27 februari 2011

Bloggpaus

Nu åker jag på tjänsteresa till Sydafrika i två veckor.
Tar inte datorn med, så du får roa dig med andra bloggare så länge.
Vi hörs.

26 februari 2011

Fest i församlingen

I eftermiddags inbjöd domkyrkoförsamlingen till medarbetarfest.
Marschaller lyste, borden var dukade och alla bjöds på cider och snittar i entrén. Det blev underhållning, god middag, underhållning igen, efterrätt och kaffe, och en tipstolva kring domkyrkoförsamlingens historia, liv och verksamhet. Före den avslutande andakten kom t.o.m. Arne Qvick och sjöng Rosen. Ja hörrje!

Vi var åttio pers där från sexton olika grupper i församlingen. Man tror inte att det är så många som är engagerade, men räknar man efter så drar det iväg: ideella, förtroendevalda och anställda. Men varför kom inte alla anställda, är inte dom medarbetare? I stället kom desto fler ideella medarbetare, medlemmar i t.ex. kyrkofullmäktige, kyrkorådet, domkyrkokören, våga sjunga-kören, förbönsgruppen, katedralens vänner, kyrkvärdar, gudstjänstvärdar, dophälsningsgruppen, EFS' missionsförening, teckenspråkiga, Café Trädgårns volontärer, internationella gruppen, SKUT-gruppen, besöksgruppen.

Ganska imponerande egentligen när man skannar av verksamheten. Vi är många fler än vad det känns till vardags, då man så lätt suckar över att ingenting händer och ingen bryr sig. Nu bjöd församlingen till festmiddag och visade på det sättet sin uppskattning av allt arbete som görs för Guds rike i Härnösand.
Tack för en trevlig och uppskattad feedback!

25 februari 2011

Det drar ihop sig

Dagens första tanke är där.
Känslan av ett projekt som kan bli hur bra som helst,
men också motsatsen.

De sista förberedelserna på jobbet.
Kolla om någon har nån fråga,
kolla om nån faktura kommit in.

Ta med pärmen.
Knappa in frånvaro i två veckor,
släcka och gå.

På måndag bär det iväg 15.05 får vi hoppas.
Rakt söderut via London.
Arrival Tuesday 11.40 local time.

Tjugofem personer under mitt ansvar.
En stiftsresa till våra vänner.
Hur viktig som helst.

Två veckor, hur ska det gå?
Måtte alla få vara friska.
Jag med.

Programmet är klart och dubbelkollat.
De sista mailen skickade.
Nu återstår bara nedräkningen.

Vi finns på vår reseblogg
Sydafrika med nya ögon
Välkommen med.

24 februari 2011

Chefen slutar

Min chef S-E gjorde igår sin sista arbetsdag på kansliet. Han har fått tjänst på kyrkokansliet i Uppsala och går alltså vidare till nya uppgifter. Han skickade några sista mail, packade ihop sina grejer, tog ett sista fika och bjöd på tårta. Och sen gick han.
Fast innan dess gick jag in på hans rum och sa tack för de här åren.
- Och särskilt roligt var arbetet med Världens fest i Åre 2007, sa jag.
- Ja, det var skoj, sa han med rörelse. Det var high five.
Och så gjorde vi high five åt Världens fest, kramade om varandra och välsignade varann.

Och idag var han inte där.
En konstig känsla.
Nästan sorg.
Han fattas mig liksom.

S-E har varit stiftets ideolog och en finurlig bibelpedagog. Han har betytt oerhört mycket för stiftets medarbetare och har varit mycket uppskattad ute i församlingarna.
Genuint engagerad i de globala frågorna dessutom. Många ville se honom som biskop efter Tony G, men han sa bara lugnt: Det är inte riktigt min grej. Och så var det med det.

Nu säljer dom huset och söker ny bostad. Jag unnar dem det här.
Var sak har sin tid. Inget är statiskt. Panta rei.
Men ett kapitel är slut i kansliets historia. Och nu undrar vi förstås hur allt ska bli.
Tur att vi har en väl inarbetad och mycket kompetent biträdande stiftsdirektor i E-M.
Henne uppskattar jag mycket.

"Vår tid är nu,
vårt liv är Gud,
vi lever mellan himmel och jord.
Vår värld är en,
Gud älskar allt
som lever mellan himmel och jord."

Text Jonas Jonson, musik Hans Nyberg, ur mässan Mellan himmel och jord, Åre 2007.

22 februari 2011

Jakten på lyckan

Vaknar utvilad efter många goda drömmar.
Åker med hustrun till en heldag med en massa präster och diakoner som vår biskop kallat samman till konvent. Roligt träffa dem alla. Särskilt vissa, men så är det ju. Mina favoriter är de nyligen vigda, helt klart.

På hemvägen slinker vi in i Birsta och kommer därifrån med varsin ny mobil minsann, dessutom en ny rumsgardin och med ett gott fika i magen.
En stund tillsammans bara vi alltså. Toppen.

Därifrån kör vi direkt till Internationella gruppens möte i församlingsgården hemma i Härnösand. God soppa först, och planering av den stundande fastekampanjen sen, och prat om ett brev till ärkebiskopen sist. En riktigt energirik IG-kväll således.

Äntligen hemma igen efter tolv timmar umgås vi med P och hunden och skryter över våra nya mobiler. P tror inte sina öron, så mycket som vi har pratat om det i vinter utan att leverera. Men nu har vi slagit till.

TV-nyheter med fortsatt rapportering från arabvärlden. Den här veckan gäller det Libyen. Och så får vi höra om jordbävningen i Nya Zeeland. Dvs både hopp och förtvivlan. Vintervädret fortsätter stadigt i alla fall. Jag inser än en gång att jag lever i det tryggaste hörnet av världen. Så länge Golfströmmen strömmar.

Sist ikväll avnjuter jag mitt absoluta favoritprogram, Jakten på lyckan. Hon är ju bara såå läcker, Hanna H, skogsrået från Värmland. Hon är fullkomligt sig själv trots att hon är i teve. Det är inte många som har det modet.

Och efter hennes program inser jag att jag själv inte behöver jaga lyckan.
Bara idag har upplevt den flera flera gånger.
Tack!

20 februari 2011

The Fån House

Ännu ett TV-program om hur människor far illa. I kvällens program hamnar unga arbetssugna i klorna på ett girigt och sektigt företag med löften om snabba pengar men med en hänsynlöshet i botten som affärsidé. Det är alltså så här våra unga har det som kommer ut på arbetsmarknaden och gör vad som helst för ett jobb. Blir utyttjade och sen avpoletterade när dom klagar.

De unga är vårt nya proletariat.
Hur kan ett företag i vårt moderna medvetna och genomskinliga samhälle tillåtas driva sina anställda som slavar? Var finns arbetsrätten?
Och vi, som länge har haft rösträtten som vapen, till skillnad från ungdomarna, vilket ansvar har vi för detta system? Varför har vi valt det?
Vad göra?

18 februari 2011

Kyla

Mycket snö och svinkallt.
Härnösandsborna har ett givet samtalsämne.
Vi smyger ut på morgnarna i hopp om fri sikt.
Men man vet aldrig.
Det kan ha kommit en halvmeter sedan igår.

Jag pälsar på mig till oigenkännlighet och lufsar iväg, helt obekymrad om mitt utseende.
Lätt framåtlutad ilar jag mellan dörrarnas värme i tjugo graders kyla.

Om jag alls får igång bilen på morgonen, så gäller det att smyga runt gathörnen,
för där tornar snön upp sig tvåmetershög minst. Sikten är noll.
Kallt så hemskt dessutom.

Men nu är det så ljust på morgnarna att jag trots allt böjar vakna vid sju. Och vid åtta är faktiskt solen uppe vilket inte var fallet för en månad sedan. Dvs det finns hopp för ljuset och därmed för värmen och våren.

Sträng kyla och mycket snö får mig att tänka på Peterson-Bergers kantat Norrbotten.
En klockren illustration av Ångermanland idag.
Jag sjöng norrbottenskantaten med Luleå kammarkör för femton år sedan. Synd bara att den inte gavs ut på skiva. Fast jag vet varför. Tenorsolisten sprack på den högsta tonen.
Inte konstigt alls när det handlar om en sån här kyla.

17 februari 2011

God natt

Nej jag hittar inget att säga mänskligheten ikväll,
och nu är det redan midnatt,
så - sorry.

Flingor faller,
Diktaturer faller,
I morgon ljusnar det igen.

Det är typ allt ikväll.
God natt.

16 februari 2011

En februaridag

Egentligen en rätt härlig februaridag.
Fick under dagens lopp iväg tjugofem mail med flygbiljetter till gruppen som ska till Sydafrika om tio dagar. Och gjorde klar beredskapsplanen med anhöriglistor och passkopior på alla tjugofem och skickade en lunta hit och en annan dit. Vilken känsla det är när alla papper hamnar där dom ska, i rätt ordning och med hålen åt vänster, och när häftapparaten bekräftar ordningen och dagsverket med ett stadigt kaploff!

Ikväll har vi haft studentmiddag. Ja, inte en sån, men en middag tillsammans med några studenter i stan. Jag lagade pepparsås och dom lät sig väl smaka fast den blev lite blaskig. Men det må väl vara, det roliga var samtalen. Det blir alltid härliga, öppna, angelägna samtal med folk som är i ett utbildningssammanhang. Mer av den varan! Och gärna med lite mustigare pepparsås.

Och ute snöar det.
Sakta men envetet.
Stora lätta lapphandskar.
Det blir en decimeter i timmen typ.
Undrar var ska jag ska lägga den.

Men det tar vi i morgon.

15 februari 2011

Pälsmössan

Nu har det kommit ut en ny grej på marknaden som vi ska vara emot. Stickemössan med en pälstofs längst upp har blivit vinterns modegrej i Stockholm enligt medierna. Ser ganska trevlig ut, så jag kan väl förstå att den lockar fler än kronprinsessan. Men eftersom tofsen görs av blåräv, så har en het debatt flammat upp. "Osmakligt bära likdelar på huvudet," säger en tyckare i Aftonbladet. Så nu ska vi vara emot mössan, av tofsskäl.

Debatten handlar om de finska blårävarnas plågsamma liv och plågsamma död. Okey, jag kan köpa argumentet att djurhållning i bur oftast innebär risker för skador och ett ångestfyllt liv. Och i en djurindustri blir djurskyddet ofta minimalt. Däremot förstår jag inte hur man kan påstå att avlivningen av rävarna skulle vara plågsam. Stötande kanske, men om den är snabb så fungerar den lika bra som en slaktmask, kan jag tro. Blårävarna avlivas tydligen med en elstöt från munnen till ändtarmen, alltså rakt genom kroppen. Inför en sån metod känner jag spontant avsmak, men inte för att den skulle vara plågsam. Den är nog mer human än andra långsammare avlivningssätt. Det obehag jag känner har nog att göra med att den påminner om tortyrmetoder på människor.

Men om mössan innebär att man bär likdelar på huvudet, vad ska man då säga om allt läder som vi bär som skor, remmar, bälten, väskor, jackor m.m.? Jag är uppvuxen på landsbygden och ibland undrar jag hur mycket av den här typen av debatt som egentligen handlar om att den urbana människan har tappat det naturliga samlivet med djuren och sitt ekonomiska beroende av dem. I stället för att ha varit nyttodjur har nu alla möjliga sorters djur upphöjts till husdjur och fått människonamn och därmed nästan människovärde. Hundar och minigrisar är familjemedlemmar, ormen i terrariet heter Olsson och den vandrande pinnen Artur.
Hur förändrar det oss och vårt förhållande till "den riktiga" naturen?

14 februari 2011

Godnattpsalm

Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer,
och än en natt med Herrens frid till jorden skänkes ner.

Men du förbliver den du var, o Herre, full av nåd,
och våra nätter, våra dar du tecknat i ditt råd.

Trygg i din vård jag lämnar mig, när solen från oss flyr,
och gladligt skall jag prisa dig, när dagen åter gryr.

Men om det stilla dödens bud i denna natt jag hör,
det är min tröst att din, o Gud, jag lever och jag dör.

Psalm 188 i Psalmboken

13 februari 2011

Tack

Oj vilken helg!

Egypten.
Barnbarnen.
Say no more!

Nu hemma igen, nöjd, tacksam, för att inte säga lycklig åt både det ena och det andra: Frihetskraften hos faraos folk som rest sig, och det lika osannolika: att barnbarnet J är hur pigg som helst och nu har bestämt sig för att vända sig på mage.

Det enda som upprör mig ikväll är att svenska företag far till Holland och rekryterar arbetskraft, när vi har massor av kvalificerad arbetskraft i våra invandrare. Men man vill tydligen ha riktiga arier till sina företag. Något annat duger tydligen inte. Bra att Rapport genomskådade det.

Fast det jag har på näthinnan är vårt tremånaders hjärtebarn som är hur frisk som helst.
Och det jag har i öronen är sonens körsatser i domkyrkan i lördags.
Och det jag bär i hjärtat är kvällssamtalet med dottern.

Tack alla!

11 februari 2011

Jaa!!

Tack och lov, det blev inget blodbad.
President Mubarak har avgått, och militären har lovat se till att folket får sina fria val.
Låt oss hoppas att det verkligen blir så. Att landet nu verkligen får en chans till demokratisk utveckling.

Igår satt de där på torget uppgivna med sänkta huvuden.
Ikväll jublar folkmassorna och Egypten böljar av jubel.
Gud hörde bestämt fredagsbönen.

Jag är helt tagen av det egyptiska folkets enade och fredliga kamp för sin frihet. Och även åt deras respekt för den ledare de ville störta. Han verkar inte vara hatad utan faktiskt aktad trots sitt envälde. Revolutionen var inte ute efter att krossa honom eller ens förnedra honom. Den syftade bara till att ta makten från honom för att kunna föra den till folket.

Ikväll kan de trötta demonstranterna gå hem i frid.
Och glädje.
Shukran!

10 februari 2011

Neej..!

Han sitter kvar..!??
All segeradrinalin på Tahrirtorget förbyttes ikväll i frustration.
Hur ska då inte morgondagen bli, efter fredagsbönen..?

Än har demokratikämparna kanske tid,
men vad händer om dom ledsnar
inte bara på fredliga medel utan också på USA:s och omvärldens bristande stöd?

Om dom till sist måste vända sig till Saudiarabien för att få ordning på sitt land.
Och muslimska brödraskapet vädrar morgonluft.
Hur blir det då med demokratidrömmarna?

Gud, var med i det som händer!

08 februari 2011

Gammalt ljus

Kvällspromenad med hunden.
Stjärnklart,
varmt, nära noll.

Bland tallarna där jag för någon vecka sen såg och mediterade över orionstjärnan Betelgeuse, blir jag varse Sirius. Den har jag inte sett ofta i vinter. Ja, ni får ursäkta, som den grubblare jag är fascineras jag enormt av stjärnhimlen.

Sirius, den är himlavalvets starkast lysande stjärna. Den ligger i Stora hundens stjärnbild och är från vårt håll endast synlig nära södra horisonten. Vid ekvatorn ligger Stora hunden i zenit ungefär. Här hos oss orkar hunden bara lyfta sitt huvud över horisonten. Resten gömmer sig därunder.

Sirius ligger ca 8 ljusår från oss. Så det ljus jag ser under min kvällspromenad
är ett gammalt ljus, från 2003 nånstans. I februari 2003 är jag ännu kyrkoherde i Högsjö men kommer att sluta snart för att börja en tjänst som stiftsadjunkt på stiftskansliet. Den här tisdagen övar jag med kyrkokören inför min sista gudstjänst i Högsjö. Den skall bli en musikgudstjänst med temat Hela världen sjunger.
Mitt under körövningen slungar stjärnan Sirius ur sig en massa ljusenergi åt alla håll. Med ljusets hastighet rusar denna energi genom rymden i åtta långa år. Och just ikväll råkar en glimt av det ljuset träffa min näthinna. Och jag blir varse stjärnan Sirius. Men det är inte själva stjärnan jag ser, det är ett åtta år gammalt ljus från den.

Alla mina åtta år som stiftsadjunkt ligger alltså i det ljus
som just nu rusar mellan mig och Sirius.
Sirius omspänner således hela min tid på stiftet.

Vilken tanke!

06 februari 2011

TV-gudstjänst från S:t Ansgar

När jag idag tittade på tevegudstjänsten från S:t Ansgarskapellet i Uppsala, började jag typ svettas. Min kollega gjorde säkert sitt bästa, men oj så stramt och formellt det var.
Vår kyrka har högt i tak, javisst. Människor måste få samlas där dom trivs. Och det är rätt. Men inte var det min tekopp direkt. Varför låta så stakande enstavig när man äntligen får chansen att nå ut till folket? Varför drabba oss med obegripliga ritualer som endast fjärmar utan minsta förklaring? Gudstjänsten liknade mer en frimurarloge än en trygg evangelisk gudstjänst. Tyvärr vänner, jag fick fjärilar i magen. Hoppas någon annan kände annorlunda och blev uppbygd. Min känsla var att man missade det inkarnationella i evangeliet till förmån för alla ritualer.

Och ändå har jag S:t Ansgar kär. Under min studenttid bodde jag på Studentvägen 36 och var orgelspelare vid S:t Ansgars gudstjänster. Det var innan ni byggde ut. Jag skulle så önska att ni nådde ut och blev en levande del av studentkyrkan i Uppsala. Men hur ska det ske? Och varför bad ni för påven först, patriarken sen och först därefter för vår ärkebiskop Anders?? Förstår ni inte vilka signaler det sänder?

Inom Church of England finns det ett uttryck som med en smula brittisk humor sammanfattar den kyrkans olika traditioner. Church of England har ju både high church och low church och står för det. Jättebra egentligen.
Där finns High and dry,
där finns Smells and bells,
och där finns Happy and clappy.

Det här var definitivt Smells and bells.
Ganska långt från en luthersk gudstjänst.

Jag gillar processioner och symboliska uttryck, det är inte det.
Men jag ogillar formaliseringen, att formen blir viktigare än innehållet.
Kyndelsmässodagen är en underbar dag i vårt kyrkoår. Så fylld av mänskligt blod och mänsklig värme. Varför inte visa det då, leva ut det på ett språk som folk förstår, istället för att dölja det?

S:t Ansgar, är ni en svenskkyrklig gudstjänstgemenskap?

05 februari 2011

Jussi Björling 100 år



Idag är det 100 år sedan Jussi Björling föddes.
Med denna hans allra största sång inspelad 1937 vill jag hylla hans minne.
Men också ära min far Sven-Lennart Sjöberg.

Jag har fortfarande Pappas noter på Land du välsignade.
Pappa sjöng den ibland till eget pianoackompanjemang.Och han sjöng också Till haaavs och Tonerna och Nu är jag pank och fågelfri och många operaarior, som Jussi inspirerade till. Jussi Björling var hans favorit och förebild nr ett när det gällde sång.

Jussi Björling finns inspelad på skiva och på film. Och tur är det. Ingen har sjungit som Jussi. Även om min far inte kan nämnas alls bredvid Jussi, så får Jussis sånger mig alltid att tänka på Pappa. Han sjöng bara i familjesammanhang, gärna tillsammans med sin syster. Faster Anna-Lisa Plejes himmelska sopranstämma finns i en underbar upptagning som min kusin Tomas har. Men inte Pappa. Om det är någonting jag ångrar så är det att vi aldrig spelade in Pappa Sven-Lennart när han sjöng. Han hade en mycket mjuk, hög och vacker tenorröst. Han arbetade som skolkantor i Tärna och Högsjö, ledde kör och spelade på kyrkliga förrättningar och gudstjänster. Men vi hörde honom aldrig sjunga offentligt. Ingen skulle ha kunnat sjunga O helga natt vackrare än han, men han valde konsekvent att lyfta fram lokala förmågor och låta dem synas och höras. Sin sång tillägnade han sin Eva, min mor. Hon fick många sånguppvaktningar under åren, särskilt på högtidsdagar. Och rördes alltid till tårar.

Pappa förstod aldrig hur bra han sjöng.
Men han sjöng i Jussis anda och efterföljd, helt klart.
Länge leve våra hjältetenorer!

04 februari 2011

Viktigt

Vi körde ut till stugan i afton för att hämta en sak och kolla hur blommorna mådde.

Därute är det helt andra nyheter som dominerar.
Inte demonstrationer i Kairo eller Lena Nymans bortgång,
inte några orkaner eller översvämmningar,
inte senaste kyrknytt heller,

utan -
lugna ned dig så ska du få höra:

Vägen var plogad.
Rådjursspår längs vägen.

Stillhet över vår tomt
som om alla segrar redan var vunna.

Snö ännu vit.
Blommor ännu vid liv.

Vatten okey.
Innetemperatur likaså.

Alltså inga världskriser.

03 februari 2011

Mosig dag

En rätt mosig dag faktiskt.
Jag är inte på topp idag heller.

Men blir å andra sidan inte stenad som i Kairo,
eller bortspolad som i Queensland,
eller insnöad som i Chicago.

Jag har kunnat vara på jobbet,
ringa Tranås och maila England och förbereda en resa,
och inte minst fått träffa goda arbetskamrater.
Jag har i afton lagat en stark pepparsås mot snuvan
och legat på rygg med datorn i timmar ikväll.

Egentligen en rätt okey dag,
för att inte säga en extremt priviligierad dag.

02 februari 2011

Dimmigt

Sakta smyger dimman in i mitt huvud.
Sätter sig i halsen och kliar mig till en irriterande hosta.
Natten blir orolig och fylld av konstiga drömmar.
Och när morgonen kommer vill jag bara gå och lägga mig.
Tankarna saktar ner och smalnar av.
Dagens fokus blir Läkerol och Kan jang och jos och kiwi och mycket vatten.
Inte alls arbetets utmaningar. Men jag sitter där eller står där vid mitt skrivbord och får en del uträttat till ackompanjemang av diverse attjo och host host.
Tur att jag har eget rum.
Och stanna hemma, nej inte för en huvuddimma och lite kraxihalsen.
Fast lite medömkan skulle sitta bra.

01 februari 2011

Let my people go

"When Israel was in Egypt's land. Let my people go.
Oppressed so hard they could not stand. Le my people go."

Den gamla spiralen kommer till mig när jag ikväll tänker på Egypten.
Men nu är det inte slavar av ett främmande folk som klagar utan landets egna invånare, egytierna själva. Det känns som Polen och glasnost-tiden. Fredliga massdemonstrationer med ett omutligt krav på demokrati. Än så länge går det framåt, men hur stor makt har egentligen Mubarak? Har han polisen och militären bakom sig, eller håller även de på att överge honom?
Bakom kulisserna döljer sig en annan Barak med maktmedel. Om USA nu väljer att stödja demokratirörelsen i stället för maktbalansen, så kan det här få en god upplösning. Men om USA väljer fel, kan Egypten få en uppsving av islamism som kan leda till än värre förtryck än vad landet upplevt hittills, är jag rädd.

En annan fråga är vem som kan träda fram som alternativ till presidenten och ta ett snabbt ledarskap i händelse av hans avgång. Det brådskar om freden ska ha en chans.
Ikväll talar Mubarak till sitt folk och säger att han inte skall ställa upp för omval till hösten. Men förstår han inte att det är nu förändringen måste ske? Ett nytt ledarskap med sikte på fria val och en demokratisk regim måste till för att demonstrationerna skall leda någon vart och demokratin ha en framtid.

"So the Lord said: Go down Moses, way down in Egypt's land.
Tell old Pharaoh to let my people go."