Andlig hunger

Idag har Svenska kyrkan San Francisco haft en barn- och föräldraträff.
Jag har skrivit om den förr. Samlingen är en underbar företeelse liksom säkerligen de allra flesta sångstunderna för barn inom vår kyrka. De må heta öppen förskola eller kyrkis eller babysång. Idag kom nio barn med anförvanter eller aupairer till samlingen i norska sjömanskyrkan på Hyde Street. Vi sjöng och sjöng, lyssnade på ramsor och berättelser, och sjöng igen.

Barnen är någonstans mellan ett och tre år och följaktligen rätt svårfångade.
Efter de obligatoriska svenska barnvisorna tände Åsa dopljuset, och vi fick höra
att Jesus vill att brödet ska räcka till alla och att även ett barns bidrag kan göra skillnad.
Ni skulle ha sett lille Hugos besvikna min, när han såg att det i Åsas korg fanns bara en enda pepparkaka fast vi var så många. Men Jesus kunde förvandla! Helt plötsligt fanns där tjugo pepparkakor i korgen, så alla fick smaka.
Efter samlingen i kyrkan vidtog fika och lek uppe i församlingssalen.
Mingel med föräldrarna, prat mellan mammor som sällan möts.
Och skruva skruvar, rita teckningar och bygga klossar med de små.

Efteråt kommer frågan: Hur kan vi nå ut till fler?
Vi har facebookgrupper och uppdateringar på hemsidan.
Vi skickar epost-brev med påminnelser till alla som vill ha det.
Och vi försöker trimma på innehåll och kvalitet på det vi gör.
Känslan under fikastunden är att mammorna tycker att det fungerar jättebra.
Men borde vi annonsera mer, hitta nya medier? Församlingen är ju så utspridd.
Det handlar liksom inte om att sätta upp en affisch på Konsum, och så vet alla det.
Så, vad göra för att fler skall kunna nås?

Jag tror egentligen bara på en enda sak:
Smitta.
Jag tror på smitta.
Mission är inte kampanjer och strategier.
Mission är att en tiggare berättar för en annan tiggare var det finns mat.
Det är ju det som Midfastosöndagen berör, brödets söndag.

Det finns en andlig hunger och törst efter sammanhang, mening, riktning i livet
som inte teven eller släkten, kompisarna eller karriären kan mätta.
En djup längtan efter Gud.
Och när jag som tiggare har börjat förstå i vilket hus det finns bröd, då går jag gärna dit igen.

Låt oss stirra mindre på om det kommer nio eller en enda eller trettionio till våra samlingar.
Det viktiga är att vi tar människors existensiella behov på allvar när vi möter dem.
Och att vi vågar berätta var vi själva har funnit Livets bröd. Brödet som mättar hunger.
Det smittar mer än allt annat.
Men om vi tiger, hur skall då en annan tiggare hitta mat?
Vi har världens bästa budskap.
Låt oss lita på det.