31 december 2012

Nyårsafton 2012

Das alten Jahr vergangen ist.
Snabbt jagar stormen våra år...
Sveerige..!

Nyårsmelodierna ligger redan klara på den inre skivtallriken.
Lika vemodigvackra allihop.
Passar min själs läggning.

Och ändå inte.
Jo visst har jag lagt ros på grav även detta år.
Visst går åren fort, och visst är hemlandet mig kärt.

Men det har inte varit ett år av vemod.
Utan av uppbrott och bladvändning.
Vad står på nästa sida?

Pensionering inför kommande utmaning.
Bil- och husförsäljning och jul i sommarstugan.
Farväl till jobb och vänner och Härnösand.

Snart har jag skottat mig fram till ett USA-visum,
kan lämna snöskyffeln och ge mig iväg med hustrun.
Ser fram emot ett spännande år.

Samtidigt - med en kusin på IVA efter en bilkrock -
vetskapen om korthet, skörhet, evighet.
Idag lever jag.

Tack.

27 december 2012

Äntligen över

Som jag har väntat.
Nog för att december alltid är en tung månad.
Jovisst, advent lyser upp, men ändå.
Solen gömmer sig,
vintermörkret regerar,
natten leker med dagsljuset,
hyllar iskylan.

Vi har inte sett solen på hela december.
Det har varit molndag efter molndag,
snönatt efter snönatt.
Och ett och annat snöoväder.

Men idag,
en vecka efter krönet,
midvintersolståndet,
kom hon,

Solen!

Jovisst,
kall och blek och kortfattad,
mycket kortfattad,
men Solen!

Löftesrik.
Ljus.
Kontrastrik.

Vi myllrar ut med våra kameror
under de två timmar
solen är uppe.

Plåtar hej vilt.
Snödrivor, vita granar, ett iskallt torp, en översnöad skogsskördare.
En uppskottad stig, en välplogad väg, en vacker röd stuga.

Rena soleuforin.
Äntligen är vi över det värsta mörkret!

25 december 2012

Juldagen 2012

För första gången på väldigt länge kunde jag sitta tillsammans med min kära Åsa i kyrkbänken under midnattsmässan. Hon har alltid varit i tjänst, först på Café Trädgårn och sedan på midnattsmässan. Och det har varit bra och mycket upplevelsefullt, det med.
Jag har kunnat vara med som volontär på Trädgårn och göra jul för dem som annars inte skulle få mycket till jul. Men nu när hon har påbörjat sin tjänstledighet och väntar på visum till sitt nya jobb, kunde vi avnjuta julaftonen utan några offentliga förpliktelser alls.
Åsas efterträdare klarade skivan med glans, såväl caféet som mässan. Och vi fick uppleva mässan sida vid sida som vanligt folk. Fantastiskt.

Idag när det grydde framåt kl 9 vaknade jag till liv. Efter en kopp kaffe och en snabb okulär besiktning av ägorna genom fönstret tog jag på mig min urgamla röda vinteroverall och gick ut till morgonpasset med snöskyffeln i drivorna. Sedan avnjöt vi en TV-gudstjänst i ryggläge samt en rolig Händel-konsert och halva Ronja rövardotter, innan syster Ulla och svägerskan Kathy kom ut till vår igloo på juldagskaffe. Jätteskoj, särskilt som det är helt unikt att båda två, som till vardags bor i USA, just nu är här och kan komma förbi på kaffe. Många familjer vet inte hur bra dom har det. Men just nu har vi det också. Till all lycka hade Benka plogat vår väg under Händelkonserten, så de hade rena autobahn hit till oss. Och jag skyndade mig ut och tände islyktan och en marschall vid bron. Det är så roligt med Kathy. Hon vet ingen gräns för sin entusiasm över allt svenskt hon får uppleva under sin korta sverigevistelse. Jag är så tacksam för mina två, nej tre systrar.

Sedan lägrade sig mörkret och friden över Ytterskog. 
Hustrun och jag tog oss en ficklampspromenad i mörkret längs autobahn 
och inpräntade alla snötyngda granar i minnet. 
Ute lyser vår marschall. 
Och vi ska nu äta middag.

18 december 2012

Stugliv

En vecka har vi nu bott i Ytterskog i vår fina lilla sommarstuga.
Inget yrkesarbete för någon av oss,
inget radhus att ansvara för,
inget bohag nästan, och ingen hund.
Vi är färdiga för uppbrott men ställer oss in på att stanna här några veckor till.
Men det betyder inte att vi saknar göra.
En enda morgon har jag sluppitt skotta en timme för att komma ut till bilen. En enda.
Här har fallit ca 65 cm snö under veckan, och då är det bara en sak som gällt,
och det är att hålla de viktigaste vägarna öppna, dvs till bilen och till vedboden
och att ha en ficklampa tillreds vid sängen.
Jodå, vi har elvärme, men med dessa snömängder över granar och elledningar,
så vet man av erfarenhet att strömmen kan gå när som helst.
Lyckligtvis är det inte särskilt kallt, men ändå.
Ovanpå den vanliga snöskottningen så var det idag dags för vinterns första taksnöröjning.
En vanlig vinter gör jag det tidigast i januari-februari.
Det gällde att få ner den meter snö som hade packats på storstugans tak,
och att sedan få undan snöraset från gångvägarna därunder innan det fryser ihop.
Ja man lär sig.
Men jag är rätt mör i ryggen nu, och ändå är hela baksidan av taket kvar att skotta.

Sedan har ju K och M fått barn, väl tajmat med tanke på att mormor ännu var kvar.
Så vi har gett dem lite coachning inför allt det nya under den här första veckan.

Jag vet inte hur allt det här skulle ha gått om vi dessutom hade haft arbeten att sköta.
Vi har haft fullt med jobb utan ett jobb.

13 december 2012

Oj vilken vecka!

För en vecka sedan, torsdag den 7/12, är det snöoväder, och då kommer vår flyttbil.
Vårt bohag bärs ut och körs för magasinering till Södertälje.
Sängar, bokhyllor, sittgrupp, matgrupp, pianot, cellon, gitarren, teven och all bråte
som vi omgett oss med i Härnösands finaste radhus.
Vi ställer in oss på att få flyttstäda i lugn och ro under andra adventshelgen.
Men därav blir intet. På lördag morgon ringer Åsas dotter K. Vattnet börjar sippra och hon har fått värkar. Sedan handlar hela den dagen om henne och hennes barnafödsel.

Vi lyckas ta oss ut på skogsvägen till riksnittio i snövädret.
Och kl tolv kör jag den blivande modern, hennes man och moder till länssjukhuset i Sundsvall. K har  fem minuter mellan värkarna och det känns lite bråttom.
Vad händer då?
Jo vi hamnar i världens bilkö på grund av två plogbilar längre fram som plöjer väg i 30 km/tim. Har aldrig varit med om en längre färd mellan Härnösand och Sundsvall.
Men det går bra.Vi hinner fram gott och väl.

K skrivs in och läggs på en förlossningssal. Och kl 23.25 föder hon en son efter ett otroligt imponerande förlossningsarbete tillsammans med sin man M. Ja jag vet, för både den blivande mormodern och hennes make är närvarande under hela förlossningen.
Känslan är otrolig. Filmer spelas upp för mig från mina tre egna barns födelse i Uppsala 1971 och Boden 1973 och 1981. Nu är det trettioett år sedan sist och, ja just ja, just så här är det. Obeskrivligt och välsignat. Klockan fyra på nattmorgonen kommer vi hem till vår tillfälliga bostad i skogen. Och finner att vägen från riksnittio inte är plogad. Så vi får pulsa från bilen in till vår stuga där vi stupar isäng kl 05.

Sedan handlar andra advent 2012 om att ett barn har kommit till oss från Gud
liksom alla våra barn och barnbarn tidigare.
Vi pendlar mellan sjukhuset och flyttstädningen av radhuset.
Och stupar däremellan isäng ute i skogen.

Och så igår kommer dagen.
Vi har städat färdigt, gnott i prång och skrymslen,
i skåp och lådor, bakom element och ovan dörrfoder,
och kan överlämna huset närmast kliniskt rent till vår köpare.
Efter att ha lagt nycklarna på bordet och tagit emot hans betalning,
kör vi till länssjukhuset för att hämta hem den nya familjen.
Tack och lov att vi båda har slutat våra jobb. Hur hade gått annars?
K och M och deras lille son trängs in vår lilla Skoda Fabia.
(Ja, vi har skaffat en riktig bilbarnstol.)
Och sedan kör vi i triumf tillbaka till Härnösand,
Tror vi ja.

För om vi på nervägen fick problem med att komma fram, så är det ett intet emot vad vi nu möter. Vid Midlanda hamnar vi i en bilkö igen med den unga familjen och blir sittande där i en hel timme medan en lättare krock röjs undan där framme. Den unga modern i baksätet är hungrig, och jag fruktar att även hennes son snart ska vakna och krisa. Till slut tar jag saken i egna händer och kör om till höger om hela den framförvarande kön och svänger in mot Söråker. För då kan man sedan ta snedvägen upp till Torsbodamacken och komma ut på E-fyran där igen. Väl inne i Söråket gäller det att i snöfallet hitta avfarten till E-fyran och Statoilmacken. Men jag inser att min erfarenhet är mycket ringa av Söråker, så det är bäst att stanna och fråga. Men vem är ute en kväll som denna?
Jo där är äntligen en människa ute och skottar.
Jag stannar och frågar hur man bäst tar sig ut till efyran.
En förvirrad sydostasiatisk min möter mig under en kapuschong.
- Efylan, jaså efylan,,! Jag hämta kata. Du fål se kata.
- Ghaaa..!!

När jag sedan får se kartan, inser jag var avtaget mot E4 norrut är och hittar min väg.
Tack och lov. Vi kommer fram innan den lille Simon vaknar. Vi kan levera honom med föräldrar tlll hans första hem. Sen kör jag med hustrun åter ut till skogen och stapplar isäng.
Så här har det varit, helhektiskt den senaste veckan.
Och ändå skulle den inte kunnat vara mer levande!

07 december 2012

Ambivalens

Efter några intensiva flyttdagar kan jag nu konstatera att huset är tomt,
vårt bohag på väg till magasinering i Södertälje,
och att vi har börjat städa ut oss ur radhuset.
Hoppas att rätt saker for med flyttbilen och inte fel,
typ sånt som vi kommer att behöva i USA eller nästa sommar här hemma.

Det har gått väldigt fort det här. Vi fick gno järnet för att hinna sortera och slänga och bestämma innan dom kom. Och sedan blåste det bara till, och så var sagan all i världens bästa och trivsammaste radhus. Jag ser fram emot vårt amerikaäventyr men har under de senaste dagarna mest känt sorg. Det här med att skicka bort lille Mozart tog mig ordentligt. Jag har haft märkbart svårt att riktigt fokusera och komma igång med det som måste göras. Tur att jag är gift med en drivande arbetsledare.

Ett bekymmer dessa dagar har också varit snön. Det är knappt man kommer sig in till torpet med bil nu, fast Benka plogar då och då. Det snöar igen på en natt och då får jag handskotta mig de hundra metrarna över bäcken och upp till bilen. Sen gäller det att inte köra fast.
Och på hemvägen från stan får jag ta fart ute på gamla efyran och braja in på vår skogsväg förbi den öppnade bommen och hoppas att farten räcker för kurvbacken.
Hittills har det gått bra som tur är.

Ikväll när alla tak och väggar var sopade, kunde vi se fram emot en middag hos vänner i grannskapet. Det blev en härlig och tröstande kväll, samtidigt som även det umgänget präglades av avskedskänslor.

Varför är inget antingen-eller bara? Varför måste allt vara så både-och...??
Jag menar, vi vill göra det här och ser fram emot att få komma till San Francisco och bo där ett par år. Men det förutsätter en massa uppbrott, och det känns. Vi har båda två slutat jobb som vi trivts med. Häromdagen körde jag hunden till en jättefin fostermatte, men det vill jag helst inte tänka på för då kommer tårarna. Vi har sålt vårt radhus och nu också brutit upp från ett jättetrivsamt hem. Och vart vi än går möter vi människor som visar sorgsna ansikten. Grannarna tycker det är snopet att vi flyttar efter bara två år. Församlingsbor har svårt att förstå att vi inte vill bo kvar och fortsätta inom kyrkan här.

Samtidigt har jag märkt att många också säger att vi förstår att det kan vara stimulerande med en omväxlande utmaning. Ni gör säkert rätt som passar på när chansen ges.
Fast vi skulle vilja ha er kvar.

Det är både och, alltihop. Hela livet egentligen.



03 december 2012

Avsked

Han följde mig som en hund idag.
Som om han visste.
Vi har alltid haft grejer ihop, Mozart och jag.
Han har följt mig i alla sysslor.
Här i stan och ute vid stugan.

Men idag var det som om han visste.
Fast han inte visste.
Följde mig vart jag än gick.
Ville inte missa ett ögonblick.

Det drog ihop sig till överlämning.
M som så varmhjärtat sagt sig vilja ta honom till sig
var beredd idag.
Och vi insåg att det nog är dags.

Insikten fick mina tårar att stiga.
Det kändes bara så outhärdligt mycket avsked!
Hela dagen följde han mig.
Kollade vad jag gjorde,
tittade på de påsar jag bar till dörren.
Följde mig från rum till rum.

Till slut bar jag hans säck med torrfoder till dörren,
hans kasse med bajspåsar, leksaker och saxar.
Då var det som om han fattade.

Jag satte mig med honom och lät tårarna flöda.
Lilla Killen!
Han slickade min hand.

Sen tog jag fram kopplet och gick mot dörren.
Vår lillle  Cavalier King Charles vid namn Mozart
kom och gick sin vana trogen i snaran
och följde mig ut.

Vi gick till bilen med allt pick och pack.
Och Mozart lämnade vårt hem.

Morgonrodnad

I morse,
när hustrun hade återlämnat både jobbtelefonen och jobbnycklarna,
såg hon mig i ögonen
och sjöng:
Idag är det bara du och jag. Idag är det bara vi två...

02 december 2012

1:a advent

En minnesrik dag.
Åsa slutade som diakon i domkyrkoförsamlingen
och avtackades i högmässan med efterföljande kyrkkaffe.
En maxad sexårsperiod är till ända, och vi kan börja se mot framtiden.

Som grädde på moset blev vi bjudna till syster A på middag ikväll,
och det var hur trevligt som helst.
Debriefing typ, och mycket skratt och glam.

Sen - och nu kommer jag till dagens motbild -
sen beställer vi en taxi hem och säger hej då till släkten.
-Sätt dig i framsätet du, säger hustrun och ger mig pengar.
Jag gör som hon säger. Det gör jag nästan alltid.

-Hej. Taxichauffören och jag växlar en blick medan han frågar vart vi ska.
Sen kommer det bara ur hans mun, sådärsomomdetärensjälvklarfråga:
-Ska det vara seniortaxi?

Ska det vara seniortaxi???
Det behövdes alltså bara en blick på mig för att ställa frågan.
Jaha, det är  bara att vänja sig, tänker jag, medan hustrun frustar i baksätet.
Jag får väl bjuda på det efter den härliga adventssöndagen.

29 november 2012

I utrikeshallen

Troligen sista startutropet.

Flockar av gäss i skyn
under snötyngda moln.

Skyndar mot gaten.

28 november 2012

Tjuvstart

Ja, jag måste erkänna det.
Jag har gjort advent en halv vecka för tidigt.
Har satt upp ljusbågar och adventsstjärna och lagt ut en julmatta.

Kan inte hålla mig i ångesten över att vi helt missar advent-jul i vårt radhus.
Det är ju formellt inte ens vårt radhus längre.
Om två veckor ska det vara utrymt och städat och någon annans.

Tar alltså mod till mig och plockar fram ett och annat ur jullådorna
som snart ska magasineras i Jönköping, Malmö eller Luleå
och tänker att liite advent-jul måste vi väl få ha, om vi nu inte kommer iväg före jul.

Drar alltså iväg ut till Ytterskog idag efter morgonmässan.
Bär och släpar sommarkläder, adventsljusstakar, bokhylla, vädringsställ m.m.
Men vår trotjänare Mozart är så glad, skuttar vilt omkring och gnuggar sig i snön.

Lilleman, hur ska det bli för dig när vi åker?
Det blir säkert bra, eller hur?
Nästa sommar kommer vi tillbaka hit. Visst känner du igen oss då..?

Dagsljuset är kort nu, så det gäller att skynda på.
Jag tar fram en nyinköpt brolampa till lillstugan.
Läser omsorgsfullt instruktionen inne i rumsvärmen.

Skruvar sedan upp lampan på lillstugebron
medan fingarna sakta domnar bort.
Men det går bra.

Sätter sedan ut och tänder fyra ljusbågar i storstugans fönster
samt en adventsstjärna,
och lägger en fin rödgrön matta på golvet.

Och Det Blir Så Fint!

Här kan vi absolut fira jul om så behövs.
Julförsäkringen är tecknad.
Ljusen lyser! Inga problem om USA-visat dröjer.

Och kvittot ikväll när hustrun gick upp mot stugan:
- Vad fint du har gjort det!
- Hosianna i förtid!

26 november 2012

Nu börjar nedräkningen

Nu vet vi att vi har en köpare till vårt radhus, tack och lov. Vi skrev kontrakt förra veckan!
Det gör det lättare att tro på att vi kommer iväg till San Francisco. Den gångna helgen firade vi med ett slags Thanksgiving och hade barn, syskon och syskonbarn här på en middag, som jag vid välkomstskålen visst råkade kalla Den sista måltiden...
Och idag har vi gjort upp med flyttfirman om att dom ska hämta vårt bohag nästa vecka. 

Så vi får nog säga att nedräkningen har börjat på allvar nu. Detta trots att vi ännu inte har något utresedatum. Den bollen ligger hos amerikanska ambassaden. Först när vi har ett visum kan utresan bokas. Det är möjligt att resan inte blir av förrän i mitten på januari, eftersom vi inte får komma till ambassaden för en visumintervju förrän 10/1.

I alla händelser ska vi nu börja med att tömma och överlämna huset. Sen räknar vi med att bebo vår sommarstuga från Lucia och fram till utresan. Ser framför mig en jul i Ingemnansland med massor av snö och två vilsna människor, insnöade och infrusna i en röd liten stuga, medan midvinternattens köld är hård där ute i skogen under iskalla stjärnor. Barnen från Frostmofjället typ.
Men vi kommer att hålla högsta beredskap för en snabb utresa om vi får förtur på ambassaden, var så säker.

Ännu känns det hela väldigt overkligt. Men idag har jag tagit första steget. Har kört ut porslin och glas till stugan för nästa års semester och satt ihop en enkel tyggarderob på rörställning för de kläder som vi ska lämna kvar  där till nästa sommar. Samt kört de viktigaste blommorna till syster A som skall vårda dem. 

Känns rätt bra faktiskt.


25 november 2012

Skolverket om advent i kyrkan

En facebookvän skriver idag: Hoppas - när allt kommer omkring -
att det finns rum för både skolbarn och jesusbarn i kyrkan...

Detta apropå en DN-artikel idag, där Skolverket sätter ned foten inför den stundande advents- och jultiden. Det är okey att skolan anordnar en adventshögtid i kyrkan, så länge den inte innehåller konfessionella inslag. Präst kan gärna medverka, men inte med bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse.
!!??
Man undrar stilla hur en sådan samling skulle se ut.
En advents- eller julhögtid Är ju hur du än vrider och vänder på den en religös högtid, särskilt om den förläggs till en kristen kyrka. Då väljer faktiskt skolan att välkomna det religiösa språket, symbolerna, psalmerna, även om prästen inte ber och välsignar.
Lösningen måste ju bli att skolan begär att församlingen upplåter kyrkan för en helt sekulär adventshögtid. En sådan skulle vara spännande att bevista, då skolverkets förbud även gäller "annan form av förkunnelse".  Högtiden måste då förläggas till vapenhuset, alltså kyrkans entré, för där finns oftast inga förkunnande symboler. Så fort du kommer in i kyrkorummet, ser du nämligen Jesus på korset, ser inskriptioner av bibelord och symboler för den heliga treenigheten. Är inte det förkunnelse och konfessionella inslag så vet inte jag.
Och adventshögtiden kan ju inte innehålla några kristna psalmer eller sånger, eftersom de hyllar Jesus som adventskonungen (Bereden väg för Herran eller Hosianna Davids son).
Och inte kan skolbarnen sjunga Ett litet barn av Davids hus, för den är en enda fin bekännelse till Gudabarnet. Så vad ska man sjunga? Stilla natt? Glöm det, den är ju jättereligiös.
Det får bli Stilla natt, mysiga natt. Typ.
Och vad ska präststackarn säga, då hen inte får berätta för barnen om den inre meningen med advents- och jultiden? Ha en riktigt skön jul med massor av julklappar, och tack för att ni ville komma till kyrkan!

Nej kära kyrka, fortsätt vara kristen och konfessionell och inbjud skolan och familjerna till en innerlig och fin advents- eller julhögtid kring Jesusbarnet, där den som vill får komma. Men abdikera inte, låt inte Skolverket bestämma över hur vi ska fira våra högtider!

Jag önskar som Charlotte:
Hoppas -när allt kommer omkring- att det finns rum för både skolbarn och jesusbarn i kyrkan...

23 november 2012

Ledsna väggar och glada

Det började igår kväll.
Vi var ute på en shoppingtur i stan och kom hem med bl.a. två enkla tyg-på-rörställning-garderober till stugan. Eftersom vi ska tömma vårt hus och magasinera bohaget för två år framåt, så måste vi också fixa till lite i stugan så att där ryms lite av varje som kan behövas till sommaren. Alltså hem med två enkla Jysk-garderober att ställa i lilla rummet som Åsa kallar tredje rummet men som är ett förråd helt sonika.
Men för att kunna sätta upp dem började vi städa och röja och bära ut en massa.
Och lillrummet blev så tomt och rent med plats för både garderober och annat.

Det var då vi såg dom.
Väggarna.
Två spånplatteväggar som varit spånplatteväggar alltsedan huset byggdes för fem år sedan.
De två väggarna såg naket anklagande på oss
och pekade nickande på tapetrullarna som legat på en hylla lika länge.
Jag låtsades inte höra på det örat utan besvor anklagelsen genom att skruva upp en nyinköpt bräda med krokar för morgonrockarna, vilken vi hittade på Mio under shoppingrundan.
Den var gedigen, brunbetsad och snygg.
Men när jag begrundade mitt verk kunde jag inte annat än se och höra även brädans besvikelse. Att bli uppskruvad på en spånplattevägg! Rena förnedringen om man kommer från Mio möbelaffär i Härnösand! Men jag hörde inte på det örat heller, utan natten kom med sin ro till vår stuga.

I morse däremot
vaknade vi
och visste båda:
Lillrummet måste få tapeter.
Och idag kommer det att ske.

Jo - vi har tusen andra måsten inför vårt förestående amerikaäventyr,
men nu måste det bara ske. Det är nu eller aldrig.
Upp och ett snabbkaffe, sen in i tredje rummet.
Jag skruvade generad ned den förnärmade morgonrockshängaren från Mio och bad om ursäkt. Sa också till de skamsna nakenväggarna att idag ska ni få kläder.
Sen satte vi igång men hann likafullt bara ena väggen innan vi måste till stan i några ärenden plus middag hos några vänner. Vi lämnade stugan i en enda röra och for. Men insåg att halva jobbet var kvar, och att i morgon kommer dotter, måg och dotterson från Kungsbacka upp, och hur ska vi kunna ta dom ut till stugan som där ser ut?!
Joråsåatt. Efter den underbara och avkopplande middagen med härliga människor, var det bara att återvända till skogen och den sista väntande väggen. Fullt jobb ända till midnatt.
Men nu är det gjort. Nu är det faktiskt gjort. Och snyggt blev det.
Nu sitter Miomorgonrocksbrädan nöjd på sin plats igen.
Garderoberna får dock vänta ännu någon dag.
Men väggarna skrattar lyckligt.

19 november 2012

Händelser en dag

Det här är den första dagen av min nya pensionärstillvaro
som jag känner den, friheten att göra vad jag vill.
En dag utan krav och redan uppgjorda planer.

Det enda jag har framför mig är att sova ut
och att ta hunden till veterinären kl ett.
Lagom pensum efter den intensiva helgen i Uppsala.

Kan till och med ta in morgonens nyhetsflöde.
SAS slipper kraschlandning och kan flyga vidare.
I Gaza viner missilerna mellan Hamas och Israel,
och palestinierna är förstås de som lider de största förlusterna.

Och så lyssnar jag till debatten i kyrkomötet om strukturutredningen.
Talarna tycker olika, men jag känner glädje åt att alla är så måna om vår kyrka.

Jovisst, allt det där är stora och allvarliga frågor.
Men då det nu är så att var och en är sig själv närmast,
måste jag  nog säga att dagens största händelse ändå är
det hoppfulla telefonsamtalet i morse från vår mäklare.
Vi kanske äntligen får huset sålt.

18 november 2012

Ärkebiskopens möte om barn och unga


Igår var stora delar av uppsalasläkten i domkyrkan för att delta i sändningsmässan. 
Jag låter min dotter Lina skriva om hur det var. Vi tyckte allihop ungefär som hon. 
Välkommen som gästbloggare, Lina!

Sändningsgudstjänsten i slutet av ärkebiskopens möte om barn och unga i Svenska kyrkan – jag tog med mig barnen och gick dit, mycket för att min bror skrivit körmusiken och för att barnens far varit engagerad i mötet, men också för att jag ville att barnen skulle få vara med om den här händelsen:
Domkyrkan i Uppsala omgjord till en skog. Barn-, flick- och pojkkörerna tillsammans i koret. En barninklusiv teologi.
Nyfiken var jag ju också: Hur skulle de ge plats – såväl i rum som ljud – till verkliga barn med alla sina yvigheter, sprillande livslustar och omedelbara känsloyttringar?

Jag sökte utmanande teologi i urgamla rum – jag blev besviken.

Visst fanns barnarösterna där. De sjöng, de läste evangeliet och de fick hjälpa till att dela ut nattvarden. Alltsammans på de vuxnas villkor och enligt de vuxnas föreställningar om vad gudstjänst är.

Mina högst verkliga barn och deras kusiner, tillsammans med några andra, var liksom vid vilken annan gudstjänst som helst hänvisade till de tio kvadratmetrarna i ett sidokor som gjorts om till barnhörna. Liksom vid varje annan gudstjänst satt föräldrarna bredvid och oroade sig lite över att barnen kanske lät en aning för högt, att de kanske störde de vuxna gudstjänstdeltagarna. Ingenting i liturgin eller gudstjänstform vände sig till barnen. Barnen som gudstjänstbesökare var fullkomligt osynliggjorda.

Ärkebiskopen talade så fint i sin predikan om att ”Jo, barn utmanar våra gränser. De är själva livet som spränger sig fram och vi vuxna reagerar lite bekvämt med att önska dem bort till ett annat bord, en avskiljd vrå, så att vi får ha våra idéer och vanor i fred.” Hans poäng var allt det som gudstjänsten inte var: Att vi måste låta livet spränga fram. Att det är jobbigt, men oundvikligt och underbart.

I mitt hjärta ser jag det framför mig – hur de skulle kunnat göra, vad de hade kunnat våga:

Tänk er till exempel lovsången. Tänk er att säga: ”Kom alla barn, nu ska vi göra något roligt, för det finns ingenting som Gud tycker som mycket om som glädje. Vi tar av oss skorna. Vi tar av oss sockorna. De vuxna kanske vill stå kvar i bänkarna och sjunga en sång, men vi andra springer barfota runt kyrkan längs sidogångarna. Kom!” Och så kunde lovsången blanda sig med barnens jublande ben och fötter, deras skrik och skratt.

Om de ändå hade vågat. 

Lina Sjöberg

15 november 2012

Söka visum

Vi stiger upp och tar oss an våra visumansökningar.
Det blir skönt att få det gjort innan vi åker till barnen och barnbarnen under helgen.
Att ansöka om visum visar sig dock vara ett sisyfosarbete.

Vi sätter oss med varsin dator vid 8.30 ungefär och loggar in på amerikanska ambassadens sida för visumansökningar. Där visar sig ett helt gigantiskt frågebatteri som håller oss igång ända fram till lunch. Dom vill veta Allt om vår härkomst, våra anställningar, våra fem senaste resor till USA, om vi ämnar komma för att starta krig, bedriva terrorverksamhet, sälja knart, röva bort barn, sälja sex osv.
Och just som allt är ifyllt försvinner hustruns ansökan spårlöst ut i cyberrymden,
och hon får vackert börja om från början.
Riktigt krisigt blir det när vi ska bifoga ett kort på oss själva 5x5 cm. Fram med husets alla kameror, och var är USB-sladden till lilla kameran, äh förresten ta din ajfån, den tar bra kort. Det funkar inte, så jag tar min stora Nikon som har en sladd. Vi plåtar oss och konstaterar att vi har ganska hysteriska blickar på korten. Laddar över, skynda dig innan vi blir utloggade.
Jag laddar in och laddar upp en bild. Nähä, den har ett omöjligt format. Och det är nu som hustruns dator släpper taget om amerikanska ambassaden så att hon får ta alla frågor i repris.
Scheisse!
Vi beslutar oss för plan B, dvs att ta med oss färdiga kort till det obligatoriska samtalet på ambassaden. Och försöker skicka det ifyllda frågebatteriet on line.
Det går inte om vi inte har korten med. Går bara inte!

Där någonstans brister vår helgelse för dagen, och med frustrationen sprutande ur öronen packar vi ihop våra datorer, packar och kastar i oss en filtallrik och kör söderut bort från eländet. Det där med att starta krig eller ett terrorangrepp eller att sälja knark over there dröjer kvar i mina tankar...
Men när vi passerat Njurunda får jag kaffe.
Och sen är det riktigt vackert därute i hösten.

14 november 2012

Pensionärsliv?

Nog var det lugnare i yrkeslivet.
Nu har jag under en veckas tid varit flyttgubbe, städare, bilkurir och fönsterputsare.
Idag tog projektarbetet äntligen slut.
Färdigflyttat och färdigstädat, ungdomarna nöjda och tacksamma.
Och som kronan på verket var vi ikväll bortbjudna på en underbar trerätters middag.
Måntro om pensionärslivet nu börjar lugna ner sig...

12 november 2012

Slutstiftat

Att sluta på jobbet och gå i pension gör man inte bara sådär.
Det tar tid.
Ställa in sig på beslutet.
Avsluta sina projekt och kontakter.
Lämna över.
Hålla avvecklingssamtal.
Sortera och packa ihop papper och böcker.
Gå igenom och spara datafilerna.
Avtackas och själv tacka, vilket för min del omramades av en hejdundrande personalfest.
Sen efter 9½ år på samma jobb plocka ner trivseln från väggarna,
säga hej då, lämna igen nyckeln
och köra hem stiftsadjunktsresterna.
Passera datumgränsen och deppa lite.
Sen börja tänka framåt.

Men det känns det som om det allra sista avskedet togs idag.
Jag bjöd nämligen arbetskamraterna på förmiddagsfika,
en fin och god smörgåstårta som hustrun och svägerskan hade gjort.

Det var roligt komma in på kansliet och höra de kända och kära rösterna och se de kära ansiktena.
- Är du redan tillbaka? Har du ångrat dig?
- Jaså, gick det inte att hålla sig längre..?
Glada miner, och några vemodiga. Båda gör gott.

Jag sitter där under måndagsmötet och ser gänget gå in i en ny arbetsvecka.
Men känner ingen lust att haka på igen.
Faktiskt. Jag är nästan förvånad.

Es ist vollbracht, på något sätt.





08 november 2012

Min teologi i sammandrag

Igår kom jag från USA:s ledarskap raskt in på kyrkans behov av ledarskap.
Kanske jag ska försöka förklara närmare vad jag menar.

Det var en tid då man trodde att Gud hade bara En plan med mänskligheten,
En sanning, En uppenbarelse, Ett folk, Israel, En kyrka, dvs den lutherska.

Idag vet vi att världen är större än den som Martin Luther visste om.
Den är rund och inte alls i centrum av den skapade världen, kosmos.

Bibeln och alla andra heliga skrifter är skrivna av människor och inte av Gud.
Alltså måste de kunna underkastas ett kritiskt vetenskapligt studium.

Den kristna kyrkans tro och teologi bygger inte på Bibelns auktoritet,
men på den envisa tron att Jesus Kristus uppstod från de döda.

Grunden för kristenhetens anspråk har devalverats.
Vi är bara en av många religioner som på olika sätt vill peka på Gud.

Vi tror och erfar att Jesu uppståndelse har relevans för hela mänskligheten.
Vi tror och erfar att vår övertygelse är sann utan att vi dömer ut andra synsätt.

I det postmoderna samhället kan kyrkan inte längre göra några absoluta anspråk.
Inte ens hävda att hennes tro är den enda rätta.

Bara envist predika att människan har helt och fullt ansvar för Guds skapelse,
och att det finns nåd för syndare och en himmel full av glädje.

Därmed måste vi kristna tala med större ödmjukhet om andra religioner
och inte döma ut dem som har en annan tro än vår.

Det finns kanske fler vägar upp till Mount Everests topp
än den som just vi har valt. Vi måste stå ut med den tanken.

Hur det blir med det får vi se när vi är där uppe.
Till dess gäller det att vara trogen den färdväg som är vår.

Samtidigt säger mig min kristna tro
att Gud har stigit ned från sina höjder och blir människa

för att lära oss leva rätt
och visa oss vägen upp.

Gud visar genom Jesu liv att det finns nåd för havererade,
liv för döende, en stark anledning att fortsätta hoppas.

Till skillnad från mer konservativa inom vår kyrka
hävdar jag en öppen väg framåt,

där den uppståndne möter även dom andra,
dom som inte alls trodde på honom som Guds son,

men vördade Gud som den ende och högste
och vandrade i ödmjukhet inför Gud och människor.

Så många gapande munnar som skall finnas där uppe när alla möts.
Så många av glädje tårade ögon.

Jag riktigt längtar.

07 november 2012

Tjänande ledarskap

Vaknade kl 5 och satte mig vid teven och såg på valvakan.
Konstaterade nöjd att Obama vann.
Jag hoppas verkligen att republikanerna nu släpper fjäsket för den kristna högern.
Sarah Palin & Co förskräcker med sin iskalla människosyn bakom sin gudeliga framtoning och tvärsäkra kristendomstolkning. Vi behöver en liberal och ödmjuk ledning av USA.

Vi behöver en liberal och ödmjuk kyrka och bibeltolkning.
En kyrka som inte hyllar individualismen utan solidariteten.
Som lever genom att tjäna, inte förtjäna.
Som predikar Kristi efterföljelse och lärjungaskap
och visar det genom att kämpa för människors rättigheter.
Inte genom att tvärsäkert säga Det står skrivet.
Den tiden är förbi.




06 november 2012

En tisdag

Vaknade kl fyra Ping! och var klarvaken.
Hur ska vi få huset sålt?
Hur ska K och M:s flytt till lägenheten fixas??
Hur ska vi hinna allting på en månad???
Låg och vred mig i en hel timme medan svaret grydde:
- Jag vet inte. Har ingen aning. Det kommer bara inte att gå...

Resten av dagen har jag ränt runt i diverse ärenden med bäring mot både deras och vår flytt.
Det gäller ju att göra det till synes omöjliga så möjligt som möjligt.
Eller hur?

För övrigt var den här tisdagen en riktigt kallvacker 6:e november.
Det frasade av frost i gräset.
Och gässen flyttade.

05 november 2012

Fin dag i Luleå

Allhelgonahelgen har avklingat.
Har varit i domkyrkan och tänt ljus för alla våra döda.
Sen en middag med Åsas syskon.
Åsa lagade en söndagsmiddag a la mor Greta, dvs stek med kokt potatis och brunsås.
Och sen fick vi en kvällspromenad genom stan för att se på Luleå kommuns ljusinstallationer.
Sist det underbara TV-programmet Allt för Sverige som får mig än mer tänd på släktforskning.

I morgon bär det hemåt igen.


03 november 2012

Alla helgons dag

Saligprisningarna
i fulländad tonsättning
ekar runt mig.

Skaran i vitt
sjunger och skrattar.
De är hemma nu.

Föregångarna
övervinnarna
förebildarna

de svaga
de misslyckade
men räddade.

Hängivna sin förlåtelse
trogna sin upprättelse
sjunger de världen hem till Gud.

02 november 2012

Dag 2

Min andra dag som pensionär.
Det känns redan som om operationen har lyckats.
Världen står kvar och jag har ännu inte brutit ihop.

Vi har kört i regn och rusk upp till Luleå och Åsas syskon.
Nu stundar allhelgonahelgen och minnesgudstjänst efter min svärmor.
Gårdagens avsked känns även idag, ja hela den här helgen känns som vädret.

Sen hoppas jag att det vänder,
att livet får färg och fart igen trots novembermörkret
och att vi kan börja se framåt.

En rolig sak idag i alla fall:
En fullt frisk liten Johannes fyller två år nere i Uppsala.
Fantastiskt.

01 november 2012

Dag 1

Efter gårdagens emotionella bävan
vaknar jag idag med ljust sinne.
Stiger upp kvart i sju som vanligt.
Sätter på kaffe och går ut med hunden.

Åsa far till jobbet men inte jag.
Känns okey, ja skönt.
Då kan jag vara hemma och plocka och snygga till lite.

Vid halv tio när det är fika på jobbet, har jag hunnit mycket.
Huset ser nu mer civiliserat ut än igår.
Jag sätter på kaffe och tar paus.

Hinner sen sopa och våttorka golven före lunch.
Vi har ju en husvisning inbokad i eftermiddag.

Hustrun kommer hem på lunch
och meddelar att ingen har anmält sig till husvisningen.
Okey, det är åtminstone städat nu inför allhelgona.

Eftermiddagen upptas helt av begravningsgudstjänsten efter min arbetskamrat.
Domkyrkan fylld med folk.
Jättefint tal av biskop Tuulikki, mänskligt nära och samtidigt gudsnära.
Minnesstund på S:t Petri logen där jag är värd.

Allt går bra.
Skönt få det gjort.
Men enormt sorgligt.

Tacksam över dagen
i all sin spännvidd.

31 oktober 2012

Muck!

Idag går jag över gränsen,
lämnar min aktiva prästtjänst och går i pension.
Självvalt javisst och på väg till något spännande.
Men ändå en tydlig och kännbar gräns.
Fyrtio år av sammanhängande yrkesarbete är härmed slut.
Känns lite känsligt.

Samtidigt handlar dessa dagar om helt andra saker:
Husförsäljningen!
Orkanen Sandy och Åsas barn och barnbarn i New York.
Obesvarade frågor om vår framtid.
Artonårsdagen idag sedan mina föräldrars död.
Och morgondagens begravning av min fina arbetskamrat.

Sammantaget -
muck,
men ingen muckarfest.

30 oktober 2012

Dan före dan

Ja visst är jag lite  patetisk som dokumenterar min pensionering så här i detalj.
Men - ingen behöver ju faktiskt läsa det. Och för mig är det en stor förändring.
Som att få barn. Vem vill inte dokumentera det?
För mig är det ett sätt att inse och att minnas de här dagarna.
Jag vet mycket väl att jag är en högst privilegierad människa.
Så är det då sagt.

Min sista aktiva arbetsdag.
Jag är tidigt på jobbet och sätter igång med att tömma hängmappar, attestera de sista räkningarna, tömma hurtsen och sortera gem och plastfickor. Efter fikat ett sista sammanträde angående framtiden för mina arbetsuppgifter. Bär sen ner till vaktmästeriet en hög med plastmappar och säkert sjutton tomma A4-pärmar.

Efter lunch börjar uppgifterna sina.
Jag dammtorkar mitt bord och mina skåp.
Fyller papperskassar med diverse afrikaprylar och missionsböcker som är mina.
Känner att jag håller på att avsluta något som varit mitt ganska länge.
Det är ju fyrtio år i december sedan jag blev präst.

Tar itu med mina datadokument.
Säkerhetskopierar och deletar och sparar och slänger.
Tömmer Outlook och skriver ett svarsmeddelande att jag har slutat min anställning nu.

Sen dras snaran åt, och det handlar om min telefon.
Ballongen är nu uppe på maxhöjd och det är snart dags att öppna luckan och hoppa.
Jag kopierar över adresser till min privata telefon.
Hoppas jag får anledning kontakta några...
Får sen hjälp att fabriksåterställa jobbtelefonen innan den ska återlämnas.
Det är att typ sudda ut historien. Känns jobbigt när kapselns lucka öppnas.

Så är det gjort. Nu finns jag inte mer.
Jo än har jag kvar mailen några dagar kanske, så att jag hinner landa.
Packar in telefonen i sin förpackning och så är det gjort.
Ska bära ner den till receptionen i morgon. Och lämna in nyckeln.
Begravningskänsla.

Tar ner de sista väggaffischerna och bilderna på biskop och vänstiftsbiskopar,
den kära affischen om Världens fest i Åre 2007,
packar ner det i kassen.

Sen ringer hustrun och vill köra hem.
Bra.
Jag släcker datorn och taklampan.

Och kryper ut ur kapseln och ställer mig på kanten.
Nu är det bara att hoppa likt Baumgartner.
Och hoppas att fallet går bra.

29 oktober 2012

Tvåå..!

Dan före dan före muckaredan, och jag fortsätter nedräkningen med att röja och slänga i mina hängmappar och sortera papper och böcker. Ska fortsätta i morgon.
Annars präglades denna dag av kvällens stora personalfest. Jag tillhör festföremålen och är kanske orsak till kvällens tema, Amerika. Folk hade klätt ut sig till cowboys och femtiotalsflickor, Oscar-vinnare, Miss Universe, kulturbrutta, sheriff med  pikadollor och handfängsel, och till vet inte vad. Själv tänkte jag på på San Francisco och klädde mig till hippie med joint och peacebudskap.
Maten var amerikansk, riktiga Coca cola-flaskor på borden  och flaggor på väggar och bord.. En Så ska det låta-tävling med amerikanska låtar. Och så hyllningar till Karin som jobbat tjugofem å på stiftet, till Thore som fyllt sextio, och till mig som slutar och flyttar over there.
Till tack hyllade jag mina arbetskamrater med Rosen, mitt gamla paradnummer. Sen iklädde jag mig Peps Persson och hyllade biskopen med Oh hon är alldeles lagom. Och sist sjöng the Mamas and the Papas med hela gänget California dreamin' till tack och goodbye.

Men - vi saknade  Lena ibland oss.

28 oktober 2012

Tree..!

Det är en strålande vacker förvinterdag med lite nysnö på marken när vi kör inåt skogarna.
Målet är Resele, där jag aldrig varit förut. Nedanför branta nipor längs Ångemanälven trängs byn på en liten strandremsa. Kyrkan också. Här är bygden där min gode vän och kollega Carl-Eric Edfors växte upp. Mina tankar går till honom när jag svänger upp mellan kyrkan och församlingshemmet.

Här blir det gudstjänst kl 14. Afrikamässa står det på agendan. Och det blir det.
En pastoratskör har övat och bjuder tillsammans med prästerna Martin och Maria och församlingsassistenten Putte på en härlig gudstjänst med trumma och gung i lovsångerna. Efteråt samlas de internationella ombuden inom Sollefteå kontrakts församlingar till en upptakts- och inspirationsdag där vi medverkar som i går. Jag talar om vårt uppdrag i Guds mission och Åsa om hur man kan arbeta i en internationell grupp i församlingen. Och efter en jättegod soppa, jag tror den hette Nikkaluoktasoppa, visar Margit och Sven bilder och berättar från sin nyligen genomförda resa till Sydafrika.

I fullmånens sken kör vi sedan hemåt, trötta och tacksamma över helgen.
Under vägen hemåt ringer alla välgångsönskningar vi fått i mina öron.
Alla tack och kramar som vi fått och alla lycka till inför det nya som vi skall in i.
Jag parkerar leasingbilen vid stiftskansliet och lämnar in bilnyckeln och inser att jag nu har avslutat mitt allra sista uppdrag som stiftsmedarbetare. Nu återstår bara tre dagar av nedtrappning före min pensionering.

Tack Gud för alla fina människor där ute i vårt stifts församlingar som arbetar för ditt rike.
Tack för att dom är kvar, och tack för att jag nu får börja gå över till en annan fas i livet.
Tack för att du är med också i det.

27 oktober 2012

4 dagar kvar

Körde i ottan med domkyrkans diakon Åsa upp förbi Örnsköldsvik till Gideå och en upptakts- och inspirationsdag för det internationella arbetet.
Drygt fyrtio pers hade samlats där uppiskogen!
Kontraktet hade planerat en dag med ett mycket varierat program.
En fin morgonbön först. Sen pratade jag om varför Svenska kyrkan har ett internationellt arbete, vad som är vårt uppdrag, vår mission idag. Sen informerade diakon Göran Norlén om julinsamlingen, dess tema och material.
Och efter en underbar paltlunch fick Åsa den svåra uppgiften att hålla i programmet under paltkoman...
Hon berättade och visade bilder från sin Frälsarkransresa till Sydafrika 2011.
Sista passet hölls därefter av Sten Bylin, kyrkoherde i Grundsunda, som berättade om hur man i den församlingen jobbar med det internationella. En mycket gedigen och inspirerande föredragning. Grundsunda fick i fjol inte utan skäl Svenska kyrkans utmärkelse som Årets insamlande församling.

Efter denna härliga dag i sol och nysnö hälsar Åsa och jag på min gamle morbror, nittiotre år och får en kaffestund med honom och min kusin. Och nu är dagen slut och jag är glad att morgondagen, även den, skall bjuda på en inspirationsdag kring det internationella uppdraget.

26 oktober 2012

5 dagar

På jobbet kl 8.10.
Startar datorn och ger mig i kast med den interna utvärderingen av medarbetarmötet.
Som huvudansvarig skickade jag för 1½ vecka sedan ut ett mail till mina arbetskamrater
och inbjöd till en intern utvärdering av Medarbetarmöte 2012.
Idag tar jag mig an de inkomna svaren.
Läser igenom, gör anteckningar och sammanfattningar.
Skriver ett dokument som under förmiddagen blir tre sidor långt med allehanda synpunkter på hur vårt möte fungerade och inte fungerade.
Jag konstaterar att såvitt vi själva kan bedöma så blev det stora mötet lyckat.
Det har också gått ut en utvärderingsinbjudan till alla 650 deltagarna,
men den kommer att behandlas senare.

Efter lunch går jag och köper ett usb-minne i vilket jag sedan pressar in alla mina sparade dokument från mars 2003 då jag började till och med idag.
Det går, och det utan skohorn t.o.m.
Fortsätter med att gallra ur pärmarna Ekumenik 2010 - 2012 samt Integration 2009 - 2012.
Bedömer vad som skall sparas, flyttar över till samlingspärmen eller lyfter ur bladen och river dem.

I slutet av dagen börjar jag plocka ihop det som jag skall ta med mig hem.
Stuvar ner tomma blomkrukor, den lilla stenstatyn av en afrikansk man samt en jordglob.
Rullar ihop sydafrikaflaggan och viker ihop Nelson Mandela-duken som legat på lilla bordet.
Plockar upp och lägger ner det stora vackra snäckskalet
som under alla dessa 9½ år har legat där och viskat om Indiska oceanen.
Det vill jag ha med mig från Tanzania på åttiotalet och framåt.
Jag plockar ner det svarta afrikakrucifixet, batikmålningen från Morogoro,
och Jesus-carvingen i olivträ, som jag fick av Birgitta Simma från det heliga landet.
Han som bär alla våra bördor i ett kors över axeln.
Sist men inte minst den klarröda lilla tavlan som jag fick i Addis Abeba februari -87 av patriarken av Etiopien.

Allt som jag prytt mitt arbetsrum med tas ned och läggs i mitt livsarkiv.
Ingen kommer att förstå hur mycket dessa inredningsdetaljer har betytt för mig.
Men det har dom.

25 oktober 2012

6 dagar

Min sista vecka innan pensioneringen måste ju bara dokumenteras.

Kl 8 är jag på jobbet och reder och attesterar några sista räkningar, bl.a. från Sydafrika.
Kör upp Skodan till verkstan för koll av bakhjulen som låter illa.
Efter fikat får jag ett fint telefonsamtal med en vänstiftsansvarig präst i Lincoln om hur vi skall utveckla  vänrelationen. Skriver ett mail om det och kopierar det till några berörda.
Hinner också rensa ur en pärm samt kopiera över viktiga dokument till en gemensam server, innan det är dags för lunch med hustrun hemma hos hunden.

Under eftermiddagen kommer personalen från en fjällförsamling och hälsar på. Sånt gillar jag. Jag berättar om mitt arbete och fikar med dem sen. Därefter mitt sista utvecklingssamtal, dvs ett avvecklingssamtal med min chef. Kändes som det alltid gjort, dvs mycket varmt och välgörande. Tack Eva-Maria!

In kommer K och säger att hon tyvärr inte kan vara med på personalfesten på måndag.
Och H ringer och säger detsamma. Helt rörande. Dom bryr sig om att jag ska sluta, mina arbetskamrater.

Får telefonsamtal från kollegan R i Luleå. Han vill höra hur vi lagt upp främjandefunktionen för det internationella arbetet. Det ger mig en timmes jobb innan ett välmatat mail med fyra bilagor klickas iväg.

Hämtar ut en Skoda Fabia med helt nya bromsar, ja inte helt utan kostnad förstås.
Men som han på Berners sa så tröstande: Ja, det är klart, man måste ju kunna stanna bilen...
En tung och övertygande kommentar.

Hemma ser vi varann i ögonen och känner att ännu en dag har förflutit utan husförsäljning. Nu har vi sänkt priset iaf. Hoppas det har någon verkan. Förlust blir det hursomhelst.

Under middagen kommer P och går igenom några papper inför L:s begravning.
Vi får ett fint samtal.

Och sen är dagen slut. Inga speciella nyheter på teve.
Det är bara en enda nyhet jag riktigt bryr mig om,
och den gäller fastighetsmarknaden i Härnösand.
Godnatt.

23 oktober 2012

Sista veckan

Nyss hemkommen från Uppsala och min sista träff med stiftens internationella handläggare.
Det har gått 9½ år sedan jag tillträdde den nyinrättade tjänsten i Härnösands stift.
Och nu håller jag på att avrusta och lämna min post.
Det har varit innehållsrika och lärande år fyllda av samtal om det internationella ekumeniska uppdraget som vi kallar Svenska kyrkans internationella arbete. Men också många frustrerande stunder då jag känt hur den nationella nivån verkar stoppar ljuset under skäppan och inte tydligt står för Jesus-vittnesbördet.
Roligast har nog iaf varit det intensiva arbetet med Världens fest 2007 i Åre.
Nu får andra ta över och det kommer att bli bra. Jag håller på att känna att jag har gjort mitt.
I morgon ska jag upp och leda onsdagsmässan i domkyrkan en sista gång.
Sen är det inte många arbetsdagar kvar.
Märkligt.
Egentligen mycket märkligt.

21 oktober 2012

Lenas sida

Idag nåddes jag av budet om min arbetskamrat Lenas bortgång.
I ett halvår fick hon kämpa mot sin sjukdom innan hon fick lov att ge upp.
På sin blogg Lenas sida fick vi följa hennes liv och också hennes sjukdomstid.
Men nu är hon inte ibland oss längre. Hon somnade lugnt och stilla i morse.
Tack Lena för allt du gav!

20 oktober 2012

A tribute to Högsjö församlingshem

Samma känsla som på femtiotalet.
Nästan samma doft i trappan och suterrängvåningen. Samma lysknapp på toan, samma golv.
Sextio år gammalt men fortfarande ungt, ett levande församlingshem.

Stora salen är ljus, mycket ljus med vidunderlig utsikt.
Ljusast av alla församlingssalar jag sett.
Båda långsidorna har nästan bara fönster, höga fönster, vackert spröjsade.

En sal med julförsäljningar och massor av kyrkkaffen i väggarna.
Församlingsaftnar och temadagar,
biskopsvisitationer och kyrkorådssammanträden.

En stor scen med stort rött draperi som dras ifrån när musiken spelar upp.
Min syster Ulla plus Ulla Lundin kommer fram och dansar menuett iförda krinoliner,
medan Torsten Ramström, Pappa och jag spelar Beethovens menuett.

Jag ser kyrkokören stå och sjunga där framme.
Jag ser salen fylld av svartklädda på våra föräldrars begravningsdag.
Och jag ser mig och Åsa sitta vid hedersbord som nygifta.

Vaktmästare som bebor övervåningen, präster som kommer och går,
Kantorer och körsångare som avlöser varandra, och kyrkvärdar likaså.
En ständigt pågående stafett genom församlingshemmet.

Den stora vita moraklockan med sitt spröda glada pling.
Den färgglada bonaden under taket med barn från olika länder.
Och den stora dalamålningen av bygdens doktor Witold Hoffmann.

För att inte tala om nedervåningen, där minnen också hopar sig.
Konfirmandsalen där kyrkoherde Sundberg sitter och blundar medan han undervisar.
Lorangan vid tonårsträffarna som Pappa leder på sextiotalet.

Körrummet där kyrkokören övar på Widéns juloratorium.
Barnrummet som under min tid blir till kyrkoherdens tjänsterum.
Och konfirmandsalen som blir till församlingsexpedition där Carina Sundberg tar emot.

Luciatåg som tisslar och byter om och tänder sina ljus.
Konfirmandgrupper som rättar till frisyrerna innan processionen upp till kyrkan.
Och vi barn leker kurragömma där nere i mörkret medan dom vuxna gör sitt där uppe.

Minnena kommer och går
och tider avlöser varandra.
Än får jag vara med.

Jag lägger igen den stora kära entrédörren när jag går därifrån,
tacksam över dagens träff med kontraktets internationella ombud.
Högsjö församlingshem i mitt hjärta.

19 oktober 2012

Hyrsläp

Vad det är skönt att vara ledig en fredag!
Men när jag har varit pensionär tillräckligt länge kanske jag skriver:
Vad det är skönt att få vara präst en fredag.

Men nu är jag inte där än, det är faktiskt tolv dagar kvar till pensionen.
Så - det är så skönt att vara ledig en fredag.
Stiga upp lite sent, slira igång med kaffe och tidningen.

Bestämmer mig för att idag ska jag köra skräpet från stugan.
Ringer en kompis och hyr ett släp.
Sen vidtager jobb.

Kör ut till Ytterskog under skyarna.
Möts av en stormande bäck
som låtsas att det är vårflod.

Vi bär stolar och stolar och stolar till att börja med.
Sen bord och bord och bord.
Bl.a. det matbord som jag vuxit upp vid plus de fyra stolarna.

(Vi var fem i familjen,
men storasyster satt alltid på pallen vid kortsidan.
Den pallen är räddad undan förintelsen.)

Det handlar om att göra upp med sin barndom, förstår ni.
Åsa offrar t.ex. en gunghäst som dottern begungat.
Här visas ingen pardon.

Vi bär fönster och hinkar och pallar.
Trä-utemöbler som vi ärvt av nån som ärvt dem av nån.
Skräpet stuvas in i flyttsläpet, hoppas att fabian klarar det.

Afrikatunnan.
Vi bär den med vördnad,
ty Den har Varit i Missionens Tjänst.

Det var 1987 som jag fyllde den med allt möjligt
som Brita och jag ville ha med oss hem från Tanzania.
Och jag gjorde det dumma misstaget att ösa på sågspån som fyllning.

Efter den långa båtfärden hem
hade ett som annat hunnit mögla uti tunnan,
men på dess utsida stod skrivet med svart tuschpenna:

Sjöberg
Torpvägen 8 Skellefteå
Sweden.

Lite mäktigt faktiskt, därför har den hängt med.
Men nu får det räcka!
In med tunnan i släpet.

Papp och kartong och plast,
Allt ryms i världens största flyttsläp
bakom världens minsta Skoda Fabia.

Sedan startar begravningsprocessionen.
Bort från Ytterskogs paradisiska höstfärger.
Bort från alla minnen och nostalgiska bindningar.

Hän mot den föga ärofulla begravningsplatsen,
kommunens sopstation vid namn Kullarmark.
Vi rullar in på kyrkogården i djupaste vördnad.

Öppnar likbilen,
lyfter ut kvarlevorna
och sänker dem uti containrarna.

Trä för sig,
brännbart för sig,
och metall för sig.

Allt bärs bort och läggs till rätta,
innan begravningsbilen med det hyrda Shell-släpet
kör in till stan igen mot en ny morgondag utan skräpet!

Härligt!

18 oktober 2012

Tre bra saker idag

Idag har jag jobbat järnet med att gallra bland mina pärmar och hyllor.
Kolla vad som ska sparas och vad som ska slängas,
och så riva det som ska slängas samt slänga det.
Hylla efter hylla, pärm efter pärm.
Riktigt skönt faktiskt.
Inte alls samma sentimentalitet som häromdan.

Sen körde jag ner till länssjukhuset och hälsade på en arbetskamrat.
Det kändes bra och uppmuntrande. Hon är så duktig.
Imponerande vilken kämpaglöd det finns i en del människor.

Och i kväll har vi haft syskonmiddag med hela storfamiljen.
Riktigt trivsamt (som alltid) och gosegos med lilla minstingen Eva Maria.
Mamma skulle bara veta vad ungen heter.

Jag vill tacka livet.

16 oktober 2012

Bara två veckor kvar

I nio och ett halvt år har jag gått till denna arbetsplats.
I nio och ett halvt år har jag varit stiftspräst,
men nu är det snart slut med det.
Jag har börjat avrusta.
Det stora medarbetarmötet förra månaden blev för mig Finalen.
Efter den höjdaren har jag haft en del efterarbeten,
men nu börjar även det vara gjort, det mesta.

Och efter gårdagen känns det som om uppbrottet närmar sig.
För då sa jag farväl till en mycket kär vän och kollega från Sydafrika.
Avskedet blev smärtsamt men blev lyckligtvis kort.
När han skulle åka sin väg var jag redan sen in till ett möte,
och därför blev vi inte stående så länge.
Vi såg varandra i ögonen och visste att vi inte visste om vi alls skulle ses igen.
En varm broderlig kram och några ord, och sedan åkte han.
Och jag gick in till mitt möte som gällde framtiden för stiftets internationella arbete.

Båda dessa saker landade i mig under den blåsiga regnnattten,
så idag kände jag att nu börjar jag vara beredd att sluta.
Min tjänst kommer att besättas och arbetet fortsätter.
Andra tar vid.
Det är en som sår och en annan som skördar,
och vi får gå in i varandras arbete
i kyrkans långa stafettlopp genom tiden.

Så idag har jag börjat gå igenom mina högar, rensa och slänga.
Plocka fram gamla konferenspärmar och rensa ur och slänga.
Och spara ett och annat. Men mest rensa ur och slänga.

Och så har jag mätt ut den återstående tiden,
de två veckor som är kvar innan jag själv går min väg.
Har lagt ut den kompledighet jag har innestående
och avsatt tid för de uppgifter som är kvar.

Det blir nog bra det här,
men det handlar också om sorg.

14 oktober 2012

Svanars avsked

Idag gav svanarna upp.
Sju stycken sångsvanar lågsniffar i vacker formation över radhusområdet
när jag på morgonen stiger ut på bron med hunden.
En av dem tutar hela tiden under överflygningen:
Hej då, nu drar vi! Vintern kommer! Snön är på väg!
Tar sen ut kursen och försvinner söderut bakom tallarna.

Fascinerande.
Jag stoppar händerna i handskarna,
tar hunden på morgonpromenad.
Det är inte frost ute, men nära.
Gråväder.
Nattens myckna regn har gjort luften råkall.
Tur man har en varm jacka.

Den gamla låten kommer för mig, klockren.
California dreaming,
The Mamas and the Papas stora hit från ungdomens dagar,
idag högaktuell för oss,
och denna dag kompatibel med svanarnas avskedssång.

All the leaves are brown
and the sky is grey
I've been for a walk
on a winter's day

I'd be safe and warm
if I was in L.A
California Dreamin'
on such a winter's day.


11 oktober 2012

Husvånda

Nej, det kommer inte att gå..!
Mäklaren säger att ingen har anmält sig till husvisningen idag.
Inte en enda.

Jaha, då löns det inte städa.
Och vi som tagit ledigt
för att städa, stajla och göra oss till.

Luften går ur oss helt.
Hösten grånar och själen trampar igenom.
Jag vill gå i säng fast det är mitt på dagen.

Det är inte lätt att sälja hus nu i vår stad. De ligger ute länge innan något händer.
Folk är försiktiga därför att bankerna är försiktiga.
Inga lån förrän den egna bostaden är såld eller uppsagd.

Men vi Måssste sälja fort!
Sneglar på väggkalendern.
Bara två månader kvar. Sen bär det iväg.

Tänk om det inte går! Tänk om marknaden är död??
Vad gör vi??
Hyra ut huset är kanske en väg att gå, men absolut inte en bra lösning

Vi kommer att stå där med höga omkostnader för hus och stuga,
medan våra inkomster nästan halveras over there!
Kriskänsla i magen. Oroliga blickar möts.

Jag går ut med hunden så länge.

Kommer tillbaka.
Vet du Jan, mäklaren ringde.
Hon kommer med en spekulant kl 16.30!

Den grå solskensdagen får plötsligt höstfärger.
Den bruna själasmoggen blåser bort av friska vindar.
Staden fylls av ljus!

Något reser mig upp ur depparsängen.
Det här ska vi fixa.
Här gäller kavla upp ärmarna.

Lagom till husvisningsstädningen måste så hustrun iväg på jobb...
Scheisse.
Men det här fixar jag. Far du.

Plocka undan kläder.
Gömma datorer, sladdar, och slänga papper.
Tömma diskbänken på allt, dvs Allt!

In med ren tvätt i skåpen.
Bort med smutstvätt ur synfältet.
Iväg med disktrasan och ut med soppåsen!

Borsta hundhår från mattorna.
Sopa, dammsuga, våttorka.
Och toaletterna ska vi inte prata om!

Men undan går det, för nu skiner solen.
En spekulant!
Här gäller det göra intryck.

Fram med nya dukar.
Fram med blommorna som hon köpte
och som vi trodde var förgäves.

Fram med nya värmeljus.
Nu är klockan fyra!
Tända lampor och ljus.

Glida ut med hunden igen som om inget särskilt.

Lång promenad flera varv runt kvarteret och upp i skogen.
Säkert en timme går.
Så. Ringer. Mäklaren.

Hur blir det?
Får vi det sålt?
Man frestas be till marknaden.

Jodå, det här kan bli nåt, säger hon.
Spekulanten är intresserad. Det finns hopp!
Plötsligt känner jag hur hungrig jag är.

Jag vänder hemåt och möts av ett jättefint hem!
Det är så nystädat och välkomnande.
Man borde köpa det. Inte sälja det.

Jag går direkt till kylen och tar för mig.

08 oktober 2012

Jonas Gardells TV-serie

Ikväll började Jonas Gardells serie Torka aldrig tårar utan handskar
Av den efterföljande chatten att döma har första avsnittet berört många djupt.
Tänk att det var så här hemskt att vara homo på den tiden... Nu kan man ju t.o.m. gifta sig!

Ja, det jag såg tog tag i mig. Måste se om slutet för det missade jag.
Filmen gjorde mig ledsen och tankfull.
Jag minns en i en ungdomsgrupp som tog livet av sig när han förstod att han var homo.

Hur tog vi hand om honom?
Fick han alls någon chans, pojken?
Var vi mest generade och tysta?

Jonas Gardell gör faktiskt en enorm insats.
För tjugo år sedan tyckte jag bara han var äcklig.
Nu högaktar jag den mannen även om han kan vara helt urflippad ibland.

Glömmer aldrig hans starka framträdande i Härnösands domkyrka för ett par år sedan.
Ge aldrig upp! Vad du än har tvingats gå igenom: Glöm aldrig att du är älskad som du är!
Den kvällen var välsignad.


07 oktober 2012

Ängedialogen

Vi gick till Ängekyrkan idag, eller rättare sagt ikväll.
Den har nu övergått från domkyrkoförsamlingens till missionsförsamlingens ägo och det var första besöket för min del i Härnösands nya missionskyrka. Mycket var sig likt, men i kyrksalen var orgeln borta från bakväggen och ersatt av den gamla piporgeln framme till vänster. På korväggen sitter nu korbilderna från Brunnshusgatan och pryder sin plats nog så väl som Eva Spångbergs gjorde. Och en flygel har ersatt det lilla pianot. Mycket var nytt men det kändes ändå som Ängkyrkan. Och samma anda är kvar tror jag. Och samma Ande.

Ett av missionsförsamlingens nya grepp är att en söndagkväll i månaden tillsammans med EFS och domkyrkoförsamlingen bjuda in till en Mässa i Taizéton med efterföljande samtal, den s.k. Ängedialogen. Ikväll ledde förre pastorn Sigfrid Westberg samtalet och det handlade om nattvarden. Först firades alltså en stilla mässa med Sigfrid som predikant och Cristina Grönroos från domkyrkan som celebrant. Därefter vidtog kaffe och samtalet om sakramentet. Ett fint broderligt och systerligt samtal med företrädare för olika traditioner.

Kvällen kändes jättebra. Tack Ängekyrkan!
En särskild eloge till "taizéorkestern". Det passar klockrent med klarinett till taizésångerna.
Men var var folket? De yngre? Alla kan väl inte ha valt Solsidan..?

06 oktober 2012

Dripp dropp

Raindrops keep falling on my head...
Och -
Ååå, regniga natt, aldrig mera ska livet bli glatt...

Varför kommer de gamla låtarna i mitt huvud
i stället för det femtioårsjubilerande The Beatles:
Love, love me do. You know I love you...

Det har varit lördag.
Den är över om några minuter.
Men jag är tacksam trots regnet.

Har serverat kaffe efter lördagsmusiken i domkyrkan.
Och fått en privat kaffestund med hustrun i stugan
där pelargonierna inte förstod att det var läggdags nu.

Sedan har jag huggit på en krok i Tidningen Ångermanland
och lagat lövbiffsrullader med rotsaksgratäng.
Min vän gillade anrättningen men inte vinet.

Nu har jag sett en dålig film
men den var från San Francisco,
så det var därför.

Och inser att
ännu
är jag i Härnösand

och regnet det bara öser ner....

04 oktober 2012

Sista perioden?

Nej måtte det inte vara det!
Men idag när jag efter min Rhodos-vecka åter steg in på stiftskansliet,
vände jag blad i väggkalendern.
Och då insåg jag att jag bara har drygt tre veckor kvar till min självvalda pensionering.

Jag vigdes till präst för snart 40 år sedan, närmare bestämt den 17/12 1972,
och aldrig hade jag då en tanke på att det en dag skulle ta slut.

Men det kanske inte gör det.
"Verket är icke färdigt ens när du hembud får..."
Jag tror och hoppas på ett liv efter 1/11 då jag inträder i min nya roll som pensionär.
Visserligen vill jag släppa taget och bli min egen,
men samtidigt vill jag absolut inte tappa taget och förlora orienteringen.

Nu gäller det att göra allt jag kan av de tre sista veckorna,
göra efterjobbet efter medarbetarmötet,
planera för en stafettpinne åt min efterträdare
och inte minst njuta av atmosfären på Svenska kyrkans bästa arbetsplats,
stiftskansliet i Härnösand.

Och där blir det fredagsfika i morgon!
Mmm...

01 oktober 2012

Viloläge

Jag har sagt det förut och jag säger det nu igen: Jag älskar charter.
Lotsas kunnigt dit man ska per flyg och en väntande buss.
Checka in och få rum 852, ta sig dit och packa upp badkläderna.
Beundra det blå havet och känna den trettiogradiga värmesmekningen.
Olja in sig och trippa ned till havet.
Lägga sig raklång på rygg i det blå havet, och flyta utan att röra en fena.
Ligga där en kvart eller mer, sen duscha av saltvattnet och gå upp till nr 852 igen.
Sitta där i skymningen och inte göra någonting alls.
Bara se hur färgerna förändras och grånar ut alltmer inför natten.
Och båtar kommer och går där ute.

Själen släcker måstesidan och planeringssidan
och slår om till viloläge.
En hel vecka.

26 september 2012

Post festum

Alltså jag är förvirrad, förvånad, förundrad och förfärligt hedrad.
Har inte ord egentligen.
Det är ju så många andra som borde...
Ändå blev det jag.

Och med en sån värme från hela stiftet.
Det här blev stort för mig.
Tur att jag nu är på annan ort en vecka
så att själen hinner ikapp.

Idag har vi flugit med Suntrip till Nueva Estockholma.
Här ska vi nu koppla av en vecka, hustrun och jag.
Samtidigt flyger våra kära sydafrikavänner hem till sig inatt.
Och ho vet om jag nånsin får se dom igen

För efter denna vecka
ska jag börja
vända
blad.

24 september 2012

Hedersprost!

Jo visst, det är en fin och högtidlig titel.
Men det är inte det, inte själva titeln.
Jag har aldrig farit efter titlar.

Men att vid medarbetarmötets avslutande sändningsmässa bli kallad fram -
Hon hade sagt att hon ville utnämna några hedersprostar,
och att också jag måste vara där för att hon ville få tacka mig för mitt jobb med mötet.

Hon nämner inte helt oväntat min kollega som gjort det akademiska teologiska jobbet,
som har skrivit en lärd, gedigen bok till mötet.
Och utnämner henne till prost honoris causa och ger henne en kram.

Sen ber hon mig komma fram, jag som i mitt eget tycke bara haft huvudansvaret för
det praktiska och innehållsliga, för mjukvaran i mötet.
Och jag väntar mig ett tack till mig och arbetsgruppen.

Domkyrkan proppfull med medarbetare från stiftets fyra hörn.

Men när jag kommer fram, läser hon upp från en tavla
att hon härmed utnämner Jan Sjöberg till prost honoris causa i Svenska kyrkan
för förtjänstfulla insatser i Härnösands stift.

Chocken
Tårarna
Björnkramen

Den förkrossande långa och varma applåden från en fullsatt domkyrka.
Helt enormt. Helt enormt!
Jag saknar ord.

Det var som -
som om dom menade det,
både biskopen och menigheten.

Bekräftelsen
Betydelsen
Belöningen

Jag är tagen.
Hedrat inför hela stiftet...
jag som aldrig riktigt har trott på mig själv

Tack!

16 september 2012

Gjort vinter

Den här helgen har handlat om vår sommarstuga.
Vi har haft amerikafrämmande där och fått hjälp att dra upp båten för säsongen.
Vi har grillat för sista gången och övernattat. Och det har varit soligt och varmt faktiskt.

Idag har vi röjt ur skräp och gamla möbler ur bodan, sånt som ska slängas.
Nu kom domens dag för den gamla blå köksmöblen från femtiotalets Tärnaby.
Liksom för Tanzaniatunnan.
Och Åsa offrade en kär gammal gunghäst.
Med mera, med mycket mera
som nu kurar under en presenning i väntan på att köras till soptippen.

Gräset är klippt kanske för sista gången, vattenslangen tömd, hoprullad och inburen.
En vitmålad bräda är nu fastskruvad som fönsterfoder ovanför farstufönstret.
Vi har burit in hammocken och grillen

Nu väntar jag bara på höststormarna i oktober.
I november ska hängrännorna tömmas på löv.
Sedan kan vintern komma.

14 september 2012

En vecka kvar

Så är rubriken på dagens blogginlägg på jobbet.
Jag är ju bevars general för Medarbetarmöte 2012 i Härnösands stift,
och det går av stapeln om en vecka.
Vi väntar  inalles ca 700 deltagare och jobbar järnet inför dagarna.

Jag gillar detta uppdrag.
Det är hur kul som helst att få ett mål och sen en grupp med vilka man ska ta sig dit.
Under det 1½ år vi haft på oss har vi arbetat väldigt bra ihop och kunnat kläcka många idéer. Några av dem ser ut att bli verklighet, andra har vi fått lämna.
Redan tidigt bestämde vi oss för att använda biskop Tuulikkis motto som tema:
Kärleken fördriver rädslan.
På denna sanning och utmaning har vi byggt vårt möte.
Nu gäller det att omsätta stororden i handling och verklighet.

På många sätt blir det här projektet min sista satsning i Härnösands stift.
Efter att ha lett arbetet fram till Världens fest 2007 får jag nu leda jobbet fram till Medarbetarmöte 2012. Ett stort förtroende och ett stort ansvar.
Vi är många som arbetar och många som måste få äran om det blir bra i slutändan.
Men helt klart så känner jag en mycket stor glädje vid denna uppgift.
Och nu är det bara en vecka kvar.

13 september 2012

Hus till salu


Idag läggs vårt kära radhus ut till försäljning.
Det smärtar att vi måste skiljas från det allra bästa hus vi bebott i Härnösand. Men nu har det blivit så. Vi råder inte över mer än det vi äger.

Åsa har fått en tjänst inom Svenska kyrkan i utlandet från mitten av december. Jag passar då på att gå i pension. Hon sökte tjänstledigt i två år men fick kämpa sig till ett halvår för att pröva sin nya tjänst.
Hon kommer alltså att tvingas säga upp sin tjänst i domkyrkoförsamlingen, när vi en dag förhoppningsvis har konstaterat sett att vårt boende och hennes arbetsplants i San Francisco inte är allergiframkallande. Och då finns det ingenting längre som talar för att vi skall komma tillbaka till Härnösand efter våra två år i utlandskyrkan. Okey, det är så församlingen vill ha det. Det är bara att acceptera.

Vårt hus är nu ute till försäljning. 
Rackarns vad vi fejade inför fotograferingen. Och ikväll när jag ser korten på Hemnet känner jag mig glad. Och jag förvånas över det. 
Vårt radhus är ju det allra bästa boendet i hela Härnösand typ. 
Ändå känner jag mig glad. 
Är det för att det kanske är dags att bryta upp..?

11 september 2012

Bestiga Matterhorn

Åsa har temaveckan Inspiration 2012 i domkyrkoförsamlingen den här veckan,
Och jag klättrar upp emot Medarbetarmöte 2012 dit sjuhundra pers kommer nästa helg.
Samtidigt lägger vi ut vårt radhus till försäljning, säljer en bil,
och förbereder oss mentalt på en spännande flytt till jul.
Men oroar oss också mycket över vännen L:s sjukdom.

Det är mycket nu.
Men vi har nåt att se fram emot.
En veckas semester efter bergsbestigningarna.

09 september 2012

Tänk @ framtid!

Svenska kyrkans stormöte i Malmö, Världens fest, är över.
Nöjd och med ömma fötter åker jag hem.
Det blev mycket fotvandring under dagarna från den ena begivenheten till den andra, men det var det värt. Igår hörde jag en entusiastisk amerikansk teolog Ched Myers tala sig varm för att vi måste avdisneyfiera Bibelns berättelser. Han berättade om den laddade politiska situation som rådde i det heliga landet vid Jesu tid och hur det romerska imperiet påverkade allt och alla. Han menade att kyrkan från allra första början var en proteströrelse mot imperiet. Även idag måste kyrkan ta aktiv del i samhällslivet och avslöja ekonomiska och politiska imperier som inte vill människan väl utan bara bygga makt. Intressant var det och med många hänvisningar till evangeliernas berättelser. Och en härlig humor hade han.

Jag deltog därefter i en mycket viktig framtidsspaning för vår kyrkas internationella arbete där en tung panel gav sina visioner och lät alla tycka till om kyrkans internationella uppdrag och arbetsformer.

Det tredje stora passet för dagen gruvade jag mig för lite. Margot Wallström framträdde i S:t Johannes kyrka och berättade om sitt arbete åt FN när det gäller sexuellt våld i krig och konflikter. Inget roligt ämne, men oerhört viktigt. Jag blev nästan illamående av det hon berättade, men kände samtidigt en stolthet över det hon fått vara med om att uträtta för världens kvinnor. Hon gav ett gediget, kunnigt och ödmjukt intryck. 
Efter föredraget sades att varje stift skulle få en kopia av filmen Wallströms resolution som beskriver hennes arbete för att stoppa sexvåld som krigsvapen.

Något som också var starkt under helgen var alla möten med goda kyrkvänner från när och fjärran. Och vilken tur vi hade med vädret. Arrangörerna kan andas ut.

I morse gick jag på en tidig gudstjänst för att hinna mitt flyg hem. En underbar mässa vid namn Skapelsens skönhet med specialskriven text och musik som verkligen berörde. 
Med de sångerna klingande i huvud och hjärta steg jag sedan på flygbussen ut till Sturup.
Tack Malmö, tack Lunds stift för en Världens fest i mångfaldens tecken och med siktet mot framtiden!

07 september 2012

Världens fest i Malmö

Jag har landat i Världens fest i Malmö, Svenska kyrkans internationella riksmöte.
Det verkar bli bra. Ett helt annat än Världens fest i Åre 2007, men klockrent.
Malmö är en mångkulturell stad, och det märktes redan på väg till inledningsgudstjänsten.
Världen finns i Malmö på ett helt annat sätt än i Härnösands stift och Åre.

Festen inleddes med en eftersinnande pilgrimsvandring genom Pildammsparken till Baltiska hallen. Under vandringen passerade man olika stationer med olika globala inslag.
En judisk kvinna stod och sjöng, en palestinsk konstnärs verk hängde mellan några träd,
en afrikansk marimbaspelare i en kanot, en iransk rappare som berättade om sin famljs flykt undan förtrycket.

Det var ett myller i Baltiska hallen. Många möten av vänner som inte setts på länge.
Jag räknade till nitton härnösandsstiftare under kvällens lopp.
Men också några viktiga energigivande luleåstiftare.
Välkommen av Erik Lysén, Anders Wejryd, Antje Jackelén, landshövdingen och kommunen.
Sen en fin mässa med klar mångkulturell prägel speglande Kristi kyrkas gränslöshet.
Ärkebiskopens ord innan nattvarden torde bli klassiska:
- Kom, snart är allt tillrett!
Det handlade ju om att organisera en bispisning av tusenden...

Det enda jag saknade var någon att dela kvällen med.
Men det förtar inte kvällens värde.
Bravo Malmö!
Bravo Lunds stift!

03 september 2012

IR

Idag ledde jag min sista träff med stiftets internationella referensgrupp.
Vi möttes i Hammarstrand eftersom det ligger mitt i Härnösands stift.
Avhandlade både gångna begivenheter och kommande.

Den internationella referensgruppen (IR) är på ett sätt mitt skötebarn.
Glad är jag fördenskull att den blev en så lyckad satsning. Genom IR tror jag vi har lyckats överbrygga avståndet mellan frivilligorganisationerna och församlingarna rätt väl.
Den krympande ombudsrörelsen har genom vår omläggning landat i församlingarna och därmed fått en direkt kontaktväg till stiftet som främjande verksamhetsnivå.
Om ni förstår min byråkratiska.

Själv känner jag att dagens sammanträde var ett viktigt steg i nedtrappningen av mitt yrkesengagemang i stiftet.
Nu återstår Medarbetarmöte 2012.
Sen stundar framtiden.
Och den kommer inte att präglas av byråkratiska. Det tror jag jag kan lova.

02 september 2012

Stora frågor

Livet har stora frågor och små.
Igår var det en stor fråga som brände.
Idag bränner en annan om än inte lika Stor.

Som jag har skrivit tidigare, har Åsa fått en tvåårig tjänst som diakon inom Svenska kyrkan i utlandet.
Den gångna veckan fick hon beskedet att församlingen har avslagit hennes begäran om tjänstledighet. Beslutet är sorgligt, eftersom vår kyrkas utlandsorgan är helt beroende av församlingarnas lojalitet och vilja att ge stöd till dem som skall ut som Svenska kyrkans utsända. Nu blir hon nog tvungen att säga upp sig.

Kanske vi alltså inte kan komma tillbaka till Härnösand efter våra två år i San Francisco.
Vad gör vi då? Frågan växer och så även frågorna om anledningen.
Kan vi ha kvar vårt radhus och vår sommarstuga? Nu vet vi inte.
Vi hade räknat med att hyra ut vårt hus. Men nu kanhända det är lika bra att sälja.
Vi får se. Det finns en del att grubbla över. Tur att Gud finns.

Annars var dagen fin med en god predikan i domkyrkan och en fantastisk sång av Norakören.
Aldrig förr har jag hört en kör sjunga ut så helt i domkyrkan. Det lyfte själen.
Tack!
Det behövde jag.

01 september 2012

Bikt

Halkade in på programmet ikväll.
Visste inte om det,
men där var han, Herbert Blomstedt.

Jag kände direkt igen honom  fast jag aldrig sett honom.
Bara på teve.
Stor, stor, jättestor dirigent från Sverige.

Alltså, vad får mig till tårar?
Jag är sextiofyra år nu, med ett utplanande känsloliv enligt böckerna.
Ja det skulle vara barn eller barnafödande i så fall.

Men Herbert Blomstedt..?!
Nej, jag skulle på förhand säga nej.
Känner ju inte karln och än mindre varit på hans konserter.

Men - känslan bara väller över mig,
en förbjuden känsla.
Och tårarna kommer.

Fyrtio år sedan i år.
Sjuttonde december i Luleå domkyrka.
Prästvigning.

Om exakt två månader går jag i pension
efter ett helt liv som präst i Svenska kyrkan.
Fyrtio år.

Vad hade hänt, om inte..?
Var hade jag varit, om jag i stället..?
Om jag hade valt annorlunda?

Och tårarna strömmar
medan maestro Blomstedt dirigerar Tjajkowskij
och berättar om sitt liv.

Jag valde bort musiken.
Nja - kanske inte helt, jag vet det.
Har ju musicerat hela mitt liv.

Har spelat gitarr på andakter
och lyckats ta kantorsexamen
men framför allt sjungit och lett körer.

Men ändå -
Jag valde inte cellon och musiken som nummer ett
- utan kyrkan.

Och idag -
gud förbjude,
gråter jag för första gången över det valet.

Men det går nog över!

28 augusti 2012

Växtplatskursen igen

Idag har vi börjat den tredje och sista delkursen i stiftets kurs Växtplats som anordnas för församlingsmedarbetare utan närmare kunskap eller erfarenhet av Svenska kyrkan.
Och känslan är densamma som under de tidigare delkurserna: Ett otroligt sug efter att veta mer och förstå mer av hur Svenska kyrkan fungerar. Dagen har handlat om ideologin och regelsystemet i kyrkan och avslutades med en musiklyssnarkväll.
Det är ett härligt gäng som samlats på Vårsta till den "sista och avgörande perioden."
Att vara i kursledningen är en sann fröjd. Jag har sagt det förr och jag säger det igen:
Ett sånt här arbete borde egentligen  förmånsbeskattas...

27 augusti 2012

Mot nya möten

Nu ska jag säga det. Jag ska gå i pension under hösten och möta en stor utmaning.
Under våren och sommaren fick jag allt svårare för att blogga. Och det berodde nog till en del på det som låg och grodde inombords: Känslan att jag skulle vilja sluta mitt arbete på stiftet och kanske gå i pension vid sextiofem i stället för sextiosju. Rätt mycket av det jag gått och tänkt på i år har haft med det här att göra. Men det har jag inte velat skriva om för tidigt. Nu har emellertid allt klarnat och fått en spännande upplösning. Så nu skriver jag.

Hustrun Åsa har nämligen fått ett tvåårigt förordnande inom Svenska kyrkan i utlandet och kommer nu i jul att börja som diakon i svenska församlingen i San Francisco i USA. Vilket är jätteroligt och en stor utmaning för henne. Hon blir ensam svensk medarbetare i norska sjömanskyrkan där och skall under den svenska kyrkoherden i Los Angeles organisera och leda det svenskkyrkliga arbetet bland tusentals svenskar i norra Kalifornien.
Så nu ansöker jag om pension och ska flytta med som medföljande make.  Att flytta dit och börja något så helt nytt i ett annat land och en annan kultur kan kräva sin kvinna. Därför bränner vi inte alla broar här i Härnösand. Åsa söker tjänstledighet och vi hyr ut vårt hus.

Då hon fick det beskedet under sommaren, kände jag att det här passade som hand i handske med min önskan om en förändring. Jag som hade börjat fundera på om mitt öde skulle bli att mata änderna i kanalen, spela boule och gå med i pensionärsuniversitetet eller kanske snöa in i släktforskningsrummet på Landsarkivet.

Nu ser prognosen mycket mycket soligare ut.

26 augusti 2012

Tidslinjen, grr..!

Jag bytte till Tidslinjen. På Facebook alltså.
Inte för att jag ville utan för att jag var tvungen.
Tyckte min gamla fb-sida funkade bra och var helnöjd med den.
Men profilfotot blev ju fint, så okey då.

Samma dag tystnade fejsboken.
Jag fortsatte som vanligt att skriva små rader om vad jag gjorde,
men ingen gillade det jag skrev och ingen kommenterade.
Under två veckor sedan jag bytte till den där förgrömmade tidslinjen, fick jag inte någon enda reaktion på något. Jo kanske av en fb-vän.

Då började jag undra.
Sen tänkte jag: Hallåå..!
Sen började jag känna mig dissad: Jag måtte vara väldigt tråkig, mina vänner gillar mig inte längre. Och ändå har jag 355 facebookvänner!

Höjdpunkten kom i morse, när jag lade ut en bomb på fejan, och ingen tycktes reagera, icke en enda.
Med hjälp av hustrun började jag så efterforska vilka inställningar jag hade valt och gjort.
Och då upptäckte jag att allt jag hade skrivit från 8/8 hade gått till en enda av mina vänner, inte till alla.
Varning således för den lilla knappen till vänster om Skicka-knappen!
Där står det vilka som ska få det du skriver. Nu vet jag det.

Och, nu är jag ånyo accepterad av vänkretsen på facebook! Dom har förlåtit mig. Jag räknas med. Jag får vara med i laget! Dom talar till mig igen!
Tack vänner!
Jag älskar er.

11 augusti 2012

A tribute to Högsjö kyrka

När begravningen är över blir jag ensam i kyrkan en stund.
Går in till sakristians tystnad och byter om.
Plockar av mig mikrofonen och hänger undan röcklinet medan jag tänker på begravningen och gravsättningen. Hoppas allt blev bra för familjen. De verkade i alla fall lugna och nöjda när vi sa hej då.

Det är augusti.
Utanför sakristians fönster lyser gräset grönt runt mammas och pappas grav.
Jag går runt en stund i min barndoms kyrka och smeker väggarna med blicken.
Här växte jag upp och här var jag präst i fem år.

Högsjö kyrka är ljus, varm och mycket, mycket vacker.
Altartavlan med påskmorgonens ljus över det tomma korset.
De tre stororden på altarbrunet: Gud är kärleken.
Den varma färgsättningen i grönt och guld.
De övermålade porträttmedaljongerna på korväggen
och den magnifika himmelsscenen i taket,
där änglar trumpetar runt en närmast vitstrålande sol.

Och som motpol till allt det vackra hänger där på norra långväggen den underliga kopian av Titzians Jungfru Marie himmelsfärd. Jag kan inte annat än le åt den ”protestantiserande” målningen. För att den skulle platsa i en luthersk kyrka gjordes den katolska målningen nämligen om till Kristi himmelsfärd genom att man helt fräckt satte skägg på jungfru Maria. Men barmen är minsann kvar och ger en konstig androgyn känsla. Den tavlan var altartavla en gång, så den måste väl vara kvar. Och jag tror folk i allmänhet bara ser den som Kristi himmelsfärd. Och som sådan är den ju i all sin svulstighet talande och uppbygglig.

Nedanför tavlan har man på senare år gjort en fin liten lillkyrka genom att ta bort några bänkar i korsgången och sätta dit ett par passande stolsrader.

Högsjö kyrka är mig kär som ingen annan kyrka.
Minnen i varje hörn.
Pappas ande svävar fortfarande ned från orgelläktaren.
Och jag kan ännu höra Mammas klara psalmsång från kyrkbänkarna.

Går fram till kororgeln, som dagens kantor glömt stänga av efter begravningen.
Sätter mig och spelar igenom den sista psalmen, Tryggare kan ingen vara.
Hoppas och ber att sista versen ska få ge lite tröst till familjen som nyss var här.

Trycker sedan in registren,
släcker orgeln och lägger undan koralboken
innan jag sakta går ut till sensommaren.

15 juli 2012

Öster om Eden

Sedan några dagar är jag helt tillryggalagd med min favoritförfattare John Steinbeck.
Har länge känt att jag vill återknyta bekantskapen och liksom känna efter om han är så bra som han en gång var. I yngre dar blev jag oerhört fascinerad av honom. Kanske inspirerad av det faktum att han fick nobelpriset 1962. Men särskilt av mötet med Öster om Eden, en roman som jag läste ut under tårar under mina yngre prästår.

I det hopplösa regnandet gick jag i veckan till sambiblioteket i Härnösand för att leta efter Steinbeck. Vid disken avslöjades det att det var tolv år sedan senaste boklånet...
Det säger en del om vädret sommaren 2012, för att inte tala om vad det säger om mitt litteraturintresse.

Nu har jag läst två av de tre böckerna och börjat på den tredje, min stora favorit.
Har alltid känt, att om jag bara fick ta med mig tre böcker till en öde ö, så skulle den vara en av dem.

Den första var lika deppig som jag anade.
Pärlan.
En urfattig mexikansk indianfamilj hittar världens pärla i en mussla och får hela liv krossat på några dagar. Stämmer väl med ordspråket Lätt fånget, lätt förgånget. Eller Bibelns "Samla inte skatter på jorden där mal och mask fördärvar och tjuvar bryter sig in och stjäl."
Ett lugnt och lyckligt par - och sedan världens cirkus omkring dem, eftersom alla vet att en pärla av den storleken är värd en förmögenhet. En sedelärande bok som jag faktiskt inte läst förut och som inte bör inspirera lycksökare alltför mycket.

Vredens druvor.
En stark skildring av hur en fattig familj oklahomabönder tvingas ut på Route 66 västerut när kapitalet tar deras arrendejord.
Drömmen om Kalifornien driver dem. Ungefär som i Mobergs Utvandrarna.
Den boken är också en favorit. Inte lika mörk som Pärlan, magnifikt skriven.
Värdig en nobelpristagare.

Idag har jag så börjat med den tredje, min absoluta öde-ö-favorit, Öster om Eden.
Har hunnit bara fyrtio sidor än så länge, men är redan såld, saknad och efterlyst.

Bara början, alltså: "Salinasdalen ligger i norra California."
Och det inledande Kain och Abel-motivet.

Jag gillar böcker som börjar med en tydlig tids- och platsangivelse och som rör sig inom min teologiska referensram.

Jag är slukad. 
Vi ses när regnet tar slut.

08 juli 2012

Ubuntu

Förra inlägget har kanske att göra med att jag såg en del av tevegudstjänsten från Tavelsjö i morse innan jag själv gick i kyrkan. En klok, lärd kristen satt i samtal med prästen Linda Annersten och uttryckte en riktig sanning.
I västerlandet definieras människan alltsedan filosofen Descartes tid genom sitt tänkande, sitt intellekt. Han sa ju "Cogito, ergo sum", vilket betyder Jag tänker, alltså finns jag. 

Mot det står det afrikanska tänkandet som utgår från kollektivet. I Sydafrika säger man Umuntu ngumuntu ngabantu: En människa är människa genom andra människor. När jag gick i språkskolan i Tanzania, var det första ordspråket vi lärde oss: Mtu ni watu. En människa är människor. Samma underbara tanke hörde jag uttryckas på svenska redan i gymnasiet på sextiotalet: Vi är varandra.
Vi är inte individer, inte bara ett jag. Vi är en del av dem vi hör ihop med, och det är medmänsklighet som gör oss till människor, inte vad vårt intellekt förmår prestera eller vad jag som individ lyckas uppnå.

Utan tvekan ett befriande tänkande.

Bärarlag

Sommar och ledighet och semester.
Det är då jag hinner känna efter.
Hungern, längtan, tvivlet.

Far till kyrkan
utan stora förhoppningar.
Men där är dom allihop
som bär mig:

Troligen Jesus och hans änglar,
men också Arne präst, Lars G organist, Birgitta S och Birgitta L som är kyrkvärdar,
och Barbro från Missionskyrkan, och Eva vaktmästare.
Ni bär mig, även om ni inte vet det.

Men också mina kyrkbänkskamrater Bengt och Sigfrid, Karl-Erik, Cecilia, Lars S, Nils och Margareta, Ulla-Märta, Anders, Jakob med familj, Prince, Rut, Maria, Britt och Folke, Marianne, Birgitta L, Vuokko, Kristina, Tommy, Ulla och muslimen H som var så glad över gudstjänsten, och många andra som jag inte kommer ihåg just nu eller kanske inte såg.
Ni betyder alla något i mitt församlingsliv, som bärarlag när jag själv inte riktigt orkar vara övertygad, gelikar som delar samma galna tro, vill samma sanning som jag. Och som vill att domkyrkoförsamlingen skall vara ett öppet hem för sökare och finnare, säkra och osäkra. 

Tack för att ni finns!

Jag behövde det idag.

06 juli 2012

Morgon i solen

Efter morgonkaffet, framåt tio sådär, lägger jag mig på altanen för att sola.
Det är första gången i år, och vem vet, kanske sista. Det gäller att passa på.
Blundar och känner att solen värmer min rygg.
Lyssnar in nuet, just den här stunden.

Bäckens stilla brus ligger som en matta under övriga ljud.
Lite trafik från efyran ingår också svagt i mattan.
Det som egentligen hörs just nu är fåglarna.
Ljuvliga bofinkar med gränssättande skönsång över sina revir.
Den till vänster har en lång sirlig drill. Jag får känslan av en gymnast som gör en snabb ansats och därefter en elegant volt över plinten. Hannen till höger är mer kortfattad och trulig: Ett, två - och trefyr! precis som i simskolan på Snibben en gång.

Bakom bofinkarna hörs små mesar viska inne ibland granarna.
Dom gör det inte på stora scener utan i dolda dälder.
En och annan trast trastar sig över gräsmattan bakom mig.
Den fågelstackarn fick ingen sång alls av vår Herre utan bara ett saxande kraxande hest läte.
Hoppas han inte förstår hur eländigt det låter.

Sen kommer dom. Sommarens luftakrobater. Svalorna. Glider in och över mig snabbt och vigt medan de jublar över sina flygkonster. Fast mer prosaiskt uttryckt låter det som om dom jagar iväg en inkräktande flygare. Vår lille Mozart flyger upp från sin utkikspost bredvid mig och morrar och hoppar åt svalorna. Han hävdar väl sitt revir han, killen våran.

Efter en stunds hörselorgie i allt detta nyktrar jag till av ett annat ljud.

Högt, högt däruppe i det klara blå föds från söder ett motorbrum. 
Det är förmiddagsflyget från Stockholm som gör en kort överflygning under inflygningen mot Kramfors. 

Ljudet dör bort rätt fort
och kvar är bäcken, fåglarna och jag
i tystnaden under solen.

02 juli 2012

Tredje semesterdagen

Var det nån som trodde att jag skulle vara lika duktig idag..?
Mozart väckte mig vid sju och ville ut och käka gräs. Hans mage kurrade. 
Lika bra inse att inte heller idag blir det någon sovmorgon.

Satte på kaffe och tog fram ett korsord medan dagen vaknade.
Sen förflöt några timmar i principiell lättja.
Det är ju det som är semester, visstärdet??!

- Vi åker och fikar hos Kina. Sagt och gjort.
En sväng runt Vålånger och vi är där.
Där förflyter några trevliga lazy hours.

På hemväg tar vi en sväng förbi de ståtliga vindkraftverken på Oringeberget.
Vägen bär långt långt in i djupa skogar bortom all telefontäckning.
Till slut kommer vi ut vid Mörtsjön och Utansjö och en betryggande uppkoppling.

Dagens nyttiga handtag gick på två minuter.
Jag stagade upp svartvinbärsbuskarna som vi fick av Kina en gång.
Dom blev glada.

Sen fortsatte dagen med en lazy evening. Det är ju det som är semester!?
Enklast möjliga pastarätt med färdiglagad tomatsås.
I alla fall vegetarisk.

Och nu är solen gången, 

och regnet sköljer ner dagen.
Tack.

01 juli 2012

Andra semesterdagen

Kunde inte haft det bättre på Mallorca.
Sol, värme, ledighet.
Ännu inte bad men en heldag på altanen.

Tidigt upp. Kaffe och korsord tills hustrun vaknat.
Morgonpromenad en hel timme upp till vindkraftverken.
Härliga dofter av björk, gran, myr.

Gympa, stretching, dusch.
Kaffe och macka
och klockan är bara nio.

Resten av dagen:
korsord, fillunch, vila.
Och altanen!

I afton, på väg till bodan och grillkolen
kryssar jag automatiskt mellan vitklövern,
vill inte trampa på de vita bollarna.

Allt lever och måste aktas.
Ja inte precis inomhusinsekterna.
Där går gränsen för min naturromantik.

Och svalorna bygger.

29 juni 2012

Svalor

Så har jag då kommit fram till dagen och timmen för årets sommarsemester.
Skönt, mycket skönt att slippa passa en tid varje morgon.
Och i stället få tänka egna tankar flera dagar i rad och själv bestämma vad jag vill göra.

Vid lunchtid idag, då de sista mailen var sända och bordet renare än på länge,
knappade jag in min arbetstid och annonserade min frånvaro på Outlook.
Härliga nedräkningar!
Sa sen hej då och drog.
Ut till landet, ut till fåglarne!

Och här ute i Ytterskog var alla fåglarne församlade.
Förutom de vanliga storsångarna bofink, taltrast, koltrast och flugsnappare samt den lilla blåmesen i diverse holkar och träd runt tomten har vi nu också fått riktiga inneboende.
Ett par svalor bygger frenetiskt på sin drömvilla uppe i nocken ytterst på vår farstubro. 
Och jag kan inte hjälpa att jag värms av deras förtroende, även om de också skitar ner. 
Så långväga gäster har vi inte haft här tididgare under de tio gångna sommarna, 
men nu är det konstflygning över gräsmattan varenda dag.

Ibland kan jag inte låta bli att se fåglar och fjärilar som tecken eller förebud eller nåt sånt. 

Lite så är det nu. Varför kommer dom just i sommar ända från Afrika och hit?  

Och de tänker uppenbarligen bosätta sig här över sommaren. För mig är det alltså helt okey. 

Men en som inte gillar det är vår "gårdvar" och "vakthund", lille Mozart. Han hoppar och morrar så fort han ser inkräktarna och far runt tomten för att jaga bort dom.
Bedårande.

Vi får se hur de gör nu när vi kommer att vara mer här ute. 

Om vi kan samsas om utrymmet menar jag.