En liten jeremiad

Nu är vi redan förbi tredje advent.
Bara en vecka så vänder det.
Här är ju inte mörkret att jämföra med det nordiska mörkret, men ändå.
Senhösten är ingen höjdare.
Tur att advent bryter in med sina ljussignaler till det folk som vandrar i mörkret.

Jag har haft en seg förkylning i höst. Den började sedan jag i oktober hade varit hemma i Sverige och kramat alla barnbarnen. Jag blev inte alls förvånad när jag efter återkomsten USA började hosta och svettas och snora. Det har jag fortsatt med sedan dess, och gör så än idag. Så det har inte blivit mycket av min föresats att börja jogga, tyvärr.

Livet har således gått lite på halvfart den här hösten. Jag har svårt för att ta mig för något, vill bara vila och sova. Fast - såå illa är det egentligen inte. Jag måste bara få klaga lite.
I söndags var jag präst och körledare i gudstjänsten och sen köksbiträde under Lucia-kaffet. Vilket var jätteroligt. (Kolla I left my heart-bloggen här till vänster.) Och igår fick jag mig till att julstäda toaletten och hänga upp julhanddukarna. Och idag har jag övat orgel i två timmar, ska ju spela julpsalmer på fredag när SWEA har sin traditionella "Julvesper". Samt fixat några trasiga lampor och öppnat upp avloppen i tre handfat på kyrkan. (Jag har ju fått hedersuppdraget av den norske sjömansprästen "att vaere litt av en vaktmester på kirken".
So life goes visst on trots mitt snorande och harklande och känns stundtals riktigt okey.
Men nog ser jag fram emot att skallen klarnar och ljuset vänder.