väster om Öreälven.
Hans far har där röjt och byggt ett nybygge som får namnet Solberg.

I oktober 1914 gifter sig den unge bonden med Ellen Maria Jonsson från Åkerberg.
De unga tu flyttar in på Solberg och får där två barn, Eva Maria, samt Jakob Allan,
vilken som 97-åring ännu bor kvar på Solberg.

Just idag är det 130 år sedan n'Ville föddes och en son blev dem given.
Min morfar!

16 december 2016

Före jul

Det är advent, det äär advent!
Citat psalm 109 i psalmboken.

Mörkt ute så när som på en magnifik måne.
Den var full i förrgår, och jättestor när jag körde till jobbet.

Ingen snö än, mest bara is och frost och halka.
Men ändå - advent, nu strax fjärde söndagen.

Dvs snart jul.
Jo tack, det märks, och det känns.

Magen full av julbord.
Själen full av sömn.

Julklappar till barnbarnen!
Och javisst ja, julbrevet!

Och flyktingfamiljen!!
Ett telefonsamtal? Nej det blir ett besök.

Borde ringa, borde be, borde...
Dom är så många!

Och jag, och vi då?
Här hemma.

Rätt väl förberedda ändå.
Julgran, kyrka och krubba på plats.

Posta paket under helgen
och göra sillinläggning samt gravlax.

Och under ytan?

Faktiskt glädje,tacksamhet, samhörighet.
En rätt unik kamratskap.

Ett gäng kyrkoarbetare som jag haft förmånen att lära känna och arbeta med.
Och som idag samlades till en gemensam jullunch.

Tänk vad lite som kan lysa upp decembermörkret.

26 november 2016

Black Friday

Jaha, då är vi raskt framme vid advent.
Utanför vårt hus på Parkgatan lyser ikväll en buske.
Det tog mig en lång stund att klä den i nätet från Rusta.

På hemväg från dagens flyktingärende och begravningsgudstjänst
stannade jag till vid Högsjö kyrka och tände ett ljus på graven.

Stod där i mörkret och mindes.
Fördes tillbaka i tiden tjugotvå år
och till fredagen före första advent år nittiofyra.

Minns det som igår, hur södra dörren öppnades
och Bert och Johannes bar ut varsin urna och satte dem i jorden
på den plats som min far själv hade utsett.

Idag regnade det.
Svårt få eld på veken.
Black Friday.

Men busken lyser.





07 november 2016

Allhelgona i Ådalen

För första gången har jag lett fem minnesgudstjänster under en allhelgonahelg.
Jag har fått besöka alla mina fem församlingar i Ådalsbygdens pastorat:
Ytterlännäs, Dal, Bjärtrå, Torsåker och Styrnäs.

Vi har ringt i kyrkklockor, sjungit I himmelen, i himmelen,
läst namnen på avlidna församlingsbor,
tänt ljus för dem och bett Gud ge dem evig frid.

I alla dessa församlingar bor levande kämpande människor som du och jag,
som vill att deras bygd och deras kyrka skall ha en framtid,
och som ställer upp från topp till botten för att göra det verkligt.

Vi har under helgen kommit samman till minnesgudstjänster,
sjungit och bett och läst och predikat om innehållet i vår kristna tro:
Att Gud tar hand om oss när vi dör och har förlåtelse att ge för alla våra fel.

Må det ge energi till alla kyrkbesökare,
alla engagerade, ideella, förtroendevalda och anställda medarbetare
att tro att deras lilla bidrag betyder desto mer i det stora hela.

Tänk om Jesus lever..?
Tänk om döden är besegrad.
Tänk om det finns förlåtelse!

04 november 2016

Det var visst fyra år sen sist

Ojdå, var det så här den var..?!
Jag menar - Vintern.

Det är fyra år sen jag upplevde snöyra.
Men ikväll kom kung Bore.

Nåja, han kanske tinar bort om några dagar.
Det var ju kramsnö som föll.

Men rackarns vilken snöyra.
Ymnigt snöfall och hård blåst.

Körde från Ytterlännäs norr om Kramfors på torra fina vägar.
I Sprängsviken började det snöa och från Hälledal var det fullt kaos.

Ingen idé att köra på helljus, eller att hålla fartskyltarna.
Fick i stort sett krypa fram ner till E-fyran.

Där gick det ännu långsammare,
man såg knappt var man var på vägen.

Mötte yrvakna plogbilar som försökte hålla undan.
Men snön föllblåste obevekligt.

Och i Älandsbro började det bli problem.
Tradare efter tradare stod längs vägen ända fram till Saltviksbacken.

Där fick man kryssa och åka slalom mellan långtradarna.
Som stod fast, efter varandra, inalles säkert tjugo stycken.

Då var jag glad åt fyrhjulsdriften och vinterdäcken.
Och hemma väntade hustrun med en räkmacka till kvällsfika.

Jag har inget minne av att detta herrans väder nånsin uppträdde i San Francisco.
Men nu är jag visst åter i Nordanlanden!

Hm.

14 september 2016

Ådalsbygden - en ny utmaning

Jaha, här väntade visst en utmaning runt hörnet.
Sommaren hade ännu inte bedarrat, när frågan kom.
Vi hade inte ens plockat undan sommarens barnbarnsleksaker.
Jag var helt oförberedd.

- Kan du hjälpa oss med några begravningar, vi har just nu ingen präst?
Frågan kom från fem församlingar ovanför Kramfors en bit uppåt Ångermanälven.
Jovisst, jag åkte upp och höll en fyra fem begravningsgudstjänster i diverse kyrkor och kapell.
Sen kom frågan tillbaka: Tror du att du kan ta ett vikariat som kyrkoherde?

Och si så det kan bli - från och med idag är jag inte längre bara pensionär.
I morse körde jag genom ett dimmigt Ådalen upp till Ytterlännäs sockenstuga
och mötte personalen vid deras veckoplanering.
En helt underbar personal!

Jag har fått ett arbetsrum, en telefon och en epostadress.
Och jag har fått en uppgift att utföra, vet ännu inte riktigt vilken.
Och en massa arbetskamrater, vet ännu inte riktigt vad dom heter.
Två hembesök hann jag också med under min första arbetsdag i Ådalsbygdens pastorat.

Alltså, va?
Hur hände det här?
Och hur spännande känns inte det här!
Tack Gode Gud!

03 september 2016

Apropå Finnkampen

Då jag var 7 år började jag skolans första klass.
Då jag var 12 år och gick i sexan stod jag på toppen av min idrottskarriär.
Tro det, den som vill.

Det började med ett häftigt motlut.
Jag föddes nämligen plattfot.
Linkade ohjälpligt efter min storasyster i alla kappspringningar.

I folkskolan skickade min mor mig ömsom till Vanföreanstalten
och till H E Adamsson för att utprova hålfotsinlägg.
Sakta men säkert rättades mina fotvalv upp och jag kunde börja springa ordentligt.

När jag var tolv år och började i sexan,
hade min kropp börjat förändras.
Jag växte fortare än mina klasskompisar.

Blev större, fick små fjun här och där
och förstod att jag nu stod vid porten till Puberteten.
Bad Gud om beskydd och ledning inför den svåra tid som stundade.

Den hösten hölls sedvanliga skolungdomstävlingar i tre sporter:
Löpning 60 meter, längdhopp och kast med liten boll/slungboll.
Tjejerna som inte kunde kasta på riktigt fick kasta slungboll.

Tävlingarna hölls på Tjärnvallen,
en mycket respektingivande arena i Utansjö.
Dit samlades bygdens skolbarn för sin årliga kamp.

Vid höstens tävlingar lyckades jag mycket bra.
Min svaga gren var längdhopp. Klarade bara 3,5 m typ.
Löpning och kast med liten boll var mer mina grenar.

Det stod mellan mig och Lars-Gunnar Hultin i löpning.
Han var lika lång som jag men lite smalare.
En hejare på att springa. Han vann men jag tog silver.

Kasta boll var min specialitet.
Hade kastat stenar, kottar, pinnar,spjut så länge jag mindes.
Det stod mellan mig och Kent Nordin.

Vi brukade vinna vartannat år.
Detta år vann jag med ett kast på ca 45 meter
Sammantaget vann jag tävlingarna för Gossar -48.

Det ledde till peaken i min idrottskarriär.
Jag blev skickad till Härnösand,
för att representera Högsjö kommuns skolor i Kretsmästerskapen.

Jag har ännu inte fattat vad som menas med kretsmästerskap,
men Att det lät fint: Kretsmästerskap!
Och vad fint det var att tävlingarna gick av stapeln på  Ängevallen!

Jag säger bara det: Ängevallen, där Älgarna spelade fotboll!
På riktigt! Jag menar: Nere i staden Härnösand!
Dit skulle jag och försvara min hembygd.

Tävlingarna hölls en mulen men varm septemberdag.
Läktarna var fyllda av stadens hejarklackar.
Vi lantisar från Viksjö, Häggdånger och Högsjö hade inga som höll på oss.

Jag lyckade i alla tre grenarna, troligen tack vare mina hormoner
som gjort mig större och starkare än snittet fyrtioåttor.
Så jag vann!

Jag vann alltså Kretsmästerskapet för Gossar födda 1948
på Ängevallen nere i Härnösand år 1960.
Det är faktiskt sant.

Det var bara det att ingen däruppe i Högsjö kommuns skolor
trodde att vi skulle kunna röna någon som helst framgång
mot den stora stadens självsäkra förmågor.

Så när jag som vinnare ropades upp för att bestiga prispallen,
fanns där inte en enda supporter från min skola eller min familj.
Något förvånad steg jag upp på prispallen och tog emot min guldmedalj.

Det hela gick så fort, och kändes så overkligt.
Inte visste jag då att detta var krönet på min idrottsliga karriär.
Sen åkte jag hem och berättade för mina föräldrar att jag vann.

Det var inget särskilt med det.
Har inget minne av att det firades på något sätt.
Men min mamma skämdes för att ingen hade varit där och hejat på mig.

Men jag hade fått smak för Staden.
Året därefter började jag på läroverket i stan. 
Och Tjärnvallen började mer och mer slya igen i mitt minne.

26 augusti 2016

Komma hem

Fastän det ännu är augusti börjar gula löv att singla.
Igår avnjöt jag sommarens allra sista dag i stugan med sol och tjugo grader.
Ikväll är hösten här med regn och blåst.

Sommaren har bjudit på gott väder och kära besök av barn och barnbarn.
Jag har varje stund njutit av att vara i Sverige, Ångermanland, Härnösand.
Har satsat järnet på att landa i allt det nya/gamla, eller ska vi säga det nygamla.

Vi har ju bott här tidigare.
Allt är sig likt,
fast ändå inte.

Mellan mig och hemstaden ligger ännu en annan stad i en annan stat i ett annat land,
San Francisco, Kalifornien, USA.
Jag landar fortfarande.

För tre och ett halvt år sedan blev det mig förunnat  att som nybliven pensionär ramla rakt in i ett enormt äventyr, att som medföljande make utan förpliktelser få uppleva en av världens vackraste och mest fascinerande städer och där delta på ideell basis i Svenska kyrkans liv och utmaningar.

Under tre år och tre månader fick jag leva med helt andra människor och förutsättningar än här.
Många unga familjer och deras barn blev mig mycket kära, många äldre svenskamerikaner likaså.
Och en norsk utlandskyrka blev helt otippat mitt andliga hem.

Jag fick lära känna nya omgivningar:
Russian Hill, Fisherman's Wharf, Columbus Street, Market Street, Castro, Haight-Ashbury...
Safeway på Bay Street, Walgreen's på Columbus och de små kabelvagnarna på Hyde Street.

Och Golden Gate Bridge, Alcatraz Island rakt ut i bukten, samt Napa och Sonoma Valley.
Och allra mest den underbara utsikten från vår balkong mot Bay Brigde och Coit  Tower,
varifrån papegojorna dagligen överflög vårt hus under skrik och skrän.

Alltsedan återkomsten till Sverige har jag känt en skrivmässig vilsenhet.
Vad ska jag skriva om allt det fantastiska nya
som jag fick uppleva där borta och som knappt någon här hemma frågar efter??

Återvändarens sorg och dilemma.
Det upplevda går tydligen inte att dela.
Härav min skrivtorka.

Tror jag.
Men jag lever.
Och mår bra.

Hemma i Härnösand.

13 maj 2016

Lägga pussel

Efter morgonkaffet går hustrun till sitt arbete.
Jag sätter på en Bach-skiva för att komma igång,
plockar undan i köket, sopar upp några smulor.
Häller upp en påtår och sätter mig sen med datorn.

Jag har haft svårt för att skriva sedan jag kom hit.
Det var närmast euforiskt att komma hem till Sverige och återse vårt egna bohag, vårt vackra sommarställe och börja bebo vårt trivsamma nya hus. Kunde inte varit bättre.
Har nog velat skriva om allt det här. Men omställningen har hittills varit svår att greppa.

Sitter här och lägger pussel,
och har fått en ny bit i min hand.
Hur ska den passa in i bilden?

Pusslet har blivit stort med åren. Mycket har hänt och jag är så tacksam för alla bitarna.
Addis, Tärna, Högsjö, Uppsala, Boden, Fredrika, Njombe, Umeå, Luleå, Högsjö, Härnösand, San Francisco, och nu åter Härnösand. I namnen på dessa platser trängs berättelser, otaliga berättelser som tumlar om i mig. Bitar som hakar i varandra och på något sätt ska forma en gemensam bild. Berättelsen om mitt liv.

Idag fyller min syster 70 år.
Om två år är jag där.
Känns märkligt och lite vemodigt.
Måste det ha ett slut?
Det är ju så roligt att leva!

Sitter nu här och lägger pussel.
Biten med en röd hängbro ska granskas, värderas och passas in.
Samtidigt får jag en ny i min hand, en bit som ännu inte föreställer något.
Men som är nuet och morgondagen.
Än ryms fler bitar.
Hur många bitar och berättelser ryms innan pusslet är färdigt?

16 april 2016

Bilköparfeber

Vi har bilköparfeber.
Flänger än hit än dit för att leta bilhandlare. Igår här i stan. Idag i Sundsvall och Birsta.
Vi pratar 4WD eller AWD eller vad det nu heter, det som egentligen heter fyrhjulsdrift.
För det är vad vi vill ha i vårt vintriga Sverige.
Varför så många har 4WD i Kalifornien fattar jag inte, men här behövs det när vintern kommer.

Och så vi vill ha en bil med automatväxellåda. Därmed smalnar utbudet av betydligt, dock mindre betydligt än jag trott, för automatlåda kommer starkt i Sverige nu.

Vi har tittat på Volvo, VW, Nissan, Kia, Honda, Hyundai, Subaru.
Och förstås Skoda eftersom vi älskar Skoda, men den har tyvärr varken AWD eller automat.
Alltså ett dignande smörgåsbord.
Vi frågar, provkör, känner efter, tänker och resonerar. Och låtsas förstå alla förklaringar.
Alltmedan sömnigheten väller fram över ögonen, för vi är ännu på fel sida dygnet.
Men det blir sakta bättre.

Men det är så otroligt mycket att ta in och ta ställning till när man är invandrare!
Jag är ännu på deltid i San Francisco bland de kära vänner som varit mitt självklara nätverk i tre år och tre månader. Men så vaknar jag till och inser att näe, du är inte där nu längre, Jan.
Du är nyinvandrad i Sverige och trevar dig fram på Coop och bland människorna och glosorna för det ena och det andra. Ingenting känns ännu naturligt, det är som om jag är mitt emellan. Vet inte ens om jag är betrodd med att ta ett billån nu när jag inte varit "riktig svensk" på tre år.

Tur att vi iaf har vår gamla Skoda Fabia.
Fast den står inparkerad i ett magasin här i Härnösand bakom en massa segelbåtar
och torde inte se dagens ljus förrän det är dags för sjösättning, dvs om en månad.
Jag försöker muta magasininnehavaren att baxa ut min Fabia. Vi får se hur det lyckas.
Men det hjälper inte. Vi behöver nu två bilar. Därav bilköparfebern.

Det lutar åt en mindre SUV eller en Golf.
Men vi har lyckats hyra en Volvo så länge, eftersom hustrun ska börja pendla på måndag.

Fy vad less jag blir.
Jag tror jag sätter mig vid pianot och bläddrar fram ett mozartstycke...

To be continued.

13 april 2016

Uppbrott från SF

Är nu återbördad till hemlandet efter en fullständigt virvlande, hektisk sista tid i Kalifornien. Avsked åt höger och vänster och sorgsna miner omkring oss. Göra klart kyrkorådspärmarna, bestämma vad som skulle skickas hem till Sverige och vad som skulle lämnas kvar.
Både hustrun och jag hade extraresor till Sverige under den sista månaden. Så inte konstigt att vi nu sitter här i Härnösand fullkomligt dygnsvilla och nyser och snorar.

Den allra sista helgen spenderades med ett dopbarn och dess 40-årsfirande fader med storfamilj i Los Angeles. Dvs släktträff i dagarna tre.
På söndag kväll rullade vi så åter in i San Francisco för det allra sista dygnet.
Packa väskor, ta farväl av grannar, bära ut sopor i mängd, lämna nycklar, skicka iväg bilen.

För att komma i tid till flyget måste vi åka hemifrån kl 14 på måndagen.
Kl 10 inser vi att packningen inte ryms i våra väskor. Ut och köpa två extra resväskor. Packa, packa, packa och slänga och lämna kvar och packa och väga.
Lyckligtvis får vi hjälp av två underbara vänner att snabbt och enkelt transportera oss med maxibagaget till flyget. Vi hinner till gaten precis till boarding, men får inte en minut att sitta ned och känna efter. Utan rakt in i Dreamlinern bara. Upp och iväg, och - jaha, det var visst det det...

Hemresan gick helt enligt tidtabell faktiskt. Säga vad man vill om Norwegian, men deras Dreamliner är en behaglig upplevelse. Och bara 9 1/2 timme till Stockholm.

Vad jag egentligen hade velat, var att få några lugna eftersinnande dagar på Hawaii före uppbrottet. Alternativt att en sista gång besöka våra kära ställen, ta ett glas i solen hos någon italienare på Columbus St eller sitta på Eagle Café-balkongen med en cesarsallad och låta blicken fara iväg bort mot GG-bron och Alcatraz.
Eller ordna en avskedsfest i trädgården utanför vår balkong. Sitta ned och prata med kära SF-vänner.

Nej, det här avslutet måste nog göras om. Det bara flög iväg.

27 mars 2016

Påskropet

Två kvinnor möter mig vid graven.

Den ena niger värdigt när hon möter med psalmboken i kyrkan
och säger så ödmjukt hon bara kan:
- Kristus är uppstånden. Med ett snabbt leende.

Den andra möter mig på Facebook, där jag skrivit något inför dagens uppståndelse.
- Heja, Jesus! skriver hon.
Bara det. Rakt på. Utan fromleri eller påstådd fromhet alls.
- Heja, Jesus! 
Ritualisten i mig tycker mycket om ordningar och traditioner.
Jag har alltid gillat påskropet. Idag hann jag precis in i domkyrkan innan Domprosten hälsade församlingen med: Kristus är uppstånden! Och hela kyrkan svarade: Ja, han är sannerligen uppstånden! Så har kyrkan ropat i tvåtusen år, och gör så än idag. Jag gillar sånt.
Men det finns en risk i allt. Idag kände jag av risken av stelnade former, ord utan autenticitet, former utan kött och blod. 

Nej idag kändes påskropet inte alls lika starkt och roligt som min kära dotters egna korta och kärnfulla påskrop: Heja, Jesus!