27 mars 2016

Påskropet

Två kvinnor möter mig vid graven.

Den ena niger värdigt när hon möter med psalmboken i kyrkan
och säger så ödmjukt hon bara kan:
- Kristus är uppstånden. Med ett snabbt leende.

Den andra möter mig på Facebook, där jag skrivit något inför dagens uppståndelse.
- Heja, Jesus! skriver hon.
Bara det. Rakt på. Utan fromleri eller påstådd fromhet alls.
- Heja, Jesus! 
Ritualisten i mig tycker mycket om ordningar och traditioner.
Jag har alltid gillat påskropet. Idag hann jag precis in i domkyrkan innan Domprosten hälsade församlingen med: Kristus är uppstånden! Och hela kyrkan svarade: Ja, han är sannerligen uppstånden! Så har kyrkan ropat i tvåtusen år, och gör så än idag. Jag gillar sånt.
Men det finns en risk i allt. Idag kände jag av risken av stelnade former, ord utan autenticitet, former utan kött och blod. 

Nej idag kändes påskropet inte alls lika starkt och roligt som min kära dotters egna korta och kärnfulla påskrop: Heja, Jesus!


23 mars 2016

Morgonmässa i Härnösand

Jag vaknar kl 05 när det ljusnar ute. Inser att jag är i Sverige och i mitt blivande hem i Härnösand.
Gårdagen finns kvar som en dovhet i huvudet. Resan hit tog 23 timmar från dörr till dörr.
Stiger upp och letar rätt på kaffepulvret och gör en mig smörgås till frukost.
Sedan får vi se. Om jag inte kan somna om, kanske jag går i onsdagsmässan, tänker jag.

Ett par timmar senare går jag genom en vårvintrig stad, bländad av morgonsolen.
Här är så vackert, så kallvackert. Solkallvackert.
Domkyrkan lockar och jag styr stegen dit.

I Johanneskoret väntar Gud på mig,
och flera gamla vänner och arbetskamrater höjer ögonbrynen vid min åsyn.
En ensam dämpad kyrkklocka ringer till mässa på Dymmelonsdagen.
Jag blir lycklig av att få höra en riktig kyrkklocka, som dessutom tonar i en liten ters, en mollters.
Passande i Stilla veckan.

Sedan blir jag lycklig av att få höra en riktig kyrkorgel, dessutom så väl trakterad.
Den värdiga inledningen till 395, Tyst likt dagg som faller... och den för dagen långsamma psalmsången, lyfter fram veckans allvar och stillhet.

Vår präst går fram och talar utan koncept, ber oss trycka på pausknappen och bli stilla under den halvtimme som mässan tar. Leder oss sedan in i ett mycket träffande möte mellan det hon kallar Vår personliga berättelse och Den Stora berättelsen i Bibeln. Jag får spegla min korta men unika berättelse i Den stora berättelsen. För de hänger ihop.

Det är så sparsmakat inrett och prytt därframme i koret. Enkla robusta nattvardskärl som vittnar om en krukmakares dagliga värv. Och som kontrast, ciboriet i silver där det invigda nattvardsbrödet förvaras, vittnande om det mänskliga som Gud gör heligt i nattvardens möte mellan himmel och jord.

Jag blir så välsignad denna morgon, av allt det vackra, av stillheten i den enkla gudstjänsten,
och av alla välkomnande kramar efteråt.
Tack!


07 mars 2016

Västernväder

Idag har jag tur vad gäller vädret.

Dagen börjar uppe i Seattle, två timmars flygtid norrut.
Där bor systersonen med sin familj och jag har tillbringat helgen med dem.
Seattlevädret är 1. Oberäkneligt.  2. Oberäkneligt.  3. Oberäkneligt.

Hade planerat att stiga upp och klippa deras vårlånga gräsmatta innan flyget skulle gå.
Igår var det ju så soligt och fint.
Men därav blir det intet idag. För det regnar.

Efter frukost skiner dock solen igen, och vi bestämmer oss för en utflykt under förmiddagen.
Den halvtimme det tar att göra i ordning oss själva och inte minst deras lille 1 1/2-åring,
innebär att när vi sätter oss i bilen, börjar det regna igen.
De luttrade Seattle-föräldrarna vill ändå, fulla av förtröstan, att utflykten skall bli av.
Så vi skyndar ut till deras bil för att åka ut till Discovery Park nära fjorden som leder in mot Seattle. Där finns en fin och orörd park att strosa, vandra, lunka, löpa i.

Föga inspirerade ger vi oss iväg.
Systersonen förbereder sin morbror på att i värsta fall blir det här bara en biltur...
En halvtimme förflyter i trafiken under relativ tystnad.
Mina arma värdar känner väl att de måste hitta på något när jag äntligen har kommit till dem.
De vill ju visa sin stad. Och det är precis vad som sker.
Seattle är en stad i ständigt novembergrått om vintern.
En mossbelupen stad på grund av hav och regn.

Vi kommer ut till Discovery Park och parkerar.
Ingen gör sig någon brådska att komma ut ur bilen.
Det droppar därute.

Men vi tar tjuren vid hornen, stärkta av min värdfamiljs lakoniska utsaga:
Om man bor i Seattle får man inte låta sig hindra av lite regn, för då kommer man aldrig ut.
Den lille stoppas omsorgsfullt ner i en ryggbärsele med såväl storm- som regnskydd.
And off we go, In the early morning rain...

-Jan is going to be soaked, hör jag framför mig mellan mina två värdar, när de ser hur jag är klädd.
Jag klafsar efter deras stövlar i mina gymnastikskor (ja, jag vet, det heter inte så numera).

Inte många intressanta diskussioner förs under vandringen.
Men vi kommer ut mot havet.
Och där bevars! Klarnar det upp.
Jag ser havsviken, fjorden och där bortom en ö.
Min värd förtäljer mig att där, bortom ön reser sig mäktiga berg ut mot havet.
Jovisst, säkert..! Jag ser bara dis, dimma och regnmoln.

Men solen lyser likväl och den lille får gå och undersöka stigen.
Han hittar inte många stenar. Blir snart grinig och vill bli buren.
Promenaden blir rätt begränsad, så att säga både i tid och rum.
Molnen hänger tunga, men så länge vår utflykt varar, är det uppehållsväder.

Vi kommer så småningom hem till deras hem på NE 90th Street.
Jag stänger min väska, kramar familjen och får skjuts ut till Seattle/Tacoma Intl.
Under vägen ut dit öser regnet ner. Vi ser en dåre våga sitt liv i en omkörning i regnet.

Och så - Vips lustigt är jag nere i San Francisco igen.
Där hänger molnen tunga och det droppar lite medan jag väntar på shuttlen till parkeringen.
Vid parkeringen är det lugnt, inte en droppe medan jag hämtar ut bilen.
Beger mig ut på Highway 101 den halva timmens körning upp till the SF City.
Då får jag slå på vindrutetorkaren. Det duggar.
Nej det småregnar faktiskt.

Jag parkerar i backen nedanför kyrkan och går med min handbagageväska ner till oss.
Väl inkommen inom hemmets trygga väggar hör jag på nyheterna att man förväntar två timmars förseningar i flygtrafiken ikväll på grund av "the Storm".
"The Storm" är inte mer än ett med svenska mått mätt ordinärt regnväder.
Men visst, här i det torkdrabbade Kalifornien är det ovanligt med regn överhuvudtaget.
Så minst blöta blir i teven snart till "a Storm" med ty följande förseningar.

Nu när klockan är åtta drygt på kvällen, skvalar det faktiskt ner ordentligt där ute.
Jag är glad att Västernvädret inte har spelat mig ett större spratt idag.

Fast förresten - nu har regnet slutat.
Eller kanske inte...?