Jesus är död

Jesus är död.
Ja åtminstone på påskafton
enligt vårt kyrkoår.

Domkyrkan annonserade att kyrkan skulle hållas stängd idag.
Påskafton är den enda dag då ingen gudstjänst hålls i kristenheten,
förrän det drar ihop sig framåt natten.

En dag för vila för alla sönderpredikade predikanter.
En dag utan några som helst trosmässiga krav.
Jesus är död, let's face it.

Det blev inte som vi trodde och hoppades på
när vi läste teologi för fyrtio år sedan
eller när vi omkring år 30 vandrade med honom längs Genesarets strand.

Han sa mycket som var bra, ja rentav träffande.
Han gjorde saker som visade att han hade gudomlig makt.
Men han förklarade aldrig så att vi riktigt förstod.

På vad sätt skulle vi följa honom?
Att vi skulle följa honom var nog rätt klart.
På den punkten var han tydlig. Men hur?

Skulle vi fortsätta göra under som han?
Det lyckades inte mer än något år. Sen funkade det inte.
Kraften liksom avtog med avståndet till påsken.

Skulle vi tro och predika att han själv var Gud,
eller handlade det om att han bara ville visa hur Guds rike är?

Är offerlammsteologin en nödvändig nyckel till kristen tro??

Menade han att han själv ville bli tillbedd?
Eller var han t.o.m. själv rädd för att bli avgudadyrkad?

Idag har jag och kanske fler präster än jag svårt för offerteologin.
Att Guds helighet och heder kräver ett blodsoffer.
Det var lättare att predika så på enväldets tid än på demokratins.

Men visst, det finns en moralisk lag i tillvaron.
Vad människan sår, det skall hon ock skörda.
Och utan att blod utgjutes finns ingen förlåtelse.

Jag kan de bibelorden.
Men jag vänder mig i märgen mot den feodale härskaren,
vars ära är så viktig att han för att upprätthålla den offrar sina barn.

Jesu död kanske inte var helt nödvändig för att Gud skulle vilja förlåta mig.
Jag tror inte att Guds heder kräver att syndaren måste evigt dö.
I så fall skulle Gud mer likna Fadimes pappa än min far.

Men kanske Jesus dog
för att jag skulle se att Gud aldrig lämnar mig i sticket,
trots att jag inte är något helgon.

Idag känns Jesu död för mig betydelsefullare som tröst:
Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont.
Det finns en som är kvar när allt annat sviker och bedrar.

När jag skall lämna världen, o lämna du ej mig.
Och låt vid hädanfärden min blick ej släppa dig.
När ångest trycker anden i sista kampens nöd,
kom då och lossa banden, o Jesu, för din död.