Värmebölja, solsting och jag vet inte vad

Sverige har alltså en enorm värmebölja just nu.
I över en vecka har termometern legat kring trettio grader.
Helt otroligt.

Vi har varit uppe i Luleå. Lika varmt där.
Det var bara att hoppa i Luleälven.
Rena badkarsvärmen.
Men på andra sidan södra hamnen, borta vid malmkajen låg fyra stora isbrytare
och påminde om verkligheten:
Vänta ni, snart nog är det vår tur...

På resan upp dit lade A/C:n av i vår gamla Skoda Fabia.
Mycket lägligt.
Det blev en svettig resa inte minst för 1½-åringen i barnstolen.

Men tackochlov finns det ju bilverkstäder. Dom lovade att laga luftkonditioneringen i slutet av augusti för tusentals kronor... Jag vädjade och bad och fick sedan löfte om att det skulle kunna bli gjort tills om två veckor då vi ska upp till Luleå igen.

Och välsignade släktingar. De ställde en stor fin bil till vårt förfogande så att vi igår kunde ge oss ut på vägarna igen med vår lille 1½-åring. Vi flyttade över barnstol och packning i svägerskans Avensis, lämnade in Fabian på verkstan och körde hemåt med skön svalka i bilen.

Men säg den glädje som varar beständigt.
Ute på E:4 började det efter ett tag höras ett skavande ljud från framvagnen.
Till slut hördes det i varje gupp.

Jag stannade, kollade och såg en lös plastflärp i hjulhuset. Det var säkert den som skavde. Jag baxade in den i sin fals och hoppades på tur. Körde vidare och det var tyst nästan ända till Sävar. Där kollade jag igen och fann då att en stor plastplatta hängde ned bakom kofångaren och släpade i marken.

Efter ett par snabba telefonsamtal med svägerskan och svågern i Luleå fick vi tid på Toyota i Umeå och kunde köra dit. Anlände klockan fem över fyra då alla i verkstan hade slutat för dagen. Men två man var kvar och förbarmade sig. Patienten hissades upp och undersöktes av kunniga kirurghänder. Under tiden roade sig vår lille 1½-åring med lekrummets alla småbilar. Så det gick ingen nöd på oss. Jättebra ordnat på Toyota i Umeå: lekrum, väntrum, gästtoa med skötbord...

-Såja, då var det klart, förkunnade den vänlige förbarmaren. Vi har fäst upp bottenplattan. Det är bara att tuta och köra.
-Och priset?
-Här handlar det inte om pengar utan om att så fort som möjligt komma ut ur den här värmen.
Han längtade nog till badplatsen, helt förståeligt.

Okey, on the road again.
Då!
DÅ!

Var är stugnycklarna?
VAR ÄR STUGNYCKLARNA!!

Vi har två uppsättningar nycklar till vår sommarstuga utanför Härnösand.
Blixtsnabbt står det klart för oss att Helena har den ena, och hon är i Luleå.
Och den andra ligger i askkoppen i Fabian. Som också är i Luleå!
Vi kommer oss alltså inte in i stugan!!

Tankarna snurrar och söker tänkbara lösningar.
Vända om och köra de 27 milen tillbaka?
Lämna av 1½-åringen och dess moder i Härnösand och köra upp igen?
Knacka sönder ett fönster och skynda oss att larma av?
Det måste bara fixa sig, för på söndag kommer nästa omgång barnbarn till oss!!

Detta händer inte!
Vi måste ha fått solsting!
Scheisse!

Så vi får i stor nesa köra förbi avtagsvägen till vårt sommarparadis och härliga badsjö.
Och efter att ha lämnat av den unga familjen
stannar vi till sist skamsna utan för syrrans hus.

Och idag håller vi tummarna för att det kommer ett litet litet bussgodspaket från Luleå med Norrlandskusten.