Öster om Eden

Sedan några dagar är jag helt tillryggalagd med min favoritförfattare John Steinbeck.
Har länge känt att jag vill återknyta bekantskapen och liksom känna efter om han är så bra som han en gång var. I yngre dar blev jag oerhört fascinerad av honom. Kanske inspirerad av det faktum att han fick nobelpriset 1962. Men särskilt av mötet med Öster om Eden, en roman som jag läste ut under tårar under mina yngre prästår.

I det hopplösa regnandet gick jag i veckan till sambiblioteket i Härnösand för att leta efter Steinbeck. Vid disken avslöjades det att det var tolv år sedan senaste boklånet...
Det säger en del om vädret sommaren 2012, för att inte tala om vad det säger om mitt litteraturintresse.

Nu har jag läst två av de tre böckerna och börjat på den tredje, min stora favorit.
Har alltid känt, att om jag bara fick ta med mig tre böcker till en öde ö, så skulle den vara en av dem.

Den första var lika deppig som jag anade.
Pärlan.
En urfattig mexikansk indianfamilj hittar världens pärla i en mussla och får hela liv krossat på några dagar. Stämmer väl med ordspråket Lätt fånget, lätt förgånget. Eller Bibelns "Samla inte skatter på jorden där mal och mask fördärvar och tjuvar bryter sig in och stjäl."
Ett lugnt och lyckligt par - och sedan världens cirkus omkring dem, eftersom alla vet att en pärla av den storleken är värd en förmögenhet. En sedelärande bok som jag faktiskt inte läst förut och som inte bör inspirera lycksökare alltför mycket.

Vredens druvor.
En stark skildring av hur en fattig familj oklahomabönder tvingas ut på Route 66 västerut när kapitalet tar deras arrendejord.
Drömmen om Kalifornien driver dem. Ungefär som i Mobergs Utvandrarna.
Den boken är också en favorit. Inte lika mörk som Pärlan, magnifikt skriven.
Värdig en nobelpristagare.

Idag har jag så börjat med den tredje, min absoluta öde-ö-favorit, Öster om Eden.
Har hunnit bara fyrtio sidor än så länge, men är redan såld, saknad och efterlyst.

Bara början, alltså: "Salinasdalen ligger i norra California."
Och det inledande Kain och Abel-motivet.

Jag gillar böcker som börjar med en tydlig tids- och platsangivelse och som rör sig inom min teologiska referensram.

Jag är slukad. 
Vi ses när regnet tar slut.