Sprittande konsert med SF Symphony

Idag slog vi oss lös på eftermiddagen och tog bussen till San Francisco Symphony's lunchkonsert
i stora konserthuset Davies Symphony Hall.
Och det blev verkligen en uppfriskande eftermiddag.
Symfoniorkestern framförde verk av Händel och Haydn. Och som alltid föregicks konserten av en halvtimmes muntlig presentation av de verk som skulle spelas, vilket höjde förväntningarna avsevärt. En helförtjust musikolog (som man säger här) berättade om verken och deras upphovsmän så att man var ett enda stort leende när man därefter sökte sig till sina platser.

Jag och hustrun hade platser längst upp under tak. Där fanns mycket luft till skillnad från förra konserten. Då kippade man nästan efter andan på grund av den starka parfymdoften.
Idag var tydligen inte de damerna där.
Så kom då orkestern och sin för veckan inhyrde dirigent, den holländske organisten och maestron
Ton Koopman. Trots sina 71 år och sin något gräviga kördirigeringsteknik lyckades han locka instrumentalisterna till stordåd.

Först ut: G F Händels Musik vid ett kungligt fyrverkeri, Music for the Royal Fireworks.
Ouvertyren var som ett enda fyrverkeri från den inledande pukvirveln till den allra sista tonen.
Verket fullkomligt blixtrade, sprakade och gnistrade. Ett veritabelt fyrverkeri bjöds vi på.
Nu måste jag ju erkänna att det var första gången jag hörde verket live, men jag har aldrig heller hört en inspelning med en så tänd orkester. Det var en fröjd att lyssna.
Kanske verkets sex satser framfördes i lite väl omväxlande tempi. Vissa satser var nog så snabba medan andra kändes lite väl långsamma. Men det är ju en fråga om tycke och smak.
Som helhet ett helt och hållet lysande fyrverkeri. Jag hade svårt att inte ropa Bravo!

Sedan var det Josef Haydns tur. Hans Sinfonia Concertante i B-dur framfördes, och nu fick jag lära mig att en Sinfonia concertante är en blandning av en symfoni och ett verk för soloinstrument och orkester. Här var det en kvartett ur orkestern som stod framme vid dirigentpulten. En fiol, en cello, en fagott och en oboe var verkets soloinstrument. Jag lade särskilt märke till violinistens briljanta spel. I programmet stod att hon, Nadya Tichman spelade på en riktig Stradivarius från 1724! Cellisten var lysande även han, Amos Yang hette han. Verket måste vara ett kompositionstekniskt mästerverk med ett mycket nära och fantasifullt samspel mellan solister och orkester.

Efter paus bjöds vi på Haydns 103:e symfoni  i Ess-dur som kallas Drumroll. Haydn var ju mycket lekfull i sin musik och skämtade ofta med sina högättade åhörare. För att inför konserten "äska tystnad " inleds verket med en hejdundrande pukvirvel som utan tvekan får åhörarna att sluta surra i bänkarna.

En ljuvlig konsert idag.
Tack SFS och den sprittande 71-åringen Ton Koopman!