Verandatankar

Det är fantastiskt att vara pensionär och ändå vara ideellt engagerad i kyrkan.
Idag har jag varit med hustrun 1½ tim söderut längs fyrfiliga motorvägar
och hållit sångstunder med barn i The Southern Bay Area som det heter runt San José.

Hemkommen sätter jag mig på verandan och kopplar av med en Peperoni.
Blickar ut över vår vackra lilla trädgård, där mesar jagar varandra i all kärvänlighet,
och där vår kolibri stannar upp i luften för att se vem jag är.
Och en trast landar på gräsplätten för att lyssna efter och dra upp dagens sista mask.

Jag blir alldeles slut av dessa motorvägar med all slalomåkning som där förekommer.
Man måste vara på topp vad gäller koncentration hela tiden.
Och sen - rätt vad det är, grötar trafiken ihop sig och man får ligga i krypfart kilometer efter kilometer. Pendeltrafiken in och ut ur San Francisco är en helt annan än den från Älandsbro och in till Härnösand kan jag säga utan att ljuga.

Det är en lugn kväll. Dagens blåst har lagt av.
Från vår veranda har vi tre "fönster" av utsikt ner mot vattnet mellan husen i grannskapet.
Där är helt lugnt nu. Någon enstaka lokal turbåt sticker iväg till någon av städerna norrut,
och ett stort lastfartyg stävar åt vänster i kvällssolen ut mot Golden Gate-sundet och stillahavsfriheten. Ett rött flygplan lyfter från SFO som vi kallar den internationella flygplatsen, och strax därefter ett till, båda med riktning åt Portland-Seattle-hållet, dvs åt norr.

Jag tar några djupa andetag och försöker sammanfatta.
Det är långt till våra församlingsbor. När vi har småbarnssång här uppe på Hyde Street i stan,
får några av mammorna köra lika långt som vi gjorde idag för att komma till kyrkan.
Idag var det kyrkan som tog sig ut till församlingsborna, bilen fullastad med rekvisita:
gitarr, sångblad, rytminstrument och allehanda åskådningsmaterial, typ katt, gris, ko osv,
för vi skulle öva in Emilsången Lille katt, lille katt, lille söte katta, så att vi kan framföra den på förskoleavslutningen nästa vecka. Och efter den gruppen fick vi sjunga med svenska skolans barn för att hjälpa också dom inför skolavslutningen.

Det var varmt där nere, säkert närmare trettio. Också här i SF är det ovanligt varmt. Nu på kvällen sitter jag ute och här är ännu nitton grader. Det är inte så ofta. Här drar kall dimma ofta in genom sundet från havet, särskilt på sommaren. Solen håller på att gå ned. Skuggorna sträcker sig allt längre uppför husväggarna häromkring.

På lite olika sätt försöker kyrkan här skapa kontakter med områdets svenskar. Dem vi träffade idag var unga familjer. En del hade varit här i elva år, andra hade kommit för ett halvår sedan. Någon i familjen har fått jobb i Silicon Valley och resten följer med. De möter en helt ny värld och får lov att köpa hus, bil och hitta sitt nya liv. Svenskträffar är för de medföljande väldigt viktiga mötesplatser, också kyrkans arrangemang. Vi hann knappt in i skolan idag förrän en förälder sa att familjen gärna ville döpa sitt barn om det gick att ordna.

Jag är glad att jag inte blev fast längre på vägarna i afton. Man vet aldrig. Här måste man alltid ta med sig vattenflaskor och en banan, en keps och en tröja, när man ger sig ut på vägarna. För det kan bli stopp, och då är det inte alltid så lätt att vara välvillig och diakonal..!

Men det gick bra, och just nu drar ett flygplan ett streck över denna dag i de sista solstrålarna.
Och maj månad får ge sig.