28 februari 2014

Glädjeämnen en torsdag

Det är första gången jag har planterat om blommor i februari, på verandan och iklädd shorts.
Det brukar handla om åtskilliga minusgrader och en blek om än förhoppningsfull sol.
Men idag, efter en heldags regnande igår, var det riktigt varmt ute idag, ca tjugo grader på vår verandra. Så jag skrudade mig som för att möta sommaren och gav i kast med blomomplanteringen.
Onekligen under distraktioner visserligen, men det gick riktigt bra och jag fick 1½ säck jord över som pockar på mer plantering... De arma blomstren stod alla på en förfärlig svältkost och var svårt medtagna. Nu fick de nytt hopp tror jag.
Distraktionerna stod flygtrafiken för. Det har blåst sydvind idag. Därför flögs i landningsvarv precis över mig, och flygnörd som jag är var jag ju tvungen kolla in varenda plan som kom in över sundet från väst och sen svängde åt styrbord söderut för att landa på SFO eller kanske Oakland. Snyggt var det, och mäktigt. Kan inte hjälpa att jag fascineras så av flygplan.

Dagen har dessutom gett ett icke oväsentligt glädjeämne till. I förmiddags, vid orgelpallen i Norska sjömanskyrkan upptäckte jag att jag faktiskt har gjort framsteg i mitt klavertrampande. Jag började öva fastetidens psalmer, och faktiskt kändes det som om såväl händer som fötter emellanåt visste precis vart de skulle. Men inte lär jag mig lika fort som för fyrtio år sedan, det är bara att konstatera.

Men Jan, vad gör det? Unna dig bara att njuta,
fortfarande inte åt hur det låter, utan hur det är skrivet, hur det skulle kunna låta.

Nu har jag hackat ihop grönsaker och stekt köttfärs till en tacosmiddag. Väntar bara på att hustrun ska komma hem från sin verksamhetsberättelse, så ska vi ha lite torsdagsmys.
För i morgon jobbar hon kväll.

26 februari 2014

Våraningar

Det händer varje år när ljuset återvänder och vinterns järngrepp släpper för solens värme. Jag får musikaliska våraningar och börjar leta fram Grieg och Sinding bland mina gamla pianonoter. Nu kan jag inte så mycket av Grieg, egentligen ingenting alls ordentligt. Och jag kan absolut inte Sindings Frühlingsrauchsen. Den är långt över min förmåga. Men jag har noterna och har även tagit med dem hit till San Francisco.

Här har vintern inte precis hållit någon i ett järngrepp. Men ändå. Nu när dagarna tydligt blir längre, och fågelkvitter hörs och grödan återvänder till förbrända marker, då tar jag fram mina nordiska noter och lyssnar in vårtonen. För den finns hos Grieg, inte bara i Våren utan i allt vad han skrivit.

Idag satt jag en stund vid Norska sjömanskyrkans nyligen donerade flygel och slog upp mina fyra fem griegnoter. Och njöt. Inte för hur det lät, men för hur det var skrivet. Skönheten och vårljuset kändes och värmde min nordiska själ och mina klavertrampande, vinterfrusna och ljustörstande händer.

Sen, bara för att inte försvinna totalt i naturromantik och sentiment, tog jag också fram en annan norrman, Harald Sæverud och hans Kjempeviseslåtten och hamrade igenom den. Den reser borst emot nazisternas ockupation av Norge och är alltid bra som korrektiv till allt det nordiska känslosamma och ibland nästan alltför vackra...

23 februari 2014

Låt barnen komma till mig...

Vilken härlig dag!
Jag har fått träffa härliga barn och spelat och sjungit med dem.

Och jag har som ideell medarbetare i SF-församlingen fått döpa ett litet barn.
Berätttelsen om det barnet är så ljuvlig att ni bara måste läsa den.
Den finns här.

21 februari 2014

Oj vilken konsert!

Ända sedan tonåren har jag känt till och älskat verket.
Min far köpte LP:n på 60-talet och den skivan gick varm hemma hos oss. Det är ett mycket fascinerande och fantasieggande verk för stor symfoniorkester byggd på sagan Tusen och en natt. Nu kanske det plingar till hos någon..?

Jag och hustrun gick alltså till SF Symphony på lunchkonsert idag och fick smaka idel godsaker. Först en halvtimmes rolig och instruktiv introduktion till konserten med korta inspelade snuttar av de verk som skulle framföras. Sedan mingel och sorl i foajéerna. Sen klättrade vi upp under taket och satt där och nästan fick svindel både av höjden men också av det vi fick höra under den två timmar långa konserten.

Två verk av Haydn inledde, hans symfoni Le matin och hans cellokonsert i C-dur.
Cellisten Alisa Weilerstein var helt virtuos och rev ner långa applåder.

Och efter en paus kom det. Verket.
Scheherazade, en symfonisk svit av ryssen Nikolai Rimsky-Korsakov. Den jättelika 90-mannaorkestern leddes av en mycket gammal man som nästan stapplade in på scenen. Han hette Raphael Frühbeck de Burgos och var 81 år. Han hade en famlande dirigentstil. Armarna såg tunga ut, och ibland tog han stöd mot ryggstödet under konserten. Men vilken örnkoll han hade på verket och orkestern. Missade aldrig att peta in de olika instrumenten, och han lyckades på något underligt sätt få orkestern att glöda. Vi fick förskräckas åt den grymme sultanen. Vi fick följa med i Sindbad sjöfararens böljegång ute till havs, höra och känna hur underbart vacker sultanens unga hustru Scheherazade var. Vi kunde nästan känna den exotiska lukten över Bagdads folkmyllrande gator. Och sist men inte minst upplevde vi en vacker och böljande men ödesdiger storm till havs. Allra sist lade sig så friden över den arma Scheherazade.

Det var en enormt stark konsert. Nog var verket fantastiskt även på Pappas LP-skiva.
Men detta var en totalupplevelse av mycket stora mått.
Hur skall jag kunna somna ikväll!

19 februari 2014

Gräsänkling

Nu har jag varit gräsänkling några dagar.
Men i morgon kommer hustrun hem igen.
Så, här gäller att köpa nya fiskar för dom gamla har tatt slut.
Och vattna cissusen och hinna in till banken före klockan tre osv.

Nej, kanske inte det, men det är märkligt hur man fungerar.
Ensamheten kan vara vilsam ett par dagar. Man rår sig själv och brer ut sig i sängen.
Gör vad man vill och är lite egennyttig. Samtidigt är man halv och försöker få tiden att gå.

Nej jag behöver inte köpa några nya fiskar eller någon ny cissus.
Men nu börjar nedräkningen.
Har handlat idag och tänkt ut en välkomstmiddag. Och i morgon förmiddag ska här städas.
Med små små steg trappas stämningen upp inför
Återkomsten.

Jag är nog ingen ensamvarg.

17 februari 2014

Fokus i gudstjänsten

I norska kyrkan handlade det idag om Sådd och skörd. 
Predikan hölls kring Jesu liknelse om sådden, 
eller som vi sa förr: Fyrahanda sädesåker i Luk 7. 
Prästen sa på ett bra sätt att vi kan ha de olika jordmånerna (heter det så?) inom oss själva: 
okänslighet för Guds ord, dålig uthållighet, världsliga omsorger eller ett lyssnande hjärta.

Det fick mig att fundera på med vilken inställning jag deltar i gudstjänsten. 
Vilket fokus har jag när jag öppnar kyrkdörren? 
Det kan vara väldigt olika och resultera i mycket olika upplevelser av kyrkobesöket.

Gruppen
Tro om jag är rätt klädd idag? 
Ja se, där är Olle. Han har också kavaj men ingen slips. Bra.
Men där är Kalle, han är lika korrekt klädd som alltid.
Och där är Malin. Henne har jag inte sett på länge. 
Tro varför hon har varit borta? Kanske på resa?
Skönt att ingen sitter nära mig idag. 
Skönt i alla fall att Pelle hälsade på mig.
Nu reser dom på sig. Javisst ja, här ska man stå och här ska man sitta.
Nu går vi till nattvarden. I nattvardkön nickar jag åt dom jag känner 
och trycker kanske någons hand.

Formalia
Det är ett tryckfel i gudstjänstagendan, förresten två.
Har dom verkligen rätt färg på antependiet idag, det ska ju vara grönt, eller?
Och nu hoppade prästen över ett moment. Glömde han, eller var det meningen?
Ska vi verkligen sjunga mej när det står mig och är ett rim på evinnerlig?
Nu reser jag mig först av alla, så att de andra ser att man ska stå här.
Varför blir det alltid så kaotiskt kring nattvardsutdelandet?

Musiken
Oj vad härligt med en riktig orgel!
Nu spelar hon lite väl långsamt. Den här psalmen ska gå fortare.
Idag ska vi tydligen sjunga en ny variant av Lovsången. Den kan inte jag.
Oj vad kyrkokören sjunger falskt/bra idag!
Härligt med lite musik under nattvardsgången. Det känns så inbäddat då.
Wow, vilket postludium!

Organisation
Värst vad dom springer omkring där framme före högmässan! Vet dom inte vad dom ska göra? Det ser ut som om prästen har glömt nåt, för nu försvinner hon ut i sakristian.
Varför kan inte textläsarna gå fram lite tidigare så att vi slipper vänta.
Tänk att det ska ta sån tid att be för kollekten!
Det hade varit bra med en nattvardsstation till idag när det är så mycket folk.

Professionalism
Idag har kantorn nog inte övat så mycket i förväg. Och där spelade han fel igen.
Den här prästen älskar att svänga sig med latin och teologiska uttryck. Är det nödvändigt?
Den här prästen är bra på att leda en gudstjänst. Det flyter och är innehållsrikt.
Varför är det så mycket hokuspokus kring nattvarden?
Nu drog vaktmästaren inte på mikrofonen i tid, igen! 

Folklighet
Vår präst kan verkligen ta folk. Vilken tur att det är hon idag.
Härligt med gamla invanda psalmer.
Nu ska prästen ta i hand igen och tacka för gudstjänsten. Men vet han vad jag heter?

Diakoni
Vad bra att dom säger ett välkommen innan klockringningen. Det liksom samlar oss.
Bra också att vi får hälsa på varandra under fridshälsningen.
Men varför har vi inte alkoholfritt nattvardsvin? Olle är ju här idag. Och barnen?
Inte ett ord i predikan idag om vårt uppdrag i samhället. Bara om själen.
Bra att förbönen är lokalt fokuserad och inkluderar dem som har det svårt.
Hur ska dom sörjande se när vi tänder ljusen för de avlidna?
Borde vi inte sitta lite mer mot varandra i stället för bakom varandra?

Såna här tankar och andra liknande kan jag ha när jag sitter i kyrkan, och säkert gäller det fler än mig. Det blir lätt olika olika söndagar vilket kan bero på mycket. Men jag försöker skärpa till mig när jag upplever att jag inte har rätt fokus. För fokus måste jag ha på det som verkligen gäller, det som gudstjänsten handlar om. Fokus måste ligga på mitt och de andras möte med Gud, visserligen i ett socialt rollspel, i ett liturgiskt skeende, men allt skall ju främja det viktigaste, eller hur? Och då måste även jag själv främja mitt gudsmöte! 
Det handlar då inte alls om det yttre, hur det eller det fungerar idag, hur den och den uppför sig och hur prästen eller kantorn har förberett sig. För om sådant hamnar i mitt fokus, så kommer Gud i bakgrunden, och det viktiga blir dolt bakom en massa annat.

Är vi så andligen döva eller ofokuserade,
att vi blir förvånade när någon sitter försjunken i bön innan gudstjänsten,
eller efter nattvarden?
Jag får inte glömma det viktigaste: 
Jag är här för att möta en Gud som älskar mig och vill ta emot mig och min tillbedjan idag. 
Ingenting yttre är viktigt när det kommer till gudstjänstens insida. 
Där är det jag och Gud tillsammans med hela den världsvida kyrkan. 
När jag går fram till nattvarden, gör jag det med vännerna här i kyrkan, 
men också med alla dem i Härnösand, Luleå, Tanzania, Umeå, Sydafrika, Fredrika och Boden. 

Om jag börjar där och  har mitt gudstjänstfokus där, 
så kommer jag att slippa många irritationsmoment i gudstjänsten. 
Och då kan Gud lättare bli det levande centrum kring vilket hela gudstjänsten rör sig.

14 februari 2014

Stadsvandring

Det är en fascinerande stad vi bor i.
Idag hade jag ett ärende igen till andra sidan San Francisco.
Tog bussen åt söder genom de italienska kvarteren i North Beach och Chinatown,
bytte buss inne på Union Square och åkte sedan vinkelrätt västerut genom Japantown ut till Laurel Heights. Där inköptes en ny sladd till min dator.

Sedan promenerade jag tillbaka, men sneddade nu diagonalt längs "hypotenusan" för att komma direkt hem till Russian Hill. Det blev en 1½ timmes vandring genom intressanta neighborhoods med fantasifulla husfasader, spännande gatucaféer, mysko gränder, möbelaffärer, kvartersbutiker och restauranger. Och hela tiden uppför och nedför över de böljande kullarna med sina hänförande utsikter.
Det var solsken och vårvärme idag, så promenaden blev riktigt angenäm. Inte förrän jag kom närmare norra hamnen där vi bor, drog dimmorna in kyla från havet.

Jag fascineras över att denna stad har så många identiteter, kulturer, stilar och spännande ställen. Till och med vädret växlar inom stadens hank och stör.
Nu är det kväll och mörkt, och brosirenen ljuder med sitt a-mollackord i dimman över Golden Gatesundet. Good night, SF.

11 februari 2014

Återställd

- Så - jag har inga restriktioner nu..?
- Nej, du kan göra vad du vill hädanefter.
- Jag skall alltså ta mina mediciner, men annars inga begränsningar.
- Ja det stämmer.
Jag är hos en hjärtdoktor på koll ett halvår efter min hastiga hjärtoperation i augusti.

Hur kan man tacka Gud?
Det här är bara alltför stort!
Jag som har varit rädd för överansträngning, för hjärtarytmier, för det ena och det andra.
Det doktorn nu säger betyder vad jag förstår,
att jag från och med nu är att betrakta som frisk..?

Vad gör man då?
Tackar doktor och Gud och trofast hustru och oroliga barn.
Och sen gäller det att våga leva. Som om inte...

Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
det är medicinen hädanefter
on top of the others.

Thank you, Lord.

10 februari 2014

Körsång igen!

Länge har jag varit som en varg utan flock. Men idag fick jag mig en flock igen.
Kände pirret redan i morse: Idag är dagen K som i körsång. Idag ska vi börja sjunga tillsammans i svenska församlingen. Om nu någon kommer vill säga. Visionen var att försöka samla sångintresserade till en stunds övning efter högmässan och kyrkkaffet och sikta på att sjunga ett par sånger i nästa månads gudstjänst. Och efter den här dagen vågar jag tro på en liten kyrkokör den 9/3. Tolv personer dök upp till övningen, fler än jag alls vågade tro på. Och ändå vet jag om några till som hade velat vara med. Det var ju busväder, så några fick vända hem eller kom sig aldrig iväg.
Jätteroligt att få leda sång igen. Det här var ju en helt öppen match. Skulle alls några komma, hade de körvana eller var de nybörjare? Skulle repertoaren som jag hade valt vara för lätt eller för svår osv? Tusen frågor.
Vi började med en liten uppsjungning och tog oss sedan in i flerstämmighet via ett par kanons som står i psalmboken. Sen sjöng vi både tre- och fyrstämmigt, och helt plötsligt hade jag en skönsjungande blandad kör framför mig.
Detta är något stort som händer när människor kommer samman och öppnar sig och provar att sjunga ihop. Och så stämmer det, och det blir så roligt! Och så låter det så bra till och med!
Att få vara med och locka och hjälpa människor att skapa något vackert tillsammans med andra, det är fantastiskt.

Det kanske ligger något i det en av nybörjarna sa när jag för ca tjugofem år sedan startade Ersbodakören i Umeå:
- Jag vill vara med och lära mig sjunga i kör, för jag har märkt att körsångare är gladare än andra människor.

07 februari 2014

En prick i universum

I Psaltaren 8 sjunger sångaren:
När jag ser din din himmel, din fingrars verk, månen och stjärnorna som du har skapat, vad är då en människa, att du tänker på henne, eller en människoson, att du låter dig vårda om honom?

Och nu kan vi se jorden på längre avstånd än någonsin förut.
Tanken svindlar.
Men tur att det inte är så här som Gud ser oss...

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18313454.ab

06 februari 2014

Träningsvärk

Efter att i två dagar ha skruvat ihop en ny dubbelsäng från Ikea har jag nu en sån våldsam träningsvärk att jag knappt kan gå. Mer än pinsamt. Så matt blev jag av jobbet att jag sov middag två gånger idag. Jag fruktar att det här har att göra med min ålder. Att kondis blir mer och mer färskvara ju äldre jag blir. Kanske någon klok människa kan svara på om det är så.
Kanhända jag också har blivit lite väl harig vad gäller att ta i efter förra sommarens hjärtoperation. Kanske jag borde sluta identifiera mig som konvalescent och börja träna ordentligt, inte bara tänka vila och promenader.
Tror jag ska ta ett snack med mågämnet mitt som kan det här med gym och fys och sånt.
Men först ska gubben stappla till sin nya sköna nya säng.
Godnatt.

04 februari 2014

Intelligenta bilar

Slog på tevenyheterna ikväll.
Fick höra att man nu har utvecklat en teknik som gör det möjligt
för min bil att kommunicera med din bil så att de inte krockar.
Eller för den delen med ett barn som springer ut i gatan, så att jag inte kör på ungen ifråga.
Bilindustrin lär stå på tå för att införa den tekniken.
I förlängningen skall den göra bilproduktionen billigare, genom att vi inte kommer att behöva samma robusta bilkonstruktioner längre, när sannolikheten för en bilkrock minskar genom de radarstyrda datavarningssystemen.

Men -
Kommer det inte att medföra att Storebror ser mer av våra privata förehavanden,
vart vi kör, hur vi kör?
Jovisst. Och då kan företag följa oss på vägen och skicka reklam och informationer som vi kan behöva just där just då. Är det inte smart så säg..?!

Tänk att det alltid skall vara så att ett plus motsvaras av ett minus.
Att alla Guds gåvor kan användas till människans gagn eller fördärv,
till trygghet eller hot,
till frihet eller tvång,
till hjälp eller stjälp,
till ont eller gott...

Och ändå måste vi följa med i utvecklingen...

03 februari 2014

En dag av ljus

Och ändå har det inte varit Kyndelsmässodag idag här i USA.
Men en dag av ljus har det varit.
Och ändå har inte solen skinit.
Kanske just därför.
Men inte bara därför.

Det har varit min första söndag sedan återkomsten från nära och kära i Sverige.
Så jag har haft mycket att tacka för i dagens gudstjänst:
Barnen, mina kära barn!
Och hustruns barn, mina kära bonusbarn.
För att inte tala om alla våra gemensamma barnbarn,
åtta stycken i Sverige plus de fyra som finns på den här sidan jorden.

Men inte bara därför.
Det regnade i morse,
och det har det inte gjort på ett helt år, förutom de tre dagarna som jag minns.
Kalifornien är snustorrt och behöver väta.
Kanske det inte blir några viner eller apelsiner det här året?
Det pratas om vattenransonering i vår.
Jag har själv börjat spara på vattnet i diskhon, men vad hjälper det?
Vi behöver en rejäl rotblöta!

Dagens gudstjänst i Norska sjömanskyrkan leddes av deras utlandschef i Bergen, en präst som hette Jan-Tommy och som var väldigt behaglig, samtidigt utmanande. Jag gillar ju de norska gudstjänsterna, de känns så seriösa och omges av så mycket glädje och gemenskap.
Men inte bara därför.

Någon var där som rörde vid mitt hjärta.
Och det var varken prästen eller pianisten eller predikan eller musiken eller kyrkkaffet eller alla de goe norske mennesker. Det var någon Annan. Någon som frågade mig varför jag går förbi alla tiggarna på gatan med försvaret att jag ger min kollekt i kyrkan. Någon som betygade mig sin kärlek, trots alla mina tvivel. Någon som (jag vet det) har löst mina svåraste livsfrågor, men som jag ägnar så lite av min tid.

Det kallas Nåd.
Oförtjänt värme och ljus,
i kyrkan ofta kallad Kärlek.

Ett stråk av denna Nåd föll över mig idag vid nattvardsgången
och fyllde min dag av ljus.
Ja även förkunnelsen, musiken, gemenskapen, samtalen, alltsammans.
Det blev så ljust.
Kyndelsmäss!

Och vi går mot vår.