Avsked

Begravningsbilen har redan kommit när jag parkerar utanför huset. Resan har gått bra fast väglaget har varit isigt eller moddigt om vartannat alla de fyrtionio milen. Inne i det gula huset är hela släkten, ungefär tjugo personer samlade för att ta farväl av sin mor, mormor, farmor och syster. Hon har levat i åttio år och fött nio barn. Nu står alla kring henne den allra sista gången. Två vänliga män från begravningsbyrån står beredda att bära ut henne, men eftersom jag är i antågande så väntar hela sällskapet några minuter, för att också jag skall få tillfälle att säga tack och farväl.

I sextiotre år har jag levat. I snart fyrtio år har jag varit präst. Många gånger har jag tagit hand om sörjande i liknande situationer. Men aldrig hittills har jag deltagit som anhörig. Mina egna far- och morföräldrar och min mor och far dog utan att jag hade möjlighet att vara nära och ta farväl. Det närmaste jag har kommit en dödsbädd i familjen var när jag vakade med min morfar under hans sista natt. Jag tog farväl av honom och åkte därifrån innan han dog.

En svägerska möter mig ute på gården och förklarar att de har velat invänta min ankomst. Jag kramar om henne och vi går in. Inne i huset är hela släkten samlad. Jag nickar en hälsning till den tysta gruppen och går fram till sängen där den döda ligger. Jag böjer mig över henne och tar hennes hand.
- Men kära Greta, har du gått nu? Vad skönt för dig, mumlar jag och stryker henne över handen. Står där en stund och viskar några ord, och tackar tyst Gud för den tid jag fått känna henne.

Hon är så fin där hon ligger, med släta anletsdrag och en nöjd, fridfull min. Hennes sista tid har varit tung. Kring första advent fick hon beskedet att sjukdomen kommit tillbaka och att inget stod att göra mer än smärtlindring. Hon skickades hem för att vårdas hemma den sista tiden. Barn och barnbarn har kunnat komma och gå och hjälpas åt att sköta om henne. Och ställa in sig på det oundvikliga. Under julen och nyåret har den gamlas tillstånd försämrats snabbt, och denna morgon gav hon upp. Efter morgonens dödsbud styrde jag undan alla mina plikter och körde upp hit.

Och här får jag nu en allra sista stund med min svärmor, får ta farväl vid hennes säng och se henne bäras ut ur sitt hem. Varligt lyfts den döda ur sin säng och läggs på en bår. En filt viras om henne och en lakansflik läggs över ansiktet. De två männen från begravningsbyrån täcker hela båren med ett överdrag och nickar till oss församlade att de är klara. Försiktigt lyfter de upp båren och bär ut den, ut på bron och nedför farstutrappan. De skjuter in båren i bilen och stänger luckan. Vi ser bilen backa, vända och köra ut på gatan och iväg.

Och detta oändligt sorgliga och samtidigt så stilla och vackra får jag vara med om.
För allra första gång.