Biskopen och sexfrågorna

Sexualiteten får ett eget kapitel i biskop Tuulikkis herdabrev till Härnösands stift.
Hon dristar sig att ta upp detta svåra ämne trots att hon anar att man inte kan göra det utan att beröra sin egen sexualitet. Men det bjuder hon på och gör det på ett sätt som är både öppet, personligt och avgränsat.
"Min egen gudsrelation har fungerat allra bäst när jag själv har haft både ett tillfredställande böne- och sexliv."

Herdabrevet ställer frågan varför kyrkorna alltid trott sig veta bäst angående sex och samlevnad. "Det är märkligt att kyrkorna har profilerat sig så starkt på detta område, som de vet så lite om." Och hon nämner "Bjästafallet" som ett exempel på att kyrkan behöver mer kunskap och även lära sig samtala om sexualitet.

Könet på präster och biskopar och deras sexuella läggning är tydligen väldigt viktiga ekumeniska frågor idag, säger biskopen lite ironikt. "Finns det inget viktigare i en värld som håller på att kantra av egoism och känslolöshet?"
Och sedan höjer hon rösten:
"Om man nu nödvändigtvis måste hålla sig till frågorna kring sex, borde inte frågorna om människohandel, prostitution, sexuellt våld, kvinnlig könsstympning, patriarkla strukturer med hedersvåld och utnyttjandet av barn ligga närmare till hands?"

Om Ecce homo-debatten säger biskopen: "Homosexualitet handlar inte i första hand om sex utan om kärlek. Människorna med homosexuell inriktning är inte mer sexualiserade än alla vi andra. Mitt engagemang handlade mycket om minoriteternas rättigheter överhuvudtaget."
Sånt behöver sägas.

Sedan berör hon det sexualiserade våldet. Det finns mitt ibland oss, också bland våra högmässobesökare, bland barn i våra förskolor och barntimmar. Och eftersom barnen står under Guds särskilda omsorg, skall vi i kyrkan särskilt satsa resurser för att värna dem.

Ett stort problem i många fattiga länder är kvinnlig könsstympning. Det är exempel på patriarkala maktstrukturer, liksom påtvingade äktenskap, och biskopen frågar sig om vår kyrkas missionärer gjort vad de kunnat för att förkunna frihet för dessa förtryckta kvinnor.

På område efter område i herdabrevet lyfter biskopen upp stora och viktiga etiska frågor och tycker till om dem. Modigt tänker jag, hur många manliga kollegor skulle våga sig på detta konststycke? Samtidigt saknar jag fördjupningen, diskussionen. Sexkapitlet blir i all sin koncentration närmast snuttifierat. Eller kalla det möjligen för en injektion, ett sätt att visa på några angelägna fördjupningsämnen inom kyrkan. Även på sexualitetens område vill biskopen uppenbarligen fördriva en rädsla, den rädsla som den kuvade hyser för sin makthavare och som skapar tabun och tystnad, förtryck och våld.

Men jag har svårt för att hålla med om att "All kärlek är bra kärlek".
Så enkelt tror jag inte att det kan sägas. Det är så lätt att kalla ett förälskelsens rus för kärlek. Vad är det för mänsklig kärlek som alltid är bra, biskopen? Är det när två människor dras till varandra, alltså passionen, är det inte snarare när de vill ge allt och hela livet till varandra?
Kärlek är förvisso passion, men all passion är kanske inte kärlek?