Sorry vänner

Ikväll blir det nog ingen blogg.
Sorry, vänner.

Ibland är hjärtat fullt av en massa obloggbart.
Det är nog en sån kväll ikväll.

Vi återkommer.

Touchdown

Idag kl 15.20 landar en 737:a på Midlanda, tio minuter före tidtabell.
Anflygningen är från nordnordväst och landningen sker mjukt i solsken och vindstilla.
Medan stockholmsplanet taxar in mot gaten, skyndar jag mig mot ankomsthallen.

Med detta plan landar en långväga gäst,
min käre prästkollega och vän från Sydafrika, Chris H.
Han kommer bland de sista nerför trappan och ser mig inte där jag står i folkvimlet vid väskbandet. Jag smyger upp bredvid honom och säger:
-Reverend Hendricks, I presume?
Den sitter bra. Han skiner upp och kramen blir sååå stor.
Det är tre år sedan han var här senast.

I och med denna landning börjar sex spännande veckor i Härnösands stift. Chris var på 90-talet missionär i retur i vårt stift, och ska nu ägna besöket åt att dokumentera sina erfarenheter av detta. Om vi har framgång, kanske det kommer att leda till någon stiftspublikation framöver. Han ska också göra besök i några församlingar och hinna delta i biskopsskiftets högtider, innan han i mitten av nästa månad lyfter mot söder igen.

För mig är den här solskenslandningen över höstskogen ner mot Midlanda inte bara vacker, utan den är ett bönesvar. Länge har jag hoppats på denna möjlighet, och när min vän till slut kommer ut genom svängdörren, ser jag mina förhoppningar förkroppsligade.

Jag tror på delande av liv, bön och erfarenheter mellan nord och syd. Jag tror att vi alla har något att ge varandra, att vi behöver varandra i den världsvida kyrkogemenskapen.
Och tänk om det är så att den afrikanska kristenheten har något som vi saknar? Kanske glädje, kanske genuin förtröstan på Gud, kanske livsvisdom. Då kan vi behöva kontakt med Afrika, inte för att ge utan för att få.

En insikt:
När jag såg 737an landa, såg jag en efterlängtad missionärs återkomst till missionsstationen.
Ombytta roller typ...

Prästen i böneskola

Jag har börjat i en samtals- och bönegrupp kring Frälsarkransen, biskop Martin Lönnebos svenska radband. Ikväll fick vi stifta bekantskap med Gudspärlan, den första och den största av alla arton. Gul som solen, ja gyllene visar pärlan på Den som mitt liv är helt beroende av, mitt upphov, min mening och mitt mål. Gud, den förste och den siste i mitt liv och i mitt radband. När jag har gått varvet runt kommer jag tillbaka till Gud. Därför kallas pärlbandet också för Livets pärlor.

Jag har vetat om Frälsarkransen länge men aldrig satt mig in i den, än mindre bett med den. Och jag har alltid tyckt att pärlbandet ser tjejigt ut, eller som Made in förskolan. Nu ska jag försöka erövra radbandet och göra det till mitt eget böneband. Spännande, hoppfullt och osäkert, som att bestämma sig för att börja banta.
I kvällens samtal, undervisning och bönestillhet fanns i alla fall ingenting tjejigt eller förskolemässigt. Å andra sidan är det kanske just det jag behöver, en enkel bönemetod för barnet inom mig som ropar efter Gud. Nån sa ju: "Om ni inte vänder om och blir som barn, skall ni aldrig komma in i himmelriket."

-Gud!

Resetankar

Den fina konferensen avklingade idag och vi kramade Boel farväl till nästa gång.
Sen bar det hemåt.
Susande norrut var jag kvar i det jag sett och hört.

Vi var flera härnösandsstiftare där; det bådar gott.
Dagarna präglades av en prestigelös, pirrig energi.
Man skulle också kunna kalla den glädje och framtidstro.

Regnskurar över Uppland men vad gör det.
Tänk att det finns människor som vill ge av sig själva till kyrkan.
Vi skulle verkligen behöva en sån här konferens uppe hos oss.

Regnskurarna övergår i duggregn.
Är det bara hos oss som kyrkoarbetare månar mer om sin arbetstid än om sin nästa?
Var syns det i våra församlingar att vi präster är villiga offra tid och engagemang för Jesus?

Tyvärr, våra hjärtan håller på att svalna
som Dalälvens svartvatten.
Jesus, rör vid oss präster, rör vid oss och värm våra hjärtan.

Vi passerar Ljusnan som rinner genom Hälsinglands mörka skogar.
Ett ljus har tänts i mörkret.
Människor som vill ge av sin fritid till Kristus.

Ett bra ord som sades av Nora Blaasvaer var:
Gnäll inte över den kyrka som du lever i,
utan lev i den kyrka som du drömmer om.

Sluta gnälla och lev! Bra sagt.
Jag får nog sluta ondgöra mig över likgiltigheten och professionalismen
och över att de anställda inte går i kyrkan utom på betald arbetstid.

Jag måste försöka släppa allt som jag ser som tecken på död och singlande höstlöv,
och börja leva i den vår jag själv tror på och drömmer om.
Hur ska annars de likgiltiga och överprofessionella fatta vad Gud vill ge dem?

Jag behöver själv söka Gud i bön och gudstjänst,
och ge för intet eftersom jag har fått för intet,
gå den extra milen med den medmänniska som Gud sänder i min väg.

Vi passerar Ljungan och Indalsälven.
Guds källa har vatten till fyllest.
Tankarna lugnar ned sig och landar till slut hemma på Brunnshusgatan.

Det är här det ska börja.
Bland flygande lönnlöv och regnrusk,
men med levande Jesus och alla hans volontärer.

Oj så mycket energi!

Det är skillnad på konferenser.
En del tar mer än de ger, kostar mer än de smakar.
Inte så den här.
Efter ett helt dygn med ett par hundra ideella medarbetare i Svenska kyrkan, tror jag nästan det finns hopp för henne, vår gamla mor.

Den här konferensen har flödat av energi,
av tro på det vi står för, stolthet att få vara med och bygga kyrka.
Vart ska detta leda...?

Det kanske ordnar sig i november när det stora vemodet rullar in...
Eller också håller vi på att bygga på det som kommer att hålla och bära en dag när folkyrkotiden är ett minne blott.
Spännande är det.

Dagen har varit fylld av goda föredrag och ett och annat segt seminarium.
Lite märkligt var det att lyssna till en man som satt på en stol och pratade entonigt i en monolog på en timme och en kvart under en konferens om delaktighet..!
Det var undantaget som bekräftade regeln.
Annars har dagen varit bra, fylld av liv och lust och vindens pust.

Frivillighet i kyrkan

Kör söderut med hustrun, förlåt, domkyrkodiakonen.
Vi ska båda till samma konferens i Farsta, Stockholm.
Ett vackert soligt höstsverige som nu lämnat sommaren bakom och väntar vinter.
Precis som Svenska kyrkan.
Efter år av gott om folk och god ekonomi går vi mot kärvare tider.
De anställdas kyrka väntar vinter, och hur blir det då?

Konferensen anordnas av Ideellt forum, ett nätverk inom Svenska kyrkan, http://www.ideelltforum.se/

Vi trixar oss fram till Hökarängen, Farsta och hittar Söderledskyrkan helt nära Tisdagsvägen, där min barndoms farbror Olle och tant Gertrud bodde.
En jättestor kyrkobyggnad, nästan ett fort eller andligt kärnkraftverk.
Här har min biskop har varit kyrkoherde. Hans namn står på väggen i foajén.

Tvåhundrafemtio entusiaster från hela landet samlas för att vi alla delar samma vision.
Vår kyrka måste släppa in volontärerna.

Ikväll får vi höra ett gediget, väl förberett och andeburet föredrag om frivillighet av den norska generalsekreteraren i Kirkens SOS, Nora Blaasvaer. Det var inte igår jag hörde ett så givande föredrag. Hoppas vi får tillfälle ta emot henne i Härnösands stift en dag.
Hennes huvudbudskap är att de frivilliga är inte något extra i församlingen utan kraften, inte ett tillägg till vårt arbete utan essensen.

Jag saknade bara en samlande psalm och bön i början. Var det oviktigt?
Denna konferens har i alla fall börjat mycket bra.
Tack Boel och Fredrik.

Ledig eftermiddag?

Ledig i eftermiddag. Men jag tror jag ringer Chris och hör hur allt är inför hans resa hit.

Hej Chris. Du reser på måndag. Det är bara några dagar dit. Vad kul att du kommer. Har ditt visum kommit?
Inte?! Aj aj då. Vad kan vi göra?
Okey, jag ringer svenska amabassaden i Pretoria. Hej då.

Hej, jag ringer från Härnösand angående en visumansökan som har hakat upp sig nånstans. Jag undrar om ni kan hjälpa mig att undersöka det?
Det var snällt. Tack jag väntar så länge.

Var den ofullständigt ifylld? Vad är det som saknas då?
Jo jag fyllde i en blankett, Referentbilaga E eller vad den hette och faxade den till min vän.
Ska personbevis bifogas? Ja men det kan han ju bara skaffa själv där nere.

Va?! Ett personbevis på mig erfordras??! Jag trodde det gällde Chris' identitet.
Så ni stänger om en timme och det måste faxas senast i morgon bitti???
Ja - tack då. Jag får se vad jag kan göra. Tack.

Personbevis? Då går man till pastorsexpeditionen? Nehej, det var för tjugo år sedan.
Då far jag till skatteförvaltningen. Nehej jag har ingen bil. Jag provar deras hemsida.
http://www.skatteverket.se/ , just det. Få se nu. P som i personbevis. Där ja. Usch nu är det bråttom.
Logga in med E-legitimation och skriv ut på din egen dator. Bra, men vad tusan är E-legitimation? Det vet säkert hustrun, och hon ska komma hem nu närsomhelst.
Kan det ha nåt att göra med koddosan här på skrivbordet.

Hej, vad bra att du kommer för nu är det kris med Chris' visum. E-legitimation, dosan ja. Logga in, ja. Men det funkar inte.
Sladd? Vilken sladd? Jaha okey, den här som det står E-legitimation på. Så fiffigt...! En sladd...
Knappa, knappa, skriva tusen koder tusen gånger och klockan går. Men till slut rasslar skrivaren ut min sanna identitet på ett papper från Skatteverket, där står det att jag finns och är jag. Jag får även en helt ny upplysning, nämligen att jag invandrade till Sverige 1948-07-14. Det visste jag inte. Tro om jag behövde visum för att komma hem efter att ha kommit till världen i Afrika?

Jag måste ner på jobbet och faxa iväg personbeviset. Kommer strax tillbaka. Hej då.
Kör så snabbt det går ner till stiftskansliet, där jag konstaterar att jag tog min jobbväska med mig med faxnumret till Pretoria, men inte personbeviset.
Kris! Hem igen och hämta eländet som ligger där jag la det och bara väntar.
Tillbaka till jobbet, det går på två hjul i svängen in på parkeringen.

Hallå, var har vi ett försättsblad? Jag måste skriva vilken visumansökan det gäller och att det syns att det kommer från Härnösands stift!
Mitt kära stöd och arbetskamrat rusar runt i huset efter att ha sett min panik. Kommer tillbaka med en bunt. Tack!
Få se nu. Dom stänger strax. Texten uppåt, så där ja. 0027 12... och Start.
Efter mycken tvekan godkänner maskinen mitt manus och sänder det fort som tanken till Sydafrika. Jag ringer upp ambassaden och ber att få tala med Mrs Janet.

Hej, nu har jag faxat personbeviset.
Okey, jag väntar medan du kollar i faxen.
Har det kommit? Verkligen?? Tack Gode Gud.
Så - då ordnar det sig? I morgon blir det klart? Toppen.

Tusen tack. Hej då.
Puh.

Ledig eftermiddag, jo kyss dig.

Döden och livet

En av de saker som jag gillar med vår kyrka är att den inte hymlar om döden.
Vi lever nära vårt folk i deras frågor kring liv och död
och följer de flesta svenskar igenom dödsskuggans dal.

Den gångna söndagen bar rubriken Döden och livet.
Veckomässan i morse avslutades med den underbara psalmen 313:
Min frälsare lever, jag vet att han lever fast världen har sagt han är död.

Den får gärna sjungas på min begravning en dag.
För den är bara så sann!
Mitt i höstdeppighet och ide-aning.

Gässen flyttar, och stararna ska väl till att flytta, bara dom har bestämt sig vart.
Alla lönnlöv från gymnasieparken ligger nu i bjärta färger på vår sida om gatan.
Jag har plockat fram mina trasiga vinterhandskar i brist på annan värme.

Sommaren är förbi och vintern väntar.
Det blir mörkare och mörkare.
Allt i naturen talar nu om förgängelse och död.

I morgon är vi inne i oktober,
den månad då jag miste mina föräldrar
för femton år sedan.

Döden och livet.
Jag funderar mycket över det,
och jag tackar Gud för varje ny dag jag får uppleva.

Liv och hälsa är inga rättigheter.
Livet har vi fått som gåva,
och hälsan är ännu mera nåd.

Men jag tror inte det är knäppt att undra över livets flykt
och dess mening
och mål.

Kanske finns svaren i Jesu närhet.
Jag söker mig ditåt, till honom som sa:
Jag är uppståndelsen och livet.

Och intill denna dag
har jag inte blivit besviken.
Än håller det.

Hos Jesus finns Liv.
Odödligt.
Varmt.

Ja tack.

Arma Burma!

Programmet sitter i magen på mig. Som det blir när jag ser våld på TV. Såg ett sent TV-program ikväll om munkarnas och studenternas uppror mot regimen i Burma för två år sedan.
Arma folk, så förtryckt, kontrollerat och förnedrat.

Må vi inte glömma dig!

Slut sommar

Sista sommardagen troligen.
Varm om än molnig.
Till stugan och accepterar beskedet.
Tar in hängmatteställningen som stått ute som något slags besvärjelse.
Och tar in soptunnan från vägen. Stugsäsongen är över nu och den töms inte längre.
Altanen är full av vackra löv och solstolarna fulla av minnen och saknad.
Livet går så fort, så fort. Men liksom igår så lever jag idag.
Tack.
Lär mig du skog att vissna glad en gång som höstens gula blad.
En bättre vår snart blommar.

Gud så deppigt!
Du kan väl i alla fall skriva att Mozart sprang ikapp sin boll,
så att det yrde höstlöv omkring honom?
Eller att ni sopade och fejade och skruvade ihop en fin garderob,
och att kaffet smakade underbart liksom de två bullarna.
Och att en kvinnas sällskap hjälper mot hösten.

Javisst. Det är så sant.
Det gör också psalmsång. Vi satt i afton ett gäng i Vårstas trädgård och firade av sommaren med några fina psalmer och en fin andakt med församlingens herde och diakon. Sen landade vi hemma med något så lyxigt som lammytterfilé och en lugn kväll.

Nu stundar vardagen efter en fin helg med de mina.

Solskensbarn

Tänk er en septemberdag i sol och värme,
en grillglöd i skogen och sotig korv och senap och ketchup
och tre lyckliga barnbarn uppe i var sitt träd.

En känsla av evighet och ögonblick,
vuxnas ögon och skratt åt barnens dråpligheter.
Och känslan: Vi lever ännu, vi har varandra.

Alltså,
Minns i november
det ljuva september.

Tacksägelser

Stockholm.
Morgon på Grev Magnigatan.
Promenad en halvtimme till T-centralen (många steg i stegräknaren)

Hämta bil och köra till Ikea.
Lasta in tyngsta paketet och köra in i Stockholm
mitt i värsta fredagsrallyt.

Ikväll klättring på en trappstege för att få upp gardiner och ljus.
Och borrning och skruvdragning
och sen thaimiddag med Helena och Pontus.

I morgon hemfärd via barnbarnen i Uppsala.
Eventuell grillning i Hågadalen.
Och i allt och under allt ett stort tack till Gud

för allt som livet ger.

Äktenskapet

Jag lutar åt att Svenska kyrkan gör rätt i att bejaka könsneutrala äktenskap. Det sittande kyrkomötet ska nu bestämma oss i den frågan. Helt säker är jag inte. Det är nog ingen som hyser den minsta respekt för Bibeln som norm.
Frågan är svår. Skapelsetron säger mig att man + kvinna= barn. Samma skapelsetro bejakar även den mångfald som ryms i skapelsen, att några är vänsterhänta och några är homosexuella.
Alla domsord i Bibeln över sodomi och sex överhuvudtaget får mig snarast att ana att här har man trängt undan kärleksbudet. För äktenskapet har inte bara med vår reproduktion att göra, utan också med kärlek, gemenskap, sex.

Jag har en känsla av bävan inför detta beslut. Kyrkomötet kommer troligen att ha en maratondebatt med en mängd positioneringar, men kommer sedan att säga ja. Och då hoppas jag att det inte beror på att ja är det enda politiskt korrekta beslutet. Jag hoppas i så fall att det beror på ett profetiskt mod att stå upp för kärleksbudet som den övergripande normen, och för en grupp i vårt land som alltid varit ringaktad och misstrodd, ja föraktad av storhopen.
Jag hoppas i så fall att man säger ja till missionens ofrånkomliga inkulturationsutmaning. Jag menar att då det kristna budskapet möter en kultur, så måste det förkunnas så att det stämmer med kulturens grundvärderingar. Tjugohundratalets människor i den här avlägsna stammen som kallas svenskar måste kunna känna igen budskapet som ett gott budskap, inte ett förtryckande, orättfärdigt, ja oetiskt. Dvs samma mod som fick 1800-talets regimer att fördöma slaveriet och upphäva det, trots att Bibeln bejakade det utan minsta förbehåll.

Samtidigt - vart leder ett ja?
Till att alla gammelkyrkliga och högkyrkliga och väckelsefromma lämnar kyrkan?
Till att nästa fråga för kyrkomötet blir att bejaka månggifte?
Till att Svenska kyrkan blir isolerad i den ekumeniska gemenskapen?
Eller till att historien visar att vi gick före i en kamp som var oundviklig för rättfärdigheten?
Eller...
Vad tror du?

Kyrkomöte

Idag har jag varit fram och åter till Uppsala för en träff med biskopsadjunkterna. Mycket värdefullt även om få kunde komma. Vi deltog också i den högtidliga inledningsmässan till årets kyrkomöte. Det gjorde även kronprinsessan. Hon gjorde vad hon kunde för att med ett leende mjuka upp den strama processionen. Avgående biskop Caroline predikade om Marta och Maria och sa att när hon nu går i pension, ämnar hon göra mindre och vara mer. En bra personlig sammanfattning av Lukas berättelse om de två systrarna.

Dagen var späckad så jag hann inte med mina barn idag.
På tågresan ner och upp fick jag däremot egen ställtid.
Toppen.

Höst

Det brinner i gymnasieparkens lönnar.
Kylslaget om händerna under morgonpromenaden.

Björklöven regnar gula vid var vindpust.
Stararna i avgångshallens cafeteria diskuterar förseningen.

Varmt under dagen och soligt.
Härlig luft.

September!

Kyrkovalet 3

Det är den 20:e september. Lika med kyrkovalet.
Redan före högmässan började människor köa utanför församlingsgården.
Och efter högmässan blev kön riktigt lång.
Det tog en trekvart att komma till urnan faktiskt.
Tur att domkyrkoförsamlingen bjöd till valkaka efter valet. Dvs kaffe och kaka och en möjlighet att ge en kollekt.

Som medlem i församlingens internationella grupp ägnade jag valdagen åt att skramla med en insamlingsbössa utanför vallokalerna. Det var roligt. Jag fick heja på väldigt många församlingsbor och välkomna dem att ge en kollekt vid utgången.

Min känsla är att jag aldrig förut har sett ett så stort intresse för kyrkovalet. Aldrig har folk köat femtio meter ut på gatan. Ett oerhört uppmuntrande faktum. Det betyder att väldigt många har kommit och därmed visat att Svenska kyrkans val är en viktig sak i deras liv.
Samtidigt ett memento till valnämnden om fyra år: Tänk på att ha fler vallokaler än två i en församling av Härnösands domkyrkoförsamlings storlek.
Ja jag vet att vi hade vädret med oss. Det var en strålande septemberdag, varm, ljus och hoppfull. Och ja, jag vet att vi hade medvind på grund av de extrema högerkrafternas uppmarsch inför valet. Men jag vet också att om det visar sig bli ett högt valdeltagande, så kan det betyda att folkyrkan ännu lever, att människor i gemen ännu känner ansvar för sin kyrka, värderar den och vill påverka den.

Här i Härnösands domkyrkoförsamling har valet dessutom föregåtts av en sällan skådad kampanj, inte av nomineringsgrupperna konstigt nog, utan av församlingens anställda, som bjudit på en mycket intressant månad av inspirerande program i syfte att lyfta fram vad som görs, hela tiden med valet i sikte. Det skulle inte vara förvånande om denna satsning, Inspiration 2009, visade sig bära frukt i form av ett stort intresse för valet.

Jag stod och skramlade utanför såväl församlingsgården som Ängekyrkan.
En sak slog mig. Ingen av församlingens verksamhetsansvariga visade sig. Inte en enda utom de två som legat bakom hela upptaktsmånaden Inspiration 2009. Jo internationella gruppen var som sagt där och bjöd på valkaka efter valet. Men varför utkommenderas inte de anställda en sån här dag till att visa sig och sina verksamheter?

Och var var stiftets folk? Inte heller de syntes till förutom min chef.
Är det så att många av kyrkans anställda drar en gräns för sitt engagemang vid arbetsdagens slut? I så fall har vi ett allvarligt systemfel, om vi jämför med våra systerkyrkor i syd.
Och det gör jag. Var har vi vårt hjärta, kära kyrkotillhöriga?

Vad gav då denna dag förutom en fylld sparbössa till Hela världen, Svenska kyrkans internationella arbete? Jo många tankar kring engagemang och demokrati. Jag åhörde en animerad diskussion om demokrati contra partipolitik i kyrkan och kan bara konstatera att visst, det är bra så länge som de politiska partierna känner motivation att delta. Men det är också viktigt att kyrkfolket inte måste välja mellan partipolitiska nomineringsgrupper bara, utan också har möjlighet välja opolitiska alternativ. POSK är ett sånt alternativ, men jag menar att det finns plats för fler opolitiska grupperingar inför nästa val.

Nu har alla vallokaler stäng och rösträkning påbörjats.
Temperaturen stiger i valkakan,
förlåt, valvakan...

Tankar under en begravning

Igår spelade jag på en begravning.
Säbrå orkesterförening spelade på sin upphovsmans Allan Hansgårds begravning.

På femtiotalet startade han Säbrå orkesterförening,
ungefär samtidigt som vår frisör och violinentusiast Torsten Ramström i Högsjö startade musikundervisning på folkskolorna i kommunen. Efter några år bildades Högsjö ungdomsorkerser under ledning av eldsjälarna Torsten R och Sune Östman.
En gång spelade vi i ungdomsorkestern tillsammans med Säbrå orkesterförening vid en konsert i Högsjö kyrka. Jag minns att vi gjorde Intermezzot ur Cavalleria Rusticana och att jag satt i koret med min cello under Allan Hansgårds ledning.

Nu har han lagt ner sina jordiska instrument. När jag hörde om det och förstod att orkestern skulle spela på hans begravning, kände jag på en gång att jag ville vara med. Annars är det sällan som jag spelar cello numera. Och jag var välkommen.
Det kändes helt rätt. Som ett tack. Säbrå kyrka fylldes av musik från de fjorton musiker som kunnat komma loss.

Och medan jag satt där på läktaren med de andra och begravningsgudstjänsten pågick, rullade bilder förbi av alla de många som under mitt liv bidragit till min musikutövning.

Tack,
Mamma som sjöng för oss därhemma,
Pappa som började spela piano med mig. Som skaffade en skivspelare och gick med i skivklubben Concert Hall, som öppnade mig för den klassiska repertoaren.
Och som sjöng sina solosånger till eget ackompanjemang och spelade sina virtuosa pianostycken men aldrig till publik.

Tack fröken Crug, min första pianofröken,
Tack Torsten Ramström, som såg att jag skulle bli cellist.
Tack Sune Östman för tålmodiga repetitioner i ungdomsorkestern.
Tack ABF och Utansjögården som gjorde ungdomsorkestern möjlig.

Tack musikmagistrar under realskolan och gymnasiet,
Fritz Naur,
Malmström och vad ni hette,
som fortsatte sporra mitt piano- och cellospel.
Tack, KGF, The Beatles, Hasse Nyberg, Lars-Åke Lundberg m.fl. som satte gitarren i min hand.

Tack Lennart Wallin, min gymnasiekamrat och pianistkompis,
som lockade mig att börja i Härnösands musiksällskap när de skulle göra Rachmaninovs andra pianokonsert.
Tack Anders Wiklund och Bengt Lindahl, sanna musiksjälar och gymnasiekamrater.
Och Rune Wahlberg som under några år ledde orkestern och sporrade oss unga.

Tack Rudolf Löfgren, domkyrkans organist, som startade ungdomskören Cantamus och satte upp Juloratoriet och Johannespassionen under sina korta år i Härnösand.
Och som anordnade förberedande kantorskurser och gav mig lektioner i orgel och piano.

Tack för sång i Högsjö kyrkokör, Cantamus, Domkyrkans oratoriekör,
och för fortsatt sjungande i Uppsala domkyrkokör och oratoriekör,
vidare Hans Nybergs lilla Polyphonokör,
samt Kyrkliga Frivilligkårens kör, den första kör som jag ledde.

Tack för Uppsala akademiska kapell, där jag spelade cello under någon termin.

Tack för Överluleå ungdomskör som jag fick vara med om att starta när vi hade flyttat till Boden.
Tack Bertil Dovelius för härliga år i kören Voces Bodenses.
Tack Martin Lindström, Kjell Lindström och Anders Markström, organister i Överluleå.

Tack Fredrika kyrkokör som jag fick leda under mina korta år som kyrkoherde.

Tack Afrika för dina rytmer och sångglädje.

Tack Ersbodakören i Umeå som jag fick vara med om att starta. Dess friskhet och nybörjarglädje.
Tack Kjell Lundmark, organisten i Umeå stad, för hjälp fram till kantorsexamen.
Tack kusin Tomas Pleje för uppmuntran och inte minst genernas gemenskap.

Tack Einar Isaksson i Örnäsets församling i Luleå, för inspirerande preludier och kreativa samtal.
Tack Luleå kammarkör, dess ordförande Eva Utbys och dirigent Monica Wasberg för underbara sångarår och förtroendet att bli andre dirigent.
Tack Erik Westberg på Musikhögskolan i Piteå för uppmuntran på körledarlinjen.
Tack Erik Ericsson. Jag glömmer aldrig den lektion jag fick med dig.

Tack Högsjö kyrkokör, Ralph Nordlander, Åke Nilsson och Renate och Johannes Menzel för övningar, gudstjänster,sångandakter och konserter tillsammans.

Tack Bengt Isaksson för att jag fick vara med och sjunga Bachs h-mollmässa.

Tack Stigsjö församling, Lasse, Olle och Solveig för härlig sång och roliga utmaningar.
Tack Jon Sjödin för att du satte upp Oslo gospels Gloria i domkyrkan.

Tack till frimurarlogen Moria som idag ger mig rika tillfällen till musikutövning.
Tack Fredrik Sixten, Lars G Fredriksson för härlig musik i domkyrkan.

Och tack framför allt till Gud som ger människan lusten att sjunga och spela.

Biskopsskiftet 1

Idag har jag med ett par arbetskamrater kollat igenom biskopsgården inför inflytten av vår tillträdande biskop.
Hon kommer om två veckor. Det drar ihop sig.
Hoppas vi hinner med allt innan hennes inflyttning.

17 september 1809

För precis tvåhundra år sedan undertecknades freden i Fredrikshamn, som ledde till att Sverige förlorade Finland till Ryssland.

Jag är ingen historie-freak och alls inte kunnig på området. Men det berör mig, det faktum att Sveriges öde stod på spel den sommaren 1809, när den ryska och svenska hären möttes i Sävar, inte långt från mina förfäders hemtrakter. Och det berör mig, att Sverige på grund av det blod som då utgjöts tröttade ut Ryssland så pass mycket att man fick fred, en fred som varat i två hundra år och som inneburit att vårt land slapp bli en del av Ryssland.

De stackars soldater som föll i Sävar och lite senare uppe i Piteå innan Sverige gav upp, fick aldrig veta betydelsen av sitt offer, det vi sedan länge tagit som självklart: Att Sverige bestod som nation och kungadöme om än tilltufsat och vingklippt. Vi förlorade Finland men fick behålla området väster om Torne älv. Om tsar Alexander hade fått riktigt som han ville, hade den svensk-finska gränsen kommit att dragas vid Kalix älv. Och därmed hade malmfälten, grunden för vårt lands välfärd, inte kommit att tillhöra Sverige.
Var hade vi dåvarit idag?

Under dessa dagar högtidlighålls dessa händelser genom en stor konferens i Umeå under namnet Pax Nordica. Konferensen innebär kulmen på några års uppladdning inför jubileet. Fram till det s.k. Märkesåret har lokala förmågor i Sävar i teaterns form visat de händelser som ledde fram till kriget och de sista slagen på svensk mark.
Så helt nära min släkts hemtrakter.

Förlusten av kriget var förnedrande för Sverige. Skammen tvingade en dålig kung att avgå. Vi förlorade Finland. Stormaktstiden var över.
Vad har det lett till?
Jo fred i tvåhundra år.

Tänk att det som först verkar bara förnedring och skam kan leda till något oväntat gott, ja mycket gott.
Dona nobis pacem.

Vplan 2010

Idag har stiftets handläggare suttit med pannan i djupa veck över verksamhetsplanen för nästa år. Vi har berättat för varandra vad som är på gång inom alla arbetsområden.
Tre tankar får jag.
Så otroligt mycket vi gör, så otroligt engagerade alla är över just sina arbetsuppgifter! Det är det ena.
Och tänk att våra chefer kan hålla samman allt sitt manskap, bringa reda i allt, få ekonomi på det hela och komma ihåg allt som görs och förmå se en riktning på skutan. Det är det andra.
Min tredje tanke är att människan spår men Gud rår.
Vad hjälper det med en aldrig så tjusig planering, om jag inte är närvarande i det som Gud lägger framför mig just här och nu. Inte så att planeringen inte behövs. Men livet är ändå en stor överraskning och måste få vara det. Båda synsätten behövs. Liksom ett ledarskap som bejakar såväl planläggningen som dess kullkastning.