Oj vilken konsert!

Ända sedan tonåren har jag känt till och älskat verket.
Min far köpte LP:n på 60-talet och den skivan gick varm hemma hos oss. Det är ett mycket fascinerande och fantasieggande verk för stor symfoniorkester byggd på sagan Tusen och en natt. Nu kanske det plingar till hos någon..?

Jag och hustrun gick alltså till SF Symphony på lunchkonsert idag och fick smaka idel godsaker. Först en halvtimmes rolig och instruktiv introduktion till konserten med korta inspelade snuttar av de verk som skulle framföras. Sedan mingel och sorl i foajéerna. Sen klättrade vi upp under taket och satt där och nästan fick svindel både av höjden men också av det vi fick höra under den två timmar långa konserten.

Två verk av Haydn inledde, hans symfoni Le matin och hans cellokonsert i C-dur.
Cellisten Alisa Weilerstein var helt virtuos och rev ner långa applåder.

Och efter en paus kom det. Verket.
Scheherazade, en symfonisk svit av ryssen Nikolai Rimsky-Korsakov. Den jättelika 90-mannaorkestern leddes av en mycket gammal man som nästan stapplade in på scenen. Han hette Raphael Frühbeck de Burgos och var 81 år. Han hade en famlande dirigentstil. Armarna såg tunga ut, och ibland tog han stöd mot ryggstödet under konserten. Men vilken örnkoll han hade på verket och orkestern. Missade aldrig att peta in de olika instrumenten, och han lyckades på något underligt sätt få orkestern att glöda. Vi fick förskräckas åt den grymme sultanen. Vi fick följa med i Sindbad sjöfararens böljegång ute till havs, höra och känna hur underbart vacker sultanens unga hustru Scheherazade var. Vi kunde nästan känna den exotiska lukten över Bagdads folkmyllrande gator. Och sist men inte minst upplevde vi en vacker och böljande men ödesdiger storm till havs. Allra sist lade sig så friden över den arma Scheherazade.

Det var en enormt stark konsert. Nog var verket fantastiskt även på Pappas LP-skiva.
Men detta var en totalupplevelse av mycket stora mått.
Hur skall jag kunna somna ikväll!