Litania

Är egentligen rätt less.
Går omkring kraftlös och halvkrasslig i en box, en bubbla
och hör fortfarande mina pulsslag i huvudet.

Tar två små röda  tabletter var fjärde timme.
Dom öppnar små hål i bubblan ut mot världen, den riktiga världen.
Men jag orkar liksom inte med den.

Öronen verkar ha gjort slut med varandra.
Musik hörs i vänster öra en halvton högre än i det högra.
Jag menar, ska det vara på det viset, Gud?

Borde anmäla att jag känner mig sårad och kränkt.
Det är ju så populärt.
Först kränkt vinner.

Men vad hjälper det?
Jag vill kunna gå i kyrkan nu på söndag.
Som här är Kristi lidandes söndag.

Ja, jag vet.
Hungern, Syrien, Nordkorea.
Full respekt.

Men nu är det jag som klagar.
Fast bara lite.
I slutet av en annars solig dag.