Bordsbön under stjärnorna

I Jesu namn till bords vi går.
Välsigna, Gud, den mat vi får.
Amen.

Min vana trogen ber jag den bönen också ikväll när vi sätter oss till bords.

Under de fem sekunder som bönen tar,
lyfter min tanke upp genom taket,
upp genom luften förbi träden kring vår stuga,
upp i luften ovanför Ångermanland,
ovan Sverige, Europa, Tellus.
Ännu högre,
upp ovanför vår atmosfär
där tomhet råder och ingenting kan leva,
rakt upp i rymden.

Där uppe står Pegasuskvadraten,
som den gjorde för hundra år sen,
för tusen år sen,
tiotusen,
hundratusen.

Och där uppe ligger Andromeda med huvudet i Pegasus övre vänstra hörn
och med sin mystiska nebulosa,
två miljoner ljusår bort.

Två miljoner år.
Så lång tid tar det för ljuset att färdas med ljusets hastighet därifrån och hit.

Dit hinner jag,
två miljoner ljusår bort
under de fem sekunder min bordsbön tar:
I Jesu namn till bords vi går.
Välsigna, Gud, den mat vi får. Amen.

Är Jesus känd också i Andromedanebulosan?
Har man namn också där, och bord när man äter?
Äter man där överhuvudtaget?
Tänk om Gud har uppenbarat sig på ett helt annat sätt där?

På höstarna brukar jag spana rakt upp mot Andromeda
och försöka få syn på nebulosan,
den enorma stjärnvirveln, så lik vår egen galax.
Det går alltid bättre med en kikare.
När jag äntligen ser skymten av den suddiga stjärnhopen säger jag alltid:
Hej Andromeda, vi har samma Gud, du och jag.

Om vi har samma Gud, du och jag, Andromeda, så undrar jag:
Kommer vi att känna igen varandra i himlen,
även om vi och dina levande varelser inte pratar likadant,
äter som vi, har kroppar, namn eller bord som vi
eller ens bekänner Jesus som vi?

Den store Guden
som vi människor här på jorden tillbett under olika namn,
måste ju ha skapat dina barn också, Andromeda,
hur dom nu än ser ut.
Jag hoppas att den ende Guden har ordnat det så
att vi trots avståndet och alla troliga skillnader
får mötas någon gång någonstans
och få se varandra, och förstå.