Februarihelg

Inte blev det nån storm inte. Jo hård blåst igår förmiddag men sedan lugnade det ned sig.
Jag trodde ingen skulle komma på Café Trädgårn pga vädret, men det kom sextio pers minst, så vi volontärer hade full huggning.

Jag kände mig glad när jag gick därifrån efter fem timmar.
Många som kommer dit behöver verkligen Café Trädgårn, inte främst för kaffets skull
men för atmosfärens, stämningens och den mänskliga kontaktens skull,
för möjligheten till samspråk och samtal eller bara för att sitta ned en stund och veta
att här är jag sedd och tilltalad.
Och för mig, som sitter på veckorna som administratör av stiftsteologiska frågor
två trappor upp i det gula huset, är det viktigt med riktig markkontakt emellanåt.

Idag blev det en skottdag beroende på plusgrader ute.
Det dånade från taken runt radhusgården, och alla gubbar fick ett svettigt morgonpass med den blöta snön som rasat ner.

Sedan gick jag i kyrkan och sjöng Se vi går upp till Jerusalem i heliga fastetider...
En underbar psalm med så mycket av fastetiden i sig.
Där finns minnen från alla kyrkor jag haft som hemkyrkor från Högsjö och framåt:
Uppsala S:t Ansgar, Överluleå kyrka, Fredrika kyrka, Västerslättskyrkan S:t Staffan i Umeå, från Örnäsets kyrka i Luleå och från Högsjö igen, och nu domkyrkan.

Se vi går upp till Jerusalem...
Härliga upprepning år från år.
Gripande rollspel kring heliga bibelberättelser.

I domkyrkan deltog bland många andra de nya vuxenkonfirmanderna
med ansvarsfulla uppgifter: bära eveangelieboken resp. bönekorgen i processionen.
För dem var det hur stort som helst.

En välformulerad predikan av domkkyrkokaplanen och vacker sång av Magdalenakören, samt många kära ansikten i kön till nattvardsbordet...

Efter gudstjänsten blev vi spontant inbjudna till kyrkkaffe hemma hos en bekant som verkade mycket angelägen om att få se oss hemma hos sig.
Det kändes bra. Och gott fikabröd bjöds det på.

Sen var det till att fortsätta med snön, denna gång att klättra ut i fönstersmygarna
för att hugga bort bort snö och isklumpar innan kylan kommer tillbaka.
Nu är det gjort, ryggen är trött och systemet syresatt.

Redo för en ny arbetsvecka.

Hm

Lugnet före stormen.
En fin ljus dag som vi tillbringat uppe på vinden, röjandes och slängandes och stuvandes.
Men i morgon då vi skulle kunna vara ute lite, blir det storm och tre dm snö.
Timingen, Jan! Timingen..?

En ny webbsida

Idag har en ny port öppnats.
En webbportal ellervaddetnuheter.
På mitt jobb har jag fått ansvaret att tillsammans med flera kollegor anordna en konferenshelg för alla Härnösands stifts medarbetare helgen 22-23/9.
Vi kallar den helgen Medarbetarmöte 2012.

Idag har en webbsida öppnats med information om det mötet.
Och där har jag också en egen blogg minsann: Generalens bestyr.

Inom en månad skall alla programpunkter vara spikade för en helg som ligger sju månader framåt i tiden. Här gäller det att vara ute i god tid och hinna tänka på alla eventualiteter.
Men kul är det.

En spännande dag på jobbet

Vårt stiftskansli har lanserat ett nytt grepp. Nämligen att inbjuda en kontraktsprost i taget och samla alla handläggare för olika frågor och ha en genomgång, en genomlysning av kontraktet ifråga.

För den oinvigde kan sägas att ett kontrakt inom Svenska kyrkan är den enhet som ett antal församlingar och pastorat bildar och där en av kyrkoherdarna blir kontaktperson med biskop och stiftskansli. Den kyrkoherden kallas då kontraktsprost. Till sin funktion utgör prosten en funktion av stiftet ut mot församlingarna. Ofta men inte alltid följer kontraktsgränsen kommungränserna. Hela Medelpad är numera ett kontrakt med en gemensam kontraktsprost. Härnösand-Kramfors är ett kontrakt bestående av församlingarna inom de två kommunerna. Osv. Kontraktsprosten har bl.a. i uppgift att samla kontraktets präster och diakoner för samtal och fortbildning, och att särskilt rådgöra med kyrkoherdarna.

Syftet med stiftets nya grepp torde vara dels att ge kontraktsprosten en glimt av vad alla vi ca trettio konsulenter och adjunkter, jurister och ekonomer och ingenjörer och informatörer har på gång i de församlingar som bildar just detta kontrakt i stiftet.
Dels att föra samman alla pusselbitarna och se om de bildar någon helhet.
Ett slags kyrklig elevvårdskonferens ungefär. Fast i vårt fall handlar träffen inte om att dryfta krislägen. Sådana finns förvisso ute i församlingarna, men de behandlas alltid under största sekretess med endast ett fåtal tjänstemän. Under vår kontraktsgenomgång tar vi upp allt ifrån kyrkobyggnadsfrågor till konfirmandstatistik, från församlingssammanslagningar till gudstjänstbesök, om anställda contra ideella medarbetare och hur det går att skrapa ihop folk till ett kyrkoråd eller en internationell grupp.
Jag måste säga att det här känns mycket givande. Och dagens prost utbrast efter de fyra timmarnas genomlysning av kontraktet ifråga: Det här var verkligen givande. Det kändes som om jag satt här på nåt slags Här har du ditt liv...! Tack ska ni ha!

Roligt.

Skotta, ja

Idag är jag inte lika poetisk som i fredags.
Visserligen är ljuset hänförande och får en att vilja röja väg för våren.
Men rackarn vad jobbigt det var att skotta. Jag fick ju nästan kondition av det!

Först lånade jag ihop till projektet: 1 st flakvagn, tack Peter, och 1 st snöslunga, tack Staffan. Sen körde hustrun och jag försiktigt ut till Ytterskog och det underbara vintervädret.
Men si, där var snötäcket mycket djupare än jag trott. I fjol var det en meter vitt ovan vår gräsmatta, idag 60 cm vilket också kräver sin man och sin kondis. Som jag inte riktigt hade.

Jag kämpade på med både snöslunga och skovel i en god timme tills jag lät som en trasig blåsbälg och ögonen stod rakt ut ur huvudet, rödsprängda och paniska.
Men det blev så fint så fint. Nu kan själva kungen komma på besök.

Och besök fick vi. När jag duschat och vridit ur mina paltor en timme samt känt på doften av nygräddade semlebullar i stugan, då kom första besöket, våra grannar från Överdal.
De kunde skrida in som kungenochsilvia längs min processionsväg,
och semlorna smakade kungligt de med.

Sammantaget en härlig och hoppingivande söndag.
Fast - jag måste nog jobba lite mer med fysiken.
Livet är inte alltid poesi.

Ljuset!

Kyndelsmäss-tider.
Talgoxen vet.
Solen arbetar på sin återkomst.

Ljusmässotid.
En aning av värme.
Asfalten vill tina fram vid garageporten.

Mörkret är övervunnet.
Jag känner det
och börjar skotta väg fram till sommarstugan.

Stororden: Nåd

Vad betyder ordet nåd i kyrkans förkunnelse idag?
I domkyrkans veckomässa i morse lästes en text från Jeremia 9:23-24. Där sägs bl.a. följande: ”Jag, Herren, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, ty däri har jag min glädje, säger Herren.”
I sina beredelseord till oss påpekade prästen att det i gamla bibelöversättningen stod: Jag är Herren som gör nåd, rätt och rättfärdighet på jorden. Prästen ställde de två översättningarna mot varandra och konstaterade att Bibel 2000 valt ordet kärlek i stället för nåd. Ordet kärlek känns mer sympatiskt än ordet nåd, som låter som om någon ser genom fingrarna. Ungefär så sade han.

Och då kände jag att ordet Nåd också i min teologi har gjort en resa. Nu är jag ingen duktig teolog och har glömt all hebreiska, men jag tror att ordet det hebreiska ordet häsät som översatts med nåd står för typ hållbarhet, uthållighet, hållfasthet, att Gud håller sitt förbund. Rätta mig, någon om jag har fel.
Texten ovan skulle då säga att Gud har sin glädje i att hålla sitt förbund och skapa rätt och rättfärdighet på jorden. Ett härligt perspektiv egentligen. Tryggt och positivt.

Därifrån har ordet Nåd gjort en vådlig resa. På nytestamentlig grekiska betyder charis ungefär välbehag, ynnest och har med tiden kommit att färgas av ett juridiskt tänkande. Gud blir en domare, som hotar att straffa den skyldige, men som också gärna benådar den ångrande syndaren, alltså visar honom/henne nåd, låter nåd gå före rätt. Det var väl den anspelningen som morgonens kollega gjorde när han sade att ordet nåd låter som om någon ser genom fingrarna.

Numera är jag rätt känslig för hur ordet nåd används i kyrkan, t.ex. alla sånger om förunderlig nåd, att jag ovärdige har blivit benådad. Kanske sångerna egentligen handlar om vilan i att Gud håller sitt förbund, att Gud håller mig uppe även när jag faller. Att jag är döpt in i ett nådaförbund, alltså ett kärleksförbund som bygger på Guds oryggliga kärlek. Men lukten av rättegång och nyckfullhet finns tyvärr kvar i ordet och då får jag problem. Som om jag måste ansöka Gud om nåd, som jag inte riktigt får lita på att jag är orubbligt älskad.

Nåd får inte låta som om Gud är obalanserad, lynnig som en despotisk medeltida furste, som upphöjer den ene men halshugger den andre helt oförutsägbart. För då vill jag inte lyssna. Gud får inte framställas som en dualistisk gud som både är god och ond, som visar både våld och värme som en dagens kvinnoförtryckare. Men jag kan känna okey inför att jag, när jag faktiskt har gjort fel, kan behöva Guds och människors förlåtelse för att relationen skall bli bra igen. I den meningen använder jag gärna ordet nåd.

Eller som morgonens predikant visade. Innehållet i det gammaltestamentliga ordet nåd är att Gud är kärlek. Man kan alltså låta kärlek vara korrektiv till ordet nåd, så att man inte förirrar sig alltför långt in i den medeltida juridiken. Den tanken gillar jag.

Tack Hans.

Mission genom smitta

Mission är ett härligt ord men ack så svåranvänt.
Jag är på teologifestivalen i Uppsala och har idag diskuterat missionsbegreppets berättigande.
Ska vi sluta säga mission eller kan vi återerövra det totalockuperade begreppet?

För mig handlar mission om att vara sänd, att behövas, att ha en uppgift, ett uppdrag. I kristna sammanhang handlar det om att Gud har sänt oss ut med ett uppdrag, att tillsammans med alla goda krafter vårda skapelsen, att berätta om det Jesus Kristus har gjort för oss och att bygga en tjänande gemenskap i församlingen till dess han kommer åter. Det är i alla fall min syn på vad mission är.

Tyvärr har mission blivit ett ord som blivit väldigt belastat av kolonialistisk maktbråte. I vårt land t.ex.genom tvångskristnandet av finnarna och samerna. I Sverige har vi en särskild problematik i att religionen under århundraden har påbjudits uppifrån av kungen. På något sätt sitter det i vår folksjäl att religion har med makt och tvång att göra. Samtidigt är ju varje människa i trängande behov av svar på livets stora frågor och hon behöver känna sig behövd och viktig. Det är så sällan kristendomen har presenterats för människor ur ett nedifrånperspektiv, som ett fint erbjudande, en lösning på människans stora frågor, som en inbjudan: Kom och se, kom och var med, kom och prova, sök din uppgift.

Under mitt liv som präst har jag många gånger förunnats se vilken kraft som ligger i det kristna budskapet, vilket hopp det kan ge en människa inför både hennes skuldbörda och hennes dödlighet. Tänk att jag får vila vid att jag är benådad och buren, inte för att det känns så men för att Jesus har gjort det möjligt för mig. Tänk att jag behövs, att jag kan göra skillnad nånstans. Det här är något jag gärna vill låta andra få uppleva. Här har jag alltså en mission, ett uppdrag. Men som gammal vapenvägrare tar jag avstånd från alla former av maktmedel för att sprida denna tro.
Glädje och förtröstan kan bara spridas genom smitta.

Trafikkaos

Ofattbart.
Jag menar, hur kunde det gå så bra att köra längs norrlandskusten idag, när trafiken blev så kaotisk. Bilar krockade och körde i diket. Långtradare gled i diket i det hala väglaget, och snön vräkte ned. I denna snöyra körde vi alltså söderut från Härnösand till Uppsala, och allt gick väl, Gott sei Dank. Söder om Tönnebro hamnade vi i köer som visade sig bero på ett antal kollisioner eller dikeskörningar norr om Gävle. Vi kröp fram och tog det lugnt en hel timme, och till sist lossnade proppen. Strax därefter hörde vi på Radio Gävleborg att hela E4:an hade stängts av bakom oss på grund av alla trafikolyckor. Själva var vi aldrig utsatta för någon farlig situation, men såg en hel del dåraktiga omkörningar i snöröken.

Allmänt gäller nog några enkla regler när det gäller vinterkörning.
Ett. Du måste kunna stanna längs den sträcka du kan överblicka.
Två. Håll avståndet till framförvarande.
Tre. Gör aldrig några hastiga rattrörelser eller inbromsningar.

Och ändå kan du endast bidra med 50% av trafiksäkerheten.
Det finns ju medtrafikanter...
En av dem, en äldre dam, stod bredvid sin sönderkrockade bil medan jag passerade och såg henne under en tiondels sekund. Undrar hur det gick för henne...

Växtplatskurs

Ibland har jag bara världens bästa jobb!
Just nu förunnas det mig att tillsammans med vår stiftspedagog leda en kurs som har visat sig bli såå rolig. Den heter Växtplats och är en grundkurs i vad Svenska kyrkan är, tror och gör. Den riktar sig till dem i stiftets församlingar som är nya i gamet så att säga, (säger man kanske rookies numera?) Alltså en kurs för nyanställda utan kyrklig utbildning, eller nya förtroendevalda och nya ideella medarbetare. Vi har en grupp på nitton vetgiriga, frågvisa och mycket intresserade män och kvinnor i varierande åldrar.
Den här dagen började med att gruppen deltog i domkyrkans morgonmässa. Sen har det handlat om varför vi gör si och så i kyrkan, vad kyrkliga symboler betyder,varför vi firar gudstjänst och vad som gör en gudstjänst till en bra upplevelse. Vi har hört om kyrkans diakoniuppdrag och har besökt domkyrkoförsamlingens och kommunens gemensamma outreach-projekt, den drogfria och mångkulturella mötesplatsen Café Trädgårn. Och ikväll har vi haft en sångstund och sjungit önskepsalmer, och vi ledare har berättat om hur vi kom till en kristen tro och hur den tron har utvecklats under åren.
En mycket intensiv dag, så nu är man rätt så mör. Men tacksam.

Omskärelse

Jag gillar inte tanken på omskärelse av späda gossebarn, men det blir svårt att förbjuda det.

På senaste tiden har en livlig, för att inte säga het debatt pågått i SvD och DN kring omskärelse av pojkar. Det startade med ett argt inlägg av bl.a. Christer Sturmark, som i sin iver att göra samhället kliniskt rent från allt som luktar religion kräver att omskärelse av pojkar ska förbjudas i Sverige.En präst skrev också under inlägget, förhoppningsvis då med motiveringen att barnets rätt måste gå före religiösa påbud.
Mycket kan sägas om debatten men jag är inte mannen att sammanfatta den. Själv förstår jag inte hur föräldrar kan vilja omskära ett litet gossebarn bara för att det anbefalls i en religiös urkund. Det är ju mycket annat anbefallt som har omtolkats genom tiderna. Varför inte denna sed? Men om än judarna och muslimerna håller fast vid seden, och det finns rätt speciella skäl till det, varför gör hela USA det som är präglat av en kristen diskurs? Den vinklingen har inte ännu uppmärksammats i debatten.
Problematiken är komplex. Å ena sidan har föräldrar rätt att ge sina barn en kulturell och religiös identitet. Å andra sidan finns varje barns rätt till personlig integritet. Här stöter det ena etiska imperativet ihop med ett annat. Och då blir det svårt. Jag tycker i princip att endast medicinskt motiverade ingrepp borde få utföras på barn. Pojkar som flickor.

Jul i grevens tid

Julen har ju varit lite si och så för oss.
Svärmor har varit sjuk och dött och husets dotter K med fästman har legat flunsasjuka alla helgerna. Men ikväll gjorde vi jul för varann. Köpte julmat och dukade fram, tände ljus i huset och satte på Luleå kammarkörs julskiva. K och M kom och drack glögg och fick julmiddag. Klappar under granen och godis på bordet. Och allt blev så bra.
Så - nu kan vi städa ut julen i morgon.
Det ska bli skönt det med.

Väderomslag

I förrgår stod jag i Gålsjö kapell inför stiftets samlade kyrkomusiker och talade mig varm om sångskrivartävlingen som vi har lanserat inför Medarbetarmöte 2012 i september.
Hur roligt som helst. Solen sken och det var gnistrande vitt i skogarna liksom i mitt sinne.
Sen åkte jag hem och blev sjuk. Hemma från jobbet både igår och idag. Häftig snuva och hosta och lite feber. En tät dimma har dragit in i själen. Livet har stannat av, handlar inte om någonting, har ingen riktning eller mening. Arbetet känns fjärran, ointressant, berör inte mig. Det som berör är hostan.
Vill bara sova, inte träffa en själ. Går i ide i väntan på våren.
Vad fort det kan ändra sig. Ganska fascinerande egentligen.

Läsa tidningen

Varje morgon går jag ut med hunden och tar då med mig tidningen på väg in.
Jag läser tidningen varje dag. Den innehåller så många spännande reportage och beskrivningar av olika livsöden. Av någon anledning står de reportage som jag fastnat för alltid en tre-fyra blad från slutet. Så jag börjar alltid bläddra från sista sidan i en tidning.
Kan rekommenderas. Då hamnar man direkt där som det bränner till och där livet känns nära och verkligt.
Där kan jag t.ex. läsa socialreportaget om de arma invånarna i byn Avliden. I en lång och till synes ändlös serie får vi följa landsbygdens folk i inträngande och avslöjande närbilder. Deras kamp för överlevnaden och deras nära samspel med naturen omkring. Det är vackert, för att inte säga gripande att skåda människa och älg i en så hängiven symbios.

En annan historia är om den oftast ensamme olyckskorpen Ernie och hans öden och äventyr. Han ger alltsomoftast uttryck åt nutidsmannens olika frestelser och frustrationer, t.ex. föräldraskapets. Eller hur hans vänner kämpar med sin moral. Mycket intressant.

Eller den likbleka och alltid svartklädda rebellkvinnan Nemi. Hon tacklar livets utmaningar enbart utifrån sin magkänsla och torde få svårt att anpassa sig till verklighetens Ångermanland. Henne kan jag känna oro och en knivsudd avsmak för. Men som läsare behöver man ju också få sina ögon öppnade. Uppenbarligen finns det unga vuxna, lika totalt vilsna i sina stora egon som Nemi.

De små historiska snuttarna om våra kämpande förfäder har förvisso sina poänger. Ett historiskt perspektiv på journalistiken är alltid bra och ger trovärdighet och en känsla av moget tidningshantverk, men här kunde redaktionen lägga ner mer krut på researchen. Inte alla avsnitt av denna reportageserie fångar mitt intresse eller känns relevanta för nutidens utmaningar. Men förvisso, Hagbard är något för en man att spegla sig i.

Dock. Min favoritläsning i morgontidningen TÅ är den oändligt gripande berättelsen om den där familjen som någon gång ifjol blev utsatta för ett terrorangrepp, där Kits maka och tonåringarnas mor befarades ha omkommit. Vi har fått följa familjen genom ofattbara händelser av stor dramatik, precis som det är i levande livet.
Kit vägrar tro att hans Diana är död och beslutar sig för att söka efter henne. Att en storförbrytare ligger bakom hennes försvinnande stod klart redan i somras. Hon har spärrats in i ett fasligt fängelse och blivit satt under specialbevakning. Under tiden hamnar Kit ombord på ett fartyg tillhörande den vackra Savarna som likt honom själv och hans förfäder har vigt sitt liv åt att bekämpa brottslighet i allmänhet och sjöröveri i synnerhet. I ett sidospår i berättelsen nedkämpar de ett antal sjörövare/knarklangare/ellervaddetnuvar.
Som läsare har jag fått se Savarna försöka lägga sig ut för Kit. Men han har varit ståndaktig och aldrig glömt sin Diana. Ett mycket intressant etiskt dilemma visar sig i Savarnas vilja att hjälpa Kit i sökandet efter sin hustru. I en mycket mänsklig blandning av förälskelse och ärligt patos hjälper hon honom men fruktar för vad som ska hända om och när han återfinner sin Diana.

Nu under julen har Kit äntligen och med hjälp av Savarnas kanoner lyckats befria Diana, och någon gång på nyåret red så de två makarna iväg på en häst på väg mot sitt kära Bangalla. Men frågor kvarstår. Vi har ännu inte fått några sena nyheter om Savarna. Men det torde visa sig om hon kunnat förlika sig med sitt öde eller ej. Likaså hur skurken Chatu kommer att tackla förlusten av sin gisslan skall bli spännande att följa.

Denna inträngande familjeföljetong ger enligt min mening den sanna och ultimata bilden av Ångermanlänningen, en Fantom, modig, initiativrik, familjekär, stark, öm och trofast. Den reportageserien är min absoluta favorit i morgontidningen. Jag skulle aldrig kunna prenumerera på en tidning utan denna sida. Där får jag ett ord för dagen, en situation att begrunda, hopp och förtvivlan, ja allt det som människor tragglar sig igenom långa böcker för att få läsa. Här får jag det på två röda sekunder till morgonkaffet.
För mig skulle det räcka med att prenumerera på denna enda sida.Den innehåller livet i ett välformulerat koncentrat, en mångfasetterad men sann bild av vad det innebär att vara människa.
Den som har läst den sidan har läst hela tidningen.

Äntligen jul

Idag fick jag äntligen jul.
Till följd av sjukdom och dödsfall i släkten har advents- och jultiden till stora delar gått mig förbi. Inte ett kyrkbesök under hela julmånaden, vilket är anmärkningsvärt för en präst. Helgerna har helt handlat om resor till och från den sjuka. Och under själva juldagarna jobbade jag som volontär på Café Trädgårns Jul i gemenskap, så inte ens då var jag i kyrkan. Även nyår och trettondag förklingade utan kyrka och julpsalm.

Jag hade också satsat stenhårt på att vara med och sjunga Bachs juloratorium på andra advent och trettonhelgen. Äntligen skulle jag få sjunga alla sex kantaterna. Men därav blev heller intet.

Idag, när alla julhelger egentligen var över, kom jag mig till Guds hus.
Och möttes av domkyrkoförsamlingens Våga sjunga-kör. Dom sjöng ett par härliga julsånger trots att ämnet var Jesu dop. Som prästen sa: Det har gått fort i år, bara två dagar från de vise männens hyllning av Jesusbarnet och tills han idag döps vid trettio års ålder.
I alla fall för mig var det ett klockrent sångval.
För jag ville så gärna få lite av jul jag med.

"Se, en ros från Davids stam, se Guds rena dyra lamm
vilar i Marias famn. Jesus Kristus är hans namn.
Halleluja, undret skett. Gud till oss i kärlek sett.
Han är här med fridens bud: Ära, ära vare Gud."

Med enkla ord av Eva Norberg Hagberg förmedlar denna Christmas carol oerhört mycket av julens budskap:

"Han som evigheten tänkt, har sig ner i tiden sänkt.
Han bytt ut sitt stjärngemak emot stallets låga tak.

Tyngda under skuld och gäld, frusna kring en falnad eld
reser sig befriade som profeten siade.

I en tung och dunkel natt tändes hoppet, ljuvligt, glatt.
Evigt evangelium tar gestalt i tid och rum."

Och så de sista fullspäckade Kristus-verserna:

"Underfulla sakrament; Världens ljus ibland oss tänt,
Väg och Sanning, Liv och Bröd, seger över synd och död.

I vår famn ett barn är lagt. Så bevisar Gud sin makt.
Detta barn vi värna får. Över oss hans stjärna står.
Halleluja, undret skett. Gud till oss i kärlek sett.
Han är här med frihets bud. Ära, ära vare Gud!"

Sången gick direkt till mitt hjärta. Tack Lars och Våga sjunga-kören!
Rena bonusen var det att vi till och med fick sjunga psalm 122 idag:
Dagen är kommen, alla fem verserna dessutom.
Toppen.

Så i elfte timmen kom julen till mig.

Avsked

Begravningsbilen har redan kommit när jag parkerar utanför huset. Resan har gått bra fast väglaget har varit isigt eller moddigt om vartannat alla de fyrtionio milen. Inne i det gula huset är hela släkten, ungefär tjugo personer samlade för att ta farväl av sin mor, mormor, farmor och syster. Hon har levat i åttio år och fött nio barn. Nu står alla kring henne den allra sista gången. Två vänliga män från begravningsbyrån står beredda att bära ut henne, men eftersom jag är i antågande så väntar hela sällskapet några minuter, för att också jag skall få tillfälle att säga tack och farväl.

I sextiotre år har jag levat. I snart fyrtio år har jag varit präst. Många gånger har jag tagit hand om sörjande i liknande situationer. Men aldrig hittills har jag deltagit som anhörig. Mina egna far- och morföräldrar och min mor och far dog utan att jag hade möjlighet att vara nära och ta farväl. Det närmaste jag har kommit en dödsbädd i familjen var när jag vakade med min morfar under hans sista natt. Jag tog farväl av honom och åkte därifrån innan han dog.

En svägerska möter mig ute på gården och förklarar att de har velat invänta min ankomst. Jag kramar om henne och vi går in. Inne i huset är hela släkten samlad. Jag nickar en hälsning till den tysta gruppen och går fram till sängen där den döda ligger. Jag böjer mig över henne och tar hennes hand.
- Men kära Greta, har du gått nu? Vad skönt för dig, mumlar jag och stryker henne över handen. Står där en stund och viskar några ord, och tackar tyst Gud för den tid jag fått känna henne.

Hon är så fin där hon ligger, med släta anletsdrag och en nöjd, fridfull min. Hennes sista tid har varit tung. Kring första advent fick hon beskedet att sjukdomen kommit tillbaka och att inget stod att göra mer än smärtlindring. Hon skickades hem för att vårdas hemma den sista tiden. Barn och barnbarn har kunnat komma och gå och hjälpas åt att sköta om henne. Och ställa in sig på det oundvikliga. Under julen och nyåret har den gamlas tillstånd försämrats snabbt, och denna morgon gav hon upp. Efter morgonens dödsbud styrde jag undan alla mina plikter och körde upp hit.

Och här får jag nu en allra sista stund med min svärmor, får ta farväl vid hennes säng och se henne bäras ut ur sitt hem. Varligt lyfts den döda ur sin säng och läggs på en bår. En filt viras om henne och en lakansflik läggs över ansiktet. De två männen från begravningsbyrån täcker hela båren med ett överdrag och nickar till oss församlade att de är klara. Försiktigt lyfter de upp båren och bär ut den, ut på bron och nedför farstutrappan. De skjuter in båren i bilen och stänger luckan. Vi ser bilen backa, vända och köra ut på gatan och iväg.

Och detta oändligt sorgliga och samtidigt så stilla och vackra får jag vara med om.
För allra första gång.

Städa pärmar

Idag har jag jobbat vidare med mina pärmar.
Dom var visst sextio, inte fyrtio som jag trodde igår.
Idag har jag avverkat åren 2008 - 2009.

Efter Världens fest 2007 tyckte biskop Tony att jag kunde fylla tomrummet genom att jobba som hans adjunkt vid sidan av det övriga. Och så blev det. I två år från hösten 2007 till 2009 planerade jag biskopens besök i församlingarna och hans t.ex. visitationer. Och så jobbade jag mycket med präst- och diakonvigningsmässorna. Det var särskilt roligt att få följa blivande kamrater i vigningstjänsten den sista biten fram till målet.

Biskopens administrativa stöd och jag var ett bra team.
- Kom nu, adjunkten. Det är kaffedags!
- Okey, stödet. Jag kommer. Ska bara skicka det här mailet.

Jag städade undan ett flertal ekumeniska samlingar, vigningar och besök i vänstiften i Sydafrika, Slovakien och England. Underbara minnen.

Av sextio pärmar har jag nu bara två år kvar, och dom tar jag i morgon förmiddag.
Sen loggar jag ur för att ställa om siktet till ett nytt år.
Kanske det sista yrkesverkamma helåret.

Men jag har idag köpt en femårsdagbok.
Så jag lägger inte av ännu.
Tro inget annat.

Mellandagsjobb

Under mina snart nio år på stiftet har jag samlat arbetet i pärmar, ungefär fem per år.
Har alltså ett fyrtiotal välfyllda pärmar i mina hyllor.
Idag har jag tagit mig an projekt pärmstädning.

Städade ut anteckningar, inmail och utmail, rapporter och protokoll från mina arbetsområden internationellt, flykting/integration, ekumenik.
Vidare tre sprängfyllda pärmar med Världens fest. Dessutom några pärmar från mina två år som biskopens adjunkt. Och en slaskpärm varje år.

Hann med 2003 - 2007.
Intressant genomgång.
Det var mycket spännande som jag fick vara med om under de åren:
Jerusalemdagen, Mångfaldskonventet, vänstiftssatsningarna på diakoni och retreater.
Men roligast av allt var utan tvekan det entusiastiska lagarbetet inför Världens fest i Åre.

Tur att juloratoriet finns

So - this is Christmas..
John Lennons gamla låt kommer för mig när jag tänker tillbaka på den gångna helgen.
Sonen med familj kom hit två dagar före jul. Två gyllene dagar. Men jag var gräsänkling och det märktes och kändes hela tiden. Mot alla odds lyckades jag i alla fall fixa till ett riktigt trovärdigt julbord åt dem.

Hustrun har varit hela helgen hos sin sjuka mor. Jag stannade här för att vara volontär på Café Trädgårn. På julaftonen var vi sex volontärer som servade de sextio gästerna. Själv fick jag ta rollen som värd, musiker, textläsare samt tomte. Sen var jag jättetrött och låg och orkade inte ens tänka på midnattsmässan eller julmys hos syrran.

Igår på juldagen volontärade jag igen för att få igång julgröten på Trädgårn. Sen kom tillräckligt med folk så jag behövdes inte där. Men då hade redan halva högmässan gått i domkyrkan. Jag tog i stället hunden och körde ut till stugan i vackervädret och tog en fika.

Därefter kom Dagmar. Det sjöng i radhusets knutar och plåtar hela natten, träd vräktes omkull, och på Sälstensgränd där vi bodde för tio år sedan vräktes taket av en hel radhuslänga. I morse, när jag äntligen skulle komma mig till kyrkan, var min oro för stugan så stor, att kyrkan fick vara - igen. Ute i Ytterskog hade en halv gran brakat ned från tio meter och landat på gräsmattan utanför altanen. Och längs efyran låg träd lite här och där. För att inte tala om skogskanten ovanför vårt radhusområde. Dramatik i julefriden.

Dagens ljuspunkt var att systern med familj kom på "kyrkkaffe". När man har julpyntat och tänt ljus och allting, så vill man dela det med någon. Och det fick jag nu göra. Det var kärt.
Men när de hade gått rullade det stora vemodet in. Och jag funderade på att gå och sova en stund. Men så kom en matbeställning från sjuka K och M. Okey, jag fick nåt vettigt att göra, for till affärn och ställde mig sen vid spisen lagade pepparsås. Och hej och hå. Kl 18 levererade hemtjänsten middagen och passade också på att diska upp lite åt sjuklingarna.
Så den här dagen gick den med.

Men vart tog julen vägen? Den jul som alla sånger sjunger om.
Men på nåt sätt kanske denna annorlunda jul har varit mer av jul än många andra egojular.

Och när det gäller kyrkogången som jag missat helt -
Det är tur att juloratoriet finns.

Juldagen

En dag som förenar alla kristna, ja även muslimerna.
De vördar ju också Isa som Mirjams son och Guds profet.
Men vi kristna är nog ensamma om att se Jesu födelse som att Gud blev människa.

För mig utgör julen inget teologiskt problem, som en del andra helger.
Att Gud valde att bli en vanlig människa och liksom leva mitt liv och dö min död
ser jag som en enorm Guds nåd och visdom.
Jag är inte ensam, utanför, misslyckad.
För Gud har inkarnerats i min mänsklighet, i mitt liv.
Jesus Kristus har levt mitt liv och redan försonat det, välsignat det, gudomliggjort det.
Och i dopet har allt detta getts åt mig,
dessutom med löftet att han är med mig alla dagar till tidens slut.

Det här finns inom mig idag. Tyvärr kan jag inte uttrycka det som jag ville.
En och annan riktig teolog viftar säkert bort det här som fåniga floskler.

Kanske lika bra att sluta skriva.

Tystna,
och bara tillbe
barnet i krubban.