En vecka efter Utöya

En vecka i chock mitt i semestern.
En vecka efter illdåden i Norge.
Jag har aldrig känt mig så norsk.
Ändrade genast min profilbild på Facebook till norska flaggan.
Och har bett för varje norsk bil jag har mött.

Vreden, symboliserad av Kjempeviseslåtten, har ljungat i mig.
Hur kan någon visa en sådan ondska??!!
Det får inte vara sant!
Upp till kamp!

Och jag måste erkänna. Jag var inte bättre än andra.
Min första reaktion var inte att dåden utfördes av en norrman.
Jag trodde inte att terroristen var nordiskt blond.

En vecka senare mal mest sorg i mig.
Jag somnar och vaknar med bomben och Utöya.
Frågorna, otryggheten, tvivlen.
Och allra mest av fantasibilder av paniken som måste ha rått på den lilla ön,
där ungdomarna helt kallt knäpptes en efter en.
Fasansfulla bilder som jag helst inte vill föreställa mig.

Föräldrar, syskon, kamrater vars liv nu är förödda,
vars tro på det goda nu har fått sig en rejäl knäck,
som aldrig får tillbaka sina ungdomar från lägret.
Och en fredlig huvudstad med urblåsta fönster, som aldrig förut utsatts för terror.

Ändå.
Mitt i denna fasa som måste riva vårt broderfolk,
ser jag en storhet och ett statsmannaskap, en okuvlighet och sammanhållning som lyser!
Statsminister Jens Stoltenberg som visar både känsla och beslutsamhet.
Sätter ord på det oerhörda utan att försöka ta politiska poäng.
Manar sitt folk att möta terrorn med större öppenhet och med ännu mer demokrati.

Eller som en av ungdomarna från Utöya sa:
"Om en enda man kan göra så mycket ont,
tänk vad mycket gott vi alla då kan göra tillsammans".

Och idag under minnesceremonin från Oslo:
AUF-ledaren Eskil Pedersen som säger,
att terroristangreppet var riktat mot det norska arbeiderpartiet men drabbade hela Norge.

Stort. Mycket stort.
Norge sluter sig samman som under andra världskriget.
Och Quisling kommer att få sin dom.

Jag böjer mitt huvud.