31 mars 2013

Påskmorgon

Nu har påskdagsmorgonen grytt hemma i Sverige.
Här i Kalifornien är det midnatt.
Mina tankar går hem till Högsjö.

Högsjö kyrka har den allra starkaste altartavla jag någonsin sett.
Ett tomt kors i förgrunden, med blodspår i spikhålen.
Korset står på en bergsknalle utanför Jerusalem och belyses av solens första strålar.

Himlen ovanför bådar en ny dag efter den avskyvärda avrättningen i förrgår.
Graven syns inte, inte heller han som uppstod.
Men något har hänt. Det syns på ljuset!

Man kan inte ta miste.
Åk till Högsjö kyrka så förstår du.
Han är sannerligen uppstånden från de döda!

30 mars 2013

Långfredag - Good Friday

En del svenskättlingar jag har träffat här i USA har sagt,
att det enda de minns från långfredagen under sin barndom är
att den var hemskt. Man fick ingenting göra på den dagen.
Och därför blev den lång, en lång fredag.

Här kallas långfredagen för Good Friday.
Och det signalerar en annan infallsvinkel på dagen.

Vårt folkuppfostrande evangeliskt-lutherska arv uppdelar Guds budskap till oss som Lag och Evangelium. Lagen säger vad Gud kräver av oss och Evangeliet säger oss vad Gud ger oss av nåd. Jag vill hävda att benämningen Långfredag är ett uttryck för Lagen.
Tanken på att allt vi gör är fel. Gud är säkert emot allt det vi gör. Arbetar vi så är det fel, för vi borde egentligen söka Gud. Söker vi Gud så är säkert också det bara egenrättfärdighet.. Vad vi än gör, kan vi aldrig behaga Gud.
Det gamla förbudet mot att göra något som kan tolkas som roligt på långfredagen har tror jag rädsla för Gud som grund, dvs lagiskhet. Gud är oberäknelig och har säkert anledning vredgas på oss. Bäst att ingenting göra när Jesus dör, så att Gud inte blir arg på oss.
Med denna utgångspunkt är det klart att långfredagen blir lång.

Men kära vänner, detta är inte kristen tro utan lagträldom, ren och skär moralism.

Benämningen Good Friday däremot står för Evangelium, det som Gud ger av nåd. Universums upphov och Herre är inte en kall och styrande despot över sitt verk utan en älskande mor och far, som älskar oss längst inifrån universum. Längst inne i tillvaron finns inte ett svart hål som till slut slukar allt som finns, utan en famn som famnar oss alla. Långfredagen vill visa oss på det, att Gud låter sig korsfästas med rövare och alla oss andra, och därmed visar oss att "ingen ensamhet finnes mer." (Psalm 38 i psalmboken).
Med det synsättet blir den outhärdliga långfredagen en god fredag,
a Good Friday.

29 mars 2013

Getsemane i San Francisco

Det är inte ofta jag som garvad präst låter mig röras till tårar i en gudstjänst.
Men idag blev jag rörd.

Av någon anledning har inte Svenska kyrkan några gudstjänster eller samlingar i påsk
här i San Francisco, åtminstone inte i år. Det är första gången jag är med om en sådan påsk.
Och det har i förväg känts underligt. En svenskkyrklig församling som inte firar påsk..?
Det goda med denna avsaknad av ett kyrkligt påskfirande är att det gör mig hungrig.
Jag kände det  igår när en av mina tidigare arbetskamrater lade ut en bild på Facebook,
att nu börjar onsdagsmässan i domkyrkan hemma i Härnösand.
Då kände jag suget. Altarsuget.

I svenska församlingen här dukas till nattvard en gång per månad, när kyrkoherden kommer upp från Los Angeles. Jag har känt mig lite som en blomma som bara får vatten en gång i månaden. Ja jag vet att det inte så lätt låter sig ändras, vi har nu bara en svensk präst i hela Kalifornien. Tur att Norska sjömanskyrkan finns och att ELCA finns. Vad ELCA är ser du här.

Idag gick vi till en ELCA-kyrka. Efter att googlat igenom alla lutherska församlingar i stan fastnade vi för St. Mark's Lutheran Church. Vi möttes och välkomnades på kyrktrappan av församlingens kyrkoherde, en svenskättling vid namn Elisabeth Ekdale. Hon kände Åsas företrädare och blev glad åt att träffa oss. Skärtorsdagsmässan var mycket lik vår svenska men hade några ingredienser som smakade särskilt gott för en hungrig själ som mig.
Mässan leddes med lugn och trygghet. Det var som om de två prästerna och deras medhjälpare därframme visste att det här kommer att betyda mycket för oss själva
och våra församlingsbor.
En präststudent predikade personligt och träffande om hur hon aldrig känts sig good enough, men att hon insett att Jesus ju samlade kring sig ett riktigt B-lag,
men som han värderade så högt att han till och med betjänade dem med fottvättning
på skärtorsdagskvällen. För honom var det brokiga gänget good enough.
Det hade hjälpt henne själv i hennes självbild.

I förbönen bad man inte bara för allt det vanliga, kyrkan världen runt och vårt eget liv.
Man bad också för samhället, och för djur och natur i utsatthet. "Lord, we pray for our seas, lakes, rivers and streams. Help us to care for all the beautiful resources you have given to us", etc. Kändes så rätt.
Medan nattvarden utdelades fanns kyrkoherden till hands längst nere i kyrkan för personlig förbön för den som önskade. Hennes unga medarbetare fick sköta utdelandet av sakramentet.

När mässan var över kläddes altaret av. Det utfördes av präststudenten och en ung manlig medhjälpare. Under tiden sjöng kyrkokören Psaltarens 88:e psalm ur gamla testamentet, mycket effektfullt.
För varje gång de två bar ut något så dämpades belysningen. I agendan som vi hade i händerna stod det att det hela ville visa på förnedringen av Jesus under skärtorsdagsnatten och långfredagens morgon. Ljusstakar bars ut, nattvardskärl, altardukar, predikstolshänge, mycket som vi känner igen hemifrån. Men på slutet gick de två även fram till kyrkoherden och den celebrerande unga prästen, lyfte av dem mässhaken och deras stolor och bar ut dem.
Allra sist var det bara ett rött böneljus kvar framme på altaret. Då gick de fram dit.
Och jag tänkte att Nej, dom får väl inte blåsa ut böneljuset som säger att Kristus alltid ber för oss. Nej, de blåste inte ut det utan lyfte det tillsammans med altarkrucifixet och vände sig ut mot församlingen. Långsamt bars det lilla röda ljuset åtföljt av krucifixet ner i kyrkan genom mittgången och ut ur kyrkan.
Vid det laget kunde jag knappt se klart. Det blev så starkt.
Jesu förbön för de sina slutar inte, men nu går han ut till Getsemane och sin bönekamp.
Ut på stan till de många som kämpar och har det svårt.

Var det honom jag sedan mötte på väg till bussen i skepnad av en kille i ett gathörn som stod och hade skumma affärer på gång? Eller i en annan som mötte mig högröstad och påtänd av något? Eller var det honom jag såg i kvinnan som höll fram koppen med en bön om en slant? Eller bland de köade hårdrocksfansen som skulle in på en konsert längs Van Naess Avenue?
Helt klart är efter kvällens skärtorsdagsmässa, att Jesus är någonstans därute i Getsemane
bland alla dom som lider och far illa.
Bland oss alla när, vi lider och far illa.

26 mars 2013

Ta körkort

Jag håller på att ta kaliforniskt körkort.
Det innebär ett såväl teoretiskt som praktiskt prov.
Nu har jag läst in mig på trafikreglerna och vägmärkena inför teorin.

Vissa trafikregler skiljer sig från dem därhemma.
Högerregeln t.ex., den finns inte här. I stället finns fyrvägsstopp i vart och vartannat gathörn, och där måste alla stanna. Sedan kör man vidare i den ordning man kom fram till korsningen. Bara i ett fall verkar man tillämpa högerregeln, och det är om två bilar samtidigt kommer fram till korsningen. Då får den starta först som står till höger om den andre.

T-korsningar är en annan sak. Där finns inte heller någon högerregel, utan den som kommer fram till T-korsningen ska väja för dem som kör på den gatan. Det funkar väl mer eller mindre så i Sverige också, även om regelverket säger att högerregeln ska gälla.

Här måste man alltid vrida framhjulen åt sidan när man parkerar i en backe, detta för att bilen inte ska rulla ut i trafiken om bromsen släpper. I en backig stan som San Francisco är det jätteviktigt. Man blir bötfälld om framhjulen lämnas rakt fram i en backe.

Här får man köra mot rött ljus om man ämnar svänga höger i en korsning och ingen bil kommer från vänster. Men först efter att ha stannat och kollat.

Man måste stanna i båda riktningarna på en landsväg om en skolbuss har stannat och blinkar med röda ljus.

Högsta tillåtna hastighet på motorväg är 65 mph vilket är ca 105 km/tim.
I bostadsområden och vid skolor är det 25 mph = 40 km/tim.
(Över Golden Gate-bron kör man i tre filer i vardera riktningen i 45 mph = 72 km/tim.
Dvs de flesta kör som hemma, fortare om det är lite trafik, eller kryper fram i rusningstid.)

Mycket är sig alltså likt också.
Same, same but different.
Det ska bli spännande.

25 mars 2013

Palmsöndagsutflykt

Efter gudstjänsten idag gjorde vi en utflykt i bergen ovanför Tiburon.
Det var som att gå uppför en fjällsluttning i försommartid.
Här en vallmoliknande, kort  men storblommig blomma.
 
 
 
 
Uppe på toppen möttes vi av en härlig utsikt.
Här norrut mot den övre delen av SF bay.
Man ser St Raphael - Richmondbron
och till vänster mellan buskarna
skymtar det beryktade San Quentinfängelset.
 
 
Och här riktar vi oss söderut.
San Francisco skymtar i diset och till höger Golden gatebron.
 

Som synes var det en mycket njutbar promenad i solen.
Klicka på hustrun så ler hon.

 
 

23 mars 2013

Litania

Är egentligen rätt less.
Går omkring kraftlös och halvkrasslig i en box, en bubbla
och hör fortfarande mina pulsslag i huvudet.

Tar två små röda  tabletter var fjärde timme.
Dom öppnar små hål i bubblan ut mot världen, den riktiga världen.
Men jag orkar liksom inte med den.

Öronen verkar ha gjort slut med varandra.
Musik hörs i vänster öra en halvton högre än i det högra.
Jag menar, ska det vara på det viset, Gud?

Borde anmäla att jag känner mig sårad och kränkt.
Det är ju så populärt.
Först kränkt vinner.

Men vad hjälper det?
Jag vill kunna gå i kyrkan nu på söndag.
Som här är Kristi lidandes söndag.

Ja, jag vet.
Hungern, Syrien, Nordkorea.
Full respekt.

Men nu är det jag som klagar.
Fast bara lite.
I slutet av en annars solig dag.

20 mars 2013

65 år

Bilder flyger förbi.
Snabbt som i fast forward.
Hur många bilder ryms innan pensionsdagen?

Vad har hänt under det välsignade liv som jag har fått leva?
För sextiofem år sedan var mina föräldrar visst på bio i Addis Abeba.
Sedan var det dags.

Den följande natten föddes jag på Haile Selassie hospital.
De afrikanska vännerna gratulerade och hyllade för att en son var född.
Hem till Sverige.

Tärnaby.
Vackra rofyllda barnaår.
Rött hus, snö och Fruhlingsrauschen.

Ramvik.
Svårflörtad bygd.
Lärarbarn.

Härnösand.
Realskola och gymnasium.
Öppnande horisonter: KGF, Cantamus, oratoriekören, musiksällskapet.

Uppsala.
Nya vänner, insikter och utmaningar.
Giftermål. Mattias föds.

Boden.
Prästkrage, Kyrkans Ungdom, Voces Bodenses.
Lina och Kajsa föds.

Fredrika.
Väckelse och varma gudstjänster.
Berit och Frasse och härliga konfirmander.

Tanzania.
Nytt språk, ny kultur, Lukilo och Lupenza.
Hemlängtan och sjuk flicka.

Umeå.
Skolgång för barnen, Ersbodakören och kantorsexamen.
Västerslättskyrkan!

Luleå.
Kyrkoherdeuppgift med svåra utmaningar.
Ett flyg störtar.

Högsjö.
Hemma igen eller inte?
Ny livskamrat.

Härnösand.
Stiftskansliet, Sydafrika, Tony och Lena.
Världens bästa arbetsplats.

Och nu -
San Francisco som diakonens medföljande make.
Stortrivs inför pensionsdagen.

Jag vill tacka livet.



18 mars 2013

Ganska outhärdligt för en musiker

I veckan har jag haft något så ovanligt som en öroninflammation som en del av en allmän förkylning. Inte för att jag har varit till doktorn, men jag tror det är så. Nu när jag är på bättringsvägen uppstår ett mindre lustigt fenomen. Vänster öra där inflammationen sitter/suttit är dels förfärligt lomhört, dessutom ruskigt ostämt. Den musik jag hör, visslar eller sjunger låter i höger öra precis som den ska, men i vänster öra ljuder allt en halvton högre. Det blir en kakofoni utan dess like i mitt huvud. Igår häpnade jag över att en konsertflygel lät konstigt gäll. Och postludiet idag i den norska sjömanskyrkan, ett gudomligt vackert stycke av Grieg, Ave Maris Stella, skrällde falskt något hemskt i mina öron, trots att kantorn spelade så vackert han bara kunde. Förutom att detta är lite otäckt innan jag märker att det avklingar, så är det faktiskt rätt intressant. Att man faktiskt kan höra olika i de två öronen. Men det är ganska outhärdligt för en musiker.

16 mars 2013

Påsk-aning i Kalifornien

Oj vilket vackert land vi har hamnat i!
Idag har hustrun varit ledig och jag har varit på benen efter en veckas förkylning.
Så vi har äntligen kunnat göra vår första riktiga roadtrip i norra Kalifornien.
Men kära vänner, förlåt mig. Jag tog inte ett enda kort under resan! Bättring utlovas.

Vi körde över Bay Bridge och upp till the Wine Country, dvs Napa och Sonoma Valleys. Napa upp och Sonoma ner. Kom efter två timmar så högt som till Calistoga där vi pausade och åt en caesarsallad. Strosade på stan och planerade lite för en kommande weekend med mud bath, massage and wine tasting som det heter här. Sedan vände vi söderut igen.

Kalifornien håller på att vakna efter vintern, om man nu alls kan tala om vinter. Naturen har helt synbart gjort halt under vintern och legat lågt, även om buskar, träd och gräs hela tiden lyst i olika gröna nyanser. Kalifornien verkar ytterst sällan få minusgrader. Vi har haft som kallast 9-10 grader sedan vi kom. Nu är vi uppe i 13-17 grader i SF. Men uppe i Calistoga var det 20-25 grader. Något som skulle kunna vara körsbärsträd blommade stormande vitt och vilt längs gatorna.

Längs vägarna rullade gröna kullar och berg och i dalarna där vi körde kantades vägarna av ändlösa vinodlingar. Prydliga välansade vinstockar väntade på klarsignal. Jag skulle tro att inom en månads tid så är dalarna helt grönskira av alla nya hoppfulla skott.

Längs vägarna , överallt där vi åkte möttes vi av blommande påskliljor.
Jaa, det är ett vacker land vi har kommit till.

Och nu har vi en spännande helg framför oss.
I morgon går vårens stora fundraising av stapeln i San Franciscoförsamlingen. Eftersom Svenska kyrkans utlandsförsamlingar ansvarar för sin egen ekonomi till största delen, måste man på olika sätt få in de medel som behövs för sin verksamhet. Här finns ju inte den svenska kyrkoavgiften. De som är med i församlingen ger regelbundet till verksamheten, men varje år görs också en speciell fundraising. Ofta i form av en julbasar, men i vår församling sker detta event under våren. I morgon går eventet av stapeln i form av en middag på stadens Yacht Club, dit den svenska utmanarbåten Artemis' befälhavare kommer för att berätta om hösten stora händelse i SF Bay, segeltävlingen America's Cup. Och vår kyrkoherde Pernilla kommer upp från Los Angeles för att medverka med underhållning. Inför kvällen har man sålt middagsbiljetter för att med överskottet bygga upp resurser för församlingens budget.
Tänk så olika det kan vara hemma och ute i världen.

Sedan lutar det alltmer mot påsken och dess liljor.
Härligt, även om dom kanske vid det laget har blommat över här i norra Kalifornien.

15 mars 2013

Sagan om de två broarna

Tillåt mig presentera två av våra nya grannar.
Det var en gång en stad som hade två broar. En i nordlig riktning och en i ostlig.
Den ena hette Golden Gate Bridge och den andra San Francisco - Oakland Bay Bridge.
De var syskon, båda födda på trettiotalet i yttersta armod.

De växte båda snabbt upp mot skyn.
Den ena blev dock mer framgångsrik än den andra.
Golden Gate-bron blev tidigt berömd för sin skönhet och sin längd.
Han utsågs tidigt till världens längsta och vackraste bro, medan hans syster, the Bay Bridge aldrig rönte samma berömmelse som sin bror, trots att hon faktiskt föddes ett halvår före Golden Gate-bron och sammanlagt var mycket längre.

Dessa två grannar försöker nu imponera på oss,
vilket har visat sig vara svårt, emedan vi kommer från en kommun och ett landskap, ett län och ett land som har en nästan lika lång och minsann lika fin hängbro som San Franciscos Golden Gate, och inte låter oss tjusas av vad som helst.

Golden Gate-bron är en gammal jätte som varje kväll, natt och morgon övar på sitt instrument, en mistlur. Han sitter under brofästet och tutar och blåser så fort det blir dimma. Han tränar på ett svårt ackord. Först ett långt lågt A. Sedan efter flera sekunder två kortare dubbeltoner, ett högre C och ett lägre E som tillsammans bildar en sext. Alltså ett a-mollackord. Långsamt går det. Tveksamt låter det. Det gamla trollet blir aldrig bättre trots att han övar och övar.

Till slut, sedan jag legat vaken länge och lyssnat flera nätter till hans hemläxa, hör jag att han övar på de två första takterna av Edvard Griegs Vals i A-moll ur Lyriska stycken.
Jag förstår att det är Bergakungen som övar. Han kommer ingen vart, det låter likadant hela tiden. Entonigt och ödesmättat på något sätt.

Hans syster, the Bay Bridge, hyser däremot inga skrupler. Hon bidar sin tid och vet att hennes stund kommer. Medan Bergakungen övar på sin segerlåt decennium efter decennium, väntar hon in ett nytt sekel. Och först då skrider hon till verket.
Hon intalar viktiga personer och myndigheter, skickar mail och sms och twitter och påverkar makthavare och donatorer.Och Vips! omnämns det på TV att Bay Bridge fått ett eget ljusspel vid namn Bay Lights som nu ska upplysa och glädja människorna flera år framöver.

Det gamla trollet tutar fortfarande men mest för att varna sjöfarande för det smala sundet som är den enda passagen från Stilla havet in i San Francisco-bukten.
Men nog sneglar han ibland bort mot sin tilltagsna syster som till sist stal hela showen.

Så här låter Trollet.
Så här beter sig hans oförvägna Syster.

14 mars 2013

Francisco I

Namnet förpliktigar.
Och så gör hans ögon.
Varma, lugna, ärliga.

All välsignelse över den mannen.

12 mars 2013

Inte det, inte

Det heter visst otitis på engelska men gör lika ont på svenska.
Vaknar vid fyratiden av pulsen i vänster öra. Svosch, svosch, svosch...
Förra veckan var jag snorig och hostig men trodde det var över nu.
Var ju igång hela gårdagen i kyrkan.
Stiger upp och tar alvedon och rinexin och somnar sedan om.

Vaknar till en ny dag. Solig och fin.
Hustrun helledig efter en intensiv arbetshelg.
Arton grader ute och strålande sol.

Vaknar själv till mer svosch, svosch, mer ont i örat och mer alvedon. Jahasåatt...
Vi hade tänkt oss ut på en första tvådagars riktig roadtrip upp till Wine Country idag.
Men nehejdå, därav blir intet.
Jag har inte kommit längre än till soptunnorna bakom huset.
Och det enda intressanta jag har sett är ett stort rött lastfartyg.
Annars bara fyra gula väggar de stunder jag varit uppe.

Ligger mest och slumrar.
Ett par mozartarior sjunger inom mig till takten av svosch svosch.
En stor fluga kör runt i taket ovanför.
Täcket är blågrönt.
Jag hör en cessna.
Scheisse.


09 mars 2013

Andlig hunger

Idag har Svenska kyrkan San Francisco haft en barn- och föräldraträff.
Jag har skrivit om den förr. Samlingen är en underbar företeelse liksom säkerligen de allra flesta sångstunderna för barn inom vår kyrka. De må heta öppen förskola eller kyrkis eller babysång. Idag kom nio barn med anförvanter eller aupairer till samlingen i norska sjömanskyrkan på Hyde Street. Vi sjöng och sjöng, lyssnade på ramsor och berättelser, och sjöng igen.

Barnen är någonstans mellan ett och tre år och följaktligen rätt svårfångade.
Efter de obligatoriska svenska barnvisorna tände Åsa dopljuset, och vi fick höra
att Jesus vill att brödet ska räcka till alla och att även ett barns bidrag kan göra skillnad.
Ni skulle ha sett lille Hugos besvikna min, när han såg att det i Åsas korg fanns bara en enda pepparkaka fast vi var så många. Men Jesus kunde förvandla! Helt plötsligt fanns där tjugo pepparkakor i korgen, så alla fick smaka.
Efter samlingen i kyrkan vidtog fika och lek uppe i församlingssalen.
Mingel med föräldrarna, prat mellan mammor som sällan möts.
Och skruva skruvar, rita teckningar och bygga klossar med de små.

Efteråt kommer frågan: Hur kan vi nå ut till fler?
Vi har facebookgrupper och uppdateringar på hemsidan.
Vi skickar epost-brev med påminnelser till alla som vill ha det.
Och vi försöker trimma på innehåll och kvalitet på det vi gör.
Känslan under fikastunden är att mammorna tycker att det fungerar jättebra.
Men borde vi annonsera mer, hitta nya medier? Församlingen är ju så utspridd.
Det handlar liksom inte om att sätta upp en affisch på Konsum, och så vet alla det.
Så, vad göra för att fler skall kunna nås?

Jag tror egentligen bara på en enda sak:
Smitta.
Jag tror på smitta.
Mission är inte kampanjer och strategier.
Mission är att en tiggare berättar för en annan tiggare var det finns mat.
Det är ju det som Midfastosöndagen berör, brödets söndag.

Det finns en andlig hunger och törst efter sammanhang, mening, riktning i livet
som inte teven eller släkten, kompisarna eller karriären kan mätta.
En djup längtan efter Gud.
Och när jag som tiggare har börjat förstå i vilket hus det finns bröd, då går jag gärna dit igen.

Låt oss stirra mindre på om det kommer nio eller en enda eller trettionio till våra samlingar.
Det viktiga är att vi tar människors existensiella behov på allvar när vi möter dem.
Och att vi vågar berätta var vi själva har funnit Livets bröd. Brödet som mättar hunger.
Det smittar mer än allt annat.
Men om vi tiger, hur skall då en annan tiggare hitta mat?
Vi har världens bästa budskap.
Låt oss lita på det.

07 mars 2013

Kritiskt läge

Nej då, allt är bara bra med oss. Vi lever och har hälsan.
Men ändå - vi har kommit till ett kritiskt läge.
Har varit i Kalifornien i en dryg månad nu.
Nej, vi längtar inte hem, det är inte det.
Barnbarnen träffar vi på Skype och dom mår bra.
Vår lilla hund lever livets glada dagar hos sin standin-matte.
Vädret är också bra, inga snöstormar härjar här.
Hustrun gnor och arbetar och gör det med den äran.
Jag trivs också med min serviceroll.
Får göra små inhopp i prästkragen då och då
och även upphopp på kantorspallen.
Vilket är kul.

Men - nu kommer det.
Vi är trots allt i ett kritiskt läge.
Ett mycket allvarligt och oförutsägbart läge.
Den medhavda tandkrämen är nämligen helt urkramad och tom.
Min kära duschcreme pyser bara luft och har inget mer att ge.
Den svenska rakkrämen har slut lödder, en rännil är allt jag får ur flaskan.
Och vårt omhuldade kvällste har helt tagit slut.
Våra viktigaste länkar hemåt spricker en efter en!

Ja jag vet, vi har IKEA på andra sidan bron bara.
Där finns hårdbröd och kaviar och inlagd sill m.m.
Men dom har inte duschcreme och kvällste!
Hur skall detta gå?
Ska vi bli tvungna köpa amerikanska varor?
Hur går det då med svenskhetens bevarande i utlandet??

04 mars 2013

Litet om San Francisco

Det är en fin och spännande stad vi har hamnat i.
Jag önskar jag kunde beskriva vad det handlar om.

San Francisco är för det första en väldigt vacker stad. Kuperad ligger den utspridd över en mängd kullar som rullar ner mot bukten och havet. Där vi bor och framför allt där norska sjömanskyrkan ligger har man en vidunderlig utsikt över vida vatten. När jag låter blicken svepa från väster till öster ser jag Golden gatebron en halvmil där borta till vänster. Porten mot havet, Stilla havet. Bron är tegelröd och majestätisk, ger ett gediget, starkt intryck. Den bara 70 m längre och något bredare än Högakustenbron men har ju länge varit världens längsta hängbro, därav sin berömmelse.

Låter jag blicken svepa åt höger inåt bukten ser jag segelbåtar i mängd och många turbåtar samt mest troligt något lastfartyg. Också America's Cup-tävlingens båt Oracle och den svenska utmanaren Artemis kan ses träna och jaga varandra där.
San Francisco Bay är ett mycket livligt trafikerat vatten.

Så kommer en ö. Mitt i synfältet norrut från vår utkiksplats uppe vid norska kyrkan ligger fängelseön Alcatraz med diverse byggnader och torn, allt omgivet av vatten och mystik.
Ön ligger två och en halv kilometer från fastlandet men ser ut att ligga närmare.
Många färjor går dagligen ut dit. Långt bortom Alcatraz ligger en annan och mer kuperad ö.
Det är Angel Island, där det berättas att alla immigranter under guldruschens dagar antecknades och avlusades före landstigningen, ungefär som på Ellis Island utan för New York.

Tittar jag vidare åt höger kan blicken svepa iväg bort mot Berkley och Bay Bridge som via en ö leder över till Oakland. Därefter förlorar sig bukten söderut bakom the Telegraph Hill, vars torn Coit Tower för länge sedan byggdes för att dirigera fartygstrafiken i området.
Bakom kullen fortsätter San Franciscobukten flera mil söderut ner mot San José.
Detta läge, som innebär att staden San Francisco bildar en halvö, gör att staden är omgiven av kallt stillahavsvatten, vilket ofta leder till dimmiga morgnar. Här hörs en stark siren ljuda i ett ödesmättat amoll-ackord var och varannan morgon.

Till det roliga med geografin hör hur man har lagt stadens gatunät. Den som för länge sedan var stadsarkitekt och skulle planlägga stadens gator när den nu exploderade och i och med guldruschen blev en storstad, måste ha gjort sin stadsplan vid skrivbordet utan tanke på hur stadens många kullar reste sig. Följaktligen går gatorna i ett rutnät rakt uppför och nedför de branta kullarna i stället för att gå runt om. Därav The Crookedest Street, Lombard Street, alldeles ovanför norska kyrkan. Den är så brant att man leder bilarna i sick-sack.

Till det mindre roliga med geografin eller rättare sagt geologin hör att staden ligger mitt ovanför S:t Andreasförkastningen mellan stillahavsplattan och nordamerikaplattan. Det innebär ett ständigt närvarande jordbävningshot. Alla byggnader byggs sedan den förödande jordbävningsbranden 1906 med ytterst stränga byggkrav.  Alla institutioner, t.ex. norska sjömanskyrkan måste ha nödproviant och en beredskapsplan för den händelse the Big One skulle slå till. Själv tänker jag på risken varje dag och varje natt, men är inte direkt rädd. Så kan man inte leva.

För det andra är San Francisco en mycket kulturellt inkluderande stad. Här finns och samsas en mängd olika kulturer och levnadssätt från vanliga knegare till övervintrade hippies eller kulturnördar.Här finns det största Chinatown utanför Kina, vidare Little Italy, Japantown osv Och här finns en självklar förståelse för homosexuella. Kalifornien är en liberal stat när det gäller mänskliga levnadssätt men väldigt sträng när det gäller miljölagstiftning.
Det gillar jag.

För det tredje är San Francisco en levande kulturstad med en berömd symfoniorkester och opera samt allt möjligt annat i musikväg.

För det fjärde är staden en riktig fitness-stad. Alla springer och promenerar och cyklar och workoutar. Vilket är uppfordrande för en nyanländ svensk pensionär.

För det femte så har San Francisco en mycket lugnare grundpuls än New York. Och det är välgörande. Mycket välgörande. Man tar det lite lugnare här, måste inte alltid vara på hugget, vara bäst och tjäna mest. Det märks även i kyrkans sammanhang.
Min arbetsglada livskamrat finner sig leva i ett lugnare tempo än hon varit van vid hemifrån.
Men inte utan förhöjt livsvärde, om man kan säga så.

Nej, jag fixar det inte, jag kan inte beskriva den här staden.
Dessutom är jag jättedålig på att ta och lägga ut bilder.
Ni måste själva komma hit och se.
Så är det. Ni blir inte besvikna.
Välkomna!