Trollflöjten à la San Francisco

Ja käre, vad säger man..?

Mitt i världens ångest och skräck för terror,
mitt i Sveriges fasa inför den politiska utvecklingen,
under USA:s ängslan för inflationssnurrande sedelpressar
fick jag igår en oförglömlig operaupplevelse.
The Magic Flute av W A Mozart.

Min gamle cellolärare skrev på en lapp i min cellobok:

"Man bör se en vacker tavla, höra en vacker dikt
eller lyssna till ett vackert musikstycke varje dag,
för att icke världens sorger och bekymmer
måtte tillintetgöra det sinne för skönhet
som Gud har nedlagt i den mänskliga själen."

Vilken kväll!
Vilken föreställning!
Vilken upplevelse!

Mina ögon tårades vid varenda aria.
Det är ju en så gripande historia.
Banal, javisst, men vad gör det?
Det är ju i det riktigt naket mänskliga som vi känner igen oss.
Dessutom är ju den musikaliska gestaltningen så himmelskt fulländad,
att jag blir totalt överväldigad, nästan tillintetgjord.

Eftersom det här var första gången jag bevistade en opera live,
kan jag inte alla de fina ord som man beskriver en opera med.
Men så här upplevde jag det.

Dekoren var animerad och förändrades hela tiden
och kändes som skolbarns olikfärgade kritstreck över ett papper.
Streck i olika färger ritades på kulisserna hit och dit, upp och ner
och suddades ut igen.
Eller ersattes av bjärta färger i olika rutor och mönster.
Det var på ett sätt som om dekoren var gjord av barn.

Och sen kostymerna.
De var fantasifulla till tusen.
Aktörerna kändes som lite från Kina,
lite som från Alice i Underlandet, lite som barnboksillustrationer.
Djuren i skogen såg hur tokiga som helst ut.
Och Papagenos och Papagenas barn i slutscenerna var runda kycklingar som trippade runt dem.
Kanske allt det här var till för att försätta oss i ett barnsligt, öppet och nyfiket sinnestillstånd.
Inte vet jag. Som sagt, jag vet ju ingenting om opera irl.

Föreställningen gavs på det engelska språket,
vilket alla uppskattade utom en och annan tysknörd...
Samtidigt som sångarna sjöng sina partier, skrevs deras sångtexter uppe ovanför scenen.
Så på ett sätt fattade jag mer av handlingen än av den tyska ursprungsversionen.

Men i programbladet framgick också att man hade valt att förhålla sig rätt fritt ifrån originalet när det gäller talade dialoger. Därigenom bjöds vi på en och annan nutida referens, som när Tamino och Pamina genomgår sin prövovandring och tar hjälp av den magiska flöjten för att finna väg.
Då ser jag att inte bara Tamino går före utan att också Pamina tar trollflöjten och går före och spelar med den ängslige Tamino bakom sig.
Eller att Papageno sjunger om sin längtan efter fish and chips and of course a girl's beautiful lips.
Sådant väckte munterhet i auditoriet.

Om det är någon som jag inte tycker om i Trollflöjten så är det Monostatos.
Tillsammans med Nattens drottning är hans uppgift att gestalta människans lägsta begär av makt, våld och kontroll. Han väcker avsky, och det är väl det som är meningen.
Men självklart måste till sist all djävulskap vika för kärleken, troheten och uthålligheten.
Slutet gott, allting gott.

Jag kunde inte prata under hela den 3 km långa promenaden hem.
Jag var så tagen av det jag hade upplevt,
att!