Bjuden

Ska jag gå idag?
Det känns lite besvärligt först.
Och gräset behöver klippas i här vid stugan.
Förresten så kan jag höra på radiogudstjänsten, säger jag till mig själv.

Men hur det nu är så bestämmer jag mig för att följa med när kyrkbilen går till stan.
Och jag är faktiskt lite förvånad över mitt beslut.
Det vore så lätt och så skönt att stanna kvar i sängen. Ändå far jag.
Man kan ju undra vad det är som får mig att gå i kyrkan? Söndag efter söndag är jag ju där.
Jovisst, jag är präst, så det är väl naturligt med kyrkogång i mitt skrå.
Men jag känner flera präster som nästan aldrig syns i kyrkan utom på betald arbetstid.
Och det har jag så svårt att förstå. Hur klarar dom sig? Var får dom påfyllning?
I mitt fall handlar det om en andlig längtan, en hunger, ett behov.

En snabb visit hemma i garderoben och jag är klar.
Tar sen en lång morgonpromenad in till domkyrkan.

Där möter mig en underbar nattvardspsalm, nr 394:
Kläd dig själ i högtidskläder när inför Guds tron du träder.
Till Guds måltid är du bjuden, framlagd åt dig bröllopsskruden.

En uppmaning till mitt inre, till min själ.
Jag som stod vid min garderob nyss och valde. Ska jag ta den eller den byxan idag?
När jag var liten åkte en dam med i bilen till kyrkan en vintersöndag. Och jag minns hennes kommentar till min klädsel: "Men, har du tumvantar till kyrkan?!"
Lite sårad svarade jag tanten rakt: "Ja det kan jag väl. Gud vet nog att jag har tumvantar."

Kläd dig handlar inte alls om det yttre. Här möter mig frågan om jag på insidan är redo att möta Gud i gudstjänsten: Kläd dig själ i högtidskläder. För det är ju det som kyrkogången handlar om. Varje gång. Också idag går jag till kyrkan för att möta Gud. Jo visst är det skoj att se och träffa andra församlingsbor också. Och visst känns det skoj att ta något söndagsfint på sig. Men det är inte det det handlar om. Och det är inte längtan efter folk som driver mig till kyrkan. Det är något annat. Ett behov av en stilla stund med Gud. Jag vet alltför väl hur svårt det är att ägna en motsvarande stund åt Gud om jag är hemma från kyrkan. Alltså går jag.

Och nu får min själ höra i denna nattvardspsalm:
Till Guds måltid är du bjuden, framlagd åt dig bröllopsskruden.
Det blir så stort för mig idag: Till Guds måltid är du bjuden. Också jag får vara med fast jag är som jag är. Och jag behöver inte bekymra mig för de kläder som själen skall kläda sig i. Också dem tar Gud ansvar för: Framlagd åt dig bröllopsskruden. Jag vet vad som menas med det. Dopdräkten duger. Jag är döpt. Jesu värdighet är min värdighet. Alltså är jag välkommen fram till Guds måltid. Fantastiskt.

Några timmar senare startar jag gräsklipparen ute vid stugan.
Nu först är gräset torrt från gårdagens regn. Jag hade inte kunnat klippa i morse.
Och jag känner att dagen har börjat rätt.