Biskop Tuulikkis herdabrev

Biskop Tuulikki Koivunen Bylund ”släppte” under våren sitt herdabrev till Härnösands stift. Ja, hon hade t.o.m. ett litet releaseparty kring utgivningen, okonventionell och PR-medveten som hon är. Jag har tänkt ta upp några tankar i hennes herdabrev i ett par blogginlägg.

Först – om första intrycket.
Herdabrevet är en mycket vacker och tilltalande skrift i ett mjukt och nästan kvadratiskt format. Skaffa boken från Härnösands stift, läs, titta och njut. Text och bild bildar en spännande helhet som för mina tankar till upplägget av Stora boken om kristen tro. Bildvalet är excellent, proffsigt och samtidigt mycket personligt.
Herdabrevet är uppbyggt kring biskop Tuulikkis valspråk: Charitas foras mittit timorem. Kärleken fördriver rädslan. Som gammal gymnasielatinare har jag några frågetecken, t.ex. beträffande stavningen av Kärleken, Charitas som är ett avsteg från det klassiska latinets caritas. En annan fråga är varför en biskops valspråk överhuvudtaget måste vara på latin. Kanske det är så att biskopar som har disputerat gärna väljer valspråk på lärde mäns språk. En signal så god som någon. Själv upplever jag tyvärr latinet som ett förnämt och effektivt sätt att exkludera de människor som man vill nå med sitt motto. I bästa fall kan det kanske bli en spännande rebus som lockar till frågor och samtal.

Biskopen skriver om sitt val av valspråk, att hon som ny präst fick rådet att aldrig använda ordet kärlek. Det är liksom för stort och svårt ord. Och visst – ett valspråk om kärleken skulle kunna kännas som ett omöjligt Storord. Men efter att ha läst boken några gånger känner jag att den kärlek som behandlas i herdabrevet hela tiden landar i något konkret och angeläget. I biskop Tuulikkis tappning svävar kärleken aldrig som ett Storord under kyrkovalven. Den har med oss och vår sårbarhet, medkänsla och solidaritet att göra.

I de inledande kapitlen behandlas motsatsparen kärlek och svaghet och kärlek och rädsla. ”Sårbarheten är en av kärlekens viktigaste beståndsdelar… Kristus hjälper oss inte genom sin allmakt, inte genom att vara oss ”en väldig borg”, som det sjungs i en traditionell psalm. Utan han hjälper oss genom sin svaghet och sina lidanden. Först när vi själva hamnat i förtvivlan kan vi ana kraften i Guds svaghet.”
Det här känns för mig som en god inkarnationell teologi. Också Gud vet vad utsatthet och lidande är. Den lidande Kristus är med mig i mina lidanden och svårigheter med löftet att hjälpa mig igenom. Guds kärlek är alltså lidande, men också lidelse, alltså allt som ryms i ordet passion. Och här menar troligen biskopen att även den helt vanliga mänskliga kärleken är ett fönster mot Gud. Hon skärper samtidigt till kärleksbegreppet: Gud är inte kärleksfull, Gud är mer än så. Gud är själva kärleken och kärleken är Gud.
Någonstans här får jag trots det ovan sagda en liten känsla av att kärlek blir ett svårhanterligt storord. Det låter bra och vackert, men hur skall jag som en vanlig människa förstå det?

Alltnog, sedan tar biskopen upp rädslan som en i grund och botten positiv kraft som skyddar oss från faror. Men den rädsla som börjar styra våra liv blir destruktiv. ”Rädslan massakrerar mänskliga relationer, den startar krig, gräver hål i själen. Det finns en neråtgående spiral från kärlek till fruktan.” Hon påminner om Bibelns vanligaste uppmaning: Var inte rädd. Det är som om hon vill säga som Sara Lidman och min författande dotter ibland: Lev!!
Dvs våga leva! Trots sårbarheten och rädslorna. För det är i våra mänskliga relationer som Kärleken med stort K skall synas, höras och kännas. Älska Gud kan man bara göra i närhet till andra människor. Biskopen skriver: ”Luther skrev om att Gud har sagt till människorna: Människa, jag är alltför hög för dig, som du inte kan fatta. Jag har gett mig själv till dig i din nästa; älska henne, så älskar du mig.”
Som sagt, biskopens kärleksvalspråk har trots sitt latin med våra liv här och nu att göra. Det utmanar.