Påskropet

Två kvinnor möter mig vid graven.

Den ena niger värdigt när hon möter med psalmboken i kyrkan
och säger så ödmjukt hon bara kan:

- Kristus är uppstånden. Med ett snabbt leende.

Den andra möter mig på Facebook, där jag skrivit något inför dagens uppståndelse.

- Heja, Jesus! skriver hon.

Bara det. Rakt på. Utan fromleri eller påstådd fromhet alls.

- Heja, Jesus! 

Ritualisten i mig tycker mycket om ordningar och traditioner.

Jag har alltid gillat påskropet. Idag hann jag precis in i domkyrkan innan Domprosten hälsade församlingen med: Kristus är uppstånden! Och hela kyrkan svarade: Ja, han är sannerligen uppstånden! Så har kyrkan ropat i tvåtusen år, och gör så än idag. Jag gillar sånt.
Men det finns en risk i allt. Idag kände jag av risken av stelnade former, ord utan autenticitet, former utan kött och blod. 

Nej idag kändes påskropet inte alls lika starkt och roligt som min kära dotters egna korta och kärnfulla påskrop: Heja, Jesus!