Bombad

Denna vecka har höstförkylningen slagit till med full kraft som en riktig Irene eller Katia.
Och naturligtvis under en spännande tjänsteresa. Börjar vara legio.
Kollegor från fem stift med vänkyrkokontakter i södra Afrika samlades igår och i förrgår för att samtala om hur våra vänrelationer kan utvecklas, och hur samverkan mellan nationell nivå och stiften kan förbättras. Och vi planerade en samling senare i höst med våra partners i syd.
Roligt och viktigt. Men vad hjälper det då nosen börjar flöda och hårbotten till att svettas. Då ögonen börjar göra ont och sinnet knäckar ihop så att man bara vill hem.

Och nu vandrar jag mellan näsdukar och Alvedon, löser ett lättare korsord och sover middag hejdlöst. Och önskar att jag vore i ett angenämare tillstånd dagen innan hustrun skall åka till barnbarnen några veckor. Jag menar, hur kul är det att i princip försöka hålla andan i hennes närhet i stället för att öppna famnen..? Jag vill ju helst inte förstöra hennes resa, eller att de små tvillingarna over there ska få en nysning till hälsning från mig. Attjo!