Nyårsafton

Jag vill säga tack för i år till alla mina bloggläsare var ni än finns. För några år sedan visste jag knappt vad bloggande var. Men nu har jag själv hållit på i två år, med varierande engagemang och inspiration visserligen, men i grund och botten har det varit roligt och ibland också viktigt.
Bloggen ger mig en arena, en talarstol, en chans att reflektera och kommentera kring mitt eget liv och även kring kyrka och samhälle lite. Någon debattör blir jag aldrig jag vill inte bli det heller. Men jag gillar att skriva och sedan överlämna till den som vill att läsa och följa mig.
Ibland försöker jag seriöst kommentera något aktuellt, ibland ser jag nåt roligt i en situation och vill lyfta fram den. Ibland är jag djup och poetisk, ibland tycker jag bara att något är så otroligt vackert och måste får säga det. Och under allt känner jag ett behov av att hylla livet som jag förunnas leva och älskar så. Hylla den nåd som hela tiden ges mig och bär mig.
Men för det mesta fungerar nog bloggen helt enkelt som något slags dagbok. Men också då när inläggen inte egentligen handlar om något särskilt, så hoppas jag att den underliggande lovsången till livet och livets Gud kan kännas mellan orden.

Tack för detta år!
Undrar vad det nya ska föra med sig...
Nyårsafton är för mig rätt mycket av vemod och saknad,
men sen kommer ju nyårsdagen och nyårskonserten.
Det är ju så roligt att leva!

Skottdag

Det var med vånda jag åkte ut till stugan idag. Hade den klarat den stränga kylan fram till jul, och den efterföljande snöstormen? Och klarar jag den ansträngning det medför att skida dit i djupsnön och sedan skotta av taket?

Benka hade plogat en gång före jul så det gick ganska lätt att ta sig in till torpet. Men den sista biten över bäcken och upp för vår gräsmatta fram till stugan var rena konditionstestet.
Jag tror jag avstår från att delge er resultatet...

Stugan låg i alla fall helt intakt med lagom underhållsvärme och fungerande vatten tack och lov. Jag pulsade fram till bodan och hämtade snöskyfflarna plus en stege. Och sedan vidtog två timmars svettigt arbete för att få bort det metertjocka snötäcket.

Men det gick vägen tack vare att snön var så lätt. Vi har inte haft ett enda blidväder sedan snön började falla kring 11 november. Desto viktigare att skotta nu innan vädret slår om.

Bilder från dagens skidutflykt finns här: janasa1.blogspot.com

Vilodag

Idag har vi fått skotta oss ut hela dagen.
Men vi har inte varit ute på hela dagen.
Om man säger så.

Otroligt skönt,
både motionen
och vilan.

Volontärjul

Nu har julen bedarrat och jag kopplar av, nöjd och tacksam men också ordentligt trött efter två dagars Jul i Gemenskap här i Härnösand.
Igår morse när julaftonen grydde stod utetermometern på -28 grader, så vi trodde inte att någon alls skulle orka ut till julfirandet på Café Trädgårn. Men vi bedrog oss. Först och främst kom fyra andra volontärer fyllda av arbetslust och tro på dagen. Och när sedan julbordet var dukat och vi låste upp dörren, så var saken klar. Mellan kl 12 och 16 kom över 60 personer i alla åldrar och åt, umgicks och sjöng julsånger. Ingen fick äta gratis, alla betalade 20 kr för julbordet. Och sedan kom Tomten med julklappar tack vare några generösa företagare och enskilda som skänkt grejer och pengar.

Idag har vi haft öppet i tre timmar från 12 till 15. Hustrun och jag och fyra volontärer till var där och servade med julgröt, gravlax och skinksmörgås, diskade, plockade och pratade med gästerna. Gäster ja. 50 pers kom och gjorde tabberas av det hela. Roligt. Det är tydligt att det finns ett behov av sånt här, en öppen dörr mitt i stan där man kan slinka in och få känna lite värme, jul och gemenskap.

Jag är fascinerad och tagen åt att det finns människor som ringer och ber att få komma och göra en helt obetald arbetsinsats på själva julafton och juldagen. En i gänget ställde upp både igår och idag. Och en far med två vuxna döttrar ställde upp idag ända tills allt var undanplockat och klart.
- Vi tar soppåsarna med oss till soptunnan, sa dom när dom gick. Sedan satte dom sig i bilen för att köra 2½ timmar norrut till fortsatt julfirande, och det var inget märkvärdigt med det. Dom var så glada över dagen så.

Ju mer vi involverar folk i viktiga saker och ger dem ansvar, desto mer öppnar sig frivilligheten. Kan det vara så enkelt? Är det det som är nyckeln?

God jul

God Jul kära bloggläsare
var ni än är,
på tågstationerna,
i dikena,
på sjukhusen,
i väntsalarna,
på flygplatserna,
längs vägarna,
i drivorna,
i bilköerna,
i husen,
vid spisarna,
i sängarna,
i källarna,
under broarna,
till fots
på vägarna till Betlehem
för att ta emot Gud som människa
i vinter och kyla.
God Jul.

Midvinterkyla

Idag har en mycket blek sol krupit upp över horisonten för att sedan ångra sig och försvinna. Termometern har varit nere på minus 25 ikväll. När jag går ut till garaget för att stoppa i morotvärmaren, hinner fingarna frysa till is medan jag fipplar med låset.
Undrar hur våra förfäder klarade sig? De hade ingen elström eller fjärrvärme. De eldade med ved mot kylan, och de som inte hade ved frös väl ihjäl. De hade ingen bil med motorvärmare och sitsvärmare. I stället stod hästen i stallet, och den klarade sig om den bara fick hö. Vilka isande vintrar de måtte ha haft. Kalla och mörka, för de hade ju inga lampor heller, kanske bara en eller två fotogenlampor, men de fick nog bara tändas när man skulle se något riktigt viktigt. Hushållssysslorna utfördes nog mest vid brasans sken. Men om det var tjugofyra grader utanför husknuten, hur kallt måste det då inte ha varit inne framåt morgonkulan? Jag är full av beundran inför gångna släktled, deras tålighet, seghet, livsvilja, deras överlevnadskompetens.
Har vi ens så mycket som en procent av den?

Små nära ting

Idag vaknade jag med beslutet att ta en semesterdag för julens skull. Det blev ett bra beslut även om den semesterdagen kom att börja först kl 11. Med hustrun vid min sida plöjde jag genom stan på jakt efter något till barnbarnen. Sedan hem till paketinslagning och rimsmedja vid köksbordet, allt medan julbaket pågick vid köksbänken. Det är sällan vi får sådana stunder. Men idag hände det.

Sen har vi fått en mycket god vegetarisk lasagne lagad av vår systerson P, som i morgon tar jullov från oss och åker hem. Vi fick också en liten lilla julafton mellan Rapport och Ung och bortskämd. Den som gillade lilla julafton mest var nog vår lille Mozart, som låg i en halvtimme med totalt fokus på ett särskilt godisdoftande paket under granen. Han fick sitt sist av alla, men oj vilken frenesi han visade i julklappsöppnandet sen! Det var härligt att se.

Nu är kvällteet redan kallt, men det är gott ändå. Natten har börjat och jag har fått leva ännu en dag. Njöt av kvällspromenaden med hunden. Det varken snöade eller blåste. Det var -15 ute och skönt. Jag gick raskt hela rundan och hjärtat mådde bra av det. Det har varit en fin dag mitt i julbrådskan. Kanske jag inte kommer att komma ihåg den om ett år, men det gör inget. Alla dagar behöver inte vara så särskilda för att ha guldkanter. Tack!

Vinterdop

Har aldrig varit med om maken till snörik förvinter. Och jag klagar inte alls över all snön utan riktigt njuter av alla tillfällen till motion jag får. Eller..?
Nej men faktiskt är det rätt intressant. Radhusområdet försvinner mer och mer under snötäcket. Snart bor vi i igloos här uppe på Hälletorp.

Idag har har jag haft glädjen att döpa ett litet barn till Kristus. Nej inte så, hon heter Lisa, men som präst tycker jag om att säga så. Vi döps inte till ett namn utan till att tillhöra Jesus Kristus och hans kyrka på jorden.
Det var en liten skara som mötte upp i domkyrkan. Familjen kommer från Liberia och tillhör de trogna kyrkobesökarnas skara i vår församling. De har inga släktingar här, men ca femton vänner kom. Under dopkaffet efteråt förstod vi att vi kom från sju olika länder. Två svenskar och resten afrikaner. Det kändes som hemma. Jag fick t.o.m. prata swahili med några av dem.

Framme vid dopfunten hade domkyrkovaktmästaren gjort i ordning så fint inför dopet.
Lilla Lisa har tre bröder som medverkade i dopgudstjänsten. Den yngste hjälpte mig att hälla upp dopvattnet. Han gjorde det med stort allvar. Den äldste läste evangeliet om hur Jesus välsignade barnen, och mellanbrodern tog emot dopljuset. En av församlingens diakoner som har närmare kontakt med familjen bad för den lilla.

Domkyrkoorganisten spelade psalmerna på stora orgeln minsann. Vi började med doppsalmen 381: "Gud har en famn, en stor stor famn och där han sluter in vart barn som döps i Jesu namn. Han säger: Du är min." Det kändes påtagligt att den famnen är så stor att den rymmer inte bara en sort på vår jord utan alla. Med våra sju nationaliteter var vi ju en riktigt tung representation av den världsvida kyrkan.
Och till de småjazziga tonerna av 606 avslutades den lilla och samtidigt mycket stora gudstjänsten: "Mitt barn, du är buren i frälsarens famn. Han andas intill dig så nära. Han håller omkring dig, han känner ditt namn. Han gråter med dig, han ler när du ler. Du är aldrig ensam och oönskad mer, för du hör honom till, Herren Jesus som vill till himmelens glädje dig bära."

Och ute singlade liksom tusen änglar från himlen.

En riktig jultomte på ICA

Igår tänkte vi äta gott på fredagkvällen. Köpte därför en bit entrecote på vårt närbelägna ICA. Jag skar den i bitar och stekte. När vi sedan satt till bords, tittade hustrun underligt på mig. Köttet var skämt, vilket vi alltså upptäckte först när vi satte tänderna i det med ljusen tända och allt.
Blä. Det fick bli köttbullar från frysen i stället. Och till det ett glas rött. Jaja.

Idag tog jag köttbitarna och förpackningen i en plastpåse och gick tillbaka till ICA-Henrik och sa som det var. Genast tog han plastpåsen, bad om ursäkt och sprang iväg bort i kulisserna. (Han springer alltid, ICA-Henrik.)Efter en stund kom han tillbaka och undrade om det var okey med en annan köttbit. Javisst, sa jag. Och när jag tittat på den sa jag Oj, tusen tack!
-Bra. Trevlig kväll,sa tomten och sprang vidare.
Så ikväll har vi ätit gott: Oxfilé minsann.
Tack för julklappen, tomten!

Julgardiner!

Just nu medan jag sätter mig ner för att skriva om kvällens gardinuppsättning, hör jag hur kvällsplanet från Stockholm till Kramfors passerar ovanför oss. Det hörs som ett propellerplan och kommer att ha landat inom fem minuter.

Kvällen har alltså handlat om julgardiner. Vi köpte dem för flera veckor sedan men först ikväll har vi satt upp dem. Gardiner är en lagom svår syssla för mig som inte begriper mig på större ingrepp som att slå ut en vägg och göra en portal, eller att fixa en ny elkabel från dosan där till hörnet där. Gardinuppsättningar har liksom blivit min grej, vilket jag inte direkt är stolt över. Tycker egentligen att det är lite femi, men om man nu inte duger till att ge sig på väggen med en motorsåg så...

Som erfaren gardinupphängare vill jag därför berätta hur man går till väga för att sätta upp helt nya vardagsrumsgardiner. Julgardinerna ifråga är alltså redan inköpta, vackra röda och sidenaktiga från Indiska. Hustrun ger sig i kast med att stryka ut alla veck medan jag ger mig på väggen. En ny stång ska upp där vi än så länge har den förra ägarens panelgardiner hängandes. Alltså börjar jag med att ta ner de gamla gardinerna och rulla ihop dem. Det är den lätta delen av projektet.

Sedan handlar det om tumstocken i en timme framåt. Jag har nämligen bestämt mig för att måtta efter taket, inte efter fönsterlisten. Tycker det är viktigare att den nya gardinstången ska bli parallell med taket än med fönsterfodret som inte kommer att synas därunder. Vardagsrumsfönstret är egentligen två fönster plus en verandadörr och mäter 3,4 m i längd, en rätt avsevärd sträcka som alltså skall bli vågrät och parallell med taket.
Jag bär ner tusen verktyg och sladdar och borrar från vinden och bär fram stolar att stå på. Hittills inga problem. Tar mått och beslutar mig för att gardinfästeshållaren, dvs det där lilla gråa järnblecket med två hål i, ska sitta 13 cm från taket på tre ställen: till vänster, till höger och mitt emellan. Nu är jag faktiskt bra på att mäta och räkna ut hur jag ska göra, så det är ingen konst. Första fästet, det vänstra, kommer snabbt på plats även om det blir lite snett, för skruven vill liksom neråt lite. Men ingen kommer att tänka på det. Så hakar jag i gardinstångshållaren, ett vinkeljärn med två u:n i, som räcker 20 cm ut från väggen över blombrädan. Det kommer att bli så bra. Och en kollmätning ger vid handen att hållaren sitter exakt 12 cm från taket. Hoppsan. Måste bero på buktningar i väggen.

Det andra fästet tre meter åt höger kommer också på plats i ett huj och visar sig hålla det tänkta måttet 13 cm från taket. Hm. Återstår det mittersta fästet. Jag lägger upp stången och mäter och kollar och mäter fjorton gånger igen. Sedan prylar jag hål i tapeten och skruvar dit fästet. Sätter dit gardinhållaren och mäter. Den håller 12 cm från taket. Okey..? Av tre fästen sitter nu två en centimeter högre än den tredje som sitter längst till höger. Jaja, tänker jag, det är nog försumbart.

Hustrun kommer och börjar trä på de nya härliga glansiga gardinerna på stången. Och det blir så fint. Jag står där och beundrar mitt...
- Det är snett, hör jag bakom mig. Högra sidan hänger lite.
Tänk att hur noggrannt jag än har mätt så diffar eländet på en cm i högra fästet, och tror du inte att kvinnan med falkögat ser det! Det handlar här om två problem, ett kvantfysiskt minst, och ett relationellt. Det fysiska: Hur kan det diffa på en hel centimeter när jag mätt så In-i-nordens noga för vart och ett av de tre fästena?? Kvantfysiken lär nu till all lycka att materien inte är riktigt förutsägbar utan liksom bestämmer själv hur den ska möta sina utmaningar. Det köper jag. Men då är det värre med domen från kvinnan: Det är snett... Vad gör man åt det? Jag stryker flagg och håller med, för till och ned jag ser ju hur den nyinköpta långa stången dippar ner åt höger.
- Jag ska fixa det, säger jag och går undan för att göra sju konsekvensanalyser kring olika scenarios och begrunda mina möjligheter. Men rätt snart visar sig mästaren i mig, och jag glider sakta fram så-som i slow-mo-tion. Ta-ger en papp-bit och vi-ker den-samma trenne gånger. Avancerar fram emot det högra gardinfästet och trycker så upp gardinhållaren så att dess korta vinkelben lättar lite från väggen. Där kan jag så stoppa in min hopvikta pappbit och sålunda ge hållaren stöd. Då vinkelbenet kommit ut ett par mm från väggen, ger det så mycket effekt på den längre vågräta delen av hållaren, att den vippar upp just precis lagom för att stången skall vila på sin hållare exakt 13 cm från taket som på de två andra hållarna.
Alltså, visst är man husets hantverkare nr ett!

Och kvällsplanet landar välbehållet i snöyran.

Rapport från ett julbord

Att begå ett julbord kräver taktik för att inte säga strategi.
Jag provade igår och blev rätt nöjd med resultatet av matchen.
Det var jag vs julbordet, i sextio långa minuter.

Man måste planera matchen noga, inte bara rusa fram och börja ösa för sig. Nej det handlar om att göra en behovsanalys av vad som för dagen känns primärt. Är det månne fisksidan,kallskuret-sidan, småvarmt- eller dessertbordet? För man kan bli mätt på alla fyra frestelserna var för sig, utan problem. Igår, alldenstund det var ett helt år sedan förra julbordet, valde jag att satsa måttligt på alla fyra, men mest på fiskinläggningarna. Det visade sig vara ett klokt val, för det var på fiskavdelningen som läckerheterna hopade sig. Jag är av nostalgiska skäl mycket svag för inlagda strömmingsflundror, och så inlagd sill, och strömmingsrullader, och ägghalvor med något jox på. Idag hade Kristina gjort äggen så jag var tvungen ta av båda sorterna. Men sen hoppade jag över alla sex laxarna i laxaskarna. För lax äter jag rätt ofta ändå, tyckte jag. Klokt av mig.

Kallskuret. Mjaa, inte så viktigt, utom en sylta jag aldrig sett förut. Julskinka förstås, fast den mådde inte så bra för dagen och såg lika ledsen ut som den smakade. Så den lämnade jag, vilket är mycket ovanligt.

Efter en stunds mumsande gick jag vidare till varmrätterna. Men vid det laget började det bli ont om plats i kistan, så det blev bara lite lite Jansson och en stackars ensam bit revbensspjäll. Inget korv, inga köttbullar och sånt. Det får vänta till julen. Men Jansson och spjället satt bra.

Fjärde och sista bordet blev svårt. Efterrätts- och godisbordet. För nu råkar det vara så, att om det finns risalamalta så måste den få plats till varje pris. Det är här den strategiska planeringen ställs på prov. Här fanns risalamalta och saftsås. Läget förvärrades dessutom av att det bredvid riset stod en stor skål fylld med brända mandlar! Dvs två favvisar. Jag löste det så att jag satsade på riset och fyllde byxfickan med mandlarna, in case of hunger typ.

Kaffet avslutade matchen, naturligtvis med en sockerströdd krustad eller vad det heter. Också den ett måste. Men det gick faktiskt vägen på grund av min disciplinerade taktik. Motståndaren blev helt överspelad och lyckades inte få mig på rygg.
Inte så länge jag vara där i alla fall.
Tack för maten.

Efter stockholmsbomben

Jaha, då är alltså bombdådet i Stockholm inte en enskild galnings tilltag bara. Dagens nyhetssändningar tyder på en mycket medveten ung man som låtit sig hjärntvättas till total underkastelse under ett förfärande snävt religiopolitiskt program.Den fråga det ställer är: Hur kan vi förhindra att människor blir så isolerade från resten av våra samhällen att de får en helt annan och förvriden världsbild och syn på sina medmänniskor?

Samtidigt har bomben i Stockholm tydligen klart politiska förtecken, där Sveriges engagemang i NATO-kriget i Afghanistan fördöms: Om vi är med och krigar i andras länder, om vi okritiskt låter USA föra krig var som helst i vår värld, så får vi finna oss i att det kommer att smälla även här hos oss, det är bombarens budskap.

Jag vill själv kunna känna respekt för islam som en systerreligion bland Abrahams barn, liksom jag också känner inför judendomen. Men det blir inte lätt när religionen politiseras och absolutifieras till den grad att inga alternativa tankar eller trosuttryck godkänns än den lilla aggressiva gruppens. Dvs precis samma dårskap som skett i Guds namn på den kristna sidan under århundradenas lopp. Vi har också blod på händerna.

Men det är något med islamisternas propaganda som verkligen ger mig kalla kårar, ett budskap som andas hat och underkastelse hellre än kärlek och försoning. Där man tar till Gud som vapen och dessutom hotar med våld för att nå religiösa och politiska mål, där blir det livsfarligt. Har inte historien lärt oss det flera gånger redan?

Självmordsbombare på tredje advent

Ja vad säger man efter denna dag?
En självmordsbombare har sprängt sig mitt i julhandeln i Stockholm.
Jag har sjungit i domkyrkokören Rejoice in the Lord always och torkat disk i biskopsgården.
Bomben briserade på en sidogata till Drottninggatan och bara bombaren själv omkom.
Det har varit otroligt vackert ute och kallt ute denna tredje advent, -15 ungefär.
Han bodde i Tranås och lämnade ett meddelande efter sig på Facebook.
Annars har det varit julmarknad här i stan, men vi avstod den.
Ett självmord är tragiskt i sig, men spränga sig bland folk är en våldshandling, ett mordförsök.
Vi åt en god lax till middag och har diskuterat Wikileaks och sett på Beck.
Men det hjälper inte.
Han var bara 29 år...

Nobelbankett

Vet inte om det är på rikt' eller bara på låtsas.
Men helt plötsligt får jag en inbjudan till Nobelmiddag, och jag tror inte det är sant. Visserligen innebär det att jag själv måste köra till affären för att handla ingredienserna, men vad gör det? Hemkommen efter en tuff fredag på jobbet bjuds jag ju plats vid Nobelprisutdelningen. Fast jag får springa lite emellan kök och konserthus för att vi ska ha en chans att hinna ikapp.

Sedan. Vidtager. Nobel. Banketten.
Och alla vackra damer och strikta herrar skrider in i vårt vardagsrum under det att vi andra medborgare står stramt uppradade längs väggarna och ser på.
Dagens kock är vida känd. Peter Geijer är hans namn och han är en fena på läckra rätter. Han har planerat middagen noga och sett till att den blivit lagad med de allra bästa råvaror.

Gästernas kreationer är mycket innovativa. Här mixas tröjor av bomull med byxor av denim eller bomull. Mest framträdande är drottningen i sin munkjacka, modell 04, svart. Till detta bär hon chicka blå jeans. Konungen bär en randig långärmad tröja ovanpå sin gamla blå T-shirt. Och något slags byxor till det.
In kommer så studentparaden med kvällens mat. Till förrätt bjuds en morotssoppa spetsad med färsk ingefära och muskot. Till förrätten serveras parasitfritt bordsvatten.

Huvudrätten är en nötgryta i rödvinssås med skogschampinjoner och basmatiris. Gästerna låter sig väl smaka. Runt borden råder en överraskat högtidlig fredagsstämning, förstärkt av levande ljus och exotiska drycker.

Så bryts taffeln av ett genomträngande skall av hunden under bordet. Kungen och drottningen skrider ut som om inget hänt, och efter dem de övriga gästerna. Hunden släpps ut och släpps in. Och alla pristagare bänkar sig till divertissemanget, dvs handbollsmatchen mellan Sverige och Rumänien (eller vad tusan det är för land. Vem bryr sig?).

Så småningom samlas styrkorna igen för att intaga desserten. Den bäres in på kunniga armar och består av en vaniljpanakotta serverad i små kristall-lika Ikeaglas. Allt smakar utsökt, och Nobelpristagarna med sina värdar ser ut att icke blott uppskatta maten utan även sällskapet. De har dock haft en lång och prövosam dag och torde nu behöva en bensträckare.
Sällskapet skrider högtidligen ut ur Blå salen, eller Gyllene rummet eller Gröna skrubben eller vad den nu heter. Och där tar orken slut. Kungligheterna börjar krokna. Fredagen har varit lång och vinet gott. Och helgen hägrar Alfred Nobels minne till trots. Kungen drar sig undan till sina gemak. Och medan drottningen tillsammans med kocken vilar ut i de inre gemaken, vidtager ett kvalificerat arbete i köksregionerna. Arbetarklassen roddar i köket helt utanför all glans och glamour, medan det bjuds divertissemanger och lustigheter à la CSI Miami och Aktellt i slottets salonger.

Men vad gör väl det?
Vad är väl en bal på slottet...?

Smart telefån

Jag håller med min arbetskamrat: Ge mig en bakelit-telefon!
Vår arbetsplats är nämligen inne i en kritisk fas av omläggningen av vårt kommunikationssystem. Eller på svenska: Vi har fått nya telefoner, smarta telefoner som från och med tredje advent ska ersätta våra fasta lurar. Och det känns mycket konstigt och obegripligt ibland. Kan vi inte få en omorganisation istället..?
För det första så ser den ut precis som en plånbok, så jag får riktigt kolla efter vad det är jag lyfter till örat. Om det skramlar så är det inte telefonen.
För det andra så är den så känslig för beröring. Som naken hud ungefär fast inte lika spännande. Den reagerar på minsta beröring. Bara jag tar upp den ur fickan har jag redan slagit på den, bläddrat i adressboken och ringt upp en intet ont anande medmänniska någonstans i världen. Jag får alltid börja med att skyndsamt trycka på den röda lägga-på-luren-knappen när jag fått upp min smarta telefon.
Och förutom att ringa upp folk i tid och otid, kan den bläddra mellan olika menyer. Jo det heter så när tusen sidor flimrar förbi från vänster till höger eller tvärtom som en karusell, tills jag sätter fingret på nån så att den stannar. Var jag då är? Ingen susning. Ta mej tillbaka nån!
Och så kan jag skriva sms men bara om jag lägger ikull apparaten, för då blir skrivbordet större så att jag kan knappa på bara en tangent i taget. Och för att skriva åäö måste jag hålla ner a:et och dra det tills å:et uppenbarar sig.
Låter det krångligt. Inte alls tycker säker de flesta av mina läsare för de flesta av er är yngre än jag. Men det tycker faktiskt jag. Betänk att min första närkontakt med telefoni var när syrran och jag åkte nedför ledstången från övervåningen i vårt hus i Tärnaby så att vi rev ner telefonen från hyllan nederst i trappan. Det var en bakelittelefon det, svart, stor och med vev. Och numret var 91. Tärnaby 91. Ringde det en gång så var det ett lokalsamtal. Ringde det däremot två gånger efter varandra så var det rikssamtal, och då kom alltid Mamma springande och ropade Riiks! Utom när Ulla och jag kom susande nedför ledstången så att rikssamtalet åkte i golvet. Då ropade hon: Men ungar, vad tar ni er till!!?
Sedan dess har telefonin utvecklats intill oigenkännlighet. Idag skulle jag kunna ha hela telefonen i bröstfickan medan jag susar nedför ledstången.

Men än försöker jag hänga med. Som yngsta dottern sa så tröstande ikväll:
- Men du försöker ju i alla fall hänga med, Pappa. Du är ju ändå lite på banan om man säger så, jag menar facebookar och bloggar och så.
Så sa hon, gullhjärtat mitt.
Det är coaching det.

En tredelad dag

Först samlades alla stiftskansliets medarbetare till det traditionella adventskaffet i biskopsgården. Biskop Tuulikki höll en mycket tänkvärd morgonbön och sedan bjöd husfrun Lena till kaffebordet. Alltså en välgörande mjukstart på dagen.

Sedan hade vi en utbildningsdag kring det nya telefonisystemet som ska tas ibruk före jul. Det var sisådär. Jag får lätt allergikänningar vid såna här personalutbildningar, för det serveras oftast svar på tusen frågor utom på alla som jag har. Vi har begåvats med en ny smartphone inför övergången till det nya, och dagen handlade om hur vi ska ringa med den i framtiden. Det är nu faktiskt frågor som lätt går att punkta ner på ett papper och varsågod och läs. Men den smarta telefonen är så smart att själva telefonerandet faktiskt är det minsta problemet med den. Och den bruksanvisning som följde med smartfånen var liten och tunn som ett frimärke typ. Nåja, för att nu inte bli alltför gubbgnällig får jag väl erkänna att jag också lärde mig en del under den prövosamma dagen, mycket tack vare arbetskamrater och chefer som står ut med mina frustande frustrationer och tålmodigt hjälper mig att förstå. Men jag kan tycka att det borde ligga i arbetsgivarens intresse att vi så snart som möjligt skall lära oss hantera våra nya arbetsredskap och inte lämna det åt slumpen. Det är inte så många av stiftsmedarbetarna som är under femtio år eller redan har hunnit in i Iphone-världen om man säger så.

Sist och inte minst har jag dock förunnats leda ett samtalscafé i domkyrkoförsamlingen kring julens budskap: Att vara människa - vid Jesu krubba. Det blev en fin kväll kring en uppställd julkrubba och ett ärligt sökande samtal omkring julkrubban i våra liv, vad den predikar och hur den utmanar oss, vad Josef och Maria och herdarna och de vise männen kan ha känt och upplevt under de dramatiska dagarna i Betlehem. Mot slutet av samtalet blev stämningen så förtätad av helighet och Guds närvaro, att samtalet övergick i en stilla tillbedjan inför födelsemysteriet.

Spännvidd i dagen alltså. Och bra balans till slut. Tack.

En dag med barnbarnen

Denna dag har jag fått sitta och hålla min månadsgamla sonson i famnen hemma i hans eget hem i Uppsala. Vi tittade länge på varandra. Och hans ögon sa att det var jobbigt i Göteborg, Farfar. Kan du förstå det..?
Månaden som gått var novembergrå av ovisshet för familjen och oss släktingar. Men nu känns det som en ljusare månad, och lille J är hemma och satsar helfokuserat på överlevnad. Han är mätt i högst en halvtimme, sedan vill han äta igen. Så modern vet att hon lever men har fått en ny lyster i blicken och låter honom äta allt vad han orkar. Snart är han uppe i födelsevikten igen.

Ute i på gården skymningen med storasyster E, treochetthalvtår, och kusinen T som är sex år med rullande rrr.
- Tror du jag kan gunga, Farfar, utmanar den lilla.
- Näe, det tror jag inte. Det är ju för mörkt nu för att gunga.
- Det kan jag visst det. Det är inte alls för mörkt för att gunga. Se bara!
- Ja ser man på. Du kan ju gunga fast det är nästan alldeles mörkt!
- Men titta på mig då, Morfar, bryter sexåringen in. Nu börjar min stora Klant-show alldeles strax. Och ni får titta på. Och så kliver han ner mot slänten och börjar under tokiga tjut rulla runt i snön nerför den lilla backen.
- Ja det var tokigt. Men kanske du och E skulle ta och bygga en snökoja tillsammans?
- Jaa, ropar båda och springer till plåtskåpet vid bron och hämtar ut spadar. Sedan bär dom snö från en hög till en annan i säkert tjugo minuter medan mina fötter sakta domnar och skrumpnar ihop i kylan.
- Man måste bära snö om det ska bli nån snökoja, visst Farfar?
- Ja det måste man. Utan snö blir det ingen snökoja.
- Mm. Det måste vara snö i snökojan... Mycke..

Sedan kommer pappa och hämtar sin dotter som ska in och äta middag. Och sexåringen och jag går tillsammans några kvarter bort till hans hem. På vägen passerar vi en blomsterhandel.
- Morfar, vi kanske skulle ta och köpa en blomma till din lilla dotter? Vad tror du om det?
- Jaa, kära T. Det låter som en bra idé att din mamma och min lilla dotter får en blomma när hon kommer hem.
Dottersonen stegar kavat in i affären och säger Hej vid disken.
- Hej, vad vill du ha, frågar en vänlig expedit.
- Jaa, jag skulle vilja köpa lite, säger han och ser sig omkring.
- Har du tänkt dig nåt särskilt?
- Ja vad var det vi sa, Morfar? Var det en sån här?
Morfar nickar.
- Ja en julstjärna är en väldigt fin blomma att ge till mamma, säger expediten. Och snart går vi därifrån med en Present Till Mamma, och visst får jag ge henne den, visst Morfar?
- Självklart.
Och när mamma kommer hem till lägenheten blir hon sååå glad!

Därefter kör jag och hämtar T:s storasyster på fritids. Där är det fullt krig uppe på en snöhög. Tioåringen E kämpar sig upp till toppen och slänger kompisar åt höger och vänster, killar som tjejer. Snart är hon herreman på täppan och utstöter ett riktigt Tarzanvrål, samtidigt som hon upptäcker mig.
- Jag ser dig, säger hon kort. Sedan fortsätter kampen, för kompisarna ger sig inte så lätt. Jag ler åt att se henne i stridens hetta. Den nya skolan verkar ha gjort henne gott.
Snart kommer hon snubblande ner ur snöhögen och säger Hej Morfar. Var är Åsa? Och sen kör vi hem till väntande middag. Jag lämnar henne vid porten och far och hämtar Åsa och vi handlar lite till barnen och far sedan upp till deras nya hem och får se deras rum och fikar och hör oss för om deras skola och så, och fikar och äter pepparkakor.
- Men ni hade ju med er presenter..?
- Javisst ja.
- Och jag har också fått en present säger mor L och tittar på blomman.
- Ja för den har jaag köpt, avslutar stolt hennes son.
Sen dyker han och systern ner i presentkassen.

Underbara ungar.

Stiftsfullmäktige

En dag med stiftets förtroendevalda.
Jag praktiserar mina talanger som nasare i korta varor.
Står med mina arbetskamrater i församlingsgårdens stora sal där vi visar upp våra arbetsområden vid olika stånd. Jag kommer dit med ett par välfyllda väskor och packar upp internationellt arbete inklusive julkampanjen, vidare ekumenik och integration, och vänstiftskontakter med planlagd stiftsresa till Sydafrika. Det tar hela scenen i anspråk, tre bord och två vikskärmar.
Stiftsfullmäktigeledamöter släntrar förbi och fångas in och förevisas kampanjmaterial eller en karta över Lincoln i England, eller en skrift om kyrkornas policy i migrationsfrågor. Andra stannar och pratar gamla minnen från Chris Hendricks' tid som missionär i stiftet, eller frågar om hur stiftet arbetar med internationella grupper i församlingarna.
Dvs jättekul alltihop.

Säga vad man vill om våra s.k.kyrkopolitiker, men jag gillar dom!

Jordfel

Aldrig förut har november slutat så kallt på Midlanda. Inte för att jag var där, men ändå, minus 22 grader drygt! Hela Europa är tydligen insvept i rysskylan. Snö långt nere i Spanien. Här är det ju rätt normalt ändå. 1:a advent brukar kunna nypa i näsan, det vet jag sedan förr.

Igår inträffade ett jordskalv strax väster om Härnösand. En 3:a var det visst. Jag märkte inget där jag satt i bilen på väg in i garaget. Men hustrun trodde nog att jag körde lite för långt, för hon undrade vad som hänt.
Själv tror jag det kallas landhöjning.

Igår kväll svartnade så hela vårt radhus två gånger när jag skulle byta glödlampa i köket. Lite spooky var det, eller vad ungdomen nu säger. Eller kanske ett jordfel. Det gick i och för sig lätt att åtgärda, bara med en vippknapp i jordfelsbrytaren. Jag kände att jag inte ville mixtra mer med takarmaturen utan ringde i stället efter elektrikern idag.

I morse gick strömmen igen, i minussjuttonkylan. All ström försvann i hela kvarteret.
I halva stan. Klart man undrade. Men det berodde visst inte på vårt jordfel eller på jordskalvet igår utan på en grävskopa nere på Kronholmen.
Så - nåt slags jordfel var det tydligen ändå.

I Östersund måste allt dricksvatten kokas för där har man fått avloppsparasiter i friskvattenledningarna. Och i morgon börjar världscuptävlingarna i skidskytte just i Östersund...

Vi lever extremt sårbart i ett totalt beroende av leveranser av värme, mat, el, transporter, hygien, väder. Det måste vara något fundamentalt fel på vårt förhållande till Moder Jord.
Vi säger nog alltför sällan Insha'Allah.

Advent i halv domkyrka

Det har varit en heldag i församlingens hägn.
Jag har sjungit i domkyrkokören i högmässan i vår halva domkyrka. Den renoveras ju som bekant så endast västra delen är användbar. Nästa första advent skall den nyrenoverade kyrkan återöppnas i en TV-sänd gudstjänst. Vi sjöng bl.a. Ropa ut din glädje av vår Fredrik Sixten, Otto Olssons Advent och Rejoyce in the Lord allway. Roligt att få gasta lite. Tenorstämman bjöd på en hel del tillfällen. Kollekten gick till Vårsta vars ordförande höll i kollektvädjan. Predikan var välformulerad och värdig om än lite lång kanske.
Ett udda inslag i gudstjänsten var att Rotaryklubbarna i stan utdelade ett par stipendier innan utgångsmusiken, ett moment som inte hade någon som helst koppling till gudstjänsten i övrigt. Min känsla sade att om det nu alls skulle göras i kyrkan så hade det nog passat bättre under kvällens konsert än i högmässan.

Efter gudstjänsten bjöd internationella gruppen på kyrkkaffe i församlingshemmet och fick in två tusen kronor på första dagen av Svenska kyrkans julinsamling till det internationella arbetet.
Under kyrkkaffet hölls en välbehövlig och kvalificerad information om domkyrkoprojektet, hur kyrkan byggs om och byggs till. Intressant.

Sedan kyrkkaffet var undandiskat for vi hem och jag fick en timme på rygg innan nästa pass. För ikväll har alla församlingens sju körer bjudit på adventskonsert. Då var det så gott som fullsatt i vår halva domkyrka. Ung och gammal sjöng och med församligen sjöng vi flera av våra älskade adventspsalmer. Höjdpunkten var nog när en pojke i gosskören sjöng solot i Pie Jesu, helt klockrent. Kvällen kändes fin, och roligt var det att få stå där och vara med. Fast jag saknade en avrundande andakt, ett tilltal med en bön eller välsignelse av något slag på slutet. Konstigt att inte sånt är självklart i vår kyrka.

Nu är dagen slut och min hals likaså.
Godnatt.

Adventsafton

Det susar genom livets strid en fläkt av himmelrikets frid...
Den sången har följt mig genom åren från Lutherska bönhuset i Ramvik och framåt. Då satt tant Ingrid på orgeltaburetten och pumpade den gamla bönhusorgeln. Nu är det jag som leder sången från Vårsta diakonigårds flygel i bönsalen.

Det är adventsafton och domkyrkoförsamlingen har helgsmålsbön på Vårsta. På något sätt känns det som om alla gamla diakonissor och biskopar är där och deltar i vår sång: När vintermörket kring oss står, och Hosianna, och Bereden väg för Herran, och Det susar genom livets strid, och sist den nya, otroligt fina För dem som vandrar i mörkret.

Psalmskatten är en av vår kyrkas största tillgångar. Jag är enormt tacksam över vår kyrkas psalmer och att jag får vara med och sjunga över dem till nästa generation, till framtiden.

Om du ännu inte har upptäckt den resurs som finns i vår psalmbok så vill jag gratulera dig. Då har du verkligen en skatt att upptäcka!
En välsignad advent önskar jag dig.

Ljusstakar

Så har då höstens el-pärs passerat, dvs den afton inför första advent då alla femtiotre ljusbågar och elva adventsstjärnor ska upp i fönster och dörrar och trappor och prång.
Det är lika nervöst varje år: Ska alla glödlampor fungera? Ska alla sladdar räcka till eluttagen?
Nervositeten känns redan vid lunchtid: Insikten att vi än en gång ska sätta upp adventsljusen i ett nytt hus. En lätt vresighet infinner sig vid fyratiden, men den kan också i och för sig tolkas som min fokusering inför utmaningen.

Hemkommen bär jag adventslådor från tredjevinn' och plockar fram ljusbågar och möblerar ut dem i fönstren. Det blir så fint så fint. Men den där ska nog inte vara där utan där i stället. Och den lilla röda passar nog bäst på Olovs skänken i hallen, tycker du inte det?

Hustrun svarar inte, för hon sitter totalkoncentrerad och syr nya julgardiner. Vi sätter upp dem både i kök och vardagsrum, röda och fina. Och det blir så fint och juligt.

Uppe i sovrummet får jag problem.
Två likadana ljusstakar ska stå i våra två sovrumsfönster, men den ena lyser inte. Jag hämtar en ny glödlampa från vinden och skruvar först bort en i första ljuset och sätter dit den nya för att se om den ska lysa. Det handlar om en sjuarmad ljusstake. Den lyser inte.
Jag skruvar bort den andra lampan och provar med den nya. Inget resultat. När jag har gått varvet runt och den förbenade ljusbågen är mörk som synden, börjar jag kalkylera hur många möjligheter en sjuarmad ljusstake egentligen har innan måste lysa. Det kan ju vara två eller tre lampor som har gått vid vårvinterns flytt från lägenheten till radhuset. Hur många kombinationer måste jag prova..? Men min helklassiska studentkompetens klara inte den huvudräkningen.

Säkert en kvart står jag där och skruvar i och ur små glödlampor och försöker hålla reda på vilken av dem som är den nya, intakta. Efter det trehundratrettiofjärde försöket långt efter middagsmaten har kallnat kommer hustrun upp till sovrummet och undrar vad jag håller på med. Min vresighet har vid det laget ökat till orkanstyrka.
Då Säger Människan: Det är ju bara att prova vilken av de sju lamporna som inte lyser i den andra hela staken. Svårare än så är det ju inte. Fattar du inte det..?

Jag havererar nånstans kring försök 347 och kapitulerar inför kvinnans absoluta överlägsenhet över mannen när det gäller logik.
Tyst försöker jag gömma undan min arsenal av nya glödlampor till ljusbågarna.
Faktum är att det ju är ganska enkelt att kolla om en adventsstake fungerar... Eller hur..?

Bromma

Sitter på Bromma flygplats i en SAAB 2000 och det är snöyra utanför. Vi kommer inte iväg i tid för det är många plan som skall avisas innan de får lyfta. Under tiden sitter jag och låter tiden gå. Har ingen tidning eller bok att ta till så jag låter tanken vandra. Mina ögon faller på trafikledartornet, och då ser jag något.

Nedanför tornet på plattan står ett gammalt flygplan från andra världskriget, en flygande fästning. En ung dristig flygkapten går ombord för att kolla att allt är klart med maskinen. Därefter kommer passagerare som alla ska åka ut på sin första flygning. Två av dem känner jag igen, fast de är unga och nygifta. De är på väg till Etiopien för att bli mina föräldrar. De stiger omborg och spänner fast sig sittande i två rader mitt emot varandra. Kapten von Rosen gör klart för start, och flygmaskinen brummar iväg i snöyran. Det är december och året är 1945.

Bredvid vårt plan står ett annat som just nu blåses ren från snö och is. Snart är det vår tur. Jag fascineras av denna flygplats. Den har så mycket av historia. Medan jag sitter i mina tankar taxar en DC3:a in och parkerar under det gamla trafikledartornet. På åskådarterassen bredvid tornet står ett par människor i ivrig väntan. De har kommit ned från Västerbotten för att ta emot sina afrikafarare och äntligen få se sina barnbarn. Ut ur flygplanet stiger så deras dotter med två småbarn. Lillebror ligger i en korg. Han är sjuk men har klarat resan. Hon vinkar upp mot sina föräldrar och skrattar lättad. Hon är äntligen hemma igen. Året är 1948 och det är sommar.

Snön virvlar utanför och vårt plan står fortfarande kvar på plattan. Nu ska tydligen startbanan plogas. Jag lutar mig tillbaka och min blick glider på nytt bort mot den gamla terminalbyggnaden. Takterassen ser bekant ut. Genom snöbyarna ser jag nu några andra stå där. En mor med tre barn som vinkar. Och nu är det sensommar. Nere på plattan står en DC6:a, och bland passagerarna som går ut till planet stannar en man till. Han har en kameraväska hängande från axeln. Han ska ut till Etiopien igen, denna gång för att göra missionsfilmer. Och familjen är där för att vinka av honom. Han vinkar rörd och stiger sedan ombord. Året är 1959.

Och sedan rullar planet ut till start.

A bumpy road to love

Det var en turbulent flygning till Bromma i morse. Det tyckte nog alla utom piloterna.
Jag är i Stockholm för att delta i ett tvådagars ekumeniskt samråd. Svenska missionsrådet och Sveriges kristna råd är huvudmän för de här dagarna. Första dagen har handlat om de två stora ekumeniska möten som ägt rum under detta år, Kyrkornas världsrådsfamiljens hundraårsmanifestation av den allra första ekumeniska missionskonferensen i Edinburgh 1910, och den evangelikala Lausannerörelsens tredje stora kongress, denna gång i Kapstaden.

Intressant är att planeringsprocessen fram till Edinburgh 2010 på grund av brist på organisation och finansiering beskrevs som a bumpy road to love. Ändå blev mötet av.
Och vid Lausanne-mötet i Kapstaden var ledningen oenig om temat för mötet ända tills dagen före start. Och slutdokumentet skrevs för säkerhets skull redan före mötet.

Gud sig förbarme!
Ändå kan jag inte hjälpa att jag brinner för det här att vi kristna ska kunna hitta varandra trots olikheter och tjafs.
Egentligen borde man brinna för något mer framgångsrikt.

Ambivalens

Här yr snön och det blir vitt och fint.
I södra Sverige är det fullt kaos i trafiken.

Här övar vi och nynnar på adventssånger inför 1:a advent.
På Koreahalvön dånar granater.

Livet är motstridigt, nyckfullt.
Livet är sällan helt och hållet.

Oftast både och.
Vad ska man känna egentligen?

Ljus i mörkret

Från Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg kommer idag mycket glädjande nyheter. Barnbarnet Johannes andas nu själv, är vaken och söker kontakt. Hjärtat fungerar helt normalt med fint blodflöde och bra egen rytm. Hans mor Sofia har fått sitta och hålla honom i famnen några timmar. Han pratade mycket med henne och var aktiv.

Sofia har under den här tiden börjat blogga om det som hänt. Jag kan varmt rekommendera hennes blogg: Klicka här.

Lördagsgodis

Det här blir en bra dag.
Jag sover och drömmer järnet till kl nio.
Stiger upp och rastar hunden.
Morgonen är gråkall, luften ren och frisk.

Sätter på kaffet och melodikrysset.
Familjen samlas och löser det lätt.
Sen till stan och en fin liten lunchkonsert i domkyrkan.
D-moll-toccatan och Wachet auf med vår virtuose organist.
Och en kaffestund med mingel längst bak i kyrkan.

Hem till lunchfil med några stänk ingefära till.
Njutning.
Kvällens bjudning planeras.
Sen till pianot,
och två Wienervalser senare har novembermörkret bedarrat.

Unnar mig en stund på rygg med datorn i knät.
Tänker på att allt just nu är väl
och att lilleman på IVA börjar öppna ögonen igen
till sina föräldrars stora lättnad.

Ser fram emot kvällen då vi får middagsgäster.
Så jag ämnar nu resa mig ur detta betraktarläge
och ta lite ansvar jag också.

Livet!

Det folk som vandrar i mörkret

Det är segt i november. Vintern har kommit tidigt så det är vitt ute vilket lyser upp kvällar och nätter. Men ändå. Mörkret bara tätnar, och själen dras in i en dimma där allting blir motigt och knotigt. Tankar och själsliv går trögare och känslorna fryser fast i kälen.

Tur att ett barn är oss fött.

Post-op

Lilleman har nu fått sitt hjärta i ordning. Operationen idag har varit lyckad.
Ingen blåser faran över ännu. Men tack till er alla som stöder honom, hans storasyster och föräldrar med uppmuntrande tillrop, tankar och böner. Ni vet inte vad det betyder för oss.
Och samtidigt känns det ovant och lite konstigt att dela allt det här via detta relativt opersonliga medium. I min sextioåriga värld så är det lite omtumlande att skriva en så privat notis, och vips lustigt så är den levererad till alla jag känner och fler ändå.
Men fördelarna är uppenbara.
Tack alla ni som ber till Gud och bryr er.
Jag välsignar er tillbaka.
Farfar.

Operationen

Vår lille bäbis i Göteborg ska tydligen äntligen få sitt hjärta lagat. Två gånger har operationen nu skjutits upp. Det är iofs ett gott tecken eftersom andra barn har ansetts vara i akutare behov av op och iva än han. Men påfrestande två veckor har det varit för den unga familjen. Nu ikväll har kirurgen försäkrat föräldrarna om att lille Johannes är det enda barn som är uppsatt på operationslistan för i morgon. Så nu närmar det sig. Jag är tacksam för goda tankar och förböner för lilleman.

Härlig helg.

Så när som på stuglarmet härom natten har helgen varit härlig.
Först ledde jag ett härligt kursdygn fredag-lördag med 24 internationellt engagerade från nästan lika många församlingar runt om i vårt stift. Ämnet var Sydafrika och dess kyrka.
Sedan lagade jag lövbiff och fyrkantspotatis till middag, och det avnjöts i lugn och ro till tända ljus. Och idag har vi varit hemma precis hela dan och bara jobbat med vårt eget. Hängt upp gardiner, ranor, tavlor och den gamla morfarsklockan. Det blev riktigt hemtrevligt av det hela.
Och så har P och jag skottat snö från altanen och från takfönstrens nischer. Vem kunde tro för en vecka sedan att vi skulle få så mycket snö på en gång?

Nere i Göteborg ska vårt nya lilla barnbarn förhoppningsvis opereras nu under den kommande veckan. Farfar hoppas och ber att allt ska gå bra.

Alarm!

Klockan är 02.35.
Vi vaknar av att båda våra mobiltelefoner signalerar för ett nytt sms.
Yrvakna tänder vi sänglamporna och kollar telefonerna:
LARM STUGAN: Brandlarm: Rökdetektor storstugan!
Då ringer vår fasta telefon.
Och när jag lyfter den luren hörs bara ett tjutande alarm: Ooii, ooii, ooii!!

Med ens är vi klarvakna och inser allvaret.
Hoppar i kläderna, rusar till dörren, drar på stövlar och en ytterrock, tar med hunden och springer till bilen. Kör så fort vi törs i snömodden ut på E4:an och tar sikte på horisonten bort mot vindsnurrorna i norr. Men det är mörkt så vi ser inget. Dessutom regndis som försvårar sikten.

Kl 03 är vi framme vid bommen in till stugan. Men där är så mycket snö att vi inte har nån chans alls att köra in den vanliga vägen. Vi tar nästa infart som är farbar om än oplogad. Vi svänger in på den, Erlings väg, och snirklar oss fram nästan ända fram till hans stuga. Där stannar vi och ger vi oss ut i terrängen för att pulsa sista biten ner till vår stuga. Hittar en liten LED-lampa i bilen och försöker med dess hjälp hitta rätt väg. Mer och mer förbryllade letar vi oss nedför backen där vi för två somrar sedan planterade 196 granar som tack för att vi fick en väg att frakta den nya stugan på.

Till slut ser vi den,, stugknuten.
Stugan är intakt.
Ingen eld.
Ingen brand.
Bara natt och mörker och frågor.

Vi snubblar i snön uppför farstutrappan och tar oss in i stugan.
Där är allt lugnt gudskelov.
Stugan är kvar.
Stugan är kvar, Åsa! Den är kvar!!

Vi fattar ingenting, men nollställer larmet, larmar på och stänger om vårt paradis.
Pulsar tacksamma uppför backen tillbaka till bilen. Och backar hela vägen ut på gamla E4:an för att inte köra fast i snön.
Och kl 04 är vi hemma igen.

Spänningen släpper och jag gäspar när jag låser upp vår ytterdörr.
Inser att jag ska upp snart för att leda en kursdag på Vårsta.
Sen slocknar jag i min säng och drömmer starkt tills klockan ringer.
Utan ett larmande sms.

Ruschig dag

En ruschig handfast dag på jobbet. Förbereder mig för ett kursdygn med 24 blivande sydafrikaresenärer. Gör bildspel, skriver körschema, kopierar material, plockar ihop diverse etnografika och ljus, drar ut deltagarlistor och infoblad och sånger, ringer Vårsta och kollar, stuvar alla grejer i två konferensväskor, sätter fram gitarren, skriver att göra lappar om att ta med skivspelare och psalmböcker m.m.
Såna här dagar är välgörande emellanåt.

Novemberkaktus

Det känns i huden att snön är på väg.
Motvilligt ställer jag mig in på undertröjor, långkalsonger och en evig kyla,
som inte bedarrar förrän till Urban Vilhelmina och Blenda.
Det är bara att ta sats.
Har varit ut till sommarstugan och ställt in vintertemperaturen.
Där var stilla och allhelgonavackert.
Det frasade i gräset och rök om min andning.
Is höll på att tysta bäcken.
Frost på marken, frost på altanen,frost på bron, på alla sommarns ställen.
Hann knappt dit så började det skymma.
Sommaren är avlägsen, mycket avlägsen.
Flugsnapparna, badbyxorna, värmen, solen
- ljusår sedan.

Skynda dig älskade, skynda att älska.
Dagarna mörknar minut för minut.

Hemma sätter jag mig i vardagsrummet med Bachs cellosviter.
Drar upp värmen lite
och njuter av blomman i fönstret.

Två timmar med Johannes

- Jag följer med dig till Johannes.
- Okey, det blir bra.
Du I kanske fixar lunchen, och du M kan väl ta hand om E, så får S vila?

Vi går över till avdelning 323, Östra sjukhuset.
En sal för fyra barn. Tvåan på salen är mitt barnbarn Johannes.
Han sover men skall strax få mat.

Jag slår mig ner i fåtöljen.
Mattias räcker mig barnet och trasslar lite med alla sladdar och slangar.
Sen blir jag kvar där i fåtöljen i två timmar.

Ger Johannes modersmjölk ur flaskan.
Och sen är det vår stund.
Johannes och jag.

I två timmar ser vi på varandra och den stora världen omkring oss.
Alla miner i det lilla barnansiktet.
Alla tankar vi tänker tillsammans.

Kontakt.

Och på ditt hjärta

Det lilla nyfödda barnbarnet Johannes döptes idag på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg. Med sitt hjärtfel behöver han opereras så snart som möjligt, och inför det ville föräldrarna ge honom dopet och på ett synligt sätt markera ett välkommen till livet, till släkten, till Gud och den världsvida kyrkan..

Ibland blir små ord så stora, och små små symbolhandlingar till en hel predikan. Så blev det nu när prästen kom till dopbönen och korstecknandet. Hon satte sig på huk framför modern som satt med den lille i sin famn, han med sladdar och slangar och en liten dator med sig på en rullställning. Prästen Birgitta läste: Tag emot korsets tecken, på din panna, på din mun och på ditt hjärta. Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, kallar dig att bli hans lärjunge.

Korsets tecken, inte nederlagets och dödens tecken,
utan korset som försoningens tecken, och uppståndelsens.
Korset som segertecken. Ta emot det- även på ditt hjärta.
Det blev ord som berörde oss alla.
Starka välsignande ord till helande och livskraft.

Samtidigt som vi upplevde detta tändes många många ljus för honom runt om i vårt land och utöver hela vår jord, tack vare att föräldrarna hade facebookat om det och bett om ljuständning och förbön under doptimmen.
Tänk att så många visar sån omsorg.

Det är starkt.

Bergochdalbana

I förrgår, ett MMS från förlossningen.
En bild på en jättego och trind liten pojke.
Var välkommen lilleman!

Tidigt igår morse, ett SMS från BB.
...allvarligt fel på aorta.
...måste opereras, annars...

Idag, ett telefonsamtal.
Landat med ambulansflyg vid barnsjukhuset.
Inte riktigt så akut som befarat.

Vila för mor och barn nån dag.
Landa i livet lite för den lille.
Söka en balanspunkt i bergochdalbanan för föräldrarna.

Sedan, det oundvikliga.
Gode Gud,
Gode Gud!

Farfar

Andra november brukar inte vara någon höjdardag. Men idag blev den det. I morse föddes nämligen en liten pojke i Uppsala. Och jag är gossens farfar. Mitt i halvtiofikabruset på jobbet kom beskedet. Sedan svävade jag på moln, fick inte mycket gjort under resten av dagen.
Bland allt som tumlat runt och virvlat och brusat i både huvud och hjärta idag vill jag nämna en stor tanke. När jag kom hem tog jag fram datorn, öppnade släktregistret och skrev in det senaste skottet på vårt släktträd, det fjärde barnbarnet på min sida.
Det var då jag såg den. Farslinjen. En rak linje ända ner till Karl XII:s och Bachs dagar.

Farfars farfars farfars farfars farfar till dagens födelsedagsbarn dog 1720.
Här är är alla dessa pappor:
Mattias Sjöberg f 1971,
Jan Sjöberg f 1948,
Sven-Lennart Sjöberg 1919-1994,
Thure Sjöberg 1889-1976
Nils Leontin Sjöberg 1863-1897
Jonas Nilsson Sjöberg 1823-1888
Nils Nilsson 1785-1853
Nils Andersson 1749-1840
Anders Nilsson 1713-1790
Nils Pärson, d 1720

Den lille nyfödde är liksom sin far född i november på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Själv föddes jag i Addis Abeba, Etiopien och min far Sven-Lennart i Edsele, Ångermanland.
Innan dess är det stabilt. De sju äldsta fäderna verkar alla ha sett dagens ljus i Själevads socken, Ångermanland.

Mäktigt på nåt sätt.

Språkträning

Hej och hå vilken utbildningsdag! Rena språkskolan. Jag tror att t.o.m. swahili var lättare att lära än detta. Det handlar om GIP, Svenska kyrkans gemensamma IT-plattform.
Vi har drillats i det idag.

Vad jag har lärt mig? Jo att det innebär en massa fördelar att gå med i GIP i form av sparade pengar, ökad säkerhet, minskad sårbarhet och bättre kommunikation mellan församlingarna. Låter bra, och blir säkert bra, men måste det sägas så krångligt?

Jag har lärt mig om Införandeprocessen av GIP. Den består av Inventering av infrastrukturen, Avtalsskrivning, Inköp, sedan Migrering av data till förtunnade klienter, och Driftsättning icke att förglömma,dvs anslutning till Citrix-miljön. Glasklart, eller..?

En motbild:
- Hej jag skulle vilja köpa en ny bil, och jag behöver den idag. Kan jag få provköra den här?
- Ja absolut. Sätt dig bara ner några timmar så ska jag berätta hur den görs, var den designas, produktutvecklas och tillverkas och hur underleverantörerna arbetar, hur den sätts ihop och testas. Då kommer du att förstå att just denna bil är bilen för dig...

Saknad

Så var det då sexton år sedan idag.
Tände ljus på graven redan igår.
Har hedrat de döda tillsammans med domkyrkokörenoch sjungit Faurés Requiem ikväll.
Vi gjorde också Griegs Ave maris stella och I himmelen.
Tre riktiga höjdare, vill säga.
För att betvinga all saknad.

Långlördag

Ännu en inspirerande lördag i Jämtland. Denna gång i västjämtland, där ett gäng internationella ombud från Krokom-Åre kontrakt hade samlats i Rödön. Allt ideellt arbete behöver sina eldsjälar, och där har dom ett par sådana. Ann-Mari och Anette hade trummat ihop folk från de olika församlingarna, och jag ljuger inte då jag säger att de var ivriga att få veta mer om Svenska kyrkans internationella arbete. Vi tog upp ungefär samma trådar som i Strömsund förra lördagen: Varför i Hela världen..? Dvs vart tog Lutherhjälpen och missionen vägen? Jag drog det jag vet och sett och deltagit i och jag tror det övertygade dem om det nödvändiga i den gjorda förändringen. Vi pratade om vårt uppdrag i Guds mission, om hur vi kan arbeta i en internationell grupp i församlingen och om den kommande julinsamlingen. Fyra fullmatade timmmar och inte en gäspning så långt jag såg.
Vi sjöng några afrikanska sånger och bad till Gud också.
Ett härligt möte således. Välsignat.
Jag fick stiga upp i ottan och kom hem i mörkret ikväll, trött men tacksam.
Långlördag.

Ny telefon

- Du, kan vi åka till Birsta på fredag eftermiddag. Du vet, jag skulle behöva köpa mig en ny mobiltelefon.
Ja visst vet jag det. Dessutom behöver vår systerson P som nu bor hos oss ett par nya byxor. Så visst kan vi åka till Birsta.
För den oinvigde så är det ett enormt stort köpcentrum mellan Härnösand och Sundsvall.
Så vi åker till Birsta för att köpa en mobiltelefon och ett par byxor.
Jag måste erkänna att jag inte känner mig särskilt jättepeppad för programmet för vår lediga eftermiddag. Men - vad gör man inte för de sina. Så vi kör dit, men inser alltför sent att det är lönehelg eller långhelg eller vad det nu heter. I alla fall så ringlar köerna långa ända ut på E4:an, och parkeringsplats, det kan du bara drömma om. Jag hittar i alla fall en minimal lucka för vår blygsamma Skoda Fabia mellan två värstingar. Parkerar och vi går raskt mot Birsta City. Det är där dom har mobiltelefoner.

Vi släntrar in i köptemplet och fångas genast av dess atmosfär, ren, hög, tilltalande och övertygande.
-Telia! Där är det, ropar hustrun som minns varför hon kommit till templet.
Vi beträder det heliga, tar en kölapp och väntar på att bli införd i det allraheligaste. Hustruns ångest ökar. Hon vet inte vilken sort hon vill ha. Och väggarna fullkomligen dryper av frestande mobiltelefoner.
-Hej, vill ni ha hjälp med något, frågar en vänlig kvinna, när det är vår tur.
Och min lagvigda svarar så rätt och samtidigt aningen skärrat:
- Jo, jag skulle vilja titta på en ny mobiltelefon.
Som om man kunde fråga efter något annat i hela j-vla butiken...
- Då vill jag rekommendera den här, säger hon och tar fram en mobil.
Det är en N8dukanskeharhörttalasomden? Den har nyss släppts av Nokia och är verrrkligen bra, särskilt kameran.
Syskonbarnet inflikar att den är bäst som telefon men operativsystemet suger faktiskt.
- Öhh... Suger..? Vad sa du, är det fel på sugen i operationssystemet..??
Hustruns ansiktsfärg skiftar från energiskt till frågande.
- Ja, annars kan du kanske ta den här, en HåTeSe Disajr. Den är ett grymt märke bland lurarna.
- Öhh... Grym, dvs aggresiv, ondskefull, argsint..? Och lurarna, vilka är de som vill lura mig..? Eller har jag glömt bort att ta på mig lurarna?
Hustrun tar två steg tillbaka. Men expediten fortsätter:
- Eller ni kanske har gripits av Apple-hajpen och egentligen vill köpa en Ajfån..?
- Ursäkta, men vad är en äppelhajpenna för nåt, som skulle driva mig att köpa en Ajfån..??? Hustrun och även hennes make börjar känna sig något utomjordiska.
- Jo med den här så får du fri navigator och Spottifaj som alla smartfåns har.
- Det låter övertygande, men vad är navigator? Låter som ett skepp med vassa tänder. Och vem önskar sig en spottande telefon eller en smart fåntratt..?

Vad det blir?
Inget.
Ingen ny telefon.
Ingen ny mirakelvärsting faktiskt, alla duktiga försäljare till trots.
Vi åker från köptemplet utan bönesvar åt hustrun men väl med två hundrakronorsjeans åt P.

Själv känner jag att tonvikten helt legat vid vår fikapaus.
För åker man till Birsta så är det ett måste med kaffe och en budapestrulle.
Så är det bara.
Ajfån eller Enåtta eller vad fasen som helst, men kaffe och en budapestrulle behövs för att jag ska vilja åka till Birsta en fredag eftermiddag under en lönehelg.

Tilltal

Har sett Påven Johanna ikväll.
Den berörde mig.
Talade till mig.

Tack.

Kvällsnyheterna

Busväder ute.
Dagen var bra.
Viktigt utskick kom iväg.
Ett par viktiga samtal hölls.

Ikväll.
Fortsatt busväder.
Hem och Skola stormar oxå.

Myskväll på Furuvägen vid var sin dator.
Seger:
Hustrun har öppnat eget Facebook-konto!

Dataguden

Fullt kaos på jobbet.
Det handlar inte om teologiska frågor eller ekonomiska, eller strukturella.
Det handlar om datafrågor,
men idag nog så allvarligt.

Vi håller just på att transplanteras från en egen dataserver till en rikskyrklig sådan.
Två vänliga skellefteåkillar håller som bäst på med operationen.
Men vi hamnar i hjärtflimmer under tiden och vet inte vad vi ska göra.
Ingenting fungerar utom fikapausen. Den är som alltid en trevlig höjdpunkt.

Inte internet, inte outlook, inte mina dokument, inte nånting.
Vad göra utan IT-mediet..??
Hysteriskt börjar jag gallra ur gamla pärmar och städa skrivbordet.
Slänger gamla biskopsvisitationer för att ha något att göra.

Vi pratar i korridoren:
- Har du kommit in?
- Jag kan öppna datorn men inte internet.
- Kan du inte? Inte jag heller. Men nog är det väl för hemskt att dom inte har fått ordning på det här! Dom har ju för fasen haft hela helgen på sig.
- Ja visst är det typiskt!

Fenomenet är intressant. Redan före morgonbönen har arbetskamraterna svetsats samman i en pakt som inte ens Robinsom skulle kunna övervinna.

Sen - efter fikat - börjar tekniken komma igång.
- Nu är jag inne!
- Är du? Vad bra. Jag med.

Snart sitter vi alla snällt och lydigt framför våra skärmar.
Och pakten...,

Vilken pakt..?

En fin arbetshelg

Det roligaste med att vara stiftspräst är när jag får komma ut i församlingarna.
Nu i helgen har jag varit på två församlingsbesök, så helgen har varit dubbelt lyckad.
Jag har besökt Strömsund och träffat några medarbetare som försöker skapa en internationell grupp i församlingen. Samlingen kallades Vi och hela världen, ett jättebra tema för en eftermiddag kring församlingens internationella ansvar. Det blev några timmar med nerv och engagemang, där vi redde ut en del frågor tillsammans och började skönja ett sätt att gå vidare.

Och idag har jag medverkat vid en "galakväll" för Pakistan i Säbrå församling. Vi var säkert nittio i kyrkan. Församlingens internationella grupp hade lagt upp ett trevligt program. De hade inbjudit en grupp musikaliska ungdomar från gymnasiets estetiska program. De sjöng så det stod härliga till. Jag informerade om hur vår kyrka genom det mellankyrkliga nätverket ACT-alliansen är med och försöker lindra följderna av översvämningen i Pakistan. Ungdomarna sjöng och spelade mer och jag ledde församlingen i ett par kanons ur psalmboken. Berättade lite mer om Svenska kyrkans insamlingspolicy och vädjade för kollekten med betoning på att det går mot vinter i Pakistan också. Medan ungdomarna sjöng gick sedan alla fram och lade sin gåva i en korg på altaret. Resultatet blev över 5000 kr. Prästen Ulf avrundade med några ord och bön, och så slutade vi med psalmen 89, Se jag vill bära ditt budskap, Herre. En mycket passande psalm som har kommit till oss från den afrikanska kyrkan.

Tänk vad mycket vi kan göra om vi hjälps åt, sätter oss ned och börjar prata, planerar och sedan agerar. Vi kan åstadkomma mycket om vi bara tror på det vi gör.
Stort tack till diakonerna Inger och Berit som gjorde min helg!

Till gymmet

Det är bara nödvändigt. Kroppen skriker efter det.
Jag måste hålla igång i vinter.
Nåja, jag hade kanske inte tänkt rusa åstad riktigt än.
Men så kommer hustrun hem en dag med två årskort till det nyss öppnade gymmet i simhallen.
Okey...

Bittida om morgonen smyger jag mig så dit. Skamsen för att det var så länge sedan och för att det syns. Här gäller det att inte låtsas om det. Jag går med stora säkra kliv in i entrén och fram till disken.
-Hej, ska du träna?
Damen som frågar ser lite äldre ut än sist jag var där.
-Ja jag tänkte det, svarar jag och visar mitt nya elektroniska gymkort.
Jag får en nyckel och frågar om omklädningen är där den var förut.
Javisst det är den.

Det är nåt visst med omklädningsrum. I den förtätade svettlukten glider jag in i en meditativ bubbla och byter om sakta och väl. Det här är min stund, min egen timme. Den ska jag ta vara på.
Ombytt och klar går jag ut i entrén igen för att söka mig upp till övervåningen. Men ingången via simhallen är stängd så jag måste fråga.
-Jaså, är det sååå länge sen du var här, säger mänskan och ler roat. Nej du måste ta trappan här.

Avslöjad och knäsvag äntrar jag så schavotten och kommer upp till gymmet. Det ser ut att ha dubbelt så många träningsredskap som senast. Jag tar ett träningskort och ett träningsprogram och går sedan till löpbandet. Fast, jag vill nog kalla det promenadbandet. 15 minuter i rask promenad och jag är färdig för tortyrredskapen.
1c och 3c och 6b och 14 och gud vet vad de alla heter och lika många till, som alla har ett gemensamt, nämligen att försöka vrida nån led ur led på mig.

Medan jag sitter där och tränar bröstmusklerna ser jag plötsligt utsikten. Östanbäcken med domkyrkan därovan. Vackert, vackert i förvinterkyla och rimfrost.

Men här inne lackar svetten. Jag gnor på och når till slut den förlösande stretchningen. Den försonar allt och lämnar mig med min ära i behåll.
Det här kanske till och med ska bli roligt. Särskilt om mödan betalar sig på vågen en dag.

Varde alltså härmed tillkännagivet.

Oktoberonsdag

Dagen är frostig och kall. Jag har ledig dag fast det är mitt i veckan.
Ägnar dagen åt att byta till vinterhjul på bilen och för första gången tvätta våra nya fönster. Vår duktige snickare har nämligen idag slutfört vårt höstprojekt. Så nu har vi en ny fin vit ytterdörr, vita innerdörrar även uppe samt nya fönster i alla rum. Det har blivit ljust och fint inne i stället för de sjuttiotalsbruna fönster- och dörrfodren.
Nu är vi redo.
Nu må vintern komma.

Afghanistan

När kriget i Afghanistan i dessa dagar kryper oss svenskar inpå skinnet, vaknar pacifisten i mig och säger att krig är fel. Våld kan aldrig lösa konflikter. Det är klart att soldater dödas när ett land ger sig ut i krig, tyvärr även svenskar. Det måste finnas bättre, konstruktiva vägar till fred och förtroende mellan folk och stater än krig.

Pacifisten i mig har alltid radikala, enkla, jättebra lösningar på världsproblemen. Med åren har jag kanske insett att världen inte är så enkel som mina 68-slagord ville påskina. Men pacifisten i mig vaknar därför att det som hänt våra svenskar i Afghanistan väcker min vrede över militarismen och framför allt USA:s sätt att "äga världen". Sverige har blivit gisslan hos USA genom att FN har beslutat sig för att skicka trupp till Afghanistan. För i grund och botten är kriget USA:s hämd för 11:e september och inget annat.

Jag läser Carl Bildt som i sin blogg vädjar om respekt för FN-truppernas mandat och närvaro i landet. Ja, han tycks t.o.m. vilja tysta ner kritiken mot den svenska närvaron i ISAF-styrkorna. Nu måste vi hålla ihop kring vår satta politik. Inte debattera den.
Det är möjligen en förståelig hållning från en utrikesminister, särskilt när svenskt blod har flutit. Men jag känner mig tveksam där. Självklart måste vi få debattera. Jag känner: Övertyga mig gärna om det vettiga i vår närvaro i kriget!

Jag läser Helle Kleins blogg och några relaterade länkar. Ta hem svenskarna nu och satsa på bistånd, så är budskapet där. Låter enkelt och lockande förstås. Men är det det bästa för landet just nu? Är det kanske bäst att uppgörelsen om ett långsamt tillbakadragande av de svenska trupperna följs?

Jag läser Svenska Afghanistankommitténs hemsida och inser att jag inget vet om landet. Frågan är om inte det första jag borde göra för fred i Afghanistan vore att gå med i SAK och lära mig mer...

Sightseeing

- Vi åker nu rakt ned mot stan. Till vänster ser du ICA Norrhallen, vår närmsta affär. Ner för backen, och nu svänger vi ut på gamla E4:an, kör över järnvägen, sen vänster. Här måste man komma ihåg väjningsplikten för mötande trafik som ska ut på E4. Till höger ser du Spiran, där vi lämnade hyrbilen igår. På vänster hand har du buss- och järnvägsstationen om du får lappsjuka. Och där bortom ligger Coop Forum och OK där vi tankade upp bilen.

Här vid järnvägsstationen svänger vi höger in på Härnösands huvudgata. Den heter Nybrogatan och går över sundet upp på ön, den del av staden som ligger på Härnön. Men innan dess har du här till vänster det gamla tingshuset, ett mycket vackert hus som nu är helt tomt tyvärr.
- Lidl, hör jag från vår unge släkting. Tonfallet är lätt misstroget. Mc Donalds kommenterar han inte ens.
- Ja, där ligger Lidl, men för länge sedan låg här imponerande fartygsvarv. Härnösand har alltid haft en mycket fin naturlig och djup hamn.
Sedan vi passerat Nybron hör jag honom i livligare ton notera att han ser ett kondis, Wirströms.
- Ja, det är mysigt, och här uppe har du Waynes Coffee på Storgatan. Storgatan är stans affärsgata och går ända ner till trafikljusen mot södra utfarten. Till höger ser du nu Rådhuset, stans och kanske Norrlands första gymnasium en gång.
Nu svänger vi höger ner mot våra jobb. Det där blå huset är kommunhuset, och bakom det har vi det gula stiftskansliet. Åsa och jag jobbar faktiskt i samma hus. Om vi svänger runt hörnet så här, in på Trädgårdsgatan, ser du skylten med Härnösands stift, och på fönsterna på gatuplanet står det Café Trädgårn. Det är kommunens och kyrkans gemensamma integrationscafé, där Åsa alltså är föreståndare. Där får du stans billigaste fika, kaffe för 5 kr och en ostfralla för 10.
Och rakt där nere kan du se torget med landshövdingens residens. Där är downtown Härnösand typ. Vi kör runt domkyrkan, och där ser vi den vita församlingsgården med pastorsexpeditionen, där Åsa också jobbar. Själva domkyrkan tar vi en annan dag, visst.

Nu ska vi åka upp på vårt utkiksberg. Det heter Vårdkasberget och för att komma dit svänger vi vänster så här i rondellen och kör längs Hovsgatan. Det där tegelhuset är Kristinaskolan, norra Sveriges enda skola för döva. Och där uppe i backen ser du en gul jättekasern. Det var på min tid Vanföreanstalten. Dit åkte jag och fick hålfotsinlägg så jag kunde börja springa. Nu är det Landsarkivet, där alla kyrkböcker finns för den som vill släktforska.
Nu bär det uppför och uppför, och vägen blir så småningom grusig, smal och brant.

Nu är vi uppe. Här uppe har vi hela Norrlands Aten för våra fötter. Det här utkikstornet står med sina ben i de fyra väderstrecken. Och här börjar slalombacken, Härnösands Alpina Center bevars. Där nere ser du Domkyrkan, och landsarkivet, och huset med ett vitt torn där borta är Landgrenskolan, läroverket där jag tog studenten. Nu är det en högstadieskola. Och tegeltornet bortom det tillhör den nedlagda tobaksfabriken.

I väster ser du E4 dra upp, genom och ut ur stan.
Kan du se var vi bor? Ja det är rätt. Man kan ana den gula och den röda sidan av Furuvägens radhus där uppe vid skogen.
Längs E4 söderut ligger det gamla fängelset, det vita sjukhuset, Kiörningskolan som länge var folkskollärarseminarium men nu är en högstadieskola. Och där bredvid ligger Vårsta diakonigård där Åsa har läst till diakon.

Vänder vi oss om åt öster här uppe i tornet, så får vi världens havsutsikt, eller hur? Nästan 180 grader hav, från den branta ön Högbonden däruppe i norr, ner till Brämön i söder. Helt magnifikt. Man glömmer lätt att Härnösand ligger så helt nära Bottenhavet. Här nere genom Södra sundet kom 1721 en rysk expeditionsstyrka och plundrade och brände vår stad och kyrkorna här runtomkring. Nu är det mycket fredligt här, nog så fridfullt ibland.
Men det är en mycket vacker och trevlig stad tycker vi. Vi trivs här.

Ja, det var det, det. Nu vet du var du har Härnösand. Hoppas du hittar nu.
Nu far vi och visar var Kristina bor, okey? Och sen åker vi ut till vår stuga. Den ligger förresten där borta i norr där de stora vindsnurrorna står.
Så härmed avslutar vi vår stadsrundtur.
Vi tackar för visat intresse.

Musikresa

Gårdagen handlade för min del om en resa från Härnösand till Södra Sverige. I en hyrbil tog jag mig ned genom Sverige till Kalmar för att hämta upp P som nu har pluggat klart där.
När jag ska iväg på sådana här långresor vill jag vara välplanerad och tidigt ute. Således packade jag allt kvällen före, laddade t.o.m. kaffebryggaren och plockade fram termos och vattenflaskor och bredde mackor.
Tog också fram en packe CD-skivor som sällskap på resan. Det är inte ofta jag sitter ner och lyssnar till musik numera. Men under resan igår gjorde jag det.

Avfärd kl 05.10 i nattmörkret. Efter Sundsvall lyssnar jag till de två första skivorna innehållande Bachs underbara h-mollmässa medan dagen gryr omkring mig. Med Bach piggnar man till. Med Bach blir det struktur och stadga på dagen. Och mässan räcker länge, ända ned till Tönnebro nånstans. Där blir det Amen till slut.

Mellan Gävle och Uppsala sätter jag på Beatles, allt ifrån Love me do till A long and winding road. Den musiken passar ungdomsstaden och jag vinkar från E4 till mina barn och barnbarn. Har inte tid med dem idag. Ska till Kalmar which means 85 mil från start till mål.

Närmar mig Stockholm och fastnar i världens bilkö. Då kommer mig Keith Jarret till hjälp. Medan jag kryper fram billängd för billängd fascineras jag åt hans pianotrollkonster. De två skivorna med honom tar mig ända till Södertälje.

Så småningom kommer jag in i Östergötland. Där är det så vackert att jag tar fram Mozarts klarinettkonsert och låter den måla naturscenerierna A-dur. Vackert, vackert. Mycket vackert.

Vid Norrköping tar jag av från E4 in på E22 och kör förbi Söderköping, Västervik, Oskarshamn, och varför kommer aldrig Kalmar..?? Ryggen hör av sig och vill stiga av, och längre väg har jag aldrig sett. Jag sätter på Michael Jacksons Bad i ren protest. Den gör gott och får mig att orka. Man somnar ju inte precis till I’m bad, I’m bad. You know it, you know it.

Till slut närmar jag mig resans mål. Nu är det bara nån mil kval. Då sätter jag på dagens sista skiva, och med ett stort leende glider jag in i Kalmar till tonerna av Mozarts Exultate, jubilate.

Klockrent.

Gruvarbetarna

I Chile föder Moder jord just nu fram
trettiofem barn ur sitt sköte.

Välkomna till världen!
Välkomna till ljuset!

Missionsmöte

Det är något visst med EFS-möten.
Annorlunda men härliga.
Vardagliga men rituella.
Evangeliska men bara nästan.

Och välsignat lekmannaledda:
-Nu sjunger vi sången 48 i Psalmboken: Vilken vän vi har i Jesus. Och jag vill bara säga att Jesus är min allra bäste vän. Alltså sången fyra åtta.
(Bara det att kalla psalmer för sånger, alltså...)

Alltså gemensam sång, inledningsord ur Bibeln, bön, dragspelsmusik, gemensam sång, dragspelsmusik, solosång, dragspelsmusik, och nu är ni väl kaffetörstiga. Men innan vi tar kaffepaus ska vi sjunga ännu en sång och ta upp kvällens kollekt, som inte ska stanna här hos oss, för det är en missionskollekt. Vi tackar för att du ger det du kan och vill. Vi sjunger sången 235, Som en härlig gudomskälla, sången två tre fem, medan vi tar upp vår kollekt.

Och Britt slår sig vant ned vid pianot, Elon och Ulla greppar sina gitarrer och de två dragspelarna sina bälgar. Och sen är det Pärleporten som gäller medan kaffedoften kittlar i näsan.

Ängekyrkan proppfull med stans pensionärer, och folk från Bollsta, Nordingrå och Gud vet varifrån. Inbjudarna måste ha trugat hit hela sin bekantskapskrets.
Lång, lång kö till kaffebordet, och kaffe och smörgås och den lilla kakan som Ulla bakat.

Sen åter in i kyrksalen för lite mer dragspel och en avslutande andakt och tack för att ni kom, och tack till kvällens inbjudare, och varmt tack till våra dragspelspojkar!
Sorl och handslag och kappan på och tack då.

I köket dånar diskmaskinen.
Ute virvlar lönnlöven.

Lennart!

Lennart,
Vi har tagit farväl av dig i helgen.
Lagt vår blomma vid din kista.

Fattar inte vad som hände dig där ute på bryggan.
Nu är du borta, inte längre kvar hos oss.
Vi saknar dig.

Jag saknar dig.
Ditt självklara Hallå, när du kommer in genom dörren.
Dina beskäftiga steg över grusgången på väg till eller från garaget med ett verktyg i handen.
Din egen stund på balkongen med en bok och ett glas gott framför dig.

Du rattar kunnigt din båt över fjärden,
förbi kruttornet och Norrisund ända bort tills vi ser er egen vik.
Du girar styrbord så att storstenen är rakt akterut.
Saktar in och lägger till innanför stenpiren.
Vi är framme.

Det var där dom fann dig.
Inne i din egen hamn.
Bredvid din båt.
Färdig med alla dina projekt.

Tack Lennart, för den tid vi fick tillsammans.
Tack för din omsorg,
dina många steg hit och dit för de dina.

Tack för stilla stunder efter arbetsdagen,
stunder som jag fick med dig, på någon balkong eller altan.
Möte mellan själar,
Tankar kring syskon eller barn.
Samtal om åldern.
Om livet.

Tack för dina goda råd om ditt och datt som jag inte förstår mig på.
Vattenpass och vinklar.
Bärlinor och båt-tvätt.
Material och måleri.

Så kunnig,
så klurig,
så härligt humoristisk.

Din omsorg om de dina,
självklar och praktisk.
Du byggde och renoverade.
Sjöbod, bastu och altaner,
Och ny fasad och nya fönster på huset inne i stan.

Du hann med det du skulle.
Ordning i ekonomin,
ordning i verktygslådan.
Hela tiden med din hustru nära.

Stolt över släkten.
Mån om din svärmor.
Ängslig för barnen.

Lennart,
King of the Floor!
Den självklare festkungen.
Först och sist ute på dansgolvet.
Och ett skämt till alla och envar.
Hela tiden så glad, så nära, så levande.

Jag fattar inte att du är borta.
Hoppas att du inte är det.
Det var ju en ton i psalm 172 i fredags:

"De skall möta de trofasta vänner
som de miste på jorden en gång.
De skall leka med änglar och helgon
i Guds paradis.
De skall dansa där.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.

Tack, Lennart.
Vi ses där.
I dansen.

Törnfåglarna

Jag är såld på långa familjeepos.
Utvandrarserien,
Öster om Eden,
Törnfåglarna.

Kväll efter kväll har vi nu suttit och sett Törnfåglarna, en fyra CD-sidor lång och lika långsam mastodontfilm. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev berörd. Det blev jag också när jag läste boken för länge sen. Fast boken är bättre.

En katolsk präst som kämpar med sin Gud och sitt livs kärlek är förstås en bra story. Vackra naturscenerier och vackra människor, onda och goda, hat och kärlek, intriger och förvecklingar. Barn och fårhjordar, röda kardinaler och häftiga lidelser, ömhet och tragik, och hela tiden kloka ord sagda i precis rättan tid.
Filmen innehåller allt, men det blir snudd på lite för mycket. Passionsdramat blir patetiskt. Jag sitter fängslad och berörd men tycker samtidigt att den är lite svulstig, med smäktande Mancini-musik t.o.m. En film av sin tid förstås.

Men jag älskar när man får följa en gård, en släkt under några generationer och lära känna enskilda människoöden liksom gårdens öden. Hur historien tar tag i de enskilda, och för dem dit de aldrig anade. Det ger mig samma vördnadskänsla som när jag sitter med mitt släktregister, mitt eget komprimerade familjeepos. Förfäder som gör små val som får stora följder så småningom. Barnkullar som föds och gamla som dör, mammor som träter på barna, stickar kläder till dem och snyter dem när de gråter. Fäder som sliter och fryser ute i skogen om vintern och sakta men säkert släpar ihop till det välstånd som jag och min generation åtnjuter än idag.

Önskar att jag kunde skriva ned det eposet. Min egen släktsaga. För den är också bra.
Lika bra som de stora tryckta och filmatiserade berättelserna.

Höstvecka

Jag ser tranorna flytta.
Säkert hundra tranor i två jätteplogar.
Böljar söderut över Ytterskog i upprymt samspråk inför sitt äventyr.
Rena charterresan.

Ett par arbetsdagar utan go.
Allt kan väl inte bero på dödsfallet i släkten?
Eller kanske.

Veckans höjdare.
Dotterns flytt.
Flyttgubbens glädje.
Vi är varandra.

Hemresan.
Dödstrött.
Hoppas få sova på tåget.
Hamnar bredvid hårdrockskille med typ trehundra decibel i öronpropparna.
Omöjligt koppla av.
Hör vartenda urtidsvrål och varje trumslag ända till Hudiksvall.
Stenålderskillen lommar av tåget.
Skönt, nu blir det lugnt.

Pyttsan.
In kryllar en förtjust förskoleklass
som varit på utflykt från sitt dagis i Sundsvall till Hudik
och är sååå fyllda av intryck Att!

Okey.
Det är bara att gilla läget och ta fram Herman Lindqvist
och sjunka ner i vår ärorika historia
dymedelst förträngande den lite alltför påträngande verkligheten.

Idag.
Volontärinsats på Café Trädgårn.
Dagen börjar lugnt och slutar lugnt.
Men däremellan, världens rusch i smörgåsfabriken.
Nittio pers på fyra timmar, varav sextio kommer mellan tolv och två...
Vi är fyra volontärer och vi klarar skivan tillsammans.
Sitter bra.

Sedan, medan solen sjunker,
en stilla skogspromenad med hustrun och hunden.
Hösten gör sig åter påmind.
Ett gäng starar sitter på marken,
pickar i sig lite snacks i utrikeshallen.

Luften är hög och klar,
sval men ännu inte skarp.
Asparna leder färgligan helt klart.
Fuktigt och mossigt under granarna.
Löven breder ut sitt täcke.

Inte en vind.

Sommarpratarna

Jag trodde det skulle bli något i stil med Stjärnorna på slottet, men jag hade gudskelov fel. TV1 sände ikväll en lunchträff med fem kändisar som alla hade varit sommarpratare i radions P1. De reflekterade utifrån sina sommarprogram, frågade varandra och berättade om sina liv på ett ljuvligt lugnt och otrendigt sätt. Där var boxaren Paulo Roberto som agerade värd för lunchmötet, där var Annika Östman som suttit i amerikanskt fängelse i 28 år, där var Eva Gabrielsson, änka efter världens nu kanske mest läste författare, Stieg Larsson. Och Tomas Sjödin, pastorn som har förlorat två av sina tre söner i en hemsk sjukdom, samt blondinkändisen och programledaren Magdalena Graaf, som härom året skrev en bok om sitt fruktansvärda liv med en hustrumisshandlare. Ingen av dessa fem kände varandra tidigare, men samtalade öppet, varmt och inlevelsefullt, så att i alla fall jag tänkte att oj vad människan växer och förädlas genom sina motgångar, kriser och katastrofer...
Det finns kanske inga genvägar till ödjukhet och visdom.
Jag rekommenderar programmet för dig som missade det. Finns på SVT Play.

Sverigedemokraterna

Hur ska det nu bli med Sverige?
Sista veckan har varit så tung, att jag inte har orkat bry mig så mycket om valet.
Jodå, jag var och röstade, fattas bara annars. Men där tog orken slut.
Men nu när vi nu vet valresultatet, så är min bön, nej mitt rop till dig och mig och till alla våra beslutande politiska församlingar:

Mobba inte ut Sverigedemokraterna utan möt dem i schyssta debatter!
Vänd dem inte ryggen utan bjud in dem, lyssna på dem och argumentera för fördelarna med ett samhälle i mångfald!
Visa genom det goda exemplets makt vad som menas med ett öppet demokratiskt samhälle!

Om vi vill mötas med respekt, så måste vi visa respekt, även mot människor vars värderingar vi inte delar. Jag tror det var Voltaire som sa till en av sina meningsmotståndare:
"Jag avskyr dina åsikter, men jag är beredd att ge mitt liv för din rätt att uttrycka dem."

Och Jesus sa: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er skall ni också göra för dem."
Alltså även för Sverigedemokraterna.

Det är mycket nu

Det finns lägen i livet då det tydligt känns att själva levandet av livet är det enda som är riktigt viktigt och verkligt, lägen då det inte finns plats för något socialt liv eller för sociala medier, för reflekterande och speglande, utan bara för själva livet.

Ofta njuter jag av den möjlighet som Facebook och bloggen ger till snabbkontakt med släkt och vänkrets. Trevliga mötesplatser där jag får utlopp för lite tankar och skrivklåda, för både humor och allvar.

Men i vissa lägen är det som att livet kör ihop sig och blir svårt att överblicka. Dagar då trötthet eller sorg och samtidigt en vilja till koncentration tränger på och stänger sinnet för det oviktiga. Då energi måste sparas till det absolut nödvändigaste. Sådana dagar kan jag uppleva facebook som en enda fånig tävling i fyndighet och ytliga krusiduller, och bloggandet som kravfyllt och mycket sekundärt.
Kanske är det så nu.

Idenstam i Luleå

Orgelmusik och folkmusik - går de ihop?
Den frågan besvarades med bravur i Luleå domkyrka alldeles nyss vid en oförglömlig konsert med Gunnar Idenstam på orgel och Johan Hedin på nyckelharpa.
De improviserade kring folklåtar från åtminstone Norge och Sverige, briljant och känsligt så att man bara satt där och log. Samspelet var perfekt. De lyfte sina låtar till himmelska höjder som den bästa predikan.
Roligt att äntligen få höra Norrbottens och kanske Sveriges allra främste orgelimprovisatör live. Och nyckelharpa trakterad som idag, jag trodde inte det var möjligt.
Underbart.

Val-tvekan

Gick för att förhandsrösta idag.
Men där var en sån kö att jag vände.
Synd, för jag hade precis lyckas bestämma mig för parti.

Vi är varandra

Jag är oerhört glad åt släktgemenskapen kring vår svågers oväntade bortgång. Här har vi gråtit och skrattat och gjort vanliga saker samt pratat, pratat och pratat. Familjen har varit till begravningsbyrån, Tidningarna har publicerat namnet och familjen har formulerat dödsannonsen. K och H har jobbat med att förbereda bilder för en bildvisning på minnesstunden. Pojkarna och jag har kört bort träskrot från L:s fasadrenovering till återvinningen. Och ikväll har storfamiljen samlats till en trevlig middag mitt i eländet.
På något underligt vis vill livet fortsätta för den drabbade familjen. Tur det.

Dödsbud

Tänk så livet tar skarpa svängar ibland.
Det blev ingen morgonmässa för mig i morse. Jag lade ut min lilla predikan igår kväll utan att veta att den inte skulle bli framförd mer än så.
För senare på kvällen, framåt midnatt ringde telefonen. Jag hör hustrun ropa till: Vad säger du..? Han?? Har han drunknat? Nej men gode Gud!!
Och världen tumlar om och faller ihop och blir med ens helt grå och obegriplig.

Under dagen idag kör vi i ilsket höstrusk de fyrtioåtta milen upp till många tårfyllda kramar i Luleå. Och sitter sedan med släkten under kvällen och ser frågande på varandra och försöker förstå att det hemska verkligen har hänt.
Att han inte kommer tillbaka till oss mer från sin kära stuga på Hindersön.

Beredelseord i morgonmässan

- Hej prästen.Vet du, nu är jag frälst.
Den svårt sjuke unge mannen får ofta besök av sjukhusprästen som dock aldrig har hört sådana tongångar av honom förut.
- Öh.., vad roligt. Du är alltså frälst... Vill du berätta om det?
- Ja, det kom några kristna i stan och bedde för mig.
Så nu är jag frälst, säger han och ler.

Oj då, ibland går det tydligen fort, tänker prästen, och det hela förbryllar honom.
Erik är bara 17 år och ligger i slutstadiet av en aggressiv cancer.
En vecka senare går prästen dit igen och möts då av en dyster syn.
Erik suckar och vill inte höja blicken.
- Hej Erik, hur är det med dig. Mår du inte bra idag?
- Näe.
- Vad är det då?
- Jag orkar inte, säger han och försöker ta sats. Jag orkar inte vara frälst längre!
- Öh.., du orkar inte vara frälst längre..?
- Nej, det där med frälsningen är nog ingenting för mig.
- Men hur menar du då? Är det inte skönt att kunna vila i Guds nåd och närhet?
- Nej, det funkar visst inte för mig.
- Varför då?
- Ja men det är ju snuset. Jag kan inte vara utan snuset.

Jesus säger i dagens text att hans ok är skonsamt och hans börda är lätt. Ett ok är ju till för att göra en börda lättare. Dessutom säger Jesus att hans börda är lätt. Men ibland kan det kännas nog så tungt att vara kristen. Särskilt om vi tror att det innebär krav på en extreme makeover. Men det kan också vara tungt när vi är ensamma därhemma om att vilja gå till kyrkan När vi blir hållna för konstiga, eller när det kanske inte längre känns roligt att vara engagerad i kyrkan. Då kan det kännas som: Jag orkar inte vara frälst längre. Och oket tynger i stället för att lindra.

Men idag står nu Herren Jesus här, full av kärlek till dig och mig. Han är här, inte för att lägga på oss ett tungt ok av lag och krav, utan för att lyfta våra bördor, bära dem med oss. Jesus säger till oss: Jag vill vara din vän och följeslagare, så att ditt liv blir bra och ljust mitt i vardagens krav och måsten.
Det är det han vill försäkra oss om idag när han säger:
Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor.

- Så Erik, du ska vara glad om snuset är ditt enda problem. I din situation kan jag förstå om du vill fortsätta snusa. Grubbla inte på det, men ge ditt hjärta åt Jesus. Då är du trygg, för han lämnar dig aldrig vad som än händer.

Volontär

Ställa upp frivilligt.
Behövas med sin insats.
Veta att jag gör nytta.

Arbeta med andra,
olika människor i olika åldrar.
Bilda ett arbetslag ihop.

Vika en lördag här och där.
Skulle ändå inte gjort något särskilt.
Sälja kaffe och prata med gästerna.

Erbjuda värmestuga, hemtrevnad, ett biljardbord, kaffe och fralla, kaffe och bulla,
en värmande blick, ett skämt, ett lyssnande öra.
Hur meningsfullt som helst.

Höstsöndag

Kände mig rätt ruggig och sårig i morse och ville egentligen stanna i sängen. Gårdagkvällens elfte-september-film skakade om ordentligt. Berörde mitt höstkänsliga flygkrasch-ärr så att det satt i idag också. Alltså ville jag inte upp och lämna stugans avskildhet och ge mig ut i regnet. Men hur det nu var så gjorde jag hustrun sällskap in till domkyrkan. Där inleddes höstens inspirationsvecka med en härlig högmässa. Sedan bjöds till en lunchsoppa i församlingsgården, en hiskeligt god fisksoppa. Där hamnade jag i samspråk med både nya och gamla bekanta i väntan på brandmannen Lasse Gustafsson som efter lunchen höll föredrag i domkyrkan i en dryg timme.
Och nu är jag tillbaka i stugans stillhet och känner mig inte alls så ruggig längre. Tack.

En dag med Luther

Sverige: Varför ska vi egentligen bry oss om Luther idag?
Finland: Luther har en viktig plats i vår kyrkas historia men får inte vara vår gud.
Norge: Vi skal feire reformationsjubileum snart og må därför spörre oss hvis Luther har någe att sige oss inför det.

Efter en heldag i Trondheim kring Luthers och reformationsarvets betydelse för våra nordiska kyrkor idag, så märker jag att vi som lutherska kyrkor ser lite olika på vår lärofader. Ungefär som syskon gör. De tar ut lite olika avstånd från sina föräldrar för att kunna gå vidare.
T.ex. pilgrimsfrågan som jag skrev om igår och som C var inne på i sin kommentar. Den är aktuell här i Norge liksom i Sverige. Men här finns uppenbarligen en inomkyrklig kritik av pilgrimsrörelsen med tongångar som knappast hörs i Svenska kyrkan längre och som har att göra med rädslan för gärningslära och egenrättfärdighet. Rätt stora grupper inom norska kyrkan känner främlingsskap inför pilgrimsfrågan som man menar bygger på gärningar, dvs katolsk grund, att man på något sätt genom sitt vandrande tror att det ger poäng i himlen. Man nämner också att pilgrimsvandrandet är intimt förknippat med helgongravar och därmed med dyrkan av helgonen.

Inom Svenska kyrkan tror vi också på tron allena och vi dyrkar inte helgonen. Men vi verkar inte ha samma behov av att markera ut allt som kan tänkas leda fel i vår tro. Vi har tagit till oss pilgrimstanken, inte för att blidka Gud utan för att vårda vår kropp och samtidigt ge oss tid och ro att söka Gud.

Själv ser jag på pilgrimsvandrandet ungefär som på korstecknet, det är adiafora, dvs yttre ting som inte har med vår tros grund att göra direkt. Man kan ha det och vara utan det.
Men jag känner lite gäsp inför frågor som WWLD, What would Luther do?

En av deltagarna i Mittnordenmötet berättade ifrån Lutherska världsförbundets generalförsamling för en tid sedan, att de riktigt små lutherska kyrkorna höll hårt i Luther. Det är som att ju mindre kyrkorna är, desto viktigare blir Luther för dem. De verkar ha ett väldigt stort behov att identifiera sig som lutherska.
Det har bevisligen inte vi i Svenska kyrkan. Vi håller med om alla lutherska grundsatser, Jesus allena, tron allena, Skriften allena osv. Men jag känner mig liksom många andra svenska präster idag mer som evangelisk-katolska eller "svensk-anglikanska" än evangelisk-lutherska. Det är viktigare att tillhöra den stora kyrkofamiljen än att vi snävar in oss på det typiskt lutherska.

Det finns en risk med lutherdomen att den på något sätt lämnar den kristne efter att hon har fått frid med Gud genom tron. Jag menar att det är ju liksom först då det börjar. Vår kyrka betonar sällan vikten av att Okey, nu är du med på tåget, då kör vi! Alltså att vi behöver fortsätta söka Gud för att växa till större Kristuslikhet. Kristen tro blir så lätt, för oss präster i alla fall, en fråga om att hålla våra predikningar, döpa, viga och begrava och dela ut nattvarden. Vi är nöjda bara människor tar emot de tjänsterna. Alltså det objektiva, medan vi lämnar det subjektiva därhän, vårt liv i Kristus och hur vi kan se Guds vilja och väg i våra liv. Jag menar att att kristenlivet inte handlar om att jag skall leva ett rituellt liv i kyrkan utan om att bygga en kyrka i mitt inre där Kristus kan bo. Det handlar om att älska Gud och göra gott mot människorna, djuren och naturen.
Med eller utan Luther.

Bilgrimsfärd

Tidigt åker vi från Härnösand och färden går från kust till kust mot Trondheim.
GPS:en har siktet inställt på Nidarosdomen
och talar i god tid om när vi skall svänga åt något håll.
Det näst sista kommandot är Sväng höger!
Bilen glider upp emot den majestätiska domkyrkan,
och GPS:en förkunnar: Ankomst!

Vi logeras i pilgrimsgården vid Nidälvens strand och får ett varmt mottagande till Mittnordenmötet, träffen mellan våra nordiska lutherska grannstifts ledningar.
Ja hela Trondheim bjuder på sol och värme.

Biskop Tor Singsaas talar om pilgrimsvandringen som en träning i umgänge med okända människor som Gud skickar i vår väg, och om mödorna under vandringen och det tålamod som behövs för att orka nå målet.
När de gamla pilgrimerna äntligen kom fram till Nidaros, fick de inte kliva rakt på in i domkyrkan, det mål som de så länge hade gått mot och längtat till. Nej för att lära sig ännu lite mera tålamod, och för att verkligen besinna att de nu stod inför resans mål så skulle de först gå tre varv runt domkyrkan. Sedan kunde de gå in och be vid den helige Olavs grav.

Jag tror vi har nåt att lära där, att sikta, gå och gå och till sist nå.
Vi ska ofta liksom ha hela kittet på en gång, snabba kickar, nya upplevelser.
Sen zappar vi över till nästa grej. Pang på.

Vi snabba tiders bilgrimer går följaktligen bara ett varv runt kyrkan.
Sedan stiger vi in i dunklet för en kort aftonbönsvandring genom kyrkan.

Vilken öppen och andefylld böneplats!
Vilken stillhet, helighet, närvaro.

Och bönen bara väller fram
och tårarna spränger.

-Gud..!

Rönnbär!

Känner ikväll doften av rönnbärshöst.
Och förs genast tillbaka till min barndoms höstar i Tärna.
Blåsten, det brandgula fjället, och rönnbären!

Vi letar rätt på en stor kvanne, en angelica,
fast så fina ord kan bara Pappa.
Vi är ute efter blåsrör, Björn och jag.

Jag tar fram kniven,
som jag har fått av Pappa,
och skär mig ett blåsrör lagom långt och tjockt.

Sen gäller det att skaffa ammunition.
Rönnbär!
Björn klättrar upp i en rönn och böjer dess klasar tills jag når dem.

Vi repar fickorna fulla med bär
och ger oss sedan ut på jakt.
Allt beskjuts, det gäller att sikta noga.

Smaken.
Besk, syrlig och röd,
fast ändå frisk.

Det är höst och blåst.
I Tärna.
Med Björn.

St Martin in the Fields

London i förrgår.
Jag mer eller mindre råkar hamna där på Trafalgar Square.
Sven-Erik föreslår att vi ska gå dit. Där finns något att se säger han och syftar på en stenskulptur. Vi kommer in på torget och kikar upp emot den skyhöga Nelsonstatyn. Den stolte segraren vid slaget vid Trafalgar står där högt över oss andra och minns sin triumf. Men det är inte den statyn som min käre stiftsdirektor vill visa, utan en annan. Så vi går vidare. Lördagseftermiddagen är solig och varm. Torget myllrar av folk. Många ungdomar sitter och softar under Lord Nelson, andra demonstrerar eller gör något annat publikt. Några asiatiska killar i rullstol uppför en dans till häftiga trummor. Vi kryssar oss fram genom folkmassan till en kyrka alldeles vid torget och går uppför trapporna till dess ingång. Där, nära porten under tak bakom pelarna, står Sven-Eriks stenskulptur. Jag stannar till. Under ett omedelbart moment av andlös tystnad, ja närmast helighet, fångas jag av anblicken av en ca 1½ m hög stenskulptur.

Kyrkan är St Martin-in-the-fields, en kyrka som jag ofta har hört talas om men aldrig förut besökt. På kvällen kommer jag tillbaka dit för att gå på en konsert i kyrkan. Jag kommer i god tid och plockar på mig allehanda broschyrer om församlingens verksamhet. Slår mig ner och läser, och då börjar det gå upp för mig varför jag så väl känner igen namnet. Det handlar om all musik som produceras i kyrkan, särskilt av Academy of St Martin in the Fields och dess berömde grundare Sir Neville Marriner. Men även idag satsar man på en rik konsertverksamhet som fundraising och outreach i församlingen. Kvällens konsert kommer dock inte att handla om Sir Neville eller hans orkester. Jag har helt enkelt lockats av handaffischen som jag fick några timmar tidigare, och som utlovar Vivaldis årstiderna och annat mumsigt av Bach, Händel, Pachelbel, Vivaldi och Mozart.

Det är ännu en stund kvar innan konserten börjar. Jag läser vidare i mina broschyrer och fascineras mer och mer av denna församling. Inte för att jag vet om den i verkligheten lever upp till något av det som den presenterar eller säger sig vilja vara. Men jag blir glad när jag läser St Martins programförklaring :

Mission Statement
St Martin-in-the-Fields exists to honour God by being an open and inclusive church that enables people to question and discover for themselves the significance of Jesus Christ.

Den nuvarande kyrkan är snart trehundra år och anlades redan på Henrik VIII:s tid för att hindra landsbygdens smutsiga folk från att på söndagarna komma alltför nära kungens nejder med sin lortighet, trasighet och sina smittor, utan ge dem en kyrka som höll dem kvar "in the fields". Och jag förstår att denna anrika församling med sitt kanoncentrala läge mitt i London inte bara bjuder på vacker musik, utan också tvärtemot King Henry's intention försöker nå de utsatta. Varje söndag morgon öppnas St Martin's dörrar för de hemlösa, så att de får komma in och sova några timmar i kyrkbänkarna innan gudstjänsterna börjar.

Skulpturen vid kyrkporten kommer för mig, och jag nickar. Jag inser att inspirationen ännu lever från S:t Martin av Tours, den hedniske soldaten som på 300-talet rördes av åsynen av en fattig man. Martin klöv sin mantel i tu och gav den ena delen till den frusne stackaren vid vägen. På natten efteråt uppenbarade sig Kristus för honom i den fattiges tiggarens gestalt, och Martin förstod att han måste följa Kristus och bli kristen. Detta ledde till Martins omvändelse. Idag har den gamla vördnadsvärda kryptan byggts om till ett inbjudande församlingscafé, som fungerar som träffpunkt och som konktaktyta mellan församlingen och staden. Man presenterar sig som The church of the ever open door, alltså den ständigt öppna dörrens kyrka.

Min fascination ökar ju mer jag läser och ser. Spännvidden mellan de högklassiga konserterna och den diakonala hjälpverksamheten. Viljan att därigenom, liksom i allt, representera Kristus. Öppenheten för såväl tradition som nutid. Högklassig konstmusik och sovstuga. Precis som barnet vid ingången.

Och så börjar konserten och därmed min höjdarkväll i London. Jag släpper alla mina teologiska tankar och fångas helt av musiken. Ikväll musicerar en stråkensemble på 16-man, eller ska vi säga 15 kvinnor plus en man. De heter The Belmont Ensemble. Och dom knockar mig direkt. De framför barockmusik men en musikantisk fröjd och finess som överträffar allt jag tidigare har hört när det gäller Vivaldis årstiderna, Bachs konsert för två violiner, Pachelbels Kanon och en hel del annat. Musikern i mig vaknar och jag bara blåstirrar på cellisterna, lyckostarna.

Kvällen knyter samman hela veckans möte med England, med anglikanska kyrkan och dess inkarnationella väsen. Ja, inte dess internationella utan dess inkarnationella väsen. Bländad av den himmelska musiken snubblar jag ut ur kyrkan, helt övertygand om det översinnligt sköna. Men i lampljuset utanför porten blir jag varse den talande skulpturen. Jag läser runt det fyrkantiga stenblocket: In the beginning was the Word. And the Word became flesh and dwelled among us. Och ovanpå stenblocket höjer sig ett nyfött barn ur klippan.

Inkarnationens kristendom: Gud som är den högste av höga och omgiven av himmelsk renhet, skönhet och musik, kommer ned till oss i ett nyfött barns gestalt för att visa varje liten människa hur oändligt värdefull hon är.

Hade jag haft någon med mig denna kväll,
så hade jag inte någonting kunnat hålla tillbaka mina tårar.