När jag idag tittade på tevegudstjänsten från S:t Ansgarskapellet i Uppsala, började jag typ svettas. Min kollega gjorde säkert sitt bästa, men oj så stramt och formellt det var.
Vår kyrka har högt i tak, javisst. Människor måste få samlas där dom trivs. Och det är rätt. Men inte var det min tekopp direkt. Varför låta så stakande enstavig när man äntligen får chansen att nå ut till folket? Varför drabba oss med obegripliga ritualer som endast fjärmar utan minsta förklaring? Gudstjänsten liknade mer en frimurarloge än en trygg evangelisk gudstjänst. Tyvärr vänner, jag fick fjärilar i magen. Hoppas någon annan kände annorlunda och blev uppbygd. Min känsla var att man missade det inkarnationella i evangeliet till förmån för alla ritualer.
Och ändå har jag S:t Ansgar kär. Under min studenttid bodde jag på Studentvägen 36 och var orgelspelare vid S:t Ansgars gudstjänster. Det var innan ni byggde ut. Jag skulle så önska att ni nådde ut och blev en levande del av studentkyrkan i Uppsala. Men hur ska det ske? Och varför bad ni för påven först, patriarken sen och först därefter för vår ärkebiskop Anders?? Förstår ni inte vilka signaler det sänder?
Inom Church of England finns det ett uttryck som med en smula brittisk humor sammanfattar den kyrkans olika traditioner. Church of England har ju både high church och low church och står för det. Jättebra egentligen.
Där finns High and dry,
där finns Smells and bells,
och där finns Happy and clappy.
Det här var definitivt Smells and bells.
Ganska långt från en luthersk gudstjänst.
Jag gillar processioner och symboliska uttryck, det är inte det.
Men jag ogillar formaliseringen, att formen blir viktigare än innehållet.
Kyndelsmässodagen är en underbar dag i vårt kyrkoår. Så fylld av mänskligt blod och mänsklig värme. Varför inte visa det då, leva ut det på ett språk som folk förstår, istället för att dölja det?
S:t Ansgar, är ni en svenskkyrklig gudstjänstgemenskap?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Men... Jo visst finns en stark gemenskap i S:t Ansgar...
SvaraRaderaDär firas mässan lite som på S:t Davidsgården - ett kroppens språk som nog tilltalar många. Naturligtvis inte alla. Ingen kyrklig gemenskap rymmer alla. Men Den kyrka vi tillhör, Kristi kyrka, har många uttryck, så att allt vi är får plats och blir en helhet...
Nu såg jag inte mässan i TV, så egentligen kan jag inte ha något att säga om just den. Men är det inte ett rätt starkt påhopp på en församling, att mena, att den kanske inte skulle få plats i vår svenskkyrkliga gemenskap?
Och hur tänker du kring ekumenik? Att vi alla, oavsett hur vi älskar Kristus har samma mål. Nämligen att följa honom.
På olika sätt.
Men i kärlek.
Inte är kärleken möjlig att fånga i en form, inte heller kan man vara åskådare till något och veta hur det verkligen är.
Jag tycker du ska besöka ditt gamla Ansgar... och prata med människor, präster, kantor.... finnas där ett tag. Och sedan kanske reflektera över hur vi kan leva med en kropp vars delar är så olika men ändå så beroende av varandra. Kanske hitta ett litet blodsband så att amputation blir onödig....
Och kanske också för att dialogen behövs. Den som just tar upp det här med ytterligheterna, det som är våra egna blinda fläckar, det vi älskar att älska för att vi känner igen oss...
Tillbe Gud i frack eller i bara kalsongerna...
SvaraRaderaSöndagens gudstjänst firade jag 2 ggr - först
i direktsändning och sedan med en inspelning.
Det var välgörande högtidligt och uppbyggligt. I
mycket likt den katolska mässan, som fortfarande
tycks samla de troende bättre än våra "förenkla-
de" gudstjänstformer. Mysteriet gestaltas nog
bättre i frack än i bara kalsongerna...
Det är inte ofta jag ser gudstjänst på Tv, men det gångerna är jag oftast slagit av hur överlastade de är med körsånger både nu och då utan samband med söndagens tema utan för att, som det tycks, visa vad vi kan. När man kollar församlingens storlek inser man snabbt att det här är ingen vanlig gudstjänst för 22:a e Tref utan en gudstjänst för att visas upp.
SvaraRaderaSt Ansgar så. Ja visserligen var det lite gammaldags: traditionella psalmer, de gamla mässmelodierna, inte mycket Hillsong eller ens Taizé och Iona. Inte mycket Happy - clappy altså. Allt ganska ovanligt numera, men ibland är det ganska vilsamt med en alldeles vanlig gudstjänst(om man undantar det som var spec för Kyndelsmässodagen.) Sen tycker jag att du är väldigt orättvis mot den stackars predikanten. En gång stakade han sig något på ett ord men so what? I övrigt predikade han enkelt, utan koncept men ändå väl sammanhållet.
Tyvärr kan jag inte undgå tanken att du dömer efter sammanhanget. St Ansgars församling har en annan teologisk grundsyn än du, så i praktiken har du bedömningen klar innan klockorna ringt. Du är inte ensam om det. Jag gör det ofta själv tyvärr, men jobbar på det.
Sen ytterliggare en synpunkt. Vilka är Tv.gudstjänsten till för? Även om jag skulle önska det tror jag inte att den i första hand är evangeliserande utan den ses av gamla och sjuka som inte kan komma till någon gudstjänst, men känner sig hemma med en vanlig, tradionell gudstjänst utan en massa nya grepp.
Synd att du inte begrep riualet! Tänk om vi fick uppleva en sådan högmässa i Härnösand! Bo Brander har mycket att lära oss. Gudstjänsten kan ses på Anders Brogrens blog. Rekommenderas till Jan Sjöberg och andra!
SvaraRaderaBonden
Tack för goda tankar, Quickroot! Däremot tycker jag inte det är roligt att gå i svaromål med anonyma tyckare. Om ni vill samtala med mig här på bloggen, så skulle jag vilja att ni vågade visa er öppet. Annars är det svårt att känna respekt för er.
SvaraRaderaJag vill upprepa det jag kanske skrev lite otydligt, nämligen att jag är glad och positiv till mångfalden i vår kyrkas uttryck. Men bara för att jag är präst behöver jag inte låtsas att jag gillar allt jag ser och är med om. Jag kan vilja reflektera över sånt som händer i vår kyrka, och här i min egen blogg tycka till utifrån just mina egna utgångspunkter. Fördenskull behöver jag inte vara inskränkt och oekumenisk i min prästgärning och i mitt möte med andra människor och kulturer.
Säga vad man vill om S:t Ansgar, men dom verkar ha tänkt igenom sin gudstjänstkultur ordentligt. Det borde fler församlingar göra. Men jag tycker det är beklagligt att man då väljer ett sätt att kommunicera som är så stelt, onaturligt, opersonligt och verkar skrämt och hukande i stället för förlöst och fritt.
Predikanten skrev jag inte ett ord om. Det han sa var helt okey men heller inget speciellt. Det var mer min gode vän liturgen som kändes hackig och stakande. Men förstå mig rätt, jag dömer honom inte för det. Jag kände bara att oj vad han verkar ha svårt att läsa flytande och levande. Jo, han hade mycket glädje och kärlek i sina ögon. Jag såg det också. Men det han sa hördes i mina öron entonigt och opersonligt. Och i TV blir sånt så framträdande. Hursomhelst, det är inte mer än om folk ser och kommenterar mina egenheter som liturg vilket jag är säker på att dom gör. Jag har säkert också mina sidor.
I den här gudstjänsten blev jag irriterad och ledsen åt allt konstlat och stelt som åtminstone för mig fördunklade gudsmötet. Det kändes långt ifrån den bild av Gud som är min. Mängder av stela bugningar eller ohälsosam rökelse t.ex. Det var i gamla förbundet som Gud gav sådana direktiv till prästerna. Men sådana inslag i en evangelisk gudstjänst fjärmar mig mer än inkluderar mig. Vi har ju rätt att närma oss Gud lika naturligt som vår far eller mor. Och det har jag rätt att känna och skriva i min blogg. Men fördenskull vill jag dem inget ont. Tvärtom skulle jag önska dem framgång.
Men bara för att jag inte gillade stilen i S:t Ansgarshögmässan, så var det tydligen något fel på mig enligt mina kommentatorer. Den attityden har jag svårt känna respekt för. För den visar på en liknande inskränkthet som den som man vill kritisera.
Har inte kyrka något med samvaro att göra? Att dela...allt.
SvaraRaderaAtt se på när andra gör det (eller inte) kan väl aldrig vara bra?
Själva grejjen med kyrka går väl förlorad om man inte är närvarande?
Och om någon inte kan ta sig till kyrkan är det väl meningen att kyrkans människor ska komma "med kyrkan" till den som är sjuk eller gammal eller vad det nu kan vara som hindrar??
Eller har jag missuppfattat alltihop?
Jo du har en poäng där, Ebba. Vid teven blir jag mer av betraktare än när jag sitter i gudstjänstens gemenskap. Som vanligt har du inte alls missuppfattat det hela... Tack.
SvaraRaderaHm.
SvaraRaderaKan man säga att de står i "matematiskt" förhållande till vår domkyrka som vår domkyrka står i förhållande till Ålidhemskyrkan, t ex?
Jag hade nog inte pejl på att den här "divisionen" fanns. Men jag blev ju tvungen att kolla.
Och Ebba, som sagt, du har ju rätt som vanligt.