Mot nya möten

Nu ska jag säga det. Jag ska gå i pension under hösten och möta en stor utmaning.
Under våren och sommaren fick jag allt svårare för att blogga. Och det berodde nog till en del på det som låg och grodde inombords: Känslan att jag skulle vilja sluta mitt arbete på stiftet och kanske gå i pension vid sextiofem i stället för sextiosju. Rätt mycket av det jag gått och tänkt på i år har haft med det här att göra. Men det har jag inte velat skriva om för tidigt. Nu har emellertid allt klarnat och fått en spännande upplösning. Så nu skriver jag.

Hustrun Åsa har nämligen fått ett tvåårigt förordnande inom Svenska kyrkan i utlandet och kommer nu i jul att börja som diakon i svenska församlingen i San Francisco i USA. Vilket är jätteroligt och en stor utmaning för henne. Hon blir ensam svensk medarbetare i norska sjömanskyrkan där och skall under den svenska kyrkoherden i Los Angeles organisera och leda det svenskkyrkliga arbetet bland tusentals svenskar i norra Kalifornien.
Så nu ansöker jag om pension och ska flytta med som medföljande make.  Att flytta dit och börja något så helt nytt i ett annat land och en annan kultur kan kräva sin kvinna. Därför bränner vi inte alla broar här i Härnösand. Åsa söker tjänstledighet och vi hyr ut vårt hus.

Då hon fick det beskedet under sommaren, kände jag att det här passade som hand i handske med min önskan om en förändring. Jag som hade börjat fundera på om mitt öde skulle bli att mata änderna i kanalen, spela boule och gå med i pensionärsuniversitetet eller kanske snöa in i släktforskningsrummet på Landsarkivet.

Nu ser prognosen mycket mycket soligare ut.